Lite vila, lite träningstävling, lite cykelfika

Nu när jag har ”landat” lite efter helgens Ironman Sweden tänkte jag ta och delge min upplevelse av loppet. Om man ska sammanfatta så var loppet fyllt av känslor. Ena stunden glad, tacksam och fylld av kärlek till mina supportrar efter banan. Andra stunden ilsken, tvär och j**ligt förbannad på allt och alla.

Formen inför tävlingen var god. Allt kändes toppen och jag kände mig avslappnad, snabb och lätt. Hade mina misstankar om att det skulle bli väldigt blåsigt och varmt men ödsllade inte någon energi på det.

Jag är så glad över att Simon var med mig och hade tid att hjälpa mig med allt. Aldrig förr har jag haft en cykel i så bra skick innan tävling som nu. Simon putsade, fixade och servade medan jag gick på proffs briefingen och lallade runt.

Även på race-morgonen var jag glad att min bättre hälft var med. Han såg till att jag gick upp i TID (en timme före jag själv skulle gått upp) så att jag skulle komma i tid till starten och ha lite lugn och ro att värma upp på. Alltså, inte som jag brukar, dvs jogga/halvspringa bort till starten samtidigt som jag tar på mig våtdräkt, brillor och badmössa.

Simningen

På insimmet (som vi proffs fick äran att göra) märkte jag att det skulle bli en tuff simning. Men jag var i god simform så tänkte väl att det inte skulle vara så farligt. Vi fick ligga i vattnet bra länge innan vi fick starta och jag hann bli riktigt frusen innan starthornet gick. Som vanligt gjorde jag en pissdålig start och tyckte att jag tappade värdefulla fötter. Såhär i efterhand var det nog inte så många jag hade kunnat ”haka på” där och då. Istället hamnade jag längst fram i en stpr grupp av kill-proffs som inte gjorde nämnvärt arbete för att dra eller få upp farten. Var sjukt irriterad. Kände mig ju så jäkla stark! Försökte gå med när första age-groupers kom (bla Pär Kristoffersson men det misslyckades, de var på tok för snabba för mig. Tänkte istället att jag skulle mosa på så snart vi kom in i kanalen, men när kanalen kom gick det inte! Vågorna hade tagit ut sin rätt och Astrid Stienen slank förbi och var några sekunder före upp ur vattnet. Simningen gick på 1:02:00 så tiden skvallrar ju om att det inte var lugnt vatten direkt. När ska jag få till en normal simnigen igen kan man fråga sig? Det är ju simma jag ska kunna bäst!

Cyklingen

Ut på cykeln märkte jag att Erika Csmore kom EFTER mig, så jag var ju inte sist iallafall. Första motvindsrakan över Ölandsbron var vidrig och jag fick kämpa. Sedan väntade sidvind, sidvind och sidvind. Tog hårt på mig att parera mot vinden och trots att jag höll mina watt väldigt duktigt så blev jag ändå för trött för mitt eget bästa. Tyckte det var en evighet till varvningen där Simon skulle stå med flaska och gels. Åt och åt. Mer än vad jag brukar för att jag kände hur nycket energi vinden drog. På landvarvet när det lugnade ner sig med vinden gick det dock jättebra och jag kunde äntligen cykla om några grabbar. Innan det hade hela Ironman Kalmars startfält cyklat från mig, kändes det som. Det är ganska tufft mentalt att inte kunna cykla om NÅGON och få den extra skjutsen. Kanske skulle jag tjäna på att simma ännu sämre?! Man undrar ju ibland.Tidne belv 5:30 (typ en 20 min sämre än jag borde).

