Lite bilder

Igår körde jag SMACK-tempo (16,8 km) för första gången. Hade tidigare under kvällen snackat med Jenni, min triathletkompis, som är en erfaren SMACK-deltagare. Hon tipsade om mycket kläder och att ta med trainer att värma upp på. Efterson jag i vanlig ordning var ute i sista minuten kom jag till Odensala lagom till första start. Kylan, blåsten och regnet som hängde i luften gjorde kroppen stel och kall och jag var minst sagt glad att jag hade med trainern ändå. Den knappa tiden att värma upp på gjorde trainern ovärdelig där och då, tack vare den blev jag åtminstone liiiite varm i musklerna. Kändes dock miserabelt i låren och minsta fartökning sved som attan i benen. Helgens cykling och löpningen dagen innan hade lämnat spår i min sargade kropp. Några av deltagarna valde att köra i shorts och t-shirt, jag övervägde att köra i täckjacka. Kände mig så liten på jorden där bland alla duktiga cyklister. Vad håller man på med? Leka cyklist på stela ben?

Loppet gick dåligt. Det sved i låren hela tiden i och för sig som det ska göra men tankarna på att bryta kom redan efter 3 km. När jag väl gått i mål höll jag på att börja grina. FY FAN vilken vidrig sport tempocykling är.! Sveda och smärta och en kamp mot det egna psyket. 29:56 stod det på min klocka men i resultatet stod 30:26. Ett snitt på ca 33 km/h. Jag är inte nöjd. Det får bli samma visa nästa vecka, och då ska jag vara PIGG i benen (och ha med lite sällskap, det var trist att värma upp och varva ned helt själv). Då ska jag ha med ett par fetare hjul också än de skruttiga träningshjulen jag hade på igår. Nästa vecka blir det 22 km i Herresta, samling Lunda k:a, första start kl 19. See you!

SMACK-tempo 16,8 km i Odensala.

Dagen började med hjärtat i halsgropen då jag i lilla Polon åkte in till stan för att simma lite. Hjärtat hamnade i halsgropen på grund av att en man i bil gjorde klassikern ” inte titta åt höger när man svänger vänster” och jag fick sedermera slå på en tvärnit och hamnade sida vid sida med idiotjäveln (förmodligen var gubbjäveln även bakfull då han åkte bakom mig hela vägen in till stan och svängde in på, ja just det, McDonalds ).

Väl i vattnet lugnade jag ner mig och jag fick in sjukt bra flow. 3500 sköna meter på egen bana.

Hem och ladda om, sedan skulle jag ut på veckans cykelångestlångpass. 110 km med 4*20 minutersintervaller inbakade. Det gick skitbra och jag bara susade fram (njaaa, det var ganska segt i benen ärligt talat). Intervallerna dunkade jag på efter 60 minuter och lyckades pricka in motvind och backar VARJE intervall.

Kände mig stark ändå när jag i vinden sjöng och vrålade:

Shift gear Automatic

Damned if I do Who is gonna stop me?

When I’m coming through What we got left is just me and you

But if I go to bed, baby, can I take you?

Get back, get down
Pull me closer if you think you can hang

Hands up, hands tied
Don’t go screaming if I blow you with a bang

Live fast, die young
Bad girls do it well

Snoret rinner, slemmet hänger i en sträng i vinden, låren svider, det bränner och bultar…och jag bara sjunger och njuter!

Efter sista intervallen fanns inte mycket krut kvar. Okynneslkissade ett par gånger. Det blev inte bättre (OBS! Viktigt att trycka på pause på Garminklockan under dessa småpauser, glöm inte det!). Motvinden bet sig fast. Det fick bli depåstopp på Statoil i Ludvika. Hade ju trots allt tre mil kvar. Roffade åt mig det jag kunde få för en skrynklig, svettig liten peng. Bulle+ cola= räddare i nöden. Upp och hoppa på cykeln och vänta in att dynamiten skulle verka. Det gjorde den. Dessutom verkade Gud, den heliga anden och Jesus Kristus vilja besinna mina böner och gav mig medvind i helvetesbackarna sista kilometrarna mot Norhyttan.

 Nu ska jag äta, stretcha, vila och trycka i mig så mkt godis som det bara går (det kanske inte ens finns ngt kvar såhär i slutet på helgen?).
Är rätt nöjd att jag inte åkte till Östersund ändå, det har varit nog så kallt att cykla här i Dalarna. Saknar dock alla däruppe… Speciellt Lill-Emma, hade gärna sett det lilla grynet utklädd till påskkärring….

Har haft en livskvalitetdag i Norhyttan idag. Vaknade i ”stolpboa” efter 12 timmar nattsömn, när hände det senast liksom?! Frukost och kaffe med familjen sedan en solskenspromenad med vovvarna och mamma i skogen. 

