Blogg

Ljuset i tunneln!


Äntligen kan jag se ljuset i tunneln! Jag har fått kallelse för ”avgipsning” och träff med sjukgymnast för att få ta av mig ortosen (för gott!) den 3 februari. Jag blev så glad när jag fick tiden att jag har höjt min träningsmotivation till skyarna. Jag har till och med testat att simma! TVÅ gånger! Och det gick bra!

Första tillfället var i lördags med Ludvika simsällskap. Hade väldigt stora funderingar innan hur jag skulle göra med foten, duschning, att hoppa i och själva simmandet. Jag gjorde helt sonika så att jag duschade med ortosen på, gick ned för den hala och läskiga trappan ned till bassängen, lindade foten hårt  i 90 graders vinkel, lade ortosen vid bassängkanten och hoppade i med dolme. Var väldigt noga med att inte röra på foten och att inte nudda vägg eller botten med den. Tänkte att 1000 m var ett rimligt mål att klara. Jag körde 3000 m och 70 minuter! Helt utan plan och bara arm med dolme. Det var ganska trist, ärligt talat, för jag fick aldrig det där sköna, avslapnade flowet när man bara tänker på teknik och antal längder. Det blev BARA fullt fokus på foten och att känna efter om et skulle göra ont. Men det gick bra där jag körde, på egen bana, när de andra lyllosarna fick köra VO2-max serie med start uppifrån och tidtagning. Men nu var premiären gjord! Det var faktiskt i Thailand jag simmade sist, dvs 6 veckor sedan, så jag är nöjd med utfallet.

I veckan har jag även cyklat varje dag och det har kännts bra. Har till och med kommit upp lite i motstånd och puls, utan smärta, så jag är väldigt glad. Lite crosstrainer har jag också vågat mig på, tillammans med övrig styrketräning. Jag har faktiskt fått träningsvärk i vaden på det skadade benet, så jag tror att jag är på väg mot rätt håll. Min vänstersida är dock helt crazy slapp och svag, än så länge. Jag kan knappt spänna musklerna längre, det bara sladdrar och dallrar om det skadade benet.

Nu ser jag ljust på framtiden. Snart kan jag börja med rehaben för att snabbt få tillbaka muskulaturen i benet så jag kan börja springa nån jävla gång (usäkta svordommen men jag längtar så himla mycket!!!!).


Nr 3 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Vårens bästa löparskor. 23 nya modeller – hitta rätt sko för dig
  • Löpträningen som gav Guld  i skridsko-VM. Möt Nils Van Der Poel
  • Världens bästa träningspass
  • Kriget mot skavsåren – och hur vi kan vinna det
  • Därför skyddar löpning mot depression
  • 3 sätt att bli snabbare
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

En dag som började dåligt men slutade med träningj


Dagen började förträffligt. Spillde ut all granola, som jag gjorde igår kväll efter jobbet, över hela köksgolvet. Kände att det här blir en j*la s*t-dag.

 MEN icke då!

Först kom pappa in med posten och jag hade fått leverans från Anna Wretlinds Powerwoman.com, ett par ascoola tights i krockodilmönster och en topp i samma mönster. Träningsinspirationen återkom direkt  efter gårdagens motvilligt vilodag!

Det blev 75 min gym på Må Bättre idag med fokud ben på eftermiddagen på mitt favvisgym som jag även jobbar på som instruktör. Det räddade dagen! Faktum är att jag kunde köra 15 min crosstrainer idag utan smärta! Visserligen jobbade jag nästan enbart med högerbenet men ändå.

Hämtade sedan ur paket till mig som visade sig vara Lifeproof-skalet som jag väntat på så länge till min nya jobbtelefon. Yes! Fick även med enmasse andra bra-att-ha grejer från Lifeproof. Så glad!

