Blogg

Och på trettiosjätte dagen uppstod hon från de rastlösa.


Jag är i kass form. Om någon sa att jag ska tävla imorgon skulle jag fejkhosta alldeles för överdrivet (inte med flit, utan för att jag är en dålig skådis) och låtsas vara sjuk (eventuellt halta lite också för ökad effekt). Jag skulle inte springa snabbt nu. De fem veckorna av säsongsvila är snart över och de har gjort sitt. Tävlingsformen har käkat granbarr och gått i idé tillsammans med mumintrollen. Hjärnan har kopplat bort all jävlaranamma som jag släpat på hela sommaren och avsaknaden av de adrenalinkickar från tävlingarna har gjort mig till en seg liten zombie.

Fyra veckor med 4-6 pass i veckan, inklusive 6st tävlingslopp (Träningstävlingar för att lite hålla kondisen på plats ändå), låter kanske inte som vila. Men tro mig, formen försvinner snabbt då man är van vid att köra på betydligt mer. De första tre veckorna var ändå ok. Men den fjärde var seg. Och sen blev det dags för det förbannade, älskade Lidingöloppet. Jag valde den sträcka där det borde vara minst motstånd, 15km. Det är ju så förbannat kul att vinna, men är man inte i toppfrom så får man tänka taktiskt.

Och årets Lidingölopp var ju helt klart enbart roligt. Eller okej, nästan bara roligt. Jag laddade upp dan innan loppet med att vara starter i rullstolsloppet, för att sedan sitta på ett staket och lyssna på Markoolio medan Lidingörusetdeltagarna släppte loss framför scenen. Jag blev rätt taggad på att springa dagen efter men blev också lite skeptisk till om jag egentligen borde springa, efter att naprapat-Martin, som var speakerassistent, (eller headsetkille eller vad det nu sen heter) cirka sju gånger under fredagens tävlingar sa åt mig att lyssna på kroppen och vara smart i år. Men sen när har jag vetat vad smart betyder?

Nåväl, lördagens 15km lopp började bra. Jag startade i fel led. Längst fram stod eliten och 22-årspojkarna, näst längst fram stod 50-årsklassen. Tredje längst fram stod jag. Tror att jag persade på alla sträckor från 20m till 1500m de första 5 minuterna. Hade jag blivit instängd i starten hade det varit väldigt svårt att vinna. Alla femtioåringar var nämligen inte skitsnabba (inget ont om 50åringarna, jag lär väl inte ens orka springa 15km då jag är 50, så jag är enbart imponerad av er!) Jag sprang slutligen i kapp Tuomo och försökte småprata lite med honom men insåg att jag inte var i tillräckligt bra form för att kunna både andas och prata så jag gav upp. Och sen efter ett tag började jag känna yttepyttelite smärta i foten. Inte sådär så att det störde mitt löpsteg, bara min koncentration.

Ni vet det där, typ i Kalle Anka, då någon har en miniversion av sig själv i ängelformat på ena axeln och en i djävulsformat på den andra, och så tjafsar de mot varandra tills den stackars ankan, eller vem det nu sen är, blir knäpp i huvudet. Jag hade precis likadant. Fast ja, ändå inte. På min ena axel satt en ängel som var misstänkt lik coach-Oscar, han sa att jag inte skulle springa om det gjorde ont. På min andra axel satt naprapat-Martin med en fin lite gloria på huvudet och sa ”var smart, Sandra”. Och mitt på huvudet, med rosa fluffvingar, satt naprapat-Björn Sverre och nickade instämmande åt de andras kommentarer. Det enda djävulska var min hjärna och den sa att det gör inte såå ont, jag leder överlägset, jag vill vinna, och jag vill ha choklad (som jag trodde att man skulle få om man vann. Inte för att jag gillar choklad så mycket, men jag är ju bara mänsklig, jag gillar att få saker). Men i det där tre mot ett-läget hade jag faktiskt inget att komma med, så efter 5km avbröt jag loppet utan att ens tycka att det var jobbigt. Var nästan lite stolt för att jag visste att änglateamet skulle tycka att jag gjorde rätt. Fast ja, okej, lite sur var jag. Jag ville ju verkligen springa. Eller åtminstone vinna. Och att säga att man ledde vid 5km är sjukt oimponerande om man har brutit. Speciellt då det var två tredjedelar av loppet kvar. Och ingen choklad får man heller.

Jag hade en gps i fickan då jag sprang, så att publiken skulle kunna följa mig på storbildsskärmen vid målet. Och givetvis gick jag vilse på väg till mål (”nej, jag behöver ingen skjuts, jag kan nog gå tillbaka”). Såg nog lite märkligt ut.

Men ändå. Det var en bra helg. Jag fick gå på Lidingöloppets jubileumsfest. Och så fick jag dela ut flyers åt Access Rehab. Jag är troligen tidernas sämsta flyersutdelare. Men jag gillar Access Rehab så det var det värt. Lite får man väl kämpa ibland. 