Lite trögstartad men det avhjälptes med några extra koppar kaffe sedan var jag redo för 15 km löpning i vackert landskap och strålande sol. Balsam för själen. Några snabba fartökningar inbakade i långpasset gjorde det hela lite roligare. I vanlig ordning skuttade jag iväg lite för snabbt första halvan på passet vilket gjorde benen sega i backarna mot Norhyttan. Fan! Att jag aldrig lär mig! Skönt var det i alla fall att komma ut.

Väl hemma var det bara att ladda om och gulla lite med Moa, familjens nya älskling (brors barn). 

Ut på en lugn cykeltur med fokus att trampa ur benen. Otroligt najs. Balsam för benen. När medvinden kom kunde jag inte låta bli att tryck på liiiite när denna låt kom i lurarna (ja vet jag är en trafikfara när jag har musik på när jag cyklar meeeeen…). Förstå vilken bad girl jag kommer att vara på triathlonbanan i sommar;)!

Har en vision att göra en remake på denna video med lilla polon som rekvisita och vara utstyrslad i pappas beduindress (han har varit FN-soldat i bla. Egypten, det ni!). Byborna får agera statister. Mamma och syrran var inte lika sålda på idén när jag presenterade den i all iver. Bror undrade: -är det här bra (musiken alltså)? Klart som fan den är bra! Den har gått in som nr 1 på min träningsmusiklista!

Efter en lång beslutsprocess bestämde jag mig för att åka till Ludvika och karln min till Östersund. Ett bra beslut kan jag tycka såhär i efterhand.

Tog mig ett snabbt simpass i Ludvika för att väcka kroppen efter bilresan i snöstorm i arla morgon.

Efter en timme var kroppen med igen och jag sladdade vidare till den lilla byn Vad ( jo, den heter faktiskt det) där jag mötte upp Åsa med familj. Alltid lika roligt att komma förbi och känna sig så hemma som man gör i vackra Vad när man hänger med Åsa, Marie, Knut och Dorit. De är så goa!

Laddade in med Gustavskorv, Vikabröd och kaffe ( och en hel del andra godsaker) sedan var det bara att tränga sig ned i vintertightsen och sticka ut i blåsten för ett 3 timmar långt cykelpass inkluderande 3*20 min IM-pace till 1/2 IM-pace. Tufft innan man vet hur man skall lägga upp intervallerna. Jag är ju rätt rutinerad på att gå ut för hårt, bonka och sedan lägga mig rätt. Borde ju lära mig någon gång! Skam den som ger sig. Man var ju iallafall inte så kaxig när man låg i motvinden sista 20-minutaren i slakmotan och kollade ned på farten. 27,5 km/ h. Yes. Åsa var låååångt före. Meeeeeen vacker dag så….

Som de flesta kanske har märkt så är jag fruktansvärt dålig på att fatta beslut. Senaste månadens dilemma har varit vart jag och min sambo skall åka över påsk.

Det började med att vi bestämde oss för att åka till Danmark för att hälsa på våra bästisar Åsa och Filip för en påskhelg vigd åt cykling, löpning, simning, delvis med Odense triathlon klubb och dansköl. Sedan kom vi på att det är väldigt långt till Danmark och att vi inte hade så många dagar ledigt.

Happ, näst bud: Östersund. Hälsa på Carls släkt och vänner, cykling, löpning, simning, delvis med Östersunds trithlon. Sedan kom jag på att det är väldigt långt till Östersund också+ att det är rena rama vintern där fortfarande= ringar dåligt med det 110 km cykelpass jag har inplanerat på söndag. Barnen däruppe har dessutom blivit förkylda och jävliga och det är ju inte så roligt när man precis har blivit frisk och kry. Vinterväglag och sommardäck blir också en dålig kombo.

Happ, nästa bud då? Norhyttan, min släkt (syster, bror+fru och deras lilla lillknodd, Kusin vitamin som fyller 30 år etc etc) och vänner, cykling, löpning, simning, delvis med Ludvika Sim Sällskap och allmänt skogshäng. Åsa har dessutom flytt Danskland för att fira påsken i Dalarna vilket skulle betyda att vi ändå skulle kunna träna ihop (vi har ju samma tränare så det passar ju utmärkt). Fast Östersund är ju himla fint…och Norhyttan finns ju alltid kvar till senare. Fast å andra sidan finns ju Östersund också alltid kvar till senare och Norhyttan är ju himla fint det med…

Ibland är det riktigt krångligt att få till all träning under ledigheten med resa, släkt och vänner i samma paket. Ett dilemma! Träd fram DU därute i cyberspace som vill bli min livscoach, I need you!

Jag må då säga att det är en väldans tur att jag i alla fall har skaffat mig en tränare som åtminstone kan säga åt mig VAD och NÄR jag ska träna. För hade jag haft dessa beslut på mina axlar dessutom…ja ni fattar….katastrof.