Norseman Xtreme triathlon 2015-Support


Här kommer en rapport från helgens tävling i Norseman Xtreme triathlon 2015 från mig som supportteam till Simon Wahlström som körde. Simon kommer aldrig någonsin skriva ett blogginlägg om en tävling och allra minst om Norseman så jag skriver ur mitt perspektiv. Varnar för svordommar i denna text!

Det var några minst sagt hektiska dagar innan avfärd till Eidfjord i Norge. Vi kom hem från Östersund på måndag kväll och jag hade späckat schema för att försöka hinna med min träning som var den tyngsta och mest krävande inför toppningen till Ironman Sweden om två veckor. Simon var minst sagt speedad och stundtals trodde jag människan gick på krack, så stissig var han när allt skulle fixas och packas!

Iväg kom vi och jag fick ta ett härligt 9*1000 meters löpintervall-pass på vägen till Eidfjord med många timmars bilåkande i benen. Det var inga dundertider jag lyckades mejsla ur mig men jag tog mig igenom (med nöd och näppe) trots alla (förbannade) backar. Hittade inte en enda platt sträcka att springa på.

Fram kom vi också och det visade sig att vi skulle bo i världens mysigaste Hytte på Viks pensjonat och hytter. Toppenbra och nära till starten! Det var otroligt vackert i Eidfjord och man upphörde aldrig att förundras över naturen och det fantastiska landskapet. Jag hade lagat matlådor för hela helgen så vi hade bara att värma på när vi blev hungriga istället för att gå ut och äta dyr mat på restaurang och inte veta vad man får i sig eller handla och stå och laga mat mitt i allt bestyr. Smart drag och bra jobbat av mig!

På fredagen var jag ute på ett 5 timmarspass som tillslut blev rejält nedkortat pga totalbonk i de norska fjordhelvetena. Vilken häftig natur alltså! Det var så storslaget att jag stundtals blev lite rädd. Allt är så stort och mäktigt och det är svårt att inte tappa fattningen när man är mitt uppe i den. Naturen fastnar typ inte på bild och de mäktiga vyerna måste upplevas! Backarna, vinden, temperatur och väderskiftningarna tar dock HÅRT på krafterna blev jag snabbt varse om och att jag bara hann 103 km på 4 timmar och 15 min säger väl en hel del om hur kuperat det var. Den efterföljande löpningen gick trots det ganaska bra efter min crash-landning efter cyklingen och den livsuppehållande åtgärden kallt kaffe+två av mammas hembakta bullar. Det gav sprutt i benen!

För Simon var det mycket att stå i samma dag: Testa det iskalla vattnet på 10 grader, testa cykeln, registrera sig och fixa allt med prylarna samt gå på pre-racemöte. Pre-racemötet var väldigt laddat. Vi fick vänta ganska länge på att gå in i lokalen där mötet skulle hållas, en bäcksvart gymnastiksal där vi fick slå oss ned på golvet och vänta. Sedan fick vi se fjolårets Norseman-film ”crying in the rain” och jag storbölade. Det var en sån laddad stämning att tårarna bara kom, och jag var inte den enda kan jag avslöja…

Tillbaka till vår lilla stuga, äta, fixa det sista och sedan försöka sova några timmar. Väckarklockan stod på kl 02:00….

