Uppsala Triathlon sprintstafett

Första tävligen i Sverige för säsongen och den här gången tog jag mig runt, även om det var ovanligt kallt och smärtsamt.

Det var några jobbiga dagar innan lördagen där magen bråkade med mig och jag bara fick i mig blåbärssoppa och yoghurt. Kände mig inte sjuk men dock riktigt illamående och extremt dålig i min mage, gjorde att jag var tveksam till starten. Men va fan. Kan Lisa och kan Åsa så kan väl jag;)! ”Det är mentalt, du är stressad”, sa simon. Kanske det, sa jag och tog tag i kolhydratintaget för att återfå lite energi. Det funkade & fick en bra fredag med tävlingsförberedelser och fix hemma.

Jag skulle köra. Ingen tvekan om saken. Lördagen började tidigt, kl 5:00 ringde klockan och vi steg upp, åt vår gröt och satte oss i bilen till Örebro. Väl där fick vi oss en glad överraskning: Simons mamma och pappa hade åkt ända från Östersund för att heja!!!

Gjorde oss iordning och hängde lite med de deltagarna som vi kände. Min mage bubblade och hade sig.

Simningen var avkortad till hälften pga kallt vatten, och det var KALLT. Höll på att garva ihjäl mig när jag såg paniken i Robertssons ögon. Killen har noll underhudsfett och gnäller på temperaturen även inomhus på Eriksdalsbadet. Stackarn!

Det var några minuter innan start där tiden stod still o man trodde man skulle frysa fast. När starten gick var det helt okej ändå….fram till hälften ungefär då mina lemmar bara blev stummare och kallare för varje simtag. Världens längsta växling på grus och elände och det var inte skönt för stelfrusna fötter som knappt gått barfota på ett helt år.

Lite krångel i växlingen såklart, där jag glömde sätta på mig nummerlappen. Sen iväg! Bibben svischade förbi på en linjecykel och jag tänkte vad i helvete. Hon tryckte på riktigt bra och jag valde att komma in i min egen pace. Tappade några watt på andra varvet och insåg då att det faktiskt var en rejäl stigning varje varv (slakmota hur länge som helst) och blev lite trött när jag inte såg någon framåt. Men så, tjoff, var jag ikapp Bibben igen. Låg 10 m bakom ett tag och försökte få mig en uppfattning om hur hårt hon körde. Men sen bombade jag förbi och ifrån och körde hårt sista varvet. Backen var ÄNNU brantare sista varvet.

Ut på löpet gick fint….fram till 2 km, då kände jag att magen protesterade. Sänkte ambitionsnivån lite och lade mig i 4:40-pace. Körde nån kilometer till sen var det färdigt. Tur att vi sprang i en vacker kohage! Var bara att besöka skogen. När jag sedan mötte mina konkurrenter insåg jag att de låg rätt nära ändå! Jag var tvungen att hålla ihop det i samma pace om det skulle gå. Kunde inte käka något, magen krampade direkt och försökte jag trycka på farten var det samma visa. Helvete! Körde på i lugn stabil fart och fes så jag trodde hela Närke landskap skulle bli svavelförgiftade. Var livrädd att det skulle bli en ”Gunde”. Don’t ever trust a fart during an Ironman, men vad hade jag för val?! Jag var ju inte där för att kliva av en gång till. Smärtsamt, men jag bet ihop och körde på i mitt eget pace, 4/5 gels hade jag med mig i mål.

Det höll och jag kom i mål som etta, skönt!!!!

Stort tack till Örebro för en jätterolig och fin tävling. Bra arrangerat och bra banor. Mysigt arrangemang och den här tävlingen tror jag kommer bli nya Vansbro triathlon, dvs skitpopulär! Perfekt genomkörare inför VM eftersom banan var väldigt lik med tre varv både på cykel och löp samt väldigt kylig simning;). Bra formbesked ändå och hoppas kunna bygga vidare de sista veckorna nu innan träningen ska trappas ned.

Lite synd med skralt damstartfält, kunde ha varit en och samma klass på alla startande då det var så få i varje klass. Vart är ni tjejer? Börja tävla vettja, det är jättekul!!!

Tack till mina underbara sponsorer som fixar grejer åt mig & stöttar mig så att jag kan göra det här! Framför allt min klubb Cykelcity!

