Blogg

Race Report misärMallorca 70.3


Nu kommer den. Det känns inte så inspirerande att skriva en race report på ett lopp som inte blev fullständigt.

Men jag tänkte att jag ändå skulle ta och skriva några rader om hur det kändes och varför jag bröt. Mitt första triathlonlopp som jag bröt, dessutom. Det hör inte till vanligheten att jag ger upp när jag väl startat men tycker väl att jag kommit till den nivån att jag inte bara släpar mig runt en bana bara för att få en t-shirt, klapp på axeln och en sketen medalj, om jag dessutom riskerar att bli skadad.

Min första vecka på Mallis var hur bra som helst. Massa bra träning med team snabbare, Mika, Cissi och simon och ett gäng cyklande östersundare. Träning med ett leende på läpparna, hårt och bra, inte precis enligt schemat men vi hade väldigt kul och kroppen svarade fint. Vi tre tjejer var lite träningsanarkister och det är kanske delvis svaret på varför Ironman Mallorca 70.3 gick som det gick. Men mestadels så höll vi oss till coachernas program. 

Mitt sista långpass löpning på söndagen gick väldigt bra och stabilt MEN kände av smärta i höft, häl och fot, något jag dragits med hela vintern men kunnat hålla i schack tack vare stretch, rörlighet och prehab med redcord. Eftersom jag fuskat med det de senare månaderna då jag varit mkt sjuk, kan det vara därför jag fick så ont. För det gjorde skitont! Tack vare Emilia och Patricia fick jag dock förstklassig hjälp. Hård massage, nålar och tejpning gjorde susen för under loppet kände jag nada. 

Men om jag ska ta allt från början kändes det faktiskt jättebra i förberedelserna inför tävling. Var väldigt trött och seg och hade som sagt lite ont här och där men säg vilken taper week som inte varit så! 

Dagen innan valde jag att inte springa för att inte stressa höft, fot och häl men övriga förberedelser gick tipp topp så när som på ett bakhjul som tjorvade och en ny sadel som jag inte satt bekvämt på och flyttade fram/tillbaka och upp/ner. Simon skötte meckningen och jag blev glatt överraskad när han var klar och hjulet inte lät något alls! 

På tävlingsdagen gick allt som smort. Pål Török från Team Snabbare hämtade mig kl 06:30 tillsammans med flera andra från TS som skulle tävla. Var på plats i väldigt god tid, för att vara mig, och allt gick enligt plan. 

 Starten gick 7:59 för damproffsen. Jag var med jättefint ut i vattnet och till första bojen. Sedan hände något. Jag simmade och simmade men inget hände. Tappade fötter. Tappade fötter igen. Accelererade för  att komma ikapp. Inget hände med farten. Tragglade mig igenom hela jävla simbanan själv. Precis så som jag lovat Mikaela att INTE tillåta mig själv göra. Arg, kom jag upp ur vattnet som 15 kvinna. T1 var en pina. Kroppen var i chock. Sprang som i kvicksand. 

Skärpning! Ut på cykeln, än är inte loppet avgjort. Kände direkt-bajs i benen. Det borde lossna, trampade på. Försökte bita i och dundra på men det smärtade konstigt runt knäna och lår. Inte på det där bra cykelsättet, utan bara dåligt ont. Ville bara bryta fram till Llucstigningen men något sade mig att en överraskning skulle finnas där uppe. Simon hade nämligen varit ute sent och cyklat kvällen innan och kom hem med färg under naglarna och sa att han varit ute på ”hemligt projekt”. 

Backen gick bättre än väntat faktiskt. Blev ikappåkt av två agegrouptjejer varav en supersnabb svenska vid namn Julia. Jag kunde iallafall köra som vanligt nedför och tog ikapp dem. På platten mot Muro är mitt favoritavsnitt och där hade jag för avsikt att bomba. Älskar långa raksträckor. Det räckte väl ca 10 min sedan var det SLUTT KAPUTT i benen. Samma smärta. Skit. Slet mig fram in i T2. Visst var det motvind men inte så farligt. En fis i rymden mot vad jag upplevt på Fuerteventura. Lite stark blev man allt på Playitas. 15 min sämre än i fjol och då hade jag två punkor med stopp samt pyspunka ända till slutet. Kändes sådär. Jag skyller allt på min sittposition och min sadel. Ny bikefit måste göras av bästa coach Björnjäveln.

Nåväl. HTFU Emma Graaf. Nu kommer min starka sida, att kunna springa hyfsat även med en pruttcykling i bagaget. T2 stapplade jag igenom på ungefär samma tid som T1, ca 3 min. Sedan ut och springa. Äntligen! Men nej. 