Starten och simningen

När klockan ringde sa Simon till mig: ”NEJ! Jag vill inte Emma. Jag vill verkligen inte!”. Ångestladdat om något. Vi gick upp och jag fixade riskgrynsgröt och kaffe och packade in det sista i bilen. Kl 3 checkade vi in i T1 tillsammans och 3:45 checkade Simon in till färjan. Vilket coolt ögonblick när färjan lämnade kajen och åkte ut i den iskalla gryningen…Simon har berättat att starten var otroligt laddad. Ingen sa något, alla visste precis vad som skulle göras och samlades nere på bildäck. 10-15 min innan start öppandes rampen och Norseman-banderollen åker ner. På däck fanns brandslangar med iskallt vatten som sprutades upp från fjorden så att man kunde”vänja” sig lite innan man skulle i. Vattnet var ca 10,5 grader där de hoppade i men inne vid land, där smälvatten från bergen rann ner, var det snarare 8 grader. Simningen hade kortats till hälften pga det och simskor var tillåtna. Simon kom upp på 32 min och vi sprang tillsammas till T1 (tiden togs vid inpassering till växling och blev officiellt 34 min). Lite mer rutin hade nog behövts här för vår växling tog 6 minuter (!). De andra som var upp med simon hann iväg för längesedan och man kan ju undra vad vi höll på med där i växlingszonen. ”Det går för långsamt vrålade han till mig” när vi stod där och bökade med cykeltröjor och skit.

Cyklingen

För att inte fastna i någon bilkö på vägen upp till Hardangervidda (vilket man ändå gjorde) packade jag bara ihop det sista, kissade för hundrade gången och drog sedan direkt upp på fjället och stannade efter monsterbacken, någon mil innan Dyranut (40 km). Det var på det berömda håret att jag missade Simon ändå men när han kom såg han grymt stark ut.
En annan svensk, Peter Schröder, låg precis 3 minuter framför och jag stannade till en extra gång och vrålade det till Simon. Ut på Hardangervidda och jag försökte stanna varenda gång det fanns möjlighet för att langa, peppa och heja. Såklart hejade jag även på Peter. Det var kallt på fjället, ca 6-8 grader men vädret visade sig från den bästa sidan med sol och bara några enstaka duggregn. Efter Geilo (90 km) låg Simon 33:a och han tog in hela tiden. Tror han låg 25:a nånting som bäst vid första stigningen Dagali (11 mil). Där tog han in massor på Peter där framme och när Peter fick lov att byta hjul (väldigt alert supporterteam hade han;) så kom Simon om. Därifrån var de glada dagarna förbi och Simons energi tog slutt kaputt. Stigningarna blev bara värre och värre och sista stigningen upp till Imingfjell (150 km) var 12 km och avslutades med en knix som inte var av denna jord. Jag såg atleter som stod böjda över cyklarna och KRÄKTES på vägen upp och jag fick köra på 1:an för att komma upp med Audi-bilen. Helt jävla knäckande backe!!! Banprofilen var inte av denna jord! Puig Major, Sa Calobra bla bla bla. Det var INGET mot fjordlandskapet på Norseman! Tyckte så synd om alla triathleter som gett sig in på denna helvetesbana! Från sista fjället var det en brant utförskörning med sjukt dålig asfalt där jag fick störta ner för att hinna ned till T2 med Simons grejer. Det var på håret men det gick! Cykeltiden blev 6:32, vilket var vad vi räknat med.

”Löpningen”

Förstod att Simon redan låg back en hel del efter cyklingen, energimässigt, då jag knappt fått något langat, trots att jag skällt och tvingat på honom. Försökte envist med cola, godis, bullar, gels och snickers men inget ville han ha. Tjurig som bara den kom han tillsut ut på löpet som 46:a. Peter Schröder tassade iväg med en väldig fart. Egentligen hade vi inte planerat in så mycket langning varken på cykel eller löp men nu förstod jag att det behövdes support hela tiden under löpningen. Simon var kanonlåg på energi. Nu jävlar tänkte jag och stack iväg några km. Försökte med musik, cola och pepp. Inget hjälpte. Efter 5 km stannade Simon vid mig och fick fram ”Jag är så jäväa dålig. Jag är så värdelös. Gubbar springer om mig och jag orkar inte. JAg kommer inte klara det”. Bara dåliga saker i mantra alltså. Jag lackade tillslut ur och skrek på honom: ”Inte ett jävla ord till om hur dålig du är. Gubbar springer om dig för att de springer, du GÅR! Nu jävlar ska vi upp till den där toppen, om det så är det sista vi gör. Så är det bara. Bit ihop nu och bara positiva tankar”. Inte vet jag om det hjälpte men han satte fart iallafall. Men alltså, banan. De första 25,5 km ska vara ”lätta” coh ”platta”. De är det inte. Hade det varit en vanlig Ironmanbanan och vanliga Ironmantriathleter hade de första 25,5 km klassats som helt crazy kuperat och bara uppför. Nu kallades det den platta delen av banan. Jo tjena. För Simons del tog denna platta del 2 timmar och 11 minuter. Min plan var 4:45-5:00 min/km på den första sträckan. Det blev tvunget att revideras. Nu var det dags för nästa etapp.