Första Sverigetävlingen för säsongen kör jag redan imorgon. Örebro triathlon blir det, och jag har sett fram emot tävlingen jättemycket. Örebro är en helt ny tävling inne i Örebro centrum som går över halv-Ironmandistans. Perfekt träningstävling för mig! Roligt också att de bars som kommer serveras under tävlingen kommer från mina vänner Mikaela Persson och Olle Norbergs INDIEBARS! Jätteroligt och jättegott!

Efter jag kom hem från Mallorca har ju träningen gått så bra och jag har känt att formen verkligen är på G. Pass efter pass har gått över förväntan och inte ens 5 timmar regncykling knäckte mig. Hade glatt humör och bra ben hela vägen trots kyla. Nu kan det bli vilket väder det vill på tävlingarna, jag är beredd!

MEN. Nu har flowet försvunnit igen. Med en riktigt mastodontmåndag där jag åkte tur och retur Lund för att delta på ett möte så var kroppen minst sagt mosig. 13, 5 timmar tåg på en och samma dag var lite för mycket stillasittande för min kropp. Levererade bra pass på tisdagen men sedan slog min kropp bakut, magen sade upp sig och jag sitter nu med havererad mage (magsjuka?) och tycker synd om mig själv. Får jag inte i mig någon mat idag kan jag inte räkna med ett helt lopp imorgon. Men jag ska äta och jag ska bli frisk. Jag har bestämt mig för det, för jag vill verkligen tävla!

Nästa vecka blir det mer Lund och mer examensarbete och förhoppningen är att allt är klart på fredag eftermiddag för att plocka ut examen. Vore ju toppen och en stor sten som faller från mitt bröst!

Tävling eller inte imorgon. Jag är på G, ska bara ta mig ur den här lilla svackan…

Som triathlet finns det tre regelverk att förhålla sig till. För cykling finns The Rules från Velominati: http://www.velominati.com/the-rules/

Här kommer nästa del, nämligen de oskrivna simreglerna (fyll gärna på i kommentarerna om jag glömt något).

1. Dusch före bad. När vattnet blir skitigt av skitiga kroppar så ökar klorhalten automatiskt vilket gör att bakterierna dör, men huden, håret och andningsvägarna dör lite också för oss som simmar ofta. Därför: duscha före bad!

2. Baddräkt för kvinnor och badbyxor för herrar. Att bada i trekantsbikini eller med kalsonger under bylsiga badshorts är Big no no. Kläder på torra land, badkläder i bassängen.

3. Badmössa om man har långt hår, om man inte vill ha det är det ok med tantsim utan att doppa huvudet. Allt för att undvika att långa hårstrån fastnar i fejset på en under långa simserier.

3b. Badmössan placeras korrekt med sömmen  rakt över huvudet och ev vikta kanter (in-eller utvikta).

4. Simglasögon om man tänker simträna. Så små som möjligt. Cyklop hör dykning till. Stora öppet vattenbrillor hör hemma i öppet vatten. Om ens där.

5. Aldrig våtdräkt eller swimskin när man simtränar i inomhuspool.

6. Man tar tiden på sekunduret på väggen och räknar längderna. Lämna Garminklockan hemma!

7. Simma ett pass med olika intervaller. Och vila däremellan. Ingen simmar 5000 m i ett svep.

8. Välj bana efter förmåga! Blir man omsimmad gång på gång=byt bana. Simmar man ett annat simsätt än de andra på banan=byt bana.

9. Bröstsim tar sjukt mycket plats. Tänk på det när du ska ta i allt vad du har med benkicken (kan finnas ngn på sidan/bakom som du kan råka sparka).

10. Träna på ”rundbana”. Ena sidan upp (oftast höger) andra sidan av svarta sträcket ner (vänster sida). På så vis nyttjas banorna till max. Att simma på ena BANAN upp och en annan bana Ner är sjukt platsineffektivt (Sk högertrafik för motionsbanorna).

11. Markera att du ska vända genom att gå över på vänsters sida innan vändning.

12. Håll dig på höger sida om du ämnar stanna och vila istället för att vända (pkt 11).

13. Simma aldrig ut preciiiis innan kompisen på banan kommer in för vändning (om du inte är snabbare än kompisen).

14. Inget snorande, hostande och slemmande i vattnet eller på kanten. (Finns rännor för det)

15. Simma i simhallen på simbanorna och bada/hoppa/tramsa på avdelningen för bad/hopp/trams.

16. Håll koll på armar och ben så att slagsmål undviks. Krockar gör ont!

17. Inget filande av fötterna i bastun

18. Ingen nakenyoga i bastun.

Nästa lista blir löpning!

Det var väl själva fan att man ska behöva bryta en tävling för att bryta ett mönster och tänka om.