Höll min pace i 2 km sedan började jag redan tappa. Låren helt slut. Allt slut. Inget kul. Var lite rädd att jag skulle få ont. Inte ens världens underbaraste hejarklack fick mig att lyfta. Inte ens ett leende fick jag ur mig. Bestämde mig att försöka några km till, man vet ju aldrig, ibland bara släpper det ju. Men Nix. Efter 8 km, ett varv, klev jag av. 

Så var mitt lopp Ironman Mallorca  70.3 2015. En misär! 

Nu biter jag ihop. Nya träningsveckor och 6 veckor att hinna hitta superform innan VM i Motala. Då ska jag vara i mitt vanliga jag igen. Rock on! 

Rulltur med min Simon ”Meckarn” Wahlström.

Sista löpturen med fartökningar i mina schyssta skor från Saucony, Kinvara. De jag alltid tävlar i. 

Det ”hemliga projektet” i b acken till Lluc. Fick en hel del bränsle av Simons ord! 

Efter cyklingen -kaputt. Ett enda långt lidande. Foto: Gunnar eld. Fler foton på svenskar finns att köpa på www.gunnareld.com


Nr 5 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Fem farthöjande pass du måste testa
  • Det händer vid överträning
  • Ätstörning? Symtom du ska ta på allvar
  • Artros i knät?
  • Nya sköna löparskor
  • 6 enkla sätt att testa formen
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Mallorca updates!


Livet känns helt okej nu, här på Mallorca. Vi cyklar, springer och simmar och det är sol och varmt. Musklerna älskar värmen, återhämtningen efter varje pass är mycket snabbare än hemma i kalla Sverige. Överväger faktiskt att ta mitt pick och pack och flytta hit nästa vinter. Det vore najs.

Sedan sist har vi tränat extremt bra här i kollektivet. Och garvat så vi fått träningsvärk i magen. Vi är tre jämna och satsande tjejer som sporrar varandra och samtidigt är mkt goda vänner och det gör det extra kul. Våra cyklingar har spårat ut lite och i onsdags körde vi en ”liten” distanstur som slutade med stora bergsturen 17 mil och en timmes simning efter. Piggen är en riktig pannbens-triggare och vi var ganska möra i benen när vi anlände Playa del Muro efter en heldag i bergen. Själv piggnade jag till efter 6 timmar i sadeln och fick till en fin tempointervall sista 2 milen hem. Jag ville bara hem, benen behövde få ut det sista och könet var totalt sönderskavt av den nya sadeln.

Mellan passen är vi med Team Snabbare och håller lite pass. Vi har avverkat simteknik och löpteknikpass och vi har även hållit lite cykelmekkurs (jens och cissi).

En snygg avslutning av veckan var den lilla (en ”liten” tävling på Mallorca innebär tydligen över 600 startande) triathlontävlingen i Cala de Saint Jordi (Baleariska mästerskapen) där jag var med som supporter till Mika och Simon (och alla andra team snabbare-deltagare såklart). Med 34 gradig värme var det en kämpig tävling för deltagarna. Men jag undrar om den inte tamejfan var jobbigast för mig som var supporter ;)?!? Med sönderbrända axlar hetsade jag runt på banan som en tokk och sprutade vatten på Mikaela och Simon som gjorde asbra insatser båda två. Mikaela låg länge på en stadig 2:a plats men blev tyvärr omspurtad sista förargliga 100 metrarna på målrakan. Jaja, bronsmästarinna är inte illa pinkat det heller.

Nu är det fokus på återhämtning sista veckan och till helgen blir det säsongspremiär och test av formen på Mallorca 70.3, bring it on!

En annan resa, en annan klubb och en annan cykel. Mallorca 2013 men med samma fina väder och samma härliga berg!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Anlänt Mallorca!


 Äntligen är jag här igen, i paradiset av träning, Mallorca.

Det är jag, Simon, Cecilia Jessen, Jens Mårtensson och Mikaela Persson som har flyttat in och nu bor i ett litet hus i Playa del Muro utanför Alcudia. Det är ett väldigt schysst träningskollektiv och när vi har tid över är vi med som coacher och tränare på Team Snabbares träningar. Det är även på deras hotell Viva Blue, som vi simmar, utomhus 25:a med tempererat vatten. Helt okej, kan man säga!

