Upp på hästen igen!

VM, alltså.

Hade ju varit lite krasslig i början av veckan och kände mig inte helt 100% när jag kom ner till Motala men inget ont i halsen, inte snorig och ingen feber. Jag övertygade mig själv om att jag var frisk och att jag skulle starta. Ville försöka iallafall. Det var ju VM på hemmaplan för guds skull! Det kunde ha gått kanon. Lite extra vila hade kunnat göra susen. Men så blev inte fallet.

Vaknade på tävlingsdagen och kände mig riktigt pigg och taggad. Det enda som var lite konstigt var att jag knappt kunde prata. Stämbanden var helt slut.

Var väldigt mäktigt att rada upp sig i landslaget och bli utkallad till start av självaste Roberto Vacci. Började faktiskt grina lite när han ropade mitt namn och jag hörde mamma och pappa jubla i publiken.

Vattnet var svalt men inte superkallt. Starten gick dåligt och jag hamnade efter direkt. hade ingen överväxel för dagen. Intalade mig att det var bra och att jag skulle kunna komma in i min egen takt och börja öka. Luftrören kändes helt bra och det kändes normalt men inte snabbt någonstans. När en liten japanska simmade ikapp mig tänkte jag, va fan! och fick lite extra energi och hakade på. Tillsammans simmade vi ikapp två herrar. Döm om min förvåning nr jag såg att det var en likadan Orca Predator-dräkt som jag: George! Tänkte att jag kanske inte simmade så kasst ändå….men jo, det gjorde vi. Vi var dåliga. Kom upp ur vattnet som 10:a. Varför tog jag det lugnt?! Det var ju 1500 m simning bara och då finns liksom INGEN anledning att ta det lugnt och hitta rytm. Det är full spätta som gäller. Var lite synd att det var kortad simning. Det var aldrig något problem med kyla under dagen.

Ut på cykeln och jag tyckte det var vidrigt. Hittade inte min sköna sittställning. Dräkten skavde som fan i skrevet och nacken ömmade. Cyklade på ganska bra första varvet. Började grina en andra gång när jag såg mitt supporter-crew med min kusin och lilla Olle i spetsen (visste inte att de skulle komma). Vilket stöd jag och Simon hade! Jag blev helt överrumplad.

Hade redan dragit ned på mina watt-ambitioner då jag kände att kroppen inte var hundra. Men sen gick det bara sämre och sämre och jag kom knappt uppför ”backarna” på sista varvet. Kunde inte fokusera med alla AG-killar som cyklade om och som jag mötte. Många hejade och ropade mitt namn, vilket är jättekul, men varje gång tappade jag fokus på att trampa och var tvungen att släppa för att inte drafta på de som åkte om. I vanliga fall hade jag blivit peppad av hejarropen och förbannad på draftingen och fått extra energi, men nu kände jag nada.

Bestämde mig för att testa löpbenen. Ibland känns det nämligen så mycket bättre bättre att springa än man kan tro. Men det gjorde det inte heller. Slutade springa efter 2 km. Grinade. IGEN! Var så besviken. Sen gick jag. Fick peppning på vägen av Anna Carlén där jag grät ut men det hjälpte inte så jag bröt kort därefter efter en trevlig promenad med Adrian Shields.

Det var en chansning. Det höll inte. Som jag längtat efter denna tävling. I två år har jag kämpat för att få vara med i landslaget. Det fick jag tillslut. Så slutade det såhär. Typiskt obra.

Är så glad för mina teamkompisar som gjorde otroligt bra insatser, lagguld till både herrarna och damerna.

Rösten har redan brutit ihop och jag kan bara viska idag, men jag har redan börjat komma igen. Nu blickar jag framåt. Liten paus från triathlon nu och jag ska bli frisk och stark igen sen kommer jag…

Mäktig start i Motala och ett enormt publikstöd!

Upp ur vattnet som 10:a (eller 9:a?).

Misärcykling utan något leende på läpparna. Syns på hela mig att det inte går bra.

Ut på löpningen och blir varvad av damsegraren M-B Ellis. Som min granne Göte sa: min löpning såg ut som jag varit ute i skogen och röjt massaved en hel vecka. Tackar för det och återkommer med lite lättare steg nästa gång.

