Imorse var jag uppe sådär tidigt så jag liksom stod bakom dagen och knackade den på axeln- bu! Jag hann före dig!

Jag var väl inte helt vaken och glömde både det ena och det andra men hade byxor och något som täckte överkroppen när jag sen väl kom till jobbet.

Jag är väldigt kräsen vad gäller yogalärare. Jag bodde ju 1,5 år i australiensiska Byron Bay som spottar ut yogalärare som godis ur en automat. Några av dem var bland de mest självupptagna människor jag träffat vilket hela tiden min vän Manik också påpekade. Det var deras yoga och hur snygga och viga och fantastiska de var som var fokus. Det finns även de som lägger huvudet på sned och säger att ”löpningen förstör yogan” och då har vi en otrevlig polarisering på en gång.

Här hemma har jag testat att yoga för flera men eftersom man är så otroligt öppen för intryck och det är så i övrigt tyst när man yogar samt att eventuella tekniktips ofta innebär att någon rör en så blir det väldigt uppenbart om det inte funkar med personkemin.

Idag- klaffade allt! Atmajyoti har Mysore alltså egenträning i ashtanga tisdagar och torsdagar 06.30-09.30 och därtill hathayoga onsdag och fredag, 06.30-08.00. Vi var väl totalt 4 personer i en stor varm sal. Rent och fräscht och med tända ljus framför Sri K Pattabhi Jois. Viktigt för mig. Ashtangan finns här för oss för att han i sin tur lärde av Sri Tirumalai Krishnamaraya som tagit antika lärdomar till nutiden.

Vi gjorde inledningsmantrat tillsammans, var då bara jag och en deltagare till där.

Jag kommer inte ihåg hela serien själv men fick en kopia på ett schema som var as taught by Sri Pattabhi Jois från Mysore 1993. Han är vår tids ashtanga guru kan man säga. Han lärde ut yoga i 65 år innan han gick vidare 2009. En legend. Jag har tränat för en lärare som tränat för honom och det har varit en av de bästa yogapass jag varit på.

Nåväl! Tillbaka till idag! Jag berättade att jag var löpare och Agneta var fantastisk med att hjälpa mig med mina rangliga höfter. Jag var helt inne i min egen värld med fokuset på serien och andningen och känslan i kroppen. Hon kom fram och justerade och verkade hela tiden se precis vad jag behövde. Fick nya tips för hunden- den här jäkla positionen man står så mycket i och jag tycker jag bemästrar så bra. Inget fördömande utan ” det här är bra för din löpning”.

Det jag älskar med ashtangan är just serien. Man gör allt i en viss ordning och så får man avsluta med att stå på huvudet :). Det är som att vara i ett tryggt litet rum med sig själv. Gör man det regelbundet så talar kroppen om vad som blivit bättre och vad som är stelt. Vad som behöver mer kärlek, näring och andning.

Jag är frälst! Jag tror det blir ett morgonklippkort. Man behöver inte vara där 06.30 utan kan komma lite senare. Börjar i sin egen tid och gör det man behöver, med stöd och hjälp. Precis så som jag vill att det ska vara. Fräscht omklädningsrum och nära jobbet. 1500 kr kostar ett morgonpass som räcker 3 månader för mysoreträning. Löpningen gör att jag njuter av yogan. Yogan hjälper löpningen. Yoga betyder förening. Klockers!

Jag längtar tills det är dags i livet att på riktigt utbilda mig till yogainstruktör. Jag vet precis hur jag vill vara, vad jag vill förmedla och dela med mig av. Det är inte nu. Det är sen.

I den här dagen tar jag med mig gurujis ord:

”Do your practice and all is coming.”

Precis så. Och vad mer tar jag med mig det där jag nästan tänker tatuera in på armen ” Whats your contribution”?” Vad har jag bidragit med idag? Har jag gjort något gott? Är det jag överväger att skriva, säga, göra något som är positivt för mig eller för min omvärld?