Zombie Hill

Sedan kom backen. Den riktiga backen. Väggen. Det var sjukt. En sepentinväg upp till fjället. Folk kolapsade, kräktes och såg allmänt tilltufsade ut. Men en del sprang jävlar-i-mig. Eller nej. Det var bara vinnaren Allan Hovda som lyckades springa hela vägen från 25,5 till sista vandringen till Gaustatoppen med hans support Rasmus Henning. En helt otrolig bragd att springa den sträckan. Det var jobbigt att åka bil upp. Vid det här laget var Simon helt slut! När jag försökte heja på honom efter 28 km påminde han mig om att det var 10 km i samma backe. Jag blev paff. Det var sjukt långt kvar och den där toppen var oändligt långt bort. I min vildaste fantasi kunde jag inte ha förutspått att den där backen skulle vara så brant och så lång. Jag hade planerat in 5:30-6:00 pace för Simon där. HAHAHA säger jag med facit i hand. Det hade ALDRIG gått ens med pigga ben utan cykling. Men Simon gnetade på. Surare och grinigare för varje km som gick. Jag blev också sur tillslut och lämnade honom och åkte och checkade in våra väskor vid Mt Gaustatoppens chek-point.

Mt Gaustatoppen

Men  han klarade det tamejfan och vi tog oss den sista, steniga biten ihop. Jag försökte peppa, prata, knäppa kort och stundtals hålla tyst och bara gå eller putta på Simon som knappt var kontaktbar. Men han kom upp. Min Norseman klarade det! Tiden blev 13:22, några timmar efter vår mål-tid men då hade vi ju inte heller någon aning om hur jävligt det skulle bli. Det är en bra tid. En jävligt bra tid. Att bara ta sig i mål är väldigt bra på Norseman. Att ta en svart tröja är ännu bättre. Det blev en 85:e plats efter en löpning på 6:04  och jag är väligt glad för att vi gjorde det ihop. Och väl uppe på toppen. Vilken otrolig utsikt! Så ofantligt vackert!

After race

Vår dag var rakt inte slut här. Enligt bestämmelserna skulle jag gå ned igen från toppen och Simon skulle få åka bergsbanan ner. Jag satte på honom nytt torrt underställ och försökte få ihonom lite choklad. Det gick dåligt. HAn började frysa, skaka och liksom svimma av. Oj då, det var inte bra. Frågade Simon om jag skulle kontakta läkare men näää det skulle nog inte behövas. Tillslut kom en läkare fram och frågade oss om hur det var. Inte så bra svarade jag och då blev det sjuktransport ner för berget och ett läkarteam tog sig an Simon. Han var nerkyld och låg på socker men det var ingen kris så han fick skjuts till hotellet och jag fick hämta bilen. kl 20:30 var vi i vår hytta på Gaustablikk och då hade vi fortfarande inte ätit något. Som tur var hade vi Simons mamma och pappa i krokarna och de hjälpe oss så vi fick i oss mat. Vilken dag det hade varit. Helt oförglömlig, crazy och samtidigt helt underbar. Me facit i hand skulle man kanske ha varit en till med i supporterteamet som gick/sprang med uppför Zombie Hill. Nästa alla andra deltagare hade det, utom vi. Lite mer energi i form av annat än gels och snickers skulle vi kanske också ha fixat fram. Saltgurka, bröd, coca cola i massor och annat som kan tänkas passa en evighetstävling.