Så att så. Nu har jag haft totalvila från löpning i åtta dagar, på naprapaternas begäran. Jag tror det är bra, jag har ju trots allt viloperiod. Det är åtta månader tills jag ska vara i tävlingsform och just nu vilar jag hellre en dag för mycket än en för lite. Och speciellt orolig är jag inte. Det kommer nog att bli en himla bra höst det här. 

Men som min inledning kanske antydde så ogillar jag viloperioden. Jag vet att den är viktig. Kroppen och knoppen behöver lite återhämtning för att orka börja på igen. Men jag är alltid så galet motiverad då säsongen tar slut. Jag vill bara springa, springa och springa. Men så måste jag vila. Och sen då jag får börja springa igen, då har jag blivit så bekväm med att vila att jag inte alls vill släpa mig ut i kylan och springa. 

Och så det här med rastlösheten. Jag är kanske världens rastlösaste (rastlösigaste? rastlösastaste? Mest rastlösa!) människa. Jag har inte haft en vilodag sedan mars (cool it down guys, jag har haft många riktigt superduperlätta dagar, jag tränar inte sönder mig) och har ingen aning om vad man gör då man inte har något att göra. Eller ja, hade ingen aning. Nu vet jag precis. Man tänker. Man tänker tills man blir knäpp i huvudet. Man analyserar allt man kan analysera och man vet varken ut eller in. Man blir typ människa. Det är spännande och läskigt samtidigt. Att inse att man är människa. Inte bara idrottare. Och det är nog rätt hälsosamt även om det kommer lite som en chock. Det är inte så bara att inse att man själv är två och inte en. Ja ni märker, det här håller ju på att spåra totalt. 

Men på måndag ska jag börja springa igen. Och det kommer att vara kallt. Det kommer att vara tungt. Jag kommer att vara flåsig. Jag kommer att få håll (sorry vännerna i Finland, men i Sverige tror de att stickningar har med garn att göra). Magen kommer att krångla. Jag kommer att ha ont överallt, troligen i knäna (jo, för jag funkar ju så, ju hårdare jag tränar, desto bättre mår kroppen. Direkt jag vilar lite får jag ont överallt, jäkligt logiskt). Min klocka kommer troligen att både visa fel tempo och en puls på 227 under distanspassen (pulsen är ju givetvis också fel, den ligger nog närmare 197). Min ipod kommer att ladda ur och jag kommer att flåsa som min dator då jag kollat film för många timmar i sträck. Det kommer bara att vara vidrigt. Troligen börjar det snöa också. Typ orange snö, för jag gillar inte orange.

Men oj vad jag kommer att älska det. Jag kommer att älska att ha något att göra igen. Att leva lite. Att röra på mig. Att andas. Att känna att jag går åt rätt håll. Att få göra något jag är bra på. Att se människor. Att lyssna på mina egna steg. Att anteckna träningspass (okej, jag hatar att anteckna, det är ju så fruktansvärt ansträngande, men det lät ju bra). Att ha rutiner, eller åtminstone att ha planer för sin dag.

Jag kommer att älska att göra det som det är meningen att jag ska göra igen. 

Det här blir bra!

Tack och förlåt till alla som fått stå ut med humörsvängningsmonsterhyperfelihuvudet-Sandra de senaste veckorna. Om några dagar är jag människa igen. Det mår vi nog alla bra av!

Och vet ni, det är oktober nu, årets bästa månad, på alla sätt och vis. Bara det gör ju en lite lycklig inombords. (Ni ba: det är ju mörkt. Jag ba: utan mörker ser man inget ljus. Typ.) 

Kom ihåg reflexerna!

Sandra

Saknar till och med det där. Det hårdaste pass jag någonsin sprungit. I 27 grader, stormvindar (okej, storm var väl att ta i, men hårt blåste det) och stekande sol. Men oj vad jag var nöjd då jag kom i mål efter sista intervallen (och trött, och illamående). Och ännu mera nöjd fyra dagar senare i Glasgow då 9.24 plötsligt var ett behagligt hindertempo. Bra vecka det där! (Foto: coach Oscar)


Nr 5 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Fem farthöjande pass du måste testa
  • Det händer vid överträning
  • Ätstörning? Symtom du ska ta på allvar
  • Artros i knät?
  • Nya sköna löparskor
  • 6 enkla sätt att testa formen
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Säsong 2014


Nu då jag börjar skriva det här inlägget har jag ingen aning om vad jag ska skriva om. Jag tar en rad i taget och ser vart jag hamnar. Jag har ännu inte diskuterat igenom hela säsongen med mina tränare och jag tänker inte dra några slutsatser innan jag har gjort det. Jag kan bara berätta lite om hur jag själv har upplevt det hela. 

Säsongen slutade med Finnkampen, och själv tycker jag att det känns som att den knappt hann börja före allt var slut. Jag hann ju inte ens börja springa bra. Så på den klassiska frågan ”du måste ju ändå vara nöjd med säsongen som helhelt?” så svarar jag ett klassiskt nej. 