Jag har varit lite för mesig mot mig själv den senaste tiden. Kommit med undanflykter och varit lite för lam i min träning. Jag behövde en smäll på käften för att inse att jag inte kommer någonstans om jag inte biter ihop och kämpar lite mer. Min mentala inställning har under vårkanten varit att mycket har varit MISÄR och att jag tyckt att täningen har gått dåligt.

Men har den det egentligen?! Näe, det tror jag knappast men min inre röst har sagt att jag är i bedrövlig form och att inget jag gjort är tillräckligt. Och är det så att jag har kört ett bra pass och överträffat mig själv så har jag inte gett mig själv beröm utan snarare anklagat mig själv för att kört för hårt eller snabbt när det inte skulle vara det.

Men vet ni va? Ibland måste man bara få kötta på och tycka det är lite roligt också. För vad har jag gjort sedan jag kom hem? Tränat på som vanligt MEN med inställningen HTFU Harden The Fuck Up (Rule #5)!!!!! Med den mentala inställningen har alla pass gått svinbra sedan tävlingen och jag känner att min form är på G. Jag överträffar mig själv!

Jag har inte heller längre ont i häl, fot och höft något jag gnällt på länge nog men inte tagit tag i. Nu är det styrka och rörlighet på schemat nästan varenda dag och jag har inte längre ont! Tackar min Redcord Mini och Access Rehab för det!

Att tävla första tävlingen på säsongen är lite trixigt. Man vet inte vart man står och vad man kan begära av kroppen och det är alltid en chock att köra så hårt och så länge som man gör, första tävlingen på året. Det är inte heller helt osannolikt att det dyker upp hjärnspöken som säger diverse otrevligheter i ens huvud före, under och efter rejset.

Hjärnspökena ska bort. Det är inget som sker av sig självt direkt utan man måste ha ett bra vokabulär för att ha tillräckligt med argument för att be spökena dra åt h-vete. Eller så kan man bara helt enkelt spöa skiten ur hjärnspökena. För att göra något av förslagen så gäller det att ha gjort sin träning och sin mentala pepp innan rejset. Man måste också vara beredd på själva tävlingsmomentet med allt vad det innebär.

För att få tävlingsvana rekommenderar jag nybörjaren att tävla mycket för att avdramatisera själva momentet. Jag har själv tävlat i konstsim sedan jag var 7 år och sedan 6 år tillbaka i triathlon. Jag vet hur man gör och hur man tänker. Men ibland vacklar även jag och jag behöver den där avdramatiseringen.

Därför ska jag utsätta mig och Simon för lite ”otäckheter” i helgen. SIMTÄVLING! Det kan inte bli nervösare än så! De flesta distanser ska avverkas under en eftermiddag och det är bara att köra. Simtävla är nog det nervösaste man kan utsätta sig för. Det rör sig om hundradelar och man väntar och väntar sen PANG ska man reagera och prestera. Klarar man simtävla har man bra tävlingsnerver:). Vidare kör jag på med lite mer träningstävlingar i triathlon bla Örebro Triathlon 11.3 km och så givetvis många fler träningstimmar.

Inget mer slarv med kropp och knopp nu så blir nog den här säsongen tipptopp den med.

Slut på gnället och HTFU! Foto: Luca Mara för Cykelcity och POC.

Nu kommer den. Det känns inte så inspirerande att skriva en race report på ett lopp som inte blev fullständigt.

Men jag tänkte att jag ändå skulle ta och skriva några rader om hur det kändes och varför jag bröt. Mitt första triathlonlopp som jag bröt, dessutom. Det hör inte till vanligheten att jag ger upp när jag väl startat men tycker väl att jag kommit till den nivån att jag inte bara släpar mig runt en bana bara för att få en t-shirt, klapp på axeln och en sketen medalj, om jag dessutom riskerar att bli skadad.

Min första vecka på Mallis var hur bra som helst. Massa bra träning med team snabbare, Mika, Cissi och simon och ett gäng cyklande östersundare. Träning med ett leende på läpparna, hårt och bra, inte precis enligt schemat men vi hade väldigt kul och kroppen svarade fint. Vi tre tjejer var lite träningsanarkister och det är kanske delvis svaret på varför Ironman Mallorca 70.3 gick som det gick. Men mestadels så höll vi oss till coachernas program. 

