Här kommer en rapport från helgens tävling i Norseman Xtreme triathlon 2015 från mig som supportteam till Simon Wahlström som körde. Simon kommer aldrig någonsin skriva ett blogginlägg om en tävling och allra minst om Norseman så jag skriver ur mitt perspektiv. Varnar för svordommar i denna text!
Det var några minst sagt hektiska dagar innan avfärd till Eidfjord i Norge. Vi kom hem från Östersund på måndag kväll och jag hade späckat schema för att försöka hinna med min träning som var den tyngsta och mest krävande inför toppningen till Ironman Sweden om två veckor. Simon var minst sagt speedad och stundtals trodde jag människan gick på krack, så stissig var han när allt skulle fixas och packas!
Iväg kom vi och jag fick ta ett härligt 9*1000 meters löpintervall-pass på vägen till Eidfjord med många timmars bilåkande i benen. Det var inga dundertider jag lyckades mejsla ur mig men jag tog mig igenom (med nöd och näppe) trots alla (förbannade) backar. Hittade inte en enda platt sträcka att springa på.
Fram kom vi också och det visade sig att vi skulle bo i världens mysigaste Hytte på Viks pensjonat och hytter. Toppenbra och nära till starten! Det var otroligt vackert i Eidfjord och man upphörde aldrig att förundras över naturen och det fantastiska landskapet. Jag hade lagat matlådor för hela helgen så vi hade bara att värma på när vi blev hungriga istället för att gå ut och äta dyr mat på restaurang och inte veta vad man får i sig eller handla och stå och laga mat mitt i allt bestyr. Smart drag och bra jobbat av mig!
På fredagen var jag ute på ett 5 timmarspass som tillslut blev rejält nedkortat pga totalbonk i de norska fjordhelvetena. Vilken häftig natur alltså! Det var så storslaget att jag stundtals blev lite rädd. Allt är så stort och mäktigt och det är svårt att inte tappa fattningen när man är mitt uppe i den. Naturen fastnar typ inte på bild och de mäktiga vyerna måste upplevas! Backarna, vinden, temperatur och väderskiftningarna tar dock HÅRT på krafterna blev jag snabbt varse om och att jag bara hann 103 km på 4 timmar och 15 min säger väl en hel del om hur kuperat det var. Den efterföljande löpningen gick trots det ganaska bra efter min crash-landning efter cyklingen och den livsuppehållande åtgärden kallt kaffe+två av mammas hembakta bullar. Det gav sprutt i benen!
För Simon var det mycket att stå i samma dag: Testa det iskalla vattnet på 10 grader, testa cykeln, registrera sig och fixa allt med prylarna samt gå på pre-racemöte. Pre-racemötet var väldigt laddat. Vi fick vänta ganska länge på att gå in i lokalen där mötet skulle hållas, en bäcksvart gymnastiksal där vi fick slå oss ned på golvet och vänta. Sedan fick vi se fjolårets Norseman-film ”crying in the rain” och jag storbölade. Det var en sån laddad stämning att tårarna bara kom, och jag var inte den enda kan jag avslöja…
Tillbaka till vår lilla stuga, äta, fixa det sista och sedan försöka sova några timmar. Väckarklockan stod på kl 02:00….
Starten och simningen
När klockan ringde sa Simon till mig: ”NEJ! Jag vill inte Emma. Jag vill verkligen inte!”. Ångestladdat om något. Vi gick upp och jag fixade riskgrynsgröt och kaffe och packade in det sista i bilen. Kl 3 checkade vi in i T1 tillsammans och 3:45 checkade Simon in till färjan. Vilket coolt ögonblick när färjan lämnade kajen och åkte ut i den iskalla gryningen…Simon har berättat att starten var otroligt laddad. Ingen sa något, alla visste precis vad som skulle göras och samlades nere på bildäck. 10-15 min innan start öppandes rampen och Norseman-banderollen åker ner. På däck fanns brandslangar med iskallt vatten som sprutades upp från fjorden så att man kunde”vänja” sig lite innan man skulle i. Vattnet var ca 10,5 grader där de hoppade i men inne vid land, där smälvatten från bergen rann ner, var det snarare 8 grader. Simningen hade kortats till hälften pga det och simskor var tillåtna. Simon kom upp på 32 min och vi sprang tillsammas till T1 (tiden togs vid inpassering till växling och blev officiellt 34 min). Lite mer rutin hade nog behövts här för vår växling tog 6 minuter (!). De andra som var upp med simon hann iväg för längesedan och man kan ju undra vad vi höll på med där i växlingszonen. ”Det går för långsamt vrålade han till mig” när vi stod där och bökade med cykeltröjor och skit.