Tävlingsvecka och uppladdning inför det stora målet, Världsmästerskapen i långdistanstriathlon 2015 i Motala, Sverige. Helt sjukt att det är ett VM på hemmaplan, känns lite overkligt. Det är stort!

Hur har då uppladdningen gått? Jorå, ganska bra faktiskt sånär som på lite sliten kropp efter Örebro och slutspurt för slutförandet i samband med min examen. Nu kan jag titulera mig civilingenjör på riktigt och behöver inte ”ljuga” när jag skriver ut ”Ekosystemtekniker” på visitkorten. Känns otroligt skönt så här i efterhand men inte visste jag att den där sista slutfinishen skulle ta så extremt mycket energi från mig!

I söndags tävlade jag i Runn Open Water, ett seedingslopp i Falun inför Vansbrosimningen och det var riktigt roligt. Kändes inte helt klockrent och jag var rätt lamt inställd till min 6:e plats (5:a i AG 12-34). Kände att kroppen inte var riktigt med.

Cyklade när jag kom hem som jag skulle men kände att jag inte hade några tigrar i benen den dagen. Var lite smågrinig och hade ont i huvudet på kvällen, dvs kände inte igen mig. Jojomen, på måndagen vaknade jag med halsont och kunde knappt svälja. Det kan inte vara sant, var allt jag tänkte hela måndagen och hur fasen ska det nu gå med tävlandet. Jag målade fan på väggen, helt enkelt. Drog i mig alla huskurer och husmorstips som jag kom över tog en extra vilodag.

Nu känner jag mig, otroligt nog, rätt pigg och alert och ingen influensa (som jag först befarade) har brutit ut. Jag tror jag klarade mig!

Idag har dagen gått åt till att fixa inför tävlingen och avresan imrogon. Och jag har provat dräkten (ja, vet jag är typ sist med att prova den)! Det var några svettig sekundrar när det såg ut som jag inte skulle få över dräkten över arslet…. men vips, så var den på och den var superskön och satt som ett smäck!

Jag har även tvättat cykel, bytt tuber på mina tävlingshjul, lagt fram allt jag ska ha med på tävlingen och packat det (läs slängt ner allt direkt i en stor väska). Imorgon bär det av ner till Motala för pre-race möte och presskonferens kl 14. Och så blir det nog lite träning mellan varven.

Jag ser så fram emot att tävla och möta fler gul/blåa dräkter efter banan och känna publikstödet på hemmaplan. Hoppas det går jättebra för alla oss i Svenska landslaget och AG-landslaget. Ge allt!

Jag har även skrivit ihop lite sista-minuten-tips inför Vansbro triathlon som ni kan läsa HÄR!

En liten race report, några dagar för sent egentligen. Efter Örebro Triathlon gick faktiskt återhämtningen inte lika snabbt som jag hoppats på. Inte så konstigt med tanke på hur svårt jag hade haft att få i mig fast föda och det fortsatte även efter tävlingen. Mina vader var smaschade och jag kände mig trött. Mikael Nelker ringde och bestämde att jag skulle vara med i Terrible Tuesdays stafett-sprintlag på söndag i Uppsala. Kul tänkte jag!

Åkte till Lund på torsdagen, presenterade mitt exjobb, sprang med min gamla klubb Triathlon Syd. På fredagen skulle jag simma på Högevallsbadet hade jag bestämt. Blev helt mind-fucked eftersom anlägggningen inte ALLS såg ut som jag mindes den och efter ett snack med badvakten så gick det upp för mig att de ju hade byggt om sedan jag bodde i Lund 2004-2008. Det gick käpprätt åt sedan… att simma. Kroppen ville bara inte.

Upp till Stockholm. Hälsa på Mikaela och Tobbe, simma i Hellas med bästa gänget, gå på behandling hos Access Rehab för mina trasiga ben, kolla på Stockholm swimrun, träna lite mer. Hela tiden tankar på HUUUUR skulle kroppen kunna levera en supersprint?