Det allra bästa med det tankesättet är att gå tidigare från jobbet för att hämta min dotter och leka i eftermiddagen faller precis inom den ramen.

Namaste! Ha en fin tisdag!

Jag talar om fart. Uthållighet. Kraft. Natur.

Jag talar om asfalt, geggamoja, lera, sågspån.

Svett, mjölksyra, endorfiner, blodvite.

Jag talar om länge, kort, brant, flackt och utför.

Ensam. Tidigt. Sent. Med kärleken, Med vänner. I trängsel.

Emellan. Till. Ifrån. På grund av. Trots att. Fastän.

Jag talar om ett andetag. En armpendling. Ett lyft av en fot och en till. En kort kort stund ovan marken. Jag flyger. Ett steg till. Flera steg. Flera tusen. Ett löppass. Någonstans. Någongång. En dag. I en vecka. I en månad, ett år och en tid och ett liv. Detta lilla lilla enskilda steg i ett jättestort sammanhang. Ändå där på en viktig plats. Som en länk.

För att jag vill. För att jag växer. För att jag når längre. Blir större. Ser mer. Hör mer. För att det är enkelt. Naturligt. Simpelt och fundamentalt. För att jag kan och för att jag blir lycklig.

Det talar jag om när jag skriver om löpning.

Recept alltså!
Jag råkade säga på Twitter igår att jag bakade. ”Recept?” fick jag då men nä!! No such thing.
Ensam mammakvällarna blir nästan som en spännande film när man bakar utan recept vind för våg. Hur ska det sluta? Nej inte riktigt kanske men igår var det en lång stund Lillans lilla leksak var borta. Senast sedd i hennes ena hand där den andra rörde i smeten…

Men det slutade väl så jag delar med mg men kommer inte riktigt ihåg hur jag gjorde. Är du ett kontrollfreak så se gärna detta som en gratis mindfullövning i att göra saker på känsla!

Ugn: 100 C

Häll 5 dl fil i en bunke. Strö över 2 tsk bikarbonat och 1 tsk bakpulver samt lite salt och typ kardemumma och sånt. I med ca 4 msk psyllumfrön, 3 msk pumpafrön. Annat sånt där från hälsohyllorna om du vill. Hacka lite torkad frukt- i med den. 2 dl havregryn el bovete.
Rör runt ordentligt. Häll i mjöl – glutenfritt eller om du är helt crazy så kan du används vetemjöl eller rågsikt. Jag körde glutenfritt till hälften och grov dinkel resten. Går att göra glutenfritt alltså!
Häll i tills du har en tjock smet.

Häll i en stor limpform som du smort. Jag använde en hjärtformad kakform, smorde med cocosfett och ströade med cocosflingor.
In i ugnen i en timme. Höj sedan till 150 och grädda i 40 min till.
Låt svalna så sätter det sig.
Såhär blev mitt:

Mitt galna september är i full sving men när jag tappar kontakt med internet hämtar jag lugn i att jag har kontakt med marken genom fötterna.
Nu har jag varit sansad klok och modig på jobbet och balanserar upp det med att lera ned mig i full fart i terrängen. Breathe.

Igår var det sommar. Det var så varmt och skönt så jag och Lillan sprang runt nakenfisar på tomten. Man kan det när man bor vid rådjur, troll, skogsrån och en och annan räv.

Idag vaknade jag till höst. Jag älskar hösten! Jag älskar hösten mest på landet där det yr färgglada löv och man kan tända en brasa och plaska runt i gummistövlar.

Jag springer sällan två dagar i rad så idag tog jag mig bara lite tid till styrka. Jag har klurat på hur jag ska få igång mina lår. De som inte svarar när det ska gå fort. Jag tror stenhårt på löpstyrka och att trumma in rörelser i kroppen som man sen vill få till under löpningen.