Cyklingen
För att inte fastna i någon bilkö på vägen upp till Hardangervidda (vilket man ändå gjorde) packade jag bara ihop det sista, kissade för hundrade gången och drog sedan direkt upp på fjället och stannade efter monsterbacken, någon mil innan Dyranut (40 km). Det var på det berömda håret att jag missade Simon ändå men när han kom såg han grymt stark ut.
En annan svensk, Peter Schröder, låg precis 3 minuter framför och jag stannade till en extra gång och vrålade det till Simon. Ut på Hardangervidda och jag försökte stanna varenda gång det fanns möjlighet för att langa, peppa och heja. Såklart hejade jag även på Peter. Det var kallt på fjället, ca 6-8 grader men vädret visade sig från den bästa sidan med sol och bara några enstaka duggregn. Efter Geilo (90 km) låg Simon 33:a och han tog in hela tiden. Tror han låg 25:a nånting som bäst vid första stigningen Dagali (11 mil). Där tog han in massor på Peter där framme och när Peter fick lov att byta hjul (väldigt alert supporterteam hade han;) så kom Simon om. Därifrån var de glada dagarna förbi och Simons energi tog slutt kaputt. Stigningarna blev bara värre och värre och sista stigningen upp till Imingfjell (150 km) var 12 km och avslutades med en knix som inte var av denna jord. Jag såg atleter som stod böjda över cyklarna och KRÄKTES på vägen upp och jag fick köra på 1:an för att komma upp med Audi-bilen. Helt jävla knäckande backe!!! Banprofilen var inte av denna jord! Puig Major, Sa Calobra bla bla bla. Det var INGET mot fjordlandskapet på Norseman! Tyckte så synd om alla triathleter som gett sig in på denna helvetesbana! Från sista fjället var det en brant utförskörning med sjukt dålig asfalt där jag fick störta ner för att hinna ned till T2 med Simons grejer. Det var på håret men det gick! Cykeltiden blev 6:32, vilket var vad vi räknat med.
”Löpningen”
Förstod att Simon redan låg back en hel del efter cyklingen, energimässigt, då jag knappt fått något langat, trots att jag skällt och tvingat på honom. Försökte envist med cola, godis, bullar, gels och snickers men inget ville han ha. Tjurig som bara den kom han tillsut ut på löpet som 46:a. Peter Schröder tassade iväg med en väldig fart. Egentligen hade vi inte planerat in så mycket langning varken på cykel eller löp men nu förstod jag att det behövdes support hela tiden under löpningen. Simon var kanonlåg på energi. Nu jävlar tänkte jag och stack iväg några km. Försökte med musik, cola och pepp. Inget hjälpte. Efter 5 km stannade Simon vid mig och fick fram ”Jag är så jäväa dålig. Jag är så värdelös. Gubbar springer om mig och jag orkar inte. JAg kommer inte klara det”. Bara dåliga saker i mantra alltså. Jag lackade tillslut ur och skrek på honom: ”Inte ett jävla ord till om hur dålig du är. Gubbar springer om dig för att de springer, du GÅR! Nu jävlar ska vi upp till den där toppen, om det så är det sista vi gör. Så är det bara. Bit ihop nu och bara positiva tankar”. Inte vet jag om det hjälpte men han satte fart iallafall. Men alltså, banan. De första 25,5 km ska vara ”lätta” coh ”platta”. De är det inte. Hade det varit en vanlig Ironmanbanan och vanliga Ironmantriathleter hade de första 25,5 km klassats som helt crazy kuperat och bara uppför. Nu kallades det den platta delen av banan. Jo tjena. För Simons del tog denna platta del 2 timmar och 11 minuter. Min plan var 4:45-5:00 min/km på den första sträckan. Det blev tvunget att revideras. Nu var det dags för nästa etapp.
Zombie Hill