När söndagen kom bestämde sig Simon för att starta i den olympiska motionsklassen så vi åkte till Uppsala tidigt. Jag supportade bäst jag kunde efter banan och det räckte för att Simon skulle komma tvåa i den olympiska! Endast en kille sprang ikapp honom. Lite synd att det var en kille som sprungit lite för kort som gick i mål som etta och stal showen från den verkliga ettan. Men så kul att träffa alla gamla klubbkompisar i min näst äldsta klubb IK Fyris Uppsala och alla andra jag minglade runt med. Jag bara myste runt i atmosfären men var lite nervös inför start.

Man ska ju aldrig testa något nytt på tävling, heter det ju så fint. Men jag körde nya skor, nya klossar, lånad cykel (Simons) och lånat TT-linne. Vi visste redan att vi stod utanför SM eftersom jag inte är licensierad i TT. Jag är fortfarande med i Cykelcitys triathlonsatsning och har inga planer på att byta klubb. Men vi körde järnet ändå. OCH kroppen levererade! Gjorde en ganska kass simning (vet inte vad som har hänt men det var längesedan simningen kändes så där pang-bra). Kom upp strax bakom min klubbkompis i Ludvika Simsällskap, Cissi Czarnecki som också vann USM-klassen och ska åka på Ungdoms-EM i Banyoles. Visste att Cissi är stark cyklist. Min växling blev kaos som vanligt och fick inte på mig skorna förrän halva varvet gått men då jävlar började jag trampa. Dunkade på och kom ifatt och förbi Cissi. Låg plötsligt tvåa i T2 och började springa och utökade till trean ännu mer. Det kändes skitbra och kunde trycka på bra hela vägen förutom de två gånger jag råkade springa fel. Ja, jag vet, det är mitt ansvar som deltagare att kunna banan och jag ber tusen gånger om ursäkt för de svordomar som kom ur min mun när jag sprang fel. Stundens hetta! Hela laget körde jättebra och vi gick i mål som 2:a, men utanför SM-pallen. Ett fint och proffsigt arrangemang i centrala Uppsala och det gör mig stolt över min sport att vi i Sverige börjar kunna leverera bra tävlingar som håller hög standard. Det har hänt massor med sporten sedan jag började 2009, både arrangemangsmässigt och deltagarmässigt. Standarden för att ta en medalj på SM börjar bli hög och det är roligt att se, Svensk triathlon är på frammarsch!

Jätterolig helg och boostad med en hel del energi efter en urmejsling och att ha träffat gamla klubbkamrater i hela landet! Nu vill jag köra mer sprint!

Första tävligen i Sverige för säsongen och den här gången tog jag mig runt, även om det var ovanligt kallt och smärtsamt.

Det var några jobbiga dagar innan lördagen där magen bråkade med mig och jag bara fick i mig blåbärssoppa och yoghurt. Kände mig inte sjuk men dock riktigt illamående och extremt dålig i min mage, gjorde att jag var tveksam till starten. Men va fan. Kan Lisa och kan Åsa så kan väl jag;)! ”Det är mentalt, du är stressad”, sa simon. Kanske det, sa jag och tog tag i kolhydratintaget för att återfå lite energi. Det funkade & fick en bra fredag med tävlingsförberedelser och fix hemma.

Jag skulle köra. Ingen tvekan om saken. Lördagen började tidigt, kl 5:00 ringde klockan och vi steg upp, åt vår gröt och satte oss i bilen till Örebro. Väl där fick vi oss en glad överraskning: Simons mamma och pappa hade åkt ända från Östersund för att heja!!!

Gjorde oss iordning och hängde lite med de deltagarna som vi kände. Min mage bubblade och hade sig.

Simningen var avkortad till hälften pga kallt vatten, och det var KALLT. Höll på att garva ihjäl mig när jag såg paniken i Robertssons ögon. Killen har noll underhudsfett och gnäller på temperaturen även inomhus på Eriksdalsbadet. Stackarn!

Det var några minuter innan start där tiden stod still o man trodde man skulle frysa fast. När starten gick var det helt okej ändå….fram till hälften ungefär då mina lemmar bara blev stummare och kallare för varje simtag. Världens längsta växling på grus och elände och det var inte skönt för stelfrusna fötter som knappt gått barfota på ett helt år.

