Lägesrapport mitt i natten.
Jag är osäker på om jag vågar blogga nu. ”Jajaa Sandra, vi ser nog att du har varit uppe mitt i natten, dig blir det nog ingen idrottare av”. Eller så ska jag kanske bara sluta döma mina läsare. Men just nu känner jag mig pigg och då är det ingen idé att sova. Dessutom kan jag sova halva dan imorgon om jag vill. Det vill jag visserligen inte. Men tanken är sjukligt behaglig att leka med.
Onsdagar är världens bästa dagar. Eller egentligen är de ganska grisiga men jag har lurat mig själv att de är bäst eftersom jag bara har ett pass på onsdagarna och det passet är inte ett långpass (paus för att skicka ett twittermeddelande åt Patrik och fråga om vi ska springa tillsammans imorgon). Sanningen om onsdagar är att 1) 15km distans är trist. Och så känner man sig inte ens duktig efteråt eftersom det inte är så långt, och man känner inte heller ”yey, aktiv vila”, eftersom 15km är lite mer än aktiv vila. 2) Efter att ha slappat ca 20 minuter efter passet så kommer jag att bli extremt rastlös och på dåligt humör eftersom jag inte vet vad jag ska göra de kommande tolv timmarna. 3) Det är svinsvårt att hålla vettiga rutiner på enpassdagar. Men WOHOO för att det är onsdag imorgon. Typ så.
Jag har en märklig inställning till träning nu. Eftersom jag är hel och det är höst så är jag väldigt tacksam (alltså på riktigt SORRY för att jag har skrivit den meningen i varje blogginlägg de senaste månaderna). Jag är så himla glad att jag kan träna och jag kan inte tillåta mig att klaga. Men det är väldigt mycket träning nu, och framför allt mycket ny träning, vilket gör att de lätta passen inte är lätta och tråkiga, utan istället sega och tråkiga. Mitt pannben börjar bli missformat och mina ben gråter. Men jag är glad ändå. Nåja, ibland är jag mindre glad, men jag har lärt mig att man ska undvika sociala medier och liknande då man är på dåligt humör. Men sammanfattningsvis så är det en jobbig men givande träningsperiod på gång. Och i det stora hela gillar jag det väldigt mycket.
Och så gillar jag mörkret. Mörkret som alla avskyr. Mörkret som får folk att längta efter snö. Mörkret som gör folk trötta och nedstämda. Må hända att jag är mörkrädd men jag tycker det är rätt fint. Städer är fina i mörker. Sjöar är fina i mörker. Ljusslingor på balkoner är fina i mörker. Reflexvästar är finast i mörker. Fula saker är fina om det är riktigt mörkt. Och att springa i mörker är kul. Det finns få sätt som är så effektiva då det kommer till att koppla bort omvärlden som att springa i mörker. Och må hända att man alltid springer för långsamt, åtminstone får man känna sig lätt och snabb för en stund. Och så var det ju det där med det underbart behagliga ljudet av ens egna fotsteg mot grus och om man har tur så susar höstvindarna i träden och man hör vågorna slå mot bryggorna. Alla fina ljud är ännu finare i mörker. Att springa med musik är överskattat.
Höst är underbart. Må snön endast falla i trädgårdarna vid hus där det bor barnfamiljer. Och i skidspår och Hammarbybacken. Men låt vägarna vara!
Om knappt två veckor åker jag på träningsläger till Playitas, där snö är rätt sällsynt. Det är första gången någonsin jag åker utomlands på hösten. Och det blir bara en vecka. Mest för att få lite omväxling. Jag är trots allt ingen lägermänniska. Och jag reser tillsammans med Oscars gäng, alltså längdhoppare, trestegshoppare och höjdhoppare, och ett stycke löparsällskap i form av Oscars bror Martin. Tack och lov för det. Hade inte ens tänkt åka, ni vet, det där med nya situationer, flygresor och allt det. Men i något svagt (starkt?) ögonblick fick jag för mig att jag nog ändå skulle åka med. Så får se vad det blir till. Hoppas på värme, många mil och få okopplade hundar i alla fall. Och att man hinner ha lite kul mellan passen!
Det om det. Får se vad det blir av den här onsdagen nu då. Förhoppningsvis löpsällskap, lätta ben och kreativa tankar. De här benen får i varje fall ta och piggna till snart om jag ska persa på milen om 11 dagar. Är skeptisk till att man ens kan milpersa i Norden i november. Men det lär jag helt klart märka.
Nåväl, ska ge väl sömnen en chans.
Och här är en bild från lördagens backpass. En av orsakerna till att mina ben fortfarande gråter. Kan ju visserligen hända att det är svett och inte tårar.

Godnatt/godmorgon/valfri hälsningsterm
Sandra