Löpningen

Hade som ambition att testa ett nytt pace och inte fega. Mora-tävlingen hade visat att där finns lite fart så jag ville göra mitt livs löpning nu och persa på maran. Det var ju fint väder och allt. Gick rätt bra första två varven, sedan gjorde jag ett kort toastopp, gick bra en bit till sedan kom smärtan. Det gjorde så jävla ont i låren! Cyklingen hade verkligen tagit ut sin rätt och kanske kan det vara all missad grundträning i våras pga alla förkyldningar och infektioner, inte vet jag. Det höll iallfall inte som jag ville. Blev sjukt förbannad och tvär när jag märkte att jag inte höll i. Simon fick sig en känga. JAg ville inte ha 3 gels jag ville ha 2!!!! Nu blev ALLT fel. Mamma, pappa och Johanna+lilla Olle fick inte ett leende på sista varvet, jag var bara irriterad på att de stod på samma ställe hela tiden och jag kunde INTE förmå mig att se någonting positivt i all publik och alla deltagare. De var bara ivägen där och då. Missade en hel del langningar pga blockningar på sista varvet och jag blev ÄNNU mer förbannad. OCH VART I HELVETE VAR COACH BJÖRN! För i helvete! Ingen berättade hur jag låg till eller några tider, om jag körde bra eller dåligt eller NÅGOT vettigt annat än heja heja. Började grina lite. Varför gör man det här egentligen? Mosade på och lyckades iallfall få en maratid på 3:30. Det var väl okej ändå. SÅÅÅÅÅÅ himla skönt att gå i mål. Total lycka när jag kramade om Graaf Crew.

I efterhand fick jag reda på att SÅ många hade hejat på mig efter banan, Filip (Åsas pojkvän) gav mig hela tiden tider, Graaf crew stod på ett ställe bara eftersom de trodde att jag ville det, Simon gav mig så många gels som jag sagt åt honom innan och Björn stod precis bredvid Simon hela löpningen (och hade kollat hela simningen och cyklingen). Jag var i min egna lilla värld. Vad kan jag säga? TUSEN FÖRLÅT alla som jag skällde ut!!! Ibland är man glad, ibland är man förbannad, så är det i sport. Lite som en snefylla, så kan man likna det;).

Tiden i mål blev 10:04:53 och jag hade verkligen inget mer att ge så jag får vara nöjd i det avseendet. Resultaten finns här.

Stort grattis till Pattan-Patron som stog svenska rekordet och återigen visade att han hör hemma i världseliten. Spännande ska det bli att se vad han kan åstadkomma i framtiden!

Nu blickar jag framåt och tränar på. Den här formen ska byggas vidare på, i november väntar Ironman Langkawi och resa till Thanyapura traning resort i Phuket igen. Då jäklar!

Drog lite spontant upp till Mora  i Lördags för att testa Mora Sprint i tävlingsklass. Simon anmälde sig sent  på torsdag kväll och jag tvekade länge om det var en god  idé. Ville ju inte komma till en sprint nedtränad och opeppad. En vecka kvar till Kalmar och i fredags kände jag mig allt annat än utvilad. Fredagen var minst sagt fullsäckad med spinningklass kl 06:30 inne i ”stan”+simning fart, cykel distans med intervaller samt crosslöp. Var ganska dödnärjag kom hem på eftermiddagen, mest för att jag sovit alldeles för lite (6 timmar, ja jag vet att jag är som en tonåring men jag behöver 8-9 timmar för att må bra när jag tränar mycket). Simon var ju dock mer konvalecent än vad jag var, efter Norseman, så kunde han köra borde ju jag också kunna det. Kontaktade coach BA och han tyckte allt att jag kunde köra om jag ville. Sagt och gjort, så vi ställde klockan tidigt på lördagsmorgonen.

Brassade upp till grannbyn Mora och gjorde oss klara för start. Inget märkvärdigt. Tänkte testa utstyrseln inför Kalmar bl.a., hade fått ny dräkt av Cykelcity. J älskar att köra lite kortare och mysiga ”brödrost”-tävlingar men tyvärr har det inte blivit av på väldigt, väldigt länge och sprint är ju inget jag känner mig särskilt hemma med, långdistansare som jag är. På startlinjen stod favorittippade Louise Rundkvist som vann vansbro triathlon tidigare i somras och Malin Cederberg från triathlongymnasiet i Motala, som satsar på OS i framtiden. Hade inte en blekaste hur de var i formen, jag fokuserade bara på mitt. Skulle ju bara vara för skojs skulls alltihop och missade jag pallen var ju inte det hela världen.