Nu återstår det 2 veckor med ortoshelvetet sedan är tanken att jag ska kunna ta av den och köra på ”som vanligt”. Springa kan jag nog glömma ett tag till då min vad+fot ser ut som en tops. Musklerna är HELT förtvivlade och jag gråter barkels gång jag ser på fanskapet. Har insett att det måste få ta tid. Tid att läka, tid att bygga upp och tid att komma tillbaka.  Men det är en tuff insikt och jag är inte helt förlika med den…

Imorgon  ska jag iallafall testa simma med dolme och se om det funkar, utan att göra ont. Längtar till dess och hoppas innerligt att det inte gör ont.

Kan meddela att vi äntligen fixat ett bra boende i Falun nu också och den 1 mars flyttar vi till ”storstan” från Norhyttan.  Kommer bli otroligt bra träningsmässigt och väldigt skönt att slippa pendla (speciellt med det här vänsterbenet jag besitter för tillfället). Roligt va!? Huset i Norhyttan behåller vi och vi kommer hänga på vårt favvisställe varje helg och ledig stund:). Hoppas jag.

Det finns även andra väldigt roliga saker att se fram emot som snart kommer ur…cliff-hanger!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Stammis på gymmet!


Jag tycker verkligen att det gått aslång tid sedan jag ramlade av, fick hästen över mig och fick sprickan i vadbenet vid fotknölen. Det är har tyvärr bara gått 3 veckor. Dvs det är 3 veckor till innan jag kan avgipsas och förklaras hel.

Under tiden försöker jag att köra på som vanligt och håller igång med gym på Må Bättre i Ludvika varje dag. Försöker köra alla övningar som inte känns obehagliga i vänsterbenet och får påminna mig då och då om vad som ”borde” göra ont eftersom jag kör på utan att känna efter, det är oftast efteråt som smärtan kommer och hjärnan fattar att det inte står rätt till. Hoppas innerligt att benet läker ordentligt och att jag inte sabbar något.

Det som känns värst är faktist att vara helt stilla och att sitta upp en hel dag och första dagen på jobbet efter julledigheten i måndags gjorde sig påmint genom en svullen och blå fot en hel dag efter. AJ.

Positivt är dock att jag blir sjukt stark i bål, armar, höfter och till viss del även höger lår. JAg har blivit en riktig stammis på mitt gym i Ludvika och det är skönt att kunna gå dit och träna och tjåla med alla folk jag känner och inte känner.

Vänsterbenet har redan tappat 2 cm i omkrets om låret, och vaden ska vi inte ens prata om hur den ser ut. Jag förtvinar! Min vänsterfot luktar ost efter att ha varit instängd i walkerortosen hela dagarna långa och Simon gnäller på att jag inte får ha foten under täcket när vi får sova ;). Mysigt va!

Den extra vilan hoppas jag dock gör mig gott och det är ju ändå mellan -20 och 30 grader kallt ute vilket gör det väldigt knepigt att träna ute i vilket fall…

Under de här veckorna har jag gett mig fan på att jag ska klara att mata på en massa chins utan hjälpmedel och jag är på god väg (med lite hjälp och tips från Atleterna-stjärnan Fredrik Liljebjörn), klarar hela 1 st strikt chin i dagsläget, hahaha.

Jag stretar på och planerar säsongen och vet att jag kommer vara ÄNNU tjurigare och ÄNNU mer motiverad när jag väl får börja träna igen. Jag älskar att träna och det är min drog, jag måste bara ha den!!!

Med en tygpåse från Ironman Malaysia kan jag promenera i -25 grader utan att få snö i hela ortosen:). Fiiiint va!

Mycket stillasittande på kökssoffan med foten i högläge har det blivit de senaste 3 veckorna. Trist tycker jag.

Glad över att kunna cykla lite lätt på min wattbike, saknar konditionsidrotten!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Årsummering 2015


Tänkte summera mitt tävlings- och träningsår 2015 lite kort här på bloggen. Det har varit ett mycket händelserikt år och jag har flängt en hel del men kanske inte lika mycket som vanligt. Jag har tex inte flyttat en enda gång utan bott i Norhyttan  hela året! Nytt för året var att Simon flyttade till mig i Norhyttan och vi blev sambos i början av januari.