För femte året i sträck gjorde jag en ”bra med tanke på omständigheterna”-säsong, (Håller på att analysera och göra ett sammandrag av senaste årets träning just nu, bloggar mera om det då jag är klar) och jag börjar bli rätt trött på de förbannade omständigheterna. Efter fyra månader utan löpning och den där titthålsoperationen i januari så är det smått otroligt att säsongen gick som den gick. Visst sa jag att jag vill springa under 9.25 åt många innan säsongen men jag är inte den som avslöjar mina mål allt för lätt och mitt egentliga mål låg på 9.23. Och efter att jag sprungit 9.24 i ett lopp som var taktiskt väldigt dåligt så är jag besviken över att jag aldrig kom under 9.20.

Jag har varit i bra form från maj tills nu. Från början av augusti fram till Finnkampen hade jag dock en svagare period. Den där månaden då temperaturen låg kring 30 grader varje dag tog på krafterna. Att träna och tävla i värme är inget problem, men att leva i värme är jobbigt. Matlusten försvinner och sömntimmarna går att räkna på en hand. Man hade ju kunnat skaffa en fläkt… om de inte varit slutsålda i hela Norden. Nästa år ska jag vara mera förutseende. Under den där perioden hade jag nog lite energibrist, även om jag kämpade väldigt hårt med mat och sömn. 

Men tävlingsmässigt har det väl ändå gått enligt planerna. Det var endast EM-finalen och Diamond League i Zürich som inte gick bra. Endast och endast… Det första ska analyseras en hel del ännu men även det senare nämnda är ett stort frågetecken. Blir hur flåsig som helst direkt jag ska springa där nere. Kan man vara allergisk mot ett land?

Jag har sprungit galet många taktiklopp i sommar och det har gått riktigt bra. Taktik kan jag och spurta kan jag. Jag försökte få in lite flera lopp där jag skulle få springa i grupp i sommar och det gick helt ok ändå, mycket bättre än innan. Och bättre ska det bli. (Älskar att komma på saker som borde förbättras –> utvecklingspotential). Tyvärr blev det för få hårda lopp den här sommaren och därför finns det bara ett lopp som tidsmässigt är ok!

Jag vet egentligen inte vad jag mera kan säga om säsongen. Jag tänkte plocka ut några punkter som varit bra i alla fall:

– 9.24,70 på hinder i ett lopp med dålig taktik efter en säsong med 4mån skadeproblem. Om man ser på det ur den synvinkeln är det bra. Men nästa år ska omständigheterna bort!

– 4.11,05 på 1500m i ett taktiklopp och tredje loppet på fyra dagar. Kändes inte ens snabbt. Häftigt.

– Segern i eliittikisat-serien. Det roliga var att det inte är helt lätt att vinna den serien. Av elittävlingarnas fem deltävlingar så räknas de tre bästa resultaten och sätts in i en poängtabell, så att alla grenar kan tävla mot varandra. Hinder fanns dock bara med på tre av tävlingarna så jag måste lyckas prestera varje gång. Spjutkastarna har fem chanser, och häcklöparna 8 (då både försök och final räknas) och deras lopp löps dessutom alltid i medvind. Så det var skönt att jag lyckades. Men nästa år åker jag ut i världen i stället.

– Segern på 1500m på FM. En galen långspurt på 450m mot Kristiina Mäki. Jag vann till slut och fick en sista varvtid på ca 59.5. Roligt lopp! 

– Finnkampen 3000m hinder. Hade noll förväntningar på loppet då det gick av stapeln endast två dagar efter DL i Zürich där kroppen inte riktigt levererat. Men sen gick det så bra det kunde. Aldrig nånsin har ett lopp gått så där lätt. Och att få springa inför hemmapubliken är så otroligt mäktigt. Speciellt alla barn, som tidigare under dagen tävlat i seuracupen, som satt i kurvan och ropade, bidrog till en häftig stämning. Det loppet var en njutning. (Och ja, publiken under söndagens spurt på 1500m var ännu mera galet, men känslan är inte den samma då man själv inte vinner). Tack för det!

– Stödet. Jag har sagt det förr och säger det igen, det stöd jag fick efter EM hade jag aldrig ens kunnat drömma om. Det var så otroligt fint att så många hörde av sig med uppmuntrande ord. Jag är så otroligt tacksam över det! Ni är fantastiska människor, kom ihåg det!

– Erfarenheten. Erfarenhet av att springa större tävlingar, att springa i grupp, att vara en av de bästa. Jag har blivit bättre på att hantera media. Och så har jag haft min första säsong med en riktig manager, och mina första säsong med nya tränaren. Det har varit väldigt mycket nytt i sommar. Folk kallar mig erfaren som har sprungit sju mästerskap. Men mina somrar har alltid sett likadana ut, jag har stått på stället allt för länge. I år har det börjat hända saker, och jag har lärt mig mera än någonsin förr. Och det kommer jag att ta med mig till nästa år. 