Siljan var kall. Jätte, jättekall och jag försökte värma upp ordentligt i vattnet innan, men det blev man inte så varm av alls. Starten dröjde dessutom lite så hann huttra lite innan vi drog i väg på 750 m på lättnavigerad bana. Simningen gick okej, tycker jag. Trodde att jag var på Simons fötter för jag skymtade en Orca Alpha dräkt men det var visst Jonathan Bejmar framför mig fick jag reda på sen. Malin låg precis framför. Hade bra flyt och låg bra med….tills jag simmade rakt in i näst sista bojen, trasslade till det lite, blev förvirrad och tappade de där jäkla fötterna. Jaja, helt ok simmat ändå.

Ut på cykeln sket jag fullständigt i att vara resonabel med watt och skit. Jag bara körde….och det visade sig ge en bra känsla. Köttade på och var ikapp Malin efter ett varv. På andra varvet kom dock Louise och dundrade förbi. Snabb som attan var hon, så jag sket i att hänga på, vet att Louise är stark cyklist och jag ville inte bränna ut allt på cykeln.

T2 gjorde jag faktiskt ganska smidigt denna gång, för att vara jag. Sprang för långt i T1 och hittade inte min P5:an, men T2:an gick galant. Ut 45 s efter Louise och med Malin någonstans hack i häl. Kände direkt att jag hade rätt bra ben. Eller, rättare sagt det känns ju aldrig bra att springa direkt efter cykeln, men det gick ganska snabbt ändå. Lade mig på 3:50-pace och det kändes starkt! Såg att jag tog in på Louise så jag ville inte bli fööör ivirig. Matade på bara tills jag var henne i ryggen efter första varvet och lade mig bakom för att se vad hon sprang  i för fart. Och jag kände mig starkare så det var bara att dra på en långspurt sista 1,5 kilometrarna och det höll bra. Skitskön känsla!

Jag vann, skitkul!!!!

Tusen tack Mora för ett jättemysigt och väl arrangerat event, precis så som jag gillar det!

Flummig T1, as usual.

Så jäkla kul att damma av benen i en sprint, mer sånt!

Högst upp på prispallen, jag vill vara där IGEN och IGEN!

Här kommer en rapport från helgens tävling i Norseman Xtreme triathlon 2015 från mig som supportteam till Simon Wahlström som körde. Simon kommer aldrig någonsin skriva ett blogginlägg om en tävling och allra minst om Norseman så jag skriver ur mitt perspektiv. Varnar för svordommar i denna text!

Det var några minst sagt hektiska dagar innan avfärd till Eidfjord i Norge. Vi kom hem från Östersund på måndag kväll och jag hade späckat schema för att försöka hinna med min träning som var den tyngsta och mest krävande inför toppningen till Ironman Sweden om två veckor. Simon var minst sagt speedad och stundtals trodde jag människan gick på krack, så stissig var han när allt skulle fixas och packas!

Iväg kom vi och jag fick ta ett härligt 9*1000 meters löpintervall-pass på vägen till Eidfjord med många timmars bilåkande i benen. Det var inga dundertider jag lyckades mejsla ur mig men jag tog mig igenom (med nöd och näppe) trots alla (förbannade) backar. Hittade inte en enda platt sträcka att springa på.