Redan i februari bar det av på årets första läger. En 5 veckor långkörare på träningsanläggningen Playitas, Fuerteventura med Apollosports. Det inleddes med ett landslagsläger med de andra långdistansarna som skulle köra VM. Tyvärr var vädret ganska kallt, regnigt och blåsigt både första och sista veckan vi var där. När jag anlände hade jag precis dammat av årets första influensa och jag blev nog aldrig helt frisk för sista veckan var det dags igen för förkylning. Mina ögon hade också fått en envis infektion som störde mig hela första 6 månaderna av året där jag åkte på förkylningar och ögoninfektioner som aldrig läkte ut om vartannat.

Det andra lägret i maj på Mallorca tyckte jag dock att formen var på uppåtgående och allt kändes tipptopp… tills jag skulle köra premiärtävlingen Mallorca 70.3. Sov ett helt dygn två dagar innan race och på tävlingsdagen var kroppen fylld med bajs, kändes det som och jag valde att kliva av under löpningen. Jag var inte helt redo än!

Ville få fram lite tävlingssjälvförtroende och körde en halva i Örebro på nationaldagen. Återigen jäkligt otursdrabbat fick jag något magvirus dagarna innan och kunde knappt äta dagarna innan. Allt bara rann igenom. På något vis tog jag mig i mål som etta med en bubblande mage och jag kände mig mer redo för säsong 2015 i skallen. Körde en stafettsprint helgen efter i Uppsala och kroppen började kännas riktigt bra.

Därefter gick även träningen toppen och jag kände att jag blev starkare och starkare. VM närmade sig och jag hade blivit uttagen till Landslaget!!!!! Var så himla glad för att få ta på mig landslagsdräkt och att få tävla ett VM på hemmaplan. Dock vaknade jag på måndagen med fruktansvärt halsont och åkte till Motala, inte helt frisk. Huvudet värkte och halsen var tjock men jag hade bestämt mig för att starta åtminstone. Det var ju ändå ett VM och vem vet det hade kanske gått?! Men det gjorde det inte och efter bara några km in på löpningen brast jag i gråt och beslutade efter många om och men för att bryta. Kroppen var ännu en gång inte med mig. Jag hade antagligen lagt för stor press på mig själv så det kändes knappt ens roligt.

Ville ha den där känslan av att jag var stark så jag stack till Karlstad och körde en halva. Vann faktiskt och det var roligt med triathlon igen! Träningen gick bättre igen och jag hade stora förhoppningar om Kalmar. Spontan åkte till Mora och körde en sprint helgen innan och det kändes strålande. Trots hård träning och utan toppning så svarade kroppen efter ett tag och löpningen kändes fin.

Till Kalmar åkte jag glad i hågen och ville satsa på en bra löpning. Tyvärr var cyklingen inte riktigt där den skulle och vinden tog hårt på mina krafter vilket resulterade i ännu en femteplats och en ganska besviken Emma. Men hur jag än hade sprungit så hade jag inte kommit ikapp 4:an förmodligen så nar jag tänker efter så är jag ändå riktigt nöjd med resultatet!

Det relativt berg-och-dalbane-lika året, prestationsmässigt gjorde att jag tappade lite fokus och sug på att träna hårt. Det där extra bettet saknades. Jag behövde något mer att tänka på för att kunna känna att triathlon är det bästa jag vet. Dessutom är det kämpigt ekonomiskt att vara triathlet, speciellt när det inte går som man tänkt, resultatmässigt. Så i oktober tog jag beslutet att börja jobba igen. Fick jobb direkt på Sweco i Falun och började pendla till jobbet. Visst blev det lite snoigt att få ihop träningstimmarna inför säsongsavslutande 2 tävlingarna i Asien men OJ vad kul det blev att träna helt plötsligt! Jag var tillbaka!