Lite krångel i växlingen såklart, där jag glömde sätta på mig nummerlappen. Sen iväg! Bibben svischade förbi på en linjecykel och jag tänkte vad i helvete. Hon tryckte på riktigt bra och jag valde att komma in i min egen pace. Tappade några watt på andra varvet och insåg då att det faktiskt var en rejäl stigning varje varv (slakmota hur länge som helst) och blev lite trött när jag inte såg någon framåt. Men så, tjoff, var jag ikapp Bibben igen. Låg 10 m bakom ett tag och försökte få mig en uppfattning om hur hårt hon körde. Men sen bombade jag förbi och ifrån och körde hårt sista varvet. Backen var ÄNNU brantare sista varvet.

Ut på löpet gick fint….fram till 2 km, då kände jag att magen protesterade. Sänkte ambitionsnivån lite och lade mig i 4:40-pace. Körde nån kilometer till sen var det färdigt. Tur att vi sprang i en vacker kohage! Var bara att besöka skogen. När jag sedan mötte mina konkurrenter insåg jag att de låg rätt nära ändå! Jag var tvungen att hålla ihop det i samma pace om det skulle gå. Kunde inte käka något, magen krampade direkt och försökte jag trycka på farten var det samma visa. Helvete! Körde på i lugn stabil fart och fes så jag trodde hela Närke landskap skulle bli svavelförgiftade. Var livrädd att det skulle bli en ”Gunde”. Don’t ever trust a fart during an Ironman, men vad hade jag för val?! Jag var ju inte där för att kliva av en gång till. Smärtsamt, men jag bet ihop och körde på i mitt eget pace, 4/5 gels hade jag med mig i mål.

Det höll och jag kom i mål som etta, skönt!!!!

Stort tack till Örebro för en jätterolig och fin tävling. Bra arrangerat och bra banor. Mysigt arrangemang och den här tävlingen tror jag kommer bli nya Vansbro triathlon, dvs skitpopulär! Perfekt genomkörare inför VM eftersom banan var väldigt lik med tre varv både på cykel och löp samt väldigt kylig simning;). Bra formbesked ändå och hoppas kunna bygga vidare de sista veckorna nu innan träningen ska trappas ned.

Lite synd med skralt damstartfält, kunde ha varit en och samma klass på alla startande då det var så få i varje klass. Vart är ni tjejer? Börja tävla vettja, det är jättekul!!!

Tack till mina underbara sponsorer som fixar grejer åt mig & stöttar mig så att jag kan göra det här! Framför allt min klubb Cykelcity!

Första Sverigetävlingen för säsongen kör jag redan imorgon. Örebro triathlon blir det, och jag har sett fram emot tävlingen jättemycket. Örebro är en helt ny tävling inne i Örebro centrum som går över halv-Ironmandistans. Perfekt träningstävling för mig! Roligt också att de bars som kommer serveras under tävlingen kommer från mina vänner Mikaela Persson och Olle Norbergs INDIEBARS! Jätteroligt och jättegott!

Efter jag kom hem från Mallorca har ju träningen gått så bra och jag har känt att formen verkligen är på G. Pass efter pass har gått över förväntan och inte ens 5 timmar regncykling knäckte mig. Hade glatt humör och bra ben hela vägen trots kyla. Nu kan det bli vilket väder det vill på tävlingarna, jag är beredd!

MEN. Nu har flowet försvunnit igen. Med en riktigt mastodontmåndag där jag åkte tur och retur Lund för att delta på ett möte så var kroppen minst sagt mosig. 13, 5 timmar tåg på en och samma dag var lite för mycket stillasittande för min kropp. Levererade bra pass på tisdagen men sedan slog min kropp bakut, magen sade upp sig och jag sitter nu med havererad mage (magsjuka?) och tycker synd om mig själv. Får jag inte i mig någon mat idag kan jag inte räkna med ett helt lopp imorgon. Men jag ska äta och jag ska bli frisk. Jag har bestämt mig för det, för jag vill verkligen tävla!

Nästa vecka blir det mer Lund och mer examensarbete och förhoppningen är att allt är klart på fredag eftermiddag för att plocka ut examen. Vore ju toppen och en stor sten som faller från mitt bröst!

Tävling eller inte imorgon. Jag är på G, ska bara ta mig ur den här lilla svackan…