Veckorna fram hit har varit rätt tunga rent psykiskt. Att slutföra mitt exjobb har tagit mycket på den mentala kraften och simon har fått stått ut med mycket gnäll och ångest över att det där sablarns jobbet. En del pass har fått utebli eller gått för långsamt och en del har blivit lite längre och snabbare än planerat. Det går lite upp och ned med andra ord. 
Nu är vi dock äntligen på plats och vi har hunnit ta en premiärtur på cyklarna i stekande sol och fantastiskt landskap. Älskar verkligen att cykla här. 
Inatt vaknade jag av ett ryck, det lät som om landet var invaderat av bomber och granater och fattade inte vad det var som hände. Somnade om. Mycket bra reaktion OM det hade varit så att det var just krig. I morse när vi vaknade insåg man snabbt vad det var som lät i natt. Det åskande, blixtrade och mullrade och REGNADE som bara attan. WHAAATTTT???!!! Jag och Mika hade bestämt oss för att simma 8-9:30 och hade bokat bana så vi tog cyklarna och drog iväg. Lite motvilligt. Plötsligt började det ösregna ännu mer och det liknade monsunregn. Gatorna såg ut som bäckar och hotellets golv svämmade över när vi kom fram. Simma skulle vi likt förbannat och körde på. När vi slutligen simmat våra 4700 m sken solen och vi kunde kliva upp glada och nöjda. 
En bra start på lägret som ska avslutas med Mallorca 70.3. nu fattas bara att komma i bra slag och kunna leverera på tävlingen.
Nervöst!

Starten Mallorca 70.3 2013, min första start som proffs i ett tufft startfält. Men jag ska tänka som jag gjorde då….bara gå ut och ha kul, kul KUL (och givetvis ge mitt allt och mitt bästa!)!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Hur håller jag mig motiverad?


Fick frågan igår av en triathlet på badhuset hur jag håller mig motiverad att hålla på. Jag hade bara 15 s vila så jag hann bara peka på whiteboardtavlan och det uppsrkivna passet, DÄR!, innan jag skulle starta nästa hundring.

Hur håller jag mig motiverad? Svaret är: med det inre drivet.

Även om jag har en tränare som lägger mina pass och mitt schema så är det jag helt och håller jag själv som måste vilja köra de där passen. Det är jag som ska utföra dem, det är jag som måste pusha mig själv för att bli bättre och det är jag som måste säga stopp när det är något som känns konstigt.

Jag har ett inre driv. Förutom att jag tycker sporten är himla rolig och utmanande så drivs jag av att testa mina gränser och ständigt förbättras på det jag gör. Jag sätter upp mål i huvudet och lägger en strategi för att nå dit. Tränar jag inte mina träningspass som jag ska, ja då kommer inte heller resultaten och det är omöjligt att uppfylla målen.

Jag älskar verkligen att träna. Utan träningen skulle min kropp och min knopp bubbla över av energi, tankar och kaos. Jag måste träna för att sotera mina tankar, hålla mig lugn och pysa ut lite av den där överskottsenergin. Så har jag alltid gjort. Träningen har följt med mig sedan 7 års ålder. Det är jag van vid. Trygg. Det håller mig också motiverad.

Jag har aldrig funnit något motiv att ligga i sängen eller soffan en hel dag och bara slappa och käka praliner. Inte ens när jag är ordinerad vila kan jag vila på det sättet. Vila för mig är att göra något aktivt men som ändå inte är strukturerad hård träning. Det är så jag kopplar av i mitt huvud. Att veta när jag ska köra på , träna hårt, vara lite trött på skiten men ändå veta att det bygger form till en tävling och att jag efter tävlingen får göra någonting annat och vila, det håller mig också motiverad.

Jag älskar att tävla. Kanske är det en av de allra största drivkrafterna.

Men ibland är det svårt att hålla fokus på en stor tävling per år och då duger det där skrynkliga pappret med wattzoner jag ska klara under cyklingen eller den där whiteboardtavlan i simhallen med uppsatta mål för dagens simpass.

SM TRIATHLON LÅNGDISTANS

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Livet just nu


Just nu andas jag in lugnet i Norhyttan 1,5 v till innan jag drar till Mallis för träningsläger nr 2 och första tävlingen för säsongen.

Tiden går så fort. Lite för fort just nu. Har hunnit med att komma hem från Playitas via Stockholm, vara evighetsförkyld (?), startat crawlkurs i Ludvika, köpt bil och tagit mig en tur igen till Stockholm. Så lite exjobb på det. Och en hel del träning såklart.

Helgen i Stockholm var som alltid späckad från morgon till kväll. P5:an skulle få en helrenovering och service på Cykelcity då det var rätt längesedan jag gav den rikligt med kärlek. Tusen tack Mario, Otto och Kent för förstklassig service och meck i butiken! Fick även ratta runt och hämta upp sponsorprylar över halva Stockholm, som ett barn på julafton!