Sista Ironmantävlingen skulle köras på Langkawi, Malaysia. Lite naivt trodde vi att det skulle gå strålande med klimat och dygnsanpassningen med bara 3 dagar på plats innan tävling. Det gjorde det inte och jag kämpade mig igenom en evighets-Ironman i stark sol, hetta och luftfuktighet med en kropp som inte alls var van med det. Tog det extremlugnt på cyklingen men väggade ändå efter 500 m in på löpningen och gick stora delar av maran. Men jag tog mig tamejfan igenom och det är jag väldigt glad över. Det var nämligen inte bara jag som hade stora problem med värmen och den tuffa banan. Jag var jätteglad efteråt.

Eftersom det inte blev sådan urladdning i Malaysia kunde jag därför vara med på Challenge Laguna Phuket i Thailand som var nästa mål. Med några fler dagar med klimatanpassning och lite vila däremellan så svarade kroppen utmärkt på den tuffa challengebanan. Körde snabbare än i fjol och kom in på en 10:e plats trots att det tog 13 km för mig att komma igång på löpningen. En sista urmejsling hann jag med det traditionella Aquathlonracet Apollosports TT bakaka aquathlon där jag vann damklassen som enda startande. Men kul var det!

Året avslutades lite tråkigt när jag skulle ta en galopptur på min älskade lånehäst. Hästen gick omkull med min fot under och nu sitter jag här med fraktur i vadbenet längst nere vid fotknölen samt en flisa av uppe i fästet vid knät. Lite trist avslut men jag får se det från den ljusa sidan att jag kanske ändå behövde det för att kunna vila min kropp inför nästa säsong. Prognosen ser god ut och jag är antagligen avgipsad och redo för belastning av benet v. 5.

Under året har jag och Simon även arrangerat crawlkurser i Ludvika. Det har varit superkul att se nybörjare som knappt kunnat simma bröstsim, blomma ut till väldigt duktiga frisimsspecialister! Dessutom har jag och Mikaela arrangerat simläger som i vår kommer sadla om till triathlonläger. Jag har supportat Simon på både Norseman Xtrem och Xterra och vi har renoverat i vår lilla stuga och vi har skrivit på kontrakt på en lägenhet och flyttar till Falun i mars. Några få simtävlingar har vi också hunnit med och nya personliga rekord finns nu noterade i octo. Usch vad ett år går snabbt!

Nu hoppas jag på snabbåterhämtning så att jag på allvar kan planera säsong 2016 med alla tävlingar och läger. Jag ser mycket fram emot allt som kommer att hända och jag stomtrivs med livet.

Läger på fuerteventura och löpning bland bruna berg.

Läger i goda vänners lag: Mikaela Persson (och Cecilia Jessen, ej med på bild)!

Läger på Mallis och cykling på min snabba P5.a med Östersunds cykelklubb

Ett VM som gick åt H-vete för Emma Graaf.

Vinst i Mora sprint och hungrig på att ta mgi an lite fler sprints till nästa år.

Cykling i Kalmar på min snabba P5:a!

Löpning i Kalmar: inte bara glada miner….

MIn underbara hejarklack: Johanna, Olle, mamma och pappa!

Säsongsavslutning i Thailand-GLADA MINER!!!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Galopp som slutade i flopp


Jag hade precis kommit över den västa fökylningen och skulle ge mig upp på hästryggen efter x antal vilodagar. Jag hade längtat till off-season och att få tillbringa lite tid i stallet hos ”min” lilla ponny-hest. Simon skjutsade och släppte av mig i stallet och jag blev alldeles hoppig inombords att jag skulle få rida.

Lill-hästen skötte sig ypperligt under påklädningen och han fick till och med på sig en egen reflex-väst för att synas ordentligt i det grådaskiga vädret. Tänkte att han verkligen är världens bästa häst, Rockne-Jon. Ut på ängen och iväg.