Sedan kom backen. Den riktiga backen. Väggen. Det var sjukt. En sepentinväg upp till fjället. Folk kolapsade, kräktes och såg allmänt tilltufsade ut. Men en del sprang jävlar-i-mig. Eller nej. Det var bara vinnaren Allan Hovda som lyckades springa hela vägen från 25,5 till sista vandringen till Gaustatoppen med hans support Rasmus Henning. En helt otrolig bragd att springa den sträckan. Det var jobbigt att åka bil upp. Vid det här laget var Simon helt slut! När jag försökte heja på honom efter 28 km påminde han mig om att det var 10 km i samma backe. Jag blev paff. Det var sjukt långt kvar och den där toppen var oändligt långt bort. I min vildaste fantasi kunde jag inte ha förutspått att den där backen skulle vara så brant och så lång. Jag hade planerat in 5:30-6:00 pace för Simon där. HAHAHA säger jag med facit i hand. Det hade ALDRIG gått ens med pigga ben utan cykling. Men Simon gnetade på. Surare och grinigare för varje km som gick. Jag blev också sur tillslut och lämnade honom och åkte och checkade in våra väskor vid Mt Gaustatoppens chek-point.
Mt Gaustatoppen
Men han klarade det tamejfan och vi tog oss den sista, steniga biten ihop. Jag försökte peppa, prata, knäppa kort och stundtals hålla tyst och bara gå eller putta på Simon som knappt var kontaktbar. Men han kom upp. Min Norseman klarade det! Tiden blev 13:22, några timmar efter vår mål-tid men då hade vi ju inte heller någon aning om hur jävligt det skulle bli. Det är en bra tid. En jävligt bra tid. Att bara ta sig i mål är väldigt bra på Norseman. Att ta en svart tröja är ännu bättre. Det blev en 85:e plats efter en löpning på 6:04 och jag är väligt glad för att vi gjorde det ihop. Och väl uppe på toppen. Vilken otrolig utsikt! Så ofantligt vackert!
After race
Vår dag var rakt inte slut här. Enligt bestämmelserna skulle jag gå ned igen från toppen och Simon skulle få åka bergsbanan ner. Jag satte på honom nytt torrt underställ och försökte få ihonom lite choklad. Det gick dåligt. HAn började frysa, skaka och liksom svimma av. Oj då, det var inte bra. Frågade Simon om jag skulle kontakta läkare men näää det skulle nog inte behövas. Tillslut kom en läkare fram och frågade oss om hur det var. Inte så bra svarade jag och då blev det sjuktransport ner för berget och ett läkarteam tog sig an Simon. Han var nerkyld och låg på socker men det var ingen kris så han fick skjuts till hotellet och jag fick hämta bilen. kl 20:30 var vi i vår hytta på Gaustablikk och då hade vi fortfarande inte ätit något. Som tur var hade vi Simons mamma och pappa i krokarna och de hjälpe oss så vi fick i oss mat. Vilken dag det hade varit. Helt oförglömlig, crazy och samtidigt helt underbar. Me facit i hand skulle man kanske ha varit en till med i supporterteamet som gick/sprang med uppför Zombie Hill. Nästa alla andra deltagare hade det, utom vi. Lite mer energi i form av annat än gels och snickers skulle vi kanske också ha fixat fram. Saltgurka, bröd, coca cola i massor och annat som kan tänkas passa en evighetstävling.
Till alla er Norsemän där ute: Så otroligt bra jobbat! Ni är stentuffa! Till Allan och Kristin Lie som mejslade sönder startfältet och vann storstilat, GRATTIS!
Till alla er som vill anmäla er till nxtri. Gör det inte. Det är en vidrig bana. Seriöst.
Igår for vi hem mot Sverige, trötta som få. Jag på cykel till Drammen och Simon till ratten. Kort restaurangbesök i Drammen sedan fortsatte vi hem. Simon körde hela vägen…
Några gels blev det ändå…
Schysst hoj, schysst kille!
Backssprints för att hinna langa i motluten.
Varje gång Simon fick langat passade jag också på att käka nåt. Det blev en hel del ätandes för mig med under dagen för att hålla energinivån uppe! Är man bara en person i supporterteamet gäller det att hålla sig pigg och alert! Simons mamma och pappa var med och hejade, fotade och hjälpte till med allt de kunde göra.

Banprofilen

Sista biten upp till toppen (4,7 km stenigt och jäklig trekking).

En glad, en trött.

He did it!

Det där berget bestegs för svart tröja (mitt finger uppe i vänstra hörnet).

Support-team Graaf/Wahlström. Foto: Daniel Adams-Ray som också var med som support-Bra jobbat!

Ett minne för livet-let´s do it again!
Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. .