Den här säsongen har varit lite som en startpunkt för mig. Jag hade visserligen önskat mig en bättre start, men någonstans ska man börja. Och jag älskar det faktum att det finns så mycket som kan bli bättre.

Men nu är det viloperiod som gäller. Både kroppen och knoppen behöver en välförtjänt paus! Återkommer med lite träningsanalys i något skede.

Sandra

Sandra



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Årets viktigaste blogginlägg.


Här kommer årets viktigaste blogginlägg. Det inlägg jag sett mest framemot att skriva. Det inlägg som jag i själva verket började skriva för ett par veckor sedan bara för att jag inte kunde låta bli. Det inlägg som gör mig så glad, för att det får mig att inse vilket fint team jag har, vilka underbara människor jag har runt omkring mig och vilket fantastiskt stöd jag får.

Jag kommer också att gå igenom och analysera min säsong, som nu officiellt är avslutad. Det behöver jag dock lite mera tid till så det kommer i ett senare skede. Men det här inlägget vill jag inte vänta med längre.

I det här inlägget har jag valt ut ”några” personer jag särskilt vill tacka. Tacka för att de finns och för att de ställer upp för mig. Det må vara jag som springer, men utan dessa personer så skulle det helt enkelt inte gå.

Först vill jag tacka Magnus. Jag brukar lägga honom sist på listan efter orden ”sist men inte minst”. Men det kan faktiskt hända att han är minst, trots att naprapaten och coachen inte heller kommer upp i några skyskrapehöjder. Hur som helst, säkrast att lägga honom först. Tack till Magnus, min sambo, mitt träningssällskap, min kärlek, min bästa vän, min tv-spelsrival, min psykolog, mitt allt. Magnus som står ut med mitt korta tålamod och mitt livsfarliga humör som jag knappt kan hantera själv. Magnus som står ut med att jag reser fram och tillbaka hela somrarna och har resväskor och träningskläder spridda över hela lägenheten. Magnus som tycker att det är ok att jag är som jag är, trots att jag själv inte alltid gör det. Såna människor finns det inte många av. Så jag behåller honom. Tack Magnus för att du finns!

Tack till Guy, som efter 8,5 års samarbete fortfarande bara blir en bättre och bättre tränare. Vi har lärt känna varandra väldigt bra och även de gånger jag är skeptisk till vad jag egentligen håller på med så har jag lärt mig att lita på Guy. Han vet hur jag fungerar och han vet hur jag ska göra för att springa snabbt. Och även om vi har bott i olika land i snart två år så funkar det utmärkt. Tur att telefonen är uppfunnen, för Guys kunskaper vill jag ta del av så länge jag kan. Då jag själv inte vet vad jag riktigt håller på med, då vet åtminstone Guy. Tack Guy, för att du lägger ner så mycket tid på mig och oss, trots att vi kan vara lite besvärliga ibland.

 Tack till Oscar, som utan att tveka sa att han gärna ställer upp då jag försiktigt frågade om han kunde hjälpa mig med lite styrketräning i vintras. Jag hade inte trott då att vårt samarbete skulle bli så som det blev, men jag är mycket tacksam över hur det utvecklades. Jag förstod inte innan hur viktigt det är att faktiskt ha någon med sig på de hårdare passen som har lite koll på vad jag gör. Jag förstod inte heller hur mycket enklare allt blir om man får dela sina tankar med någon som vet hur det är. Tack Oscar för allt nytt du redan har hunnit lära mig och för allt nytt jag gissar att du kommer att tvinga mig att lära mig!

Tack till Björn Sverre (och förlåt för att jag är för lat för att ta reda på hur jag skriver ett norskt ö), som vecka efter vecka sticker nålar i mina ben samtidigt som jag gnäller och pratar löpning. Tack Sverrisen (ja, förlåt igen, men jag kallar folk roliga saker i smyg) för att du tagit dig tid att hjälpa mig med mina hopplösa ben, och för att du skickat mig vidare till andra då du själv inte kunnat hjälpa. Tack för att du hjälpte mig med mitt knä i vintras, trots att hela situationen kändes väldigt hopplös. Och tack för att du är rolig så det känns ok att gå de 700m till Access Rehab för att få nålar instuckna i benen varje vecka. Tack också för att du alltid är jättesen, så det inte märks att jag också är försenad! Och tack för att du har en lat hund, så det åtminstone finns en hund här i världen som jag inte är rädd för.

Tusen tack också till de andra på Access Rehab, speciellt till Sara och Martin. Förutom att ni vet vad ni håller på med så är ni också fantastiskt härliga människor. Access Rehab är nog en stor orsak till att det har gått så bra i sommar!

Stort tack till Stina Funke och Daniel WessfeldtJrssm som hjälpt mig med alla tävlingar, även om jag har valt de allra märkligaste. Tack för att ni fixar det jag vill ha fixat, även om jag ibland får så galet dåligt samvete över att ens fråga saker. Tack för det, nästa år ska jag inte vara så krånglig!