Till alla er Norsemän där ute: Så otroligt bra jobbat! Ni är stentuffa! Till Allan och Kristin Lie som mejslade sönder startfältet och vann storstilat, GRATTIS!

Till alla er som vill anmäla er till nxtri. Gör det inte. Det är en vidrig bana. Seriöst.

Igår for vi hem mot Sverige, trötta som få. Jag på cykel till Drammen och Simon till ratten. Kort restaurangbesök i Drammen sedan fortsatte vi hem. Simon körde hela vägen…

Några gels blev det ändå…

Schysst hoj, schysst kille!

Backssprints för att hinna langa i motluten.

Varje gång Simon fick langat passade jag också på att käka nåt. Det blev en hel del ätandes för mig med under dagen för att hålla energinivån uppe! Är man bara en person i supporterteamet gäller det att hålla sig pigg och alert! Simons mamma och pappa var med och hejade, fotade och hjälpte till med allt de kunde göra.

Banprofilen

Sista biten upp till toppen (4,7 km stenigt och jäklig trekking).

En glad, en trött.

He did it!

Det där berget bestegs för svart tröja (mitt finger uppe i vänstra hörnet).

Support-team Graaf/Wahlström. Foto: Daniel Adams-Ray som också var med som support-Bra jobbat!

Ett minne för livet-let´s do it again!

Julinumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Extra tidning, Smart Mat, 31 somriga recept
  • Alla fixar milen
  • 10 grymma sportbehåar i stor test
  • Tänk dig snabb
  • Luta rätt, kuta lätt
  • Soma Move, Rörlig & stark nu
  • Träna som en sprinter

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Vinst i Karlstad


Det blev seger i Karlstad triathlons medeldistanstävling i söndags, äntligen kändes kroppen bra igen! Loppet gick på en flack bana och arrangemanget var väldigt mysigt och familjärt men ändå proffsigt för att vara en ”gräsrotstävling”. Camilla och Pär som arrangerade tävlingen har gjort ett hästjobb och hårt arbete lönar sig för det var ett jättefint lopp!

Jag var på plats redan dagen innan och hejjade fram alla som körde sprint och olympisk och var även lite side-kick till KJ Danielsson som var speaker. Mina korta träningspass dagen innan tävling kändes extremt sega och jag fick släpa mig fram i 5:30-fart när jag sprang min korta tur för att få igång tävlingsbenen. Men det brukar ju vara så för mig. Allting känns alltid förj**ligt dagen innan. Sedan var det bara att krypa ner i Scandic Citys sköna säng och njuta av att jag skulle tävla.

På tävlingsdagen blev det en brakfrukost på hotellet (supergod, så hur ska man kunna hålla sig till en lätt frukost när det finns så mycket godsaker???). Kom till starten ganska sent och insåg att HOPPSAN, bara för att det är en liten tävling innebär det inte att rutinerna innan inte tar så lång tid. Tvärtom.

Hoppade i vattnet 3 minuter innan start och hann höra lite av Värmlandsvisan innan startskottet gick. Var helt ärligt rätt seg i starten och försökte bara fokusera på draget och att komma in i rytmn. Fick stanna 3 gånger och tömma glasögonen då de vattenfylldes och jag inte såg ett smack. Insåg att jag ändå tog ikapp på de två herrar som låg en bit framför mig så jag simmade i kapp dem och lade mig på fötter. Sweet. Vid varvningen på land låg jag totaltrea och så iväg igen med gruppen som jag nästan började tycka simma lite långsamt men jag låg tålmodigt bakom och sparade energi. Växlade ut ur T1 som totaltvåa efter KJ.

Ut på cyklingen och benen kändes väl inte strålande direkt. Tröskade på och började komma igång någonstans på andra varvet av tre. Lite extra mycket diselmotor idag. Jag var väldigt glad för att alla bilister var förstående och släppte förbi en, trots att vägarna inte var avstängda. Banan var riktigt blåsig men jag ångrade bara en millisekund när jag höll på att blåsa av en liten bro, att jag hade 808:or både fram och bak, i det stora hela var det inga problem med vinden.