Fram kom vi också och det visade sig att vi skulle bo i världens mysigaste Hytte på Viks pensjonat och hytter. Toppenbra och nära till starten! Det var otroligt vackert i Eidfjord och man upphörde aldrig att förundras över naturen och det fantastiska landskapet. Jag hade lagat matlådor för hela helgen så vi hade bara att värma på när vi blev hungriga istället för att gå ut och äta dyr mat på restaurang och inte veta vad man får i sig eller handla och stå och laga mat mitt i allt bestyr. Smart drag och bra jobbat av mig!

På fredagen var jag ute på ett 5 timmarspass som tillslut blev rejält nedkortat pga totalbonk i de norska fjordhelvetena. Vilken häftig natur alltså! Det var så storslaget att jag stundtals blev lite rädd. Allt är så stort och mäktigt och det är svårt att inte tappa fattningen när man är mitt uppe i den. Naturen fastnar typ inte på bild och de mäktiga vyerna måste upplevas! Backarna, vinden, temperatur och väderskiftningarna tar dock HÅRT på krafterna blev jag snabbt varse om och att jag bara hann 103 km på 4 timmar och 15 min säger väl en hel del om hur kuperat det var. Den efterföljande löpningen gick trots det ganaska bra efter min crash-landning efter cyklingen och den livsuppehållande åtgärden kallt kaffe+två av mammas hembakta bullar. Det gav sprutt i benen!

För Simon var det mycket att stå i samma dag: Testa det iskalla vattnet på 10 grader, testa cykeln, registrera sig och fixa allt med prylarna samt gå på pre-racemöte. Pre-racemötet var väldigt laddat. Vi fick vänta ganska länge på att gå in i lokalen där mötet skulle hållas, en bäcksvart gymnastiksal där vi fick slå oss ned på golvet och vänta. Sedan fick vi se fjolårets Norseman-film ”crying in the rain” och jag storbölade. Det var en sån laddad stämning att tårarna bara kom, och jag var inte den enda kan jag avslöja…

Tillbaka till vår lilla stuga, äta, fixa det sista och sedan försöka sova några timmar. Väckarklockan stod på kl 02:00….

Starten och simningen

När klockan ringde sa Simon till mig: ”NEJ! Jag vill inte Emma. Jag vill verkligen inte!”. Ångestladdat om något. Vi gick upp och jag fixade riskgrynsgröt och kaffe och packade in det sista i bilen. Kl 3 checkade vi in i T1 tillsammans och 3:45 checkade Simon in till färjan. Vilket coolt ögonblick när färjan lämnade kajen och åkte ut i den iskalla gryningen…Simon har berättat att starten var otroligt laddad. Ingen sa något, alla visste precis vad som skulle göras och samlades nere på bildäck. 10-15 min innan start öppandes rampen och Norseman-banderollen åker ner. På däck fanns brandslangar med iskallt vatten som sprutades upp från fjorden så att man kunde”vänja” sig lite innan man skulle i. Vattnet var ca 10,5 grader där de hoppade i men inne vid land, där smälvatten från bergen rann ner, var det snarare 8 grader. Simningen hade kortats till hälften pga det och simskor var tillåtna. Simon kom upp på 32 min och vi sprang tillsammas till T1 (tiden togs vid inpassering till växling och blev officiellt 34 min). Lite mer rutin hade nog behövts här för vår växling tog 6 minuter (!). De andra som var upp med simon hann iväg för längesedan och man kan ju undra vad vi höll på med där i växlingszonen. ”Det går för långsamt vrålade han till mig” när vi stod där och bökade med cykeltröjor och skit.