Tack till Björn Waldebäck, som fixade en snabb tid (trotsatt jag är finländare med finskt personnummer) och gjorde en titthålsoperation i mitt knä i slutet av januari. Jag är ännu osäker på vad du gjorde men jag minns att det kändes rätt hopplöst då du sa att ni inte kunde hitta något fel men att ni putsade lite, och att det kanske kunde hjälpa men risken var lika stor att det inte skulle hjälpa.  Det hjälpte. Och mina knän springer hur fint som helst. Tusen miljoner tack för det!

Tack till Glenn, världens roligaste massör som jag besöker så ofta jag hinner då jag är hemma i Finland. Tack till Thomas Nylund som har försökt bli klok på mina fötter och ben. Tack också till alla andra som var inblandade i projekt ”Gör Sandras knä löpbart igen” i vintras. Vi klarade det till slut!

Tack till Nike och Johnny för att jag får de bästa, snabbaste och skönaste skorna och de snyggaste och mest bekväma kläderna. Det gör träningarna och tävlingarna så mycket roligare!

Tack till Christoph Treier som alltid kommer med goda råd då jag börjar panikera över onödiga saker.

Tack till Andelsbanken i Nykarleby för att ni fortsätter att stöda mig och mina systrar, år efter år!

Tack till min fina familj som alltid finns där för mig och som alltid låter mig vara bara Sandra. Tack till mina föräldrar för att ni alltid låtit mig göra det jag vill, även om jag har tagit en jäkla massa dåliga beslut genom åren. Tack också för att ni aldrig någonsin tvingat mig att idrotta (även om media jättegärna skulle vilja ha sådana rubriker). Istället är det jag som har tvingat er att skjutsa mig överallt. Och det har ni gjort. Tack för det också! Tack till mina systrar, som är ett så fantastiskt stöd och som bryr sig så mycket, trots att de båda två har haft en hel del motgångar. Jag är så glad över att ni båda är tillbaka på banan igen och nästa år tror jag att kommer att bli riktigt bra. Jag gillar inte att sova i extrasängen och jag kan bli vansinnigt irriterad på er båda, men jäklar vad jag tycker om er, och jäklar vad mycket kul vi har haft! Tack även till mina bröder, för att ni är de finaste bröder någon kan ha! Det värsta med att bo i Sverige är att jag saknar er så himla mycket. Och givetvis, tack till släkten som är så intresserade och som alltid hänger med och alltid är först med att skicka grattismeddelanden! Jag har tänkt mycket på mommo i sommar. Innan EM-finalen så blev jag väldigt ledsen då jag insåg att om jag vinner, så kommer mommo inte att få se det. Jag vann inte, men jag saknar dig mommo, så himla mycket.

Tack till mina vänner. Tack till Sektyn, för att jag får vara mig själv med er. För att ni suckar över spikskosnack och diskussioner om kilometertider. Det är så skönt att bara få flippa ur ibland och ha helt urspårade diskussioner om fåniga saker och skratta ihjäl sig åt dåliga insideskämt. Jag är så himla glad över att jag har er!

Tack till Ellen och Nadja som jag träffar alldeles, alldeles för sällan. Men då jag väl träffar er så är allting ändå som förr. Ni är världens bästa och jag saknarer så galet mycket även om jag är alldeles för dålig på att höra av mig!

Tack till träningskompisarna i Guys gäng,. Vi ses inte ofta, men alla träningar är roligare då ni är på planen samtidigt! Tack även till hela Oscars gäng, även om jag fortfarande är så blyg och mesig att jag knappt vågar hälsa på er. Men det är en trygghet att ha er där på planen ändå. I höst ska jag nog träna lite med er, jag är livrädd för det, men jag tror att det kanske kan bli kul ändå. Ni verkar vara supersköna typer allihop!

Tack till Patrik för alla distanspass. Ditt sällskap är värt mycket! 

Tack till Nykarleby, för även om jag har bytt förening så kommer jag ändå alltid att vara Nykaabibo! Tack till min nya förening IK Falken som har tagit emot oss med öppna armar. Tack till ÖID, tack till SFI, tack till SUL och tack till olympiakomittén. Utan er skulle min satsning inte vara möjlig.

Tack till Mikaela Ingberg, för att du delar med dig av din kunskap, för jäklar vad mycket kunskap du har. Du om någon vet hur det är att vara elitidrottare och jag uppskattar verkligen all hjälp jag har fått av dig! 

Och sist, men så långt ifrån minst det kan bli; ett STORT tack till alla människor där ute som hejar på mig, på plats eller framför tv:n. Tack till alla som skickar grattismeddelanden på facebook, twitter, mailen, sms eller per post. Tack till alla som gläds med mig när det har gått bra och tack till alla som skickat uppmuntrande ord till mig då det inte har gått så bra och jag har behövt de snälla orden som mest. Är fortfarande nästan chockad över vilket stöd jag fick efter EM. Tack till alla som bara finns där och tror på mig. Ert stöd betyder massor! Tack!

Nu tackar jag för säsong 2014 och med er alla fantastiska människor bakom mig så ser jag verkligen framemot att snart börja träna på ordentligt igen. Det finns mycket som kan bli bättre. Nästa år, 2015, kommer vi att ha riktigt roligt!