På löpningen var det samma visa. Sjuuukt segt ibörjan och tempot var inte kanonbra (låg mellan 4:40-4:50 per kilometer ut till vändpunkten) sedan började jag vakna till och kunde öka så sakteligen. Var kul att kunna springa om grabbar som hade cyklat om en. Sluttempot blev 4:30 min/km på de 20,5 km som min Garminklocka mätte. Efter slitsamma veckor att komma tillbaka från förkylningen och efter mycket träning har min kropp fogat sig! Supernöjd med loppet och det är alltid kul att vinna!

Tack mamma och pappa och Simon för att ni kom och hejade på mig och tack för alla hejarrop utefter banan av medtävlanden och publik och, givetvis, tack Camilla och Pär för en kanonkul tävling i Karlstad!

Lokalblaskans sergintervju

YES!

Nyfunnen energi!


Energin är tillbaka i kroppen! Jag har släpat mig igenom en tuff vecka med mycket träning och mycket lite motivation. Men jag gjorde det och nu verkar formen så sakteligen infinna sig, energin är på väg tillbaka och jag är GLAD! Ett mycket gott tecken på att det är på väg åt rätt håll det är när jag skrattar, sjunger och ler när jag cykeltränar, trots att det regnar;).

 Kroppen har varit motstridig men jag tog mig igenom passen förra veckan exakt enligt plan. Åkte till Stockholm för att hälsa på Mikaela och Tobbe i fredags och Simon skulle tävla Xterra Sweden. En späckad helg hade vi framför oss. 
Lördagen startade tidigt med ett långpass löpning med Mikaela och tiden bara flög iväg när vi sprang tillsammans och pratade om ditten och datten. Ni vet den där känslan när man springer långpass ensam och man kollar på klockan heeela tiden; nu har det gått 30 sekunder, nu  har det gått en minut, nu har det gått 15 minuter… Äntligen flöt det bara på!
Sprang direkt till Hellas där Xterra Sweden skulle starta kl 12 och jag skulle vara funktionär på cykelbanan. Träffade en hel drös av mina gamla triathlonkompisar som jag alltid tränade med när jag bodde i Stockholm, som skulle tävla. Jag var flaggvakt vid ett av de mer tekniska partierna på cyklingen och det var superkul att se de olika teknikerna nedför branten. Från elit till motionär. Jag själv skulle aldrig våga mig på den banan! Efter siste man passerat var det bara packa ihop sina grejer och ge sig av till Källtorpsjön och dra på sig våtdräkten för mitt andra pass för dagen. Älskar att simma i Hellas. Jag är normalt en riktigt rädd liten lort när jag simmar själv men i Källtorpsjön går det av någon anledning bra att simma själv runt hela sjön.
För att toppa hela dagen gick vi till Gröna Lund och mejslade ur på kvällen. Helt fantastiskt kul! Vi åkte ”Insane” och berg-och-dalbanan sedan var det tack och godnatt. Illamåendet och åksjukan kom som ett brev på posten och klockan hade passerat 22 så det var alldeles för sent för ett gäng triathleter att vara ute på stan och ränna. 
Med nyfunnen energi cyklade jag de 15 milen hem från Västerås på söndagen i spöregn och jag var bara glad. Tänk vad en helg med goda vänner kan göra för träningsmotivationen! 
Nu är det bara full gas till på söndag då jag tävlar i Karlstad! Kom och var med eller kom och titta/heja på mig. Jag och KJ Danielsson svarar dessutom på frågor mellan lördagens lopp så ta tillfället i akt och kom förbi och ställ en fråga!

Öppet vatten-simning i solnedgången hemma i Norhyttan, ger motivation, energi och glädje!

Karlstad triathlon


Som jag skrev i mitt förra blogginlägg så måste jag upp på ”hästen” igen, min karbonhäst P5:an. Måste känna på att tävla igen och göra det ordentligt. Utan sjukdom i kroppen som förstör. Jag åker till soliga Karlstad för att tävla en halv iroman den 19 juli!