Cyklingen

För att inte fastna i någon bilkö på vägen upp till Hardangervidda (vilket man ändå gjorde) packade jag bara ihop det sista, kissade för hundrade gången och drog sedan direkt upp på fjället och stannade efter monsterbacken, någon mil innan Dyranut (40 km). Det var på det berömda håret att jag missade Simon ändå men när han kom såg han grymt stark ut.
En annan svensk, Peter Schröder, låg precis 3 minuter framför och jag stannade till en extra gång och vrålade det till Simon. Ut på Hardangervidda och jag försökte stanna varenda gång det fanns möjlighet för att langa, peppa och heja. Såklart hejade jag även på Peter. Det var kallt på fjället, ca 6-8 grader men vädret visade sig från den bästa sidan med sol och bara några enstaka duggregn. Efter Geilo (90 km) låg Simon 33:a och han tog in hela tiden. Tror han låg 25:a nånting som bäst vid första stigningen Dagali (11 mil). Där tog han in massor på Peter där framme och när Peter fick lov att byta hjul (väldigt alert supporterteam hade han;) så kom Simon om. Därifrån var de glada dagarna förbi och Simons energi tog slutt kaputt. Stigningarna blev bara värre och värre och sista stigningen upp till Imingfjell (150 km) var 12 km och avslutades med en knix som inte var av denna jord. Jag såg atleter som stod böjda över cyklarna och KRÄKTES på vägen upp och jag fick köra på 1:an för att komma upp med Audi-bilen. Helt jävla knäckande backe!!! Banprofilen var inte av denna jord! Puig Major, Sa Calobra bla bla bla. Det var INGET mot fjordlandskapet på Norseman! Tyckte så synd om alla triathleter som gett sig in på denna helvetesbana! Från sista fjället var det en brant utförskörning med sjukt dålig asfalt där jag fick störta ner för att hinna ned till T2 med Simons grejer. Det var på håret men det gick! Cykeltiden blev 6:32, vilket var vad vi räknat med.

”Löpningen”

Förstod att Simon redan låg back en hel del efter cyklingen, energimässigt, då jag knappt fått något langat, trots att jag skällt och tvingat på honom. Försökte envist med cola, godis, bullar, gels och snickers men inget ville han ha. Tjurig som bara den kom han tillsut ut på löpet som 46:a. Peter Schröder tassade iväg med en väldig fart. Egentligen hade vi inte planerat in så mycket langning varken på cykel eller löp men nu förstod jag att det behövdes support hela tiden under löpningen. Simon var kanonlåg på energi. Nu jävlar tänkte jag och stack iväg några km. Försökte med musik, cola och pepp. Inget hjälpte. Efter 5 km stannade Simon vid mig och fick fram ”Jag är så jäväa dålig. Jag är så värdelös. Gubbar springer om mig och jag orkar inte. JAg kommer inte klara det”. Bara dåliga saker i mantra alltså. Jag lackade tillslut ur och skrek på honom: ”Inte ett jävla ord till om hur dålig du är. Gubbar springer om dig för att de springer, du GÅR! Nu jävlar ska vi upp till den där toppen, om det så är det sista vi gör. Så är det bara. Bit ihop nu och bara positiva tankar”. Inte vet jag om det hjälpte men han satte fart iallafall. Men alltså, banan. De första 25,5 km ska vara ”lätta” coh ”platta”. De är det inte. Hade det varit en vanlig Ironmanbanan och vanliga Ironmantriathleter hade de första 25,5 km klassats som helt crazy kuperat och bara uppför. Nu kallades det den platta delen av banan. Jo tjena. För Simons del tog denna platta del 2 timmar och 11 minuter. Min plan var 4:45-5:00 min/km på den första sträckan. Det blev tvunget att revideras. Nu var det dags för nästa etapp.

Zombie Hill

Sedan kom backen. Den riktiga backen. Väggen. Det var sjukt. En sepentinväg upp till fjället. Folk kolapsade, kräktes och såg allmänt tilltufsade ut. Men en del sprang jävlar-i-mig. Eller nej. Det var bara vinnaren Allan Hovda som lyckades springa hela vägen från 25,5 till sista vandringen till Gaustatoppen med hans support Rasmus Henning. En helt otrolig bragd att springa den sträckan. Det var jobbigt att åka bil upp. Vid det här laget var Simon helt slut! När jag försökte heja på honom efter 28 km påminde han mig om att det var 10 km i samma backe. Jag blev paff. Det var sjukt långt kvar och den där toppen var oändligt långt bort. I min vildaste fantasi kunde jag inte ha förutspått att den där backen skulle vara så brant och så lång. Jag hade planerat in 5:30-6:00 pace för Simon där. HAHAHA säger jag med facit i hand. Det hade ALDRIG gått ens med pigga ben utan cykling. Men Simon gnetade på. Surare och grinigare för varje km som gick. Jag blev också sur tillslut och lämnade honom och åkte och checkade in våra väskor vid Mt Gaustatoppens chek-point.