Tack!

Sandra 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Tårar.


Halvsjutiden i morse gick jag runt på flygplatsen i Zürich, tom i huvudet efter gårdagens besvikelse, trött efter bara 3h sömn och lite strul med flygbussarna. Plötsligt fick jag ögonkontakt med en kvinna och jag såg på henne att det var meningen att jag skulle gå fram till henne. Hon kramade om mig, och jag hade svårt att hålla tårarna tillbaka. Det var så äkta. Innan hon ens hade sagt ett ord så kände jag verkligen att hon led med mig. Och nej, jag har ingen aning om vem hon var.

Jag kommer inte att analysera gårdagens lopp. För jag kan inte. Jag vet verkligen inte vad som hände. Jag hade ett enda mål, och det var att vinna. Jag ville inte ha medalj, jag ville ha guld. Och det borde jag ha kunnat ta. Jag misslyckades totalt. Annat kan man inte säga. Det var ett stort misslyckande och en gigantisk besvikelse. Mina tränare blev ledsna, min familj blev ledsen, och hela finska folket hade helt enkelt bara väntat sig så himla mycket mera än det där. Och så ska det vara. Folk skulle förvänta sig medalj, eller till och med guld, för det var realistiskt. Men så blev det inte. Och den största besvikelsen upplevde jag ändå själv. 

Det känns fortfarande rätt tomt. 

Det var inte lätt att gå igenom mixed zon igår. Media är inte alltid schysta. Jag kan erkänna att något av det första jag tänkte på då jag kom i mål är hur många negativa kommentarer jag kommer att få. Att folk kommer att dränka mig i kommentarer om dålig teknik, svagt huvud, värdelös taktik, dåligt språk, ful frisyr osv. Jag stannade och grät flera gånger på vägen genom mixed zone, men jag kom mig igenom utan större problem.

Jag har inte läst en text som skrivits efteråt och jag tänker inte göra det heller. Men jag är ändå tacksam över hur media mötte mig igår. Väldigt många var väldigt schysta och tackade för att jag ens ställde upp på intervjuerna. Det hör till att ställa upp på intervjuer efter mästerskap tycker jag, oavsett hur det har gått. 

Det är sällan någon hör av sig då man inte har lyckats. Min telefon brukar vara död och de sociala medierna brukar innehålla någon enstaka kommentar. Och det är helt ok. Vad säger man åt någon som har misslyckats? Om man lyckats vill man ju gärna höra att man har varit bra, även om man vet det. Men då man misslyckats vill man definitivt inte höra att man är dålig, och kanske ännu mindre höra att man är bra, då det inte ens är sant. 

Jag blev nog väldigt förvånad då jag tog i min telefon efter loppet igår. Inte ett enda ”grattis till nionde platsen!” (vilket inte är så mycket att gratta åt i den här situationen), utan en hel del uppmuntrande meddelanden fyllda med medlidande. Tårarna rann nog i en timme efter att jag sett de meddelandena. Tack!

Jag fasade för att logga in på twitter och facebook på kvällen. Jag ville inte höra vad jag hade gjort fel. Men förr eller senare skulle jag ändå logga in så lika bra att få det överstökat. Sociala medier må vara sociala medier, och allt som skrivs och gillas kanske inte är äkta, men om en bråkdel av de kommentarer jag fick igår kommer från personer som verkligen menar det de skrev, då är jag en lyckligt lottad människa. Jag hade aldrig, aldrig kunnat förvänta mig något liknande. Flera hundra kommentarer om att komma igen och att min tid kommer. Jag blev nog lite chockad. Och började gråta igen. Förstås. Det är så jäkla fint att så många bryr sig. 

Det här senaste dygnet har jag fått flera ”riktiga” kramar än jag har fått det senaste året. Idrottare, tränare och okända finska supporters har kommit fram och bara kramat mig. Kan hända att jag började gråta ett par av gångerna… Men jag har behövt det så jäkla mycket.

Jag minns då jag vann mitt första FM-guld i juniorklassen, 2005 i Huittinen. Varje dag i en månads tid fick jag nya gratulationer. Och jag var fascinerad över hur många som brydde sig. 

Men det är väldigt mycket lättare att vara glad med någon än att vara ledsen med någon. 

Jag kan fortfarande inte riktigt förstå. Jag vet knappt vad jag försöker skriva. Jepp, sitter och gråter samtidigt (sov 3h i natt så det kanske också bidrar till min känslighet). Men det vill jag att ni ska förstå, att varje liten kommentar eller uppmuntrande ord som jag har fått efter mitt lopp har gått rakt in i hjärtat.

Det är så otroligt fint, att så många människor, varav endast ett fåtal är människor jag känner eller vet vem är, tar sig tid att skriva åt mig, även om de antar att de bara är en i mängden. Men ni är inte en i mängden. Ni är fantastiska människor allihopa, som har tagit er tid att försöka få en annan människa att le igen. Och ni har lyckats. 