Ser fram emot att tävla en lite mindre tävling på snabba banor och med lite varmare vatten (och förhoppningsvis full simning). Jag hoppas kunna testa tävlingsbenen på bästa sätt och ser tävlingen som en del i min träning inför Kalmar. Tävlingen kommer föregå utan toppning och träningen kommer att rulla på ända fram till tävlingsdagen så det blir lite extra grisigt för mig att stå på startlinjen. Ser fram emot det. Förhoppningsvis ska det också släppa den spärr jag fått i huvudet när det kommer till tävling så att jag tycker att det är roligt igen.

Karlstad är en mysig stad och jag hoppas på stor publik med massa hejarrop, soligt väder och ett trevligt arrangemang där jag presterar bra. Det tror jag inte kommer bli något som helst problem att uppfylla. Jag känner mig taggad!

Jag kommer även att finnas på plats dagen innan på tävlingarna i sprint och olympisk, där ni kan ställa frågor till mig och KJ Danielsson inför er tävling eller om ni undrar över något inom träning.

Se så, in och anmäl er och utmana mig lite under Karlstad Triahlon på medeldistans!!!

Här är en skön video om tävlingen:

https://www.youtube.com/watch?v=tPepbBOpNlo

Upp på hästen igen!


Är det något jag lärde mig i stallet som liten ridtjej så var det att alltid hoppa upp på hästen så fort man ramlat av, för att inte bli rädd för kusarna. Jag blev aldrig rädd för hästarna hur mycket jag än tampades med dem i stallet. Jag drogs alltid till de knasigaste och hoppigaste individerna och då fick man även räkna med att trilla av lite då och då. Älskade utmaningen i att vara kring de hästar som ingen annan ville ta sig an, de som bet och sparkade, om man inte vann deras hjärta. Jag tänker mig att det är samma sak i triathlon för mig…

Har haft en drivkraft att jag vill tävla mot de bästa. Mäta mig mot ordentligt motstånd där jag blir mosad. Att tävla när det är grisigt, långt och jävligt. Då har jag tyckt att det är kul. Triathlon ska inte vara lätt. Det är hårt arbete som ligger bakom att ställa upp i en tävling och vägen dit är aldrig spikrak. Man trillar av, blir jävligt less men man hoppar upp igen och kör på.

Så är det är aldrig kul att tävla om man måste bryta. Man blir lite knäckt mentalt. Även om man vet att det finns en orsak till att inte kroppen fungerar som den ska så är det lätt att tänka att man bara är dålig. Efter Motala har jag vilat lite, brytit ihop lite och sedan kommit en bit på väg att komma igen. Körde Vansbrosimmet i lördags och jag har aldrig simmat sämre. 3 minuter långsammare än min sämsta tid från klassikeråret 2009 när jag inte ens tränade simning. WTF! Men nu skiter jag i det. Att simma skulle vara en kul grej så jag tänker inte haka upp mig på det. Nu är fokus att träna och komma i balans igen. Både i kropp och knopp. Det är inte lätt, men det ska gå.

Nu vill jag upp på hästen igen. Kalmar Ironman närmar sig med stormsteg och sista tuffa träningsblocket har lagts av coach Björn. Jag ville ha mig en utmaning fysiskt och mentalt och det ska jag få. Nu ska jag ta huvudet under armen och ta mig igenom den här träningen. Mitt mission för tiden fram till Kalmar är att ha kul längs vägen mot målen. Har  några knep till hur jag ska vinna hästens hjärta så att den ger fan i att bita eller kasta av mig igen.

Let´s go!

Det där gick ju inte så bra…


VM, alltså.