Mt Gaustatoppen

Men  han klarade det tamejfan och vi tog oss den sista, steniga biten ihop. Jag försökte peppa, prata, knäppa kort och stundtals hålla tyst och bara gå eller putta på Simon som knappt var kontaktbar. Men han kom upp. Min Norseman klarade det! Tiden blev 13:22, några timmar efter vår mål-tid men då hade vi ju inte heller någon aning om hur jävligt det skulle bli. Det är en bra tid. En jävligt bra tid. Att bara ta sig i mål är väldigt bra på Norseman. Att ta en svart tröja är ännu bättre. Det blev en 85:e plats efter en löpning på 6:04  och jag är väligt glad för att vi gjorde det ihop. Och väl uppe på toppen. Vilken otrolig utsikt! Så ofantligt vackert!

After race

Vår dag var rakt inte slut här. Enligt bestämmelserna skulle jag gå ned igen från toppen och Simon skulle få åka bergsbanan ner. Jag satte på honom nytt torrt underställ och försökte få ihonom lite choklad. Det gick dåligt. HAn började frysa, skaka och liksom svimma av. Oj då, det var inte bra. Frågade Simon om jag skulle kontakta läkare men näää det skulle nog inte behövas. Tillslut kom en läkare fram och frågade oss om hur det var. Inte så bra svarade jag och då blev det sjuktransport ner för berget och ett läkarteam tog sig an Simon. Han var nerkyld och låg på socker men det var ingen kris så han fick skjuts till hotellet och jag fick hämta bilen. kl 20:30 var vi i vår hytta på Gaustablikk och då hade vi fortfarande inte ätit något. Som tur var hade vi Simons mamma och pappa i krokarna och de hjälpe oss så vi fick i oss mat. Vilken dag det hade varit. Helt oförglömlig, crazy och samtidigt helt underbar. Me facit i hand skulle man kanske ha varit en till med i supporterteamet som gick/sprang med uppför Zombie Hill. Nästa alla andra deltagare hade det, utom vi. Lite mer energi i form av annat än gels och snickers skulle vi kanske också ha fixat fram. Saltgurka, bröd, coca cola i massor och annat som kan tänkas passa en evighetstävling.

Till alla er Norsemän där ute: Så otroligt bra jobbat! Ni är stentuffa! Till Allan och Kristin Lie som mejslade sönder startfältet och vann storstilat, GRATTIS!

Till alla er som vill anmäla er till nxtri. Gör det inte. Det är en vidrig bana. Seriöst.

Igår for vi hem mot Sverige, trötta som få. Jag på cykel till Drammen och Simon till ratten. Kort restaurangbesök i Drammen sedan fortsatte vi hem. Simon körde hela vägen…

Några gels blev det ändå…

Schysst hoj, schysst kille!

Backssprints för att hinna langa i motluten.

Varje gång Simon fick langat passade jag också på att käka nåt. Det blev en hel del ätandes för mig med under dagen för att hålla energinivån uppe! Är man bara en person i supporterteamet gäller det att hålla sig pigg och alert! Simons mamma och pappa var med och hejade, fotade och hjälpte till med allt de kunde göra.

Banprofilen

Sista biten upp till toppen (4,7 km stenigt och jäklig trekking).

En glad, en trött.

He did it!

Det där berget bestegs för svart tröja (mitt finger uppe i vänstra hörnet).

