Tävlingsrapport Örebro Triathlon 11,3
Första tävligen i Sverige för säsongen och den här gången tog jag mig runt, även om det var ovanligt kallt och smärtsamt.
Det var några jobbiga dagar innan lördagen där magen bråkade med mig och jag bara fick i mig blåbärssoppa och yoghurt. Kände mig inte sjuk men dock riktigt illamående och extremt dålig i min mage, gjorde att jag var tveksam till starten. Men va fan. Kan Lisa och kan Åsa så kan väl jag;)! ”Det är mentalt, du är stressad”, sa simon. Kanske det, sa jag och tog tag i kolhydratintaget för att återfå lite energi. Det funkade & fick en bra fredag med tävlingsförberedelser och fix hemma.
Jag skulle köra. Ingen tvekan om saken. Lördagen började tidigt, kl 5:00 ringde klockan och vi steg upp, åt vår gröt och satte oss i bilen till Örebro. Väl där fick vi oss en glad överraskning: Simons mamma och pappa hade åkt ända från Östersund för att heja!!!
Gjorde oss iordning och hängde lite med de deltagarna som vi kände. Min mage bubblade och hade sig.
Simningen var avkortad till hälften pga kallt vatten, och det var KALLT. Höll på att garva ihjäl mig när jag såg paniken i Robertssons ögon. Killen har noll underhudsfett och gnäller på temperaturen även inomhus på Eriksdalsbadet. Stackarn!
Det var några minuter innan start där tiden stod still o man trodde man skulle frysa fast. När starten gick var det helt okej ändå….fram till hälften ungefär då mina lemmar bara blev stummare och kallare för varje simtag. Världens längsta växling på grus och elände och det var inte skönt för stelfrusna fötter som knappt gått barfota på ett helt år.
Lite krångel i växlingen såklart, där jag glömde sätta på mig nummerlappen. Sen iväg! Bibben svischade förbi på en linjecykel och jag tänkte vad i helvete. Hon tryckte på riktigt bra och jag valde att komma in i min egen pace. Tappade några watt på andra varvet och insåg då att det faktiskt var en rejäl stigning varje varv (slakmota hur länge som helst) och blev lite trött när jag inte såg någon framåt. Men så, tjoff, var jag ikapp Bibben igen. Låg 10 m bakom ett tag och försökte få mig en uppfattning om hur hårt hon körde. Men sen bombade jag förbi och ifrån och körde hårt sista varvet. Backen var ÄNNU brantare sista varvet.
Ut på löpet gick fint….fram till 2 km, då kände jag att magen protesterade. Sänkte ambitionsnivån lite och lade mig i 4:40-pace. Körde nån kilometer till sen var det färdigt. Tur att vi sprang i en vacker kohage! Var bara att besöka skogen. När jag sedan mötte mina konkurrenter insåg jag att de låg rätt nära ändå! Jag var tvungen att hålla ihop det i samma pace om det skulle gå. Kunde inte käka något, magen krampade direkt och försökte jag trycka på farten var det samma visa. Helvete! Körde på i lugn stabil fart och fes så jag trodde hela Närke landskap skulle bli svavelförgiftade. Var livrädd att det skulle bli en ”Gunde”. Don’t ever trust a fart during an Ironman, men vad hade jag för val?! Jag var ju inte där för att kliva av en gång till. Smärtsamt, men jag bet ihop och körde på i mitt eget pace, 4/5 gels hade jag med mig i mål.
Det höll och jag kom i mål som etta, skönt!!!!
Stort tack till Örebro för en jätterolig och fin tävling. Bra arrangerat och bra banor. Mysigt arrangemang och den här tävlingen tror jag kommer bli nya Vansbro triathlon, dvs skitpopulär! Perfekt genomkörare inför VM eftersom banan var väldigt lik med tre varv både på cykel och löp samt väldigt kylig simning;). Bra formbesked ändå och hoppas kunna bygga vidare de sista veckorna nu innan träningen ska trappas ned.
Lite synd med skralt damstartfält, kunde ha varit en och samma klass på alla startande då det var så få i varje klass. Vart är ni tjejer? Börja tävla vettja, det är jättekul!!!
Tack till mina underbara sponsorer som fixar grejer åt mig & stöttar mig så att jag kan göra det här! Framför allt min klubb Cykelcity!