Och vet ni vad. Ni har rätt också. Efter vinterns problem skulle det här inte vara min säsong, det har redan gått över förväntan. Min tid har inte ännu kommit, men den närmar sig med stormsteg, och då jag väl får allt att fungera, då får resten av världen se upp. Och sen då jag väl lyckas, då kommer ni som har stött mig hela vägen att vara en stor del av det!

Och den här säsongen är dessutom inte slut ännu.

Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna så fina människor i mitt liv, men jag är väldigt tacksam. Jag hoppas att jag kommer att kunna glädja er med många lyckade lopp framöver!

Man vinner eller så lär man sig något. What doesn’t kill you makes you stronger osv osv osv.

TUSEN TACK och KÄRLEK TILL ER!

Sandra



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Säsongen är i full gång.


Jag ber om ursäkt för att den här stackars lilla bloggen håller på att dö ut igen.

Jag reser fram och tillbaka och det är tävlingar mer eller mindre varje vecka och det är knappt så jag själv hinner med i svängarna. Därför har jag inte heller tagit mig tid att sitta ner och skriva detaljerade tävlingsstorys (jo, det kunde ju gå att skriva korta inlägg men det har mina fingrar inte riktigt fattat ännu).

Om ni ändå är intresserade av hur det går för mig så kan ni läsa mera här: https://www.facebook.com/pages/Sandra-Eriksson/248086238648211?ref_type=bookmark. Där uppdaterar jag kort efter varje tävling.

Till hösten då det lugnar ner sig lite så är jag nog tillbaka med långa tunga inlägg igen! 

I övrigt vill jag önska er alla en riktigt trevlig sommar! 

Och så bjuder jag på en bild från helgens stafett-FM-tävlingar. Laget på 4x800m. Tre systrar Eriksson och en Karin. Så där ser vi ut då vi är normala. Kan vara att det var därför vi vann.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Början av säsongen


Säsongen är i full gång och det händer så mycket att jag inte har kommit mig för att bara sätta mig ner och skriva ihop några blogginlägg. Men det är lika bra att jag skriver först nu, så slipper ni de alltför långa detaljerade romanerna om varje tävling. 

Så här har min säsong startat:

1) 1500m i Oordegem, Belgien. 1p 4.15,75.

Mycket lång och jobbig helg. Arrangörerna hade misslyckats med ganska många småsaker och bl.a. glömt att skriva upp mig på transfer- och boendelistan. Så efter att ha rest halva dan så fick jag ännu skjutsas fram och tillbaka någon extra timme innan de lyckades fixa mat och boende åt mig. I övrigt var det väldigt rörigt på tävlingarna också men det är nog bara bra att bli van vid sånt också.

Loppet i sig var lika rörigt som allt annat. Jag blev instängd i klungan i början och kom ingenstans. Sen var det mycket löpning på bana två och mycket bromsande och ryckande. Loppet kändes ändå väldigt väldigt lätt, vilket 1500m inte ska göra. Hade mycket krafter kvar på slutet och körde en långspurt och råkade vinna, vilket var mycket oväntat. Hade räknat med en 5-10 plats. Priset var en flaska skumpa och blommor. Tiden var PB med en sekund, men ändå inget jag hurrar över. Känslan i kroppen var dock väldigt bra. Jag hoppas att jag hinner få in ett till 1500m i sommar med bra motstånd för jag tror att det går att kapa väldigt många sekunder.

Hemresan från Belgien blev också ett projekt då arrangörerna hade problem med att köra oss till flygplatsen osv. Men hem kom jag, om än en aning sliten. 

2) 3000m hinder i Rehlingen, Tyskland. 3p 9.51 och delar.

En knapp vecka senare satte jag mig på flyget igen. Den här gången på väg till Tyskland. Jag var grymt taggad eftersom den första tävlingen hade gått så bra. Jag hade visserligen kört två hårda pass i veckan och var inte direkt toppad för tävling, men jag räknade med att det kunde gå bra ändå. 

När jag landade i Frankfurt var det 34 grader ute. Vi var åtta personer i taxin som tog oss de 200 kilometrarna till Rehlingen. De första 3km tog 30min pga trafikstockning. AC:n i bilen fungerade inte jättebra och vi svettades som små rosa grisar allihop. Men vi klarade oss. Väl framme verkade jag inte finnas på boendelistan (surprise surprise), så de bokade in mig med en kulstötare. Men det gjorde inte mig något, hon var hur trevlig som helst. Enda problemet var att hotellet också saknade både luftkonditionering och fläktsystem. Utan att överdriva var det närmare 40 grader i rummet. Att sova i den värmen var inte speciellt lätt. Speciellt inte då jag råkade ha otur och tjejen jag bodde med både snarkade, pratade och skrattade i sömnen. Nåväl dålig nattsömn innan tävling gör inte så mycket om man sovit bra tidigare i veckan.