Support-team Graaf/Wahlström. Foto: Daniel Adams-Ray som också var med som support-Bra jobbat!

Ett minne för livet-let´s do it again!

Det blev seger i Karlstad triathlons medeldistanstävling i söndags, äntligen kändes kroppen bra igen! Loppet gick på en flack bana och arrangemanget var väldigt mysigt och familjärt men ändå proffsigt för att vara en ”gräsrotstävling”. Camilla och Pär som arrangerade tävlingen har gjort ett hästjobb och hårt arbete lönar sig för det var ett jättefint lopp!

Jag var på plats redan dagen innan och hejjade fram alla som körde sprint och olympisk och var även lite side-kick till KJ Danielsson som var speaker. Mina korta träningspass dagen innan tävling kändes extremt sega och jag fick släpa mig fram i 5:30-fart när jag sprang min korta tur för att få igång tävlingsbenen. Men det brukar ju vara så för mig. Allting känns alltid förj**ligt dagen innan. Sedan var det bara att krypa ner i Scandic Citys sköna säng och njuta av att jag skulle tävla.

På tävlingsdagen blev det en brakfrukost på hotellet (supergod, så hur ska man kunna hålla sig till en lätt frukost när det finns så mycket godsaker???). Kom till starten ganska sent och insåg att HOPPSAN, bara för att det är en liten tävling innebär det inte att rutinerna innan inte tar så lång tid. Tvärtom.

Hoppade i vattnet 3 minuter innan start och hann höra lite av Värmlandsvisan innan startskottet gick. Var helt ärligt rätt seg i starten och försökte bara fokusera på draget och att komma in i rytmn. Fick stanna 3 gånger och tömma glasögonen då de vattenfylldes och jag inte såg ett smack. Insåg att jag ändå tog ikapp på de två herrar som låg en bit framför mig så jag simmade i kapp dem och lade mig på fötter. Sweet. Vid varvningen på land låg jag totaltrea och så iväg igen med gruppen som jag nästan började tycka simma lite långsamt men jag låg tålmodigt bakom och sparade energi. Växlade ut ur T1 som totaltvåa efter KJ.

Ut på cyklingen och benen kändes väl inte strålande direkt. Tröskade på och började komma igång någonstans på andra varvet av tre. Lite extra mycket diselmotor idag. Jag var väldigt glad för att alla bilister var förstående och släppte förbi en, trots att vägarna inte var avstängda. Banan var riktigt blåsig men jag ångrade bara en millisekund när jag höll på att blåsa av en liten bro, att jag hade 808:or både fram och bak, i det stora hela var det inga problem med vinden.

På löpningen var det samma visa. Sjuuukt segt ibörjan och tempot var inte kanonbra (låg mellan 4:40-4:50 per kilometer ut till vändpunkten) sedan började jag vakna till och kunde öka så sakteligen. Var kul att kunna springa om grabbar som hade cyklat om en. Sluttempot blev 4:30 min/km på de 20,5 km som min Garminklocka mätte. Efter slitsamma veckor att komma tillbaka från förkylningen och efter mycket träning har min kropp fogat sig! Supernöjd med loppet och det är alltid kul att vinna!

Tack mamma och pappa och Simon för att ni kom och hejade på mig och tack för alla hejarrop utefter banan av medtävlanden och publik och, givetvis, tack Camilla och Pär för en kanonkul tävling i Karlstad!

Lokalblaskans sergintervju

YES!

Energin är tillbaka i kroppen! Jag har släpat mig igenom en tuff vecka med mycket träning och mycket lite motivation. Men jag gjorde det och nu verkar formen så sakteligen infinna sig, energin är på väg tillbaka och jag är GLAD! Ett mycket gott tecken på att det är på väg åt rätt håll det är när jag skrattar, sjunger och ler när jag cykeltränar, trots att det regnar;).

Öppet vatten-simning i solnedgången hemma i Norhyttan, ger motivation, energi och glädje!