Hade ju varit lite krasslig i början av veckan och kände mig inte helt 100% när jag kom ner till Motala men inget ont i halsen, inte snorig och ingen feber. Jag övertygade mig själv om att jag var frisk och att jag skulle starta. Ville försöka iallafall. Det var ju VM på hemmaplan för guds skull! Det kunde ha gått kanon. Lite extra vila hade kunnat göra susen. Men så blev inte fallet.

Vaknade på tävlingsdagen och kände mig riktigt pigg och taggad. Det enda som var lite konstigt var att jag knappt kunde prata. Stämbanden var helt slut.

Var väldigt mäktigt att rada upp sig i landslaget och bli utkallad till start av självaste Roberto Vacci. Började faktiskt grina lite när han ropade mitt namn och jag hörde mamma och pappa jubla i publiken.

Vattnet var svalt men inte superkallt. Starten gick dåligt och jag hamnade efter direkt. hade ingen överväxel för dagen. Intalade mig att det var bra och att jag skulle kunna komma in i min egen takt och börja öka. Luftrören kändes helt bra och det kändes normalt men inte snabbt någonstans. När en liten japanska simmade ikapp mig tänkte jag, va fan! och fick lite extra energi och hakade på. Tillsammans simmade vi ikapp två herrar. Döm om min förvåning nr jag såg att det var en likadan Orca Predator-dräkt som jag: George! Tänkte att jag kanske inte simmade så kasst ändå….men jo, det gjorde vi. Vi var dåliga. Kom upp ur vattnet som 10:a. Varför tog jag det lugnt?! Det var ju 1500 m simning bara och då finns liksom INGEN anledning att ta det lugnt och hitta rytm. Det är full spätta som gäller. Var lite synd att det var kortad simning. Det var aldrig något problem med kyla under dagen.

Ut på cykeln och jag tyckte det var vidrigt. Hittade inte min sköna sittställning. Dräkten skavde som fan i skrevet och nacken ömmade. Cyklade på ganska bra första varvet. Började grina en andra gång när jag såg mitt supporter-crew med min kusin och lilla Olle i spetsen (visste inte att de skulle komma). Vilket stöd jag och Simon hade! Jag blev helt överrumplad.

Hade redan dragit ned på mina watt-ambitioner då jag kände att kroppen inte var hundra. Men sen gick det bara sämre och sämre och jag kom knappt uppför ”backarna” på sista varvet. Kunde inte fokusera med alla AG-killar som cyklade om och som jag mötte. Många hejade och ropade mitt namn, vilket är jättekul, men varje gång tappade jag fokus på att trampa och var tvungen att släppa för att inte drafta på de som åkte om. I vanliga fall hade jag blivit peppad av hejarropen och förbannad på draftingen och fått extra energi, men nu kände jag nada.

Bestämde mig för att testa löpbenen. Ibland känns det nämligen så mycket bättre bättre att springa än man kan tro. Men det gjorde det inte heller. Slutade springa efter 2 km. Grinade. IGEN! Var så besviken. Sen gick jag. Fick peppning på vägen av Anna Carlén där jag grät ut men det hjälpte inte så jag bröt kort därefter efter en trevlig promenad med Adrian Shields.

Det var en chansning. Det höll inte. Som jag längtat efter denna tävling. I två år har jag kämpat för att få vara med i landslaget. Det fick jag tillslut. Så slutade det såhär. Typiskt obra.

Är så glad för mina teamkompisar som gjorde otroligt bra insatser, lagguld till både herrarna och damerna.

Rösten har redan brutit ihop och jag kan bara viska idag, men jag har redan börjat komma igen. Nu blickar jag framåt. Liten paus från triathlon nu och jag ska bli frisk och stark igen sen kommer jag…

Mäktig start i Motala och ett enormt publikstöd!

Upp ur vattnet som 10:a (eller 9:a?).

Misärcykling utan något leende på läpparna. Syns på hela mig att det inte går bra.

Ut på löpningen och blir varvad av damsegraren M-B Ellis. Som min granne Göte sa: min löpning såg ut som jag varit ute i skogen och röjt massaved en hel vecka. Tackar för det och återkommer med lite lättare steg nästa gång.