Tävlingsdagen var lika varm, om inte ännu varmare. Satt hela dagen nere i hotellets aula. Det var det svalaste stället jag kunde hitta även om det nog var närmare 30 grader där också. När starten på kvällen väl började närma sig var det 37 grader i luften och jag var helt utan energi. Det är inte helt ovanliht att det inte känns bra innan tävling, men det brukar jag inte bry mig om. Men vissa gånger vet man bara att det inte kommer att gå. Men det betyder inte att man ger upp innan, man kan ändå ge allt vad man har. Men det jag hade var inte så mycket.

Jag sprang taktiskt väldigt dåligt. La mig för långt bak i fältet och fick bromsa och byta bana hela tiden. Afrikanerna är inte speciellt duktiga över hindren så för att ta sig fram utan att springa på dem så blev det en del sicksackande. Vattengravarna gick uselt och jag lyckades falla och dra sönder en sko. Efter tre varv hade jag gett upp och sprang i bekvämt (okej, det fanns inget bekvämt den dagen, men så bekvämt jag kunde) tempo resten av loppet. Tog i lite på slutet då jag såg att jag kunde knipa en pallplacering men blev ändå förvånad över min tid. Var övertygad om att jag sprungit över 10min så 9.51 var en trevlig överraskning. En rätt bra tid för att vara ett riktigt skitlopp. Även de flesta andra löpare sprang mycket sämre än de gjort på andra lopp i somras, så det säger väl lite om förhållandena. 

Priset denna gång var två flaskor vin och sju flaskor alkoholfri öl. Och så en blomma på det. Märkliga saker. Dan efter tävlingen var det väckning klockan 4 och så en alltför många timmars resa hem. 

3) 3000m hinder i Lahtis, Finland. 1p 9.34,71.

Två dagar efter att jag kommit hem till Stockholm igen så var jag tvungen att flyga hem till Finland. Hade tänkt åka rakt till Lahtis dan innan tävling men Sveriges orienterare hade bokat VARJE flyg- och båtplats hela helgen. Mycket bitter blev jag över att behöva åka igen direkt jag kommit hem och dessutom lägga till en extra resdag i kalendern. Men det här elitidrottaryrket är ju inte direkt bekvämt heller. 

Hade även den veckan kört på rätt hårt, med en mycket slitande hinderträning och riktigt tunga intervaller dan efter (de intervallerna skulle inte vara tunga men jag var så grymt trött i benen). Ingen idealisk uppladdning. Men det är lång tid till säsongens viktigaste tävlingar så jag prioriterar träning före tävling ibland. Hellre halvtaskiga resultat nu och bra resultat i slutet av sommaren än halvbra hela sommaren. Var ändå rätt otaggad inför söndagens lopp. Vet att jag brukar springa bra solo, men mentalt är det inte alls lätt.

Vädret var skönt på tävlingsdagen. 15-17 grader och lite blåst. Helt underbart jämfört med Tyskland. Coachen var på plats för att ropa varvtider, vilket nog underlättar om man ska springa helt solo. Jag öppnade loppet rätt hårt, på höga 3.05. Ett tempo som jag ska kunna hålla för i slutet av sommaren, men som kanske var lite för hårt i ett sololopp i mitten av juni. De sista två kilometrarna gick på ungefär 3.14,5. Inget perfekt lopp men torrhindren gick riktigt bra. Tiden var också väldigt bra med tanke på att det är juni och jag fortfarande inte är i någon toppform. Men något superlopp var det inte. 

Fördelen med sololöpning är att det är lättare att anpassa sig till hindren och att man får springa som man själv vill. Nackdelen är att man inte har något att fokusera på, inte har något att fightas för och framförallt att man inte har någon att springa mot under sista varvet. Många blev ivriga över den höga placeringen i europastatistiken men för min del spelar det ingen roll om jag är etta eller trettiosjua. Statistik är bara siffror och stämmer aldrig överens med tävlingsplaceringarna sen. Och statistiken i juni säger inte så mycket om nivån i augusti. Jag hoppas i varje fall att många europeer kommer ner under 9.30 i sommar. 

Nästa tävling bli på lördag, lag-EM i Tallinn. Eftersom Finland bara är i first league så är startlistorna inte så märkvärdiga så jag gissar att det blir ett roligt taktiklopp. Jag har inga planer på att jaga någon hård tid där. Veckan därpå blir det 3000m på Paavo Nurmi Games och sen åker jag hem till Stockholm en stund innan det är dags för Stafett-FM.

Just nu känns det riktigt bra. Vi jobbar på mycket med tekniken och gör stora framsteg. Och då det väl sitter kommer jag förutom att kapa sekunder på själva hindren, också bli bekvämare i min löpning och kunna kapa sekunder där. Men det behövs mera träning för det. Jag ligger också efter konditionsmässigt efter den halva träningssäsongen så nu blir det mera fokus på kondition framöver. Är riktigt taggad på slutet av säsongen då början har sett ut så här. 

Tack till alla som hänger med och lyckönskar och gratulerar. Det värmer att så många hänger med och bryr sig!

Trevlig midsommar!

Sandra



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*