Det där gick ju inte så bra…
VM, alltså.
Hade ju varit lite krasslig i början av veckan och kände mig inte helt 100% när jag kom ner till Motala men inget ont i halsen, inte snorig och ingen feber. Jag övertygade mig själv om att jag var frisk och att jag skulle starta. Ville försöka iallafall. Det var ju VM på hemmaplan för guds skull! Det kunde ha gått kanon. Lite extra vila hade kunnat göra susen. Men så blev inte fallet.
Vaknade på tävlingsdagen och kände mig riktigt pigg och taggad. Det enda som var lite konstigt var att jag knappt kunde prata. Stämbanden var helt slut.
Var väldigt mäktigt att rada upp sig i landslaget och bli utkallad till start av självaste Roberto Vacci. Började faktiskt grina lite när han ropade mitt namn och jag hörde mamma och pappa jubla i publiken.
Vattnet var svalt men inte superkallt. Starten gick dåligt och jag hamnade efter direkt. hade ingen överväxel för dagen. Intalade mig att det var bra och att jag skulle kunna komma in i min egen takt och börja öka. Luftrören kändes helt bra och det kändes normalt men inte snabbt någonstans. När en liten japanska simmade ikapp mig tänkte jag, va fan! och fick lite extra energi och hakade på. Tillsammans simmade vi ikapp två herrar. Döm om min förvåning nr jag såg att det var en likadan Orca Predator-dräkt som jag: George! Tänkte att jag kanske inte simmade så kasst ändå….men jo, det gjorde vi. Vi var dåliga. Kom upp ur vattnet som 10:a. Varför tog jag det lugnt?! Det var ju 1500 m simning bara och då finns liksom INGEN anledning att ta det lugnt och hitta rytm. Det är full spätta som gäller. Var lite synd att det var kortad simning. Det var aldrig något problem med kyla under dagen.
Ut på cykeln och jag tyckte det var vidrigt. Hittade inte min sköna sittställning. Dräkten skavde som fan i skrevet och nacken ömmade. Cyklade på ganska bra första varvet. Började grina en andra gång när jag såg mitt supporter-crew med min kusin och lilla Olle i spetsen (visste inte att de skulle komma). Vilket stöd jag och Simon hade! Jag blev helt överrumplad.
Hade redan dragit ned på mina watt-ambitioner då jag kände att kroppen inte var hundra. Men sen gick det bara sämre och sämre och jag kom knappt uppför ”backarna” på sista varvet. Kunde inte fokusera med alla AG-killar som cyklade om och som jag mötte. Många hejade och ropade mitt namn, vilket är jättekul, men varje gång tappade jag fokus på att trampa och var tvungen att släppa för att inte drafta på de som åkte om. I vanliga fall hade jag blivit peppad av hejarropen och förbannad på draftingen och fått extra energi, men nu kände jag nada.
Bestämde mig för att testa löpbenen. Ibland känns det nämligen så mycket bättre bättre att springa än man kan tro. Men det gjorde det inte heller. Slutade springa efter 2 km. Grinade. IGEN! Var så besviken. Sen gick jag. Fick peppning på vägen av Anna Carlén där jag grät ut men det hjälpte inte så jag bröt kort därefter efter en trevlig promenad med Adrian Shields.
Det var en chansning. Det höll inte. Som jag längtat efter denna tävling. I två år har jag kämpat för att få vara med i landslaget. Det fick jag tillslut. Så slutade det såhär. Typiskt obra.
Är så glad för mina teamkompisar som gjorde otroligt bra insatser, lagguld till både herrarna och damerna.
Rösten har redan brutit ihop och jag kan bara viska idag, men jag har redan börjat komma igen. Nu blickar jag framåt. Liten paus från triathlon nu och jag ska bli frisk och stark igen sen kommer jag…

Mäktig start i Motala och ett enormt publikstöd!

Upp ur vattnet som 10:a (eller 9:a?).
Misärcykling utan något leende på läpparna. Syns på hela mig att det inte går bra.
Ut på löpningen och blir varvad av damsegraren M-B Ellis. Som min granne Göte sa: min löpning såg ut som jag varit ute i skogen och röjt massaved en hel vecka. Tackar för det och återkommer med lite lättare steg nästa gång.
Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. .