Idag körde jag 10 x 50 stycken höga knän. Höga knän med hög frekvens med liiite framåtlut igenom hela kroppen så bålen fick vakna lite. Sen 4 x 30 skridskohopp. 3 x 20 utfall med spett ovan huvudet. (Jag tar det jag har tillgängligt)

Sen 3 x 10 armhävningar och 3 x 1 min dynamisk planka. Draken med vattenkanna 2 x 20 växlande ben.

Sen var det klart!

Veckan som kommer är lite speciell. Jag sa att jag skulle springa 10 mil om Sverige gick till final i herrhandboll i OS. Det. Gjorde. De. Och ska man springa 10 mil så är det nog roligare att göra det i dagsljus och då får man rappa på innan höstmörkret drar in över Norden.

Lördag. Passar bra. Hjälten ska på fest utanför Norrtälje alltså springer jag på Roslagsleden och springer den hela dagen tills jag tar slut och han kan avvika från kalaset och hämta resterna av mig någonstans. Det kanske inte blir 10 mil men slingan jag mätt ut är ungefär så lång. Undrar bara hur terrängen kommer vara.

Annars är det möten, vänta vänta vänta på mail som betyder att stenen rullar. Yoga. Mys med Lillan. Massa jobb. Massa träning. Massa liv. Avslutar med lite bilder från landet. Jag är laddad från tårna med frisk luft, god mat och bra sömn så bring it!

Ett missförstånd- helt och håller mitt, gjorde att jag var iskall i hjärtat idag ett tag. Och det reddes ut för att den inblandande är klok och vettig ;), tack fina du!

Men sen dess har jag funderat.
Livet som vi i den här generationen lever det gör att vi korsar en otrolig massa människors väg. Fysiskt men även via alla de sociala medier vi kan använda. Det tar en millisekund att klicka ”gilla” och ge en tumme upp på Facebook och Twitter. Bakom- en riktig person förstås men visst kan det bli lite slit-o-släng med kommentarer, både positiva och negativa. Jag är guilty as charged! Sociala medier är ett sätt att bota den FOMO – fear of missing out jag får ibland. Jag är hemma många kvällar själv, är nyfiken av mig och vill gärna uppmuntra, heja, fråga, tala om. C’est moi!

Men när det händer något, då smalnar fältet av drastiskt. Då gäller det att veta vilka som står där, redo att bära dig. Jag har ju rasat ihop både för nästan exakt två år sen och sen för lite mer än ett år sen. Då fanns de där, mina närmsta vänner. Och det är inget jag inte släpper om de skulle behöva mig. Finns inget viktigare.
För när skit händer, och det gör det, så gäller det att veta vad som är viktigt. Vilka man kan lita på.
Vänner är kanske inte de som alltid håller med heller. Min fina vän H brukar säga när hon ska ifrågasätta mig: Tough love. Och då vet man att det är med kärlek och omtanke som man inte bara säger ”heja” ”gilla” och ”go!”. Det är bara riktiga vänner som kan göra det. De har passerkort för att göra kärleksfulla personangrepp.

Det har inte de som inte känner varann. Det har inte de som bara ogillar en åsikt eller en ståndpunkt.

Om vi ska ha kloka, intressanta, innehållsrika bloggar, forum, flöden, feeds i vår mediala värld så måste vi lära oss att separera åsikt från person. Att ifrågasätta ståndpunkt inte intelligens eller personvärde.
Att respektera meningsskiljaktigheter och separera dem från personangrepp.

Jag lovar att göra mitt allra bästa. Hoppas du är med mig.

Så diskuterar vi vidare, hejar, peppar, gillar, frågar, undrar och talar om.

Och ses på riktigt ibland!

Här är två som får mitt hjärta att slå och min ryggrad att stärkas och som jag självklart släpper allt för:

Sådär. Nästa inlägg ska handla om hur jag ska träna för att springa 16 mil.