Mitt sista långpass löpning på söndagen gick väldigt bra och stabilt MEN kände av smärta i höft, häl och fot, något jag dragits med hela vintern men kunnat hålla i schack tack vare stretch, rörlighet och prehab med redcord. Eftersom jag fuskat med det de senare månaderna då jag varit mkt sjuk, kan det vara därför jag fick så ont. För det gjorde skitont! Tack vare Emilia och Patricia fick jag dock förstklassig hjälp. Hård massage, nålar och tejpning gjorde susen för under loppet kände jag nada. 

Men om jag ska ta allt från början kändes det faktiskt jättebra i förberedelserna inför tävling. Var väldigt trött och seg och hade som sagt lite ont här och där men säg vilken taper week som inte varit så! 

Dagen innan valde jag att inte springa för att inte stressa höft, fot och häl men övriga förberedelser gick tipp topp så när som på ett bakhjul som tjorvade och en ny sadel som jag inte satt bekvämt på och flyttade fram/tillbaka och upp/ner. Simon skötte meckningen och jag blev glatt överraskad när han var klar och hjulet inte lät något alls! 

På tävlingsdagen gick allt som smort. Pål Török från Team Snabbare hämtade mig kl 06:30 tillsammans med flera andra från TS som skulle tävla. Var på plats i väldigt god tid, för att vara mig, och allt gick enligt plan. 

 Starten gick 7:59 för damproffsen. Jag var med jättefint ut i vattnet och till första bojen. Sedan hände något. Jag simmade och simmade men inget hände. Tappade fötter. Tappade fötter igen. Accelererade för  att komma ikapp. Inget hände med farten. Tragglade mig igenom hela jävla simbanan själv. Precis så som jag lovat Mikaela att INTE tillåta mig själv göra. Arg, kom jag upp ur vattnet som 15 kvinna. T1 var en pina. Kroppen var i chock. Sprang som i kvicksand. 

Skärpning! Ut på cykeln, än är inte loppet avgjort. Kände direkt-bajs i benen. Det borde lossna, trampade på. Försökte bita i och dundra på men det smärtade konstigt runt knäna och lår. Inte på det där bra cykelsättet, utan bara dåligt ont. Ville bara bryta fram till Llucstigningen men något sade mig att en överraskning skulle finnas där uppe. Simon hade nämligen varit ute sent och cyklat kvällen innan och kom hem med färg under naglarna och sa att han varit ute på ”hemligt projekt”. 

Backen gick bättre än väntat faktiskt. Blev ikappåkt av två agegrouptjejer varav en supersnabb svenska vid namn Julia. Jag kunde iallafall köra som vanligt nedför och tog ikapp dem. På platten mot Muro är mitt favoritavsnitt och där hade jag för avsikt att bomba. Älskar långa raksträckor. Det räckte väl ca 10 min sedan var det SLUTT KAPUTT i benen. Samma smärta. Skit. Slet mig fram in i T2. Visst var det motvind men inte så farligt. En fis i rymden mot vad jag upplevt på Fuerteventura. Lite stark blev man allt på Playitas. 15 min sämre än i fjol och då hade jag två punkor med stopp samt pyspunka ända till slutet. Kändes sådär. Jag skyller allt på min sittposition och min sadel. Ny bikefit måste göras av bästa coach Björnjäveln.

Nåväl. HTFU Emma Graaf. Nu kommer min starka sida, att kunna springa hyfsat även med en pruttcykling i bagaget. T2 stapplade jag igenom på ungefär samma tid som T1, ca 3 min. Sedan ut och springa. Äntligen! Men nej. 

Höll min pace i 2 km sedan började jag redan tappa. Låren helt slut. Allt slut. Inget kul. Var lite rädd att jag skulle få ont. Inte ens världens underbaraste hejarklack fick mig att lyfta. Inte ens ett leende fick jag ur mig. Bestämde mig att försöka några km till, man vet ju aldrig, ibland bara släpper det ju. Men Nix. Efter 8 km, ett varv, klev jag av. 

Så var mitt lopp Ironman Mallorca  70.3 2015. En misär! 

Nu biter jag ihop. Nya träningsveckor och 6 veckor att hinna hitta superform innan VM i Motala. Då ska jag vara i mitt vanliga jag igen. Rock on! 

Rulltur med min Simon ”Meckarn” Wahlström.

Sista löpturen med fartökningar i mina schyssta skor från Saucony, Kinvara. De jag alltid tävlar i. 

Det ”hemliga projektet” i b acken till Lluc. Fick en hel del bränsle av Simons ord! 

Efter cyklingen -kaputt. Ett enda långt lidande. Foto: Gunnar eld. Fler foton på svenskar finns att köpa på www.gunnareld.com