Jag skulle också hinna med att modellera lite grundvattenflöden på mitt gamla jobb, gå löpteknikkurs för att bli löpteknikledare på Team Snabbare , flytta in och ut från Radisson i Solna 2 ggr OCH hos Mika och Tobbe (tusen tack, ni är bäst!) samt ge min kropp en välbehövlig helrenovering på Access Rehab.

Det sistnämnda visade sig vara i grevens tid. Har haft smärtor lite överallt i kroppen på senare tid och under besöket på AR hade Björn Sverre fullt sjå en hel timme. Jag kände mig som en väldigt öm nåldyna under tiden. Det gjorde ont, jätteont. Men ont ska med ont fördrivas och ytterligare en massage senare så var det som att ”handbromsen” inte längre låg i när jag sprang. Äntligen! Björn Sverre hittade en hel del skavanker som jag nu måste börja jobba upp igen. Allt kändes så bra innan den här förkyldningen men sedan verkar hela kroppen ha rostat ihop. Nu ska den smörjas och vårdas ömt igen!

Så, nu tränar jag vidare på hemmaplan tills jag åker ned till Mallorca och börjar ladda för Ironman Mallorca 70.3. Det ska bli kul!

Nu lovar jag att uppdatera bloggen lite oftare också!

Snart i ett soligt träningsparadis igen! Foto: Kilian Kreb



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Updates vecka 4 Playitas


Hela fyra veckor har gått på Playitas-lägret och blogginläggen duggar det inte tätt av. Jag har helt enkelt inte tid!

Så många trevliga människor att hänga med, så många pass som ska avverkas och så mycket café con leche att intaga. Inte nog med det, jag har även satt igång att slutföra mitt examensarbete från 2009 som aldrig blev riktigt klart innan jag började jobba. Nu SLUKAR det min tid! Därav så pass få blogginlägg.

Som David Näsvik beskrev det; bloggar man sällan går det antingen jättedåligt eller jättebra, och just nu får jag väl ändå säga att det är det sistnämnda som är orsaken:).

Sedan sist så har vi haft två kanonfina träningsveckor med inte alls så mycket vind (det visade sig idag att det är på väg att vända igen:(), sol och finfint träningssällskap av Åsa Lundström och Jens samt även ett gästspel av Daniel Giray (Mr Apollo) i tisdags där vi fick chansen att köra en klassiker, Terrible Thursday Gran Tarajal-edition på en stenhård bana i grannbyn. Det var hårt i blåsten!

Åsa och Jens har, via Danmark, flytt fältet till Melbourne, där Åsa ska tävla nästa helg. Ironman Asia Pacific Championships är tävlingen och startfältet är stenhårt med bla vinnaren på Hawaii, Mirinda Carfrae. Blir jätteroligt att försöka följa! En nyhet för i år är att proffsen har GPS-sändare så att det förhoppningsvis ska bli lättare att följa vad som händer via nätet. Synd bara på tidsskillnaden, inte helt optimalt för oss svenskar.

Vi hjälper och peppar varandra, jag och simon. Vi har lite varannat cykelpass som går bra vs. Dåligt med energinivån. Eftersom Simon är jämtlänning är han ibland extremt fåordig. Som när vi cyklade distans i bergen häromveckan och jag glatt kvittrade på om hur coolt landskapet var ändå. Hans kommentar: Ja. Sten.

Igår blåste det mycket på vårt VO2-Max pass på cykeln och jag tror han nämnde att det just blåste ca 5-6 gånger: Ja. Det blåser.

Men jag är inte mycket bättre själv. Ett annat distanspass (söndags förra veckan) hade jag extremt trötta ben. Simon försökte vara snäll, väntade in, cyklade och mötte upp, peppade. När han efter tre timmar och femtio minuter frågande (igen) om det gick bra, brast det för mig: NEJ. Det går inte bra. Det går SKITJÄVLAdåligt och jag har redan sagt det till dig tre gånger!!!! Tystnad.

Stackars Simon.

En vilodag senare och kroppen var pigg och glad igen.

På tal om cykelben, Sebastian Kienle är här och tränar nu. Han är cool. I segerintervjun på Hawaii frågade intervjuaren hur han kunde cykla så snabbt. Sebastian svarade att han cyklar så hårt att han inte har nåt syre kvar i kroppen och huvudet och på så vis inte kan tänka några dumma tankar. Smart kille! Inte tävlar han med varken klocka eller wattmätare heller, vilket gör honom ännu coolare. Ska tänka på honom nästa gång jag är gnällig och tänker dåliga tankar under ett cykelpass. Han kan mejsla ur, han!

Nej, nog bloggat för idag. Imorgon ska det blåsa ännu mer och vi har en lång dag i cykelsadeln framför oss.

Kolla gärna in min instagram för dagliga fotouppdateringar: @emmagraaf.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*