Struntade i både säkerhetsväst, reflexjacka och mobil. -Skulle ju bara rida på ängarna runtomkring, tänkte jag. Märkte direkt att det var ett extra studsigt djur jag hade under mig. KUL! Han behövde röra på sig så vi tog en lite längre uppvärmningsrunda med X antal bocksprång och sparkar bakut innan vi nådde den långa backen på ängen upp till stallet som jag tänkte hästens skulle få avreagera sig lite på.

Rockne fattade såklart direkt. Långt innan min hjärna registrerade att det var dags. Så fort han kom in på gräset och jag gav skänkel så drog han av en rivstart utan dess like. Det var bara det att under det bruna gräset var det bara lera på åkern och fästet för hovarna obefintligt. Hästen drog ikull och jag med såklart. Hann känna att foten låg åt fel håll under djuret innan han reste sig upp, tittade på mig, och sedan drog han i vild galopp hemåt. FAN!!!!!!

Klev upp och tänkte att det där gick nog bra. Lite ont i knät och foten bara. Gick uppåt, hemåt. FAn vad långt det var. Jäkla häst. Inte nog att han drog ikull med mig ovanpå, så STACK skrället också så jag fick GÅ hem.

Väl vid stallet räddade min vän Louise mig och en skärrad häst. Fick fin linda runt foten och lägga mig på Louise sköna kökssoffa. Det tog en evighet innan mamma tillslut svarade och kunde skjutsa mig till akuten. Nu började det göra ont på riktigt.

På Ludvikas jourmottagning fick jag reda på att jag hade en fraktur i vadbenet (fibula). En lateral malleolfraktur utan större snedställning. Med andra ord. Det hade kunnat vara så mycket värre. Fick ett otympligt gips som nu är utbytt till en walkerotros så jag iallfall kan stödja lite på foten så fort det inte gör ont. Fick vid samma tillfälle i Falun en til röntgen som visade att knäsmärtorna inte var fantomsmärtor, en flisa längst upp e på vadbenet hade också få gett vika när hästkroppen kom över mig.

6 veckor innan avgipsning och 6 veckor innan jag får stödja på foten på riktigt. Cykal får jag göra så snart det inte gör ont och utan motstånd. Simma med armarna bara om fyra veckor. Det hade kunnat vara mycket värre…. Så jag får väl vara glad och tacksam i eländet. Jag inser nu (har aldrig tidigare haft något brutet i min kropp) att man är väldigt lyckligt lottad som ändå har en hel kropp och att jag kommer kunna sporta som aldrig förr bara frakturen läkt ut. Jag känner ödmjukt för de stackare som inte har ben att gå på och ändå idrottar och håller igång. Vilka starka personer!

Min träning består nu mestadels av vila, förutom några turer till gymmet där jag gör allt utom att belasta vänster fot och knä. Imorgon kör jag igång med lite lätt cyklig och sedan är det bara att räkna ned till jag får simma.

Hur det går att jobba? Ja, hjärnan min är det inget större fel på sånär som på vissa psykiska besvär som tillkommer med att inte kunna träna. Det svåra i kråksången är att ta sig till/från jobbet i Falun….men det löser nog sig….

Vad har jag lärt mig av det här då. Jo, se till att inte tvärstarta en övertänd häst på ett lerigt underlag.

God jul vill jag önska alla mina läsare, släkt, vänner och bekanta!

I will be back!


Fin walkerortos, fina kläder från www.powerwoman.com och en jättefin högersko från Saucony (Triumph Everrun).



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Off-season, Indiebars och simtävling


Det gick ungefär 2 dagar hemma i Dalarna innan det kändes som att jag aldrig någonsin varit på tävlingsresa i Asien. Hemma i Norhyttan är det mörkt och kallt och ingen snö har vågat slå sig ner på marken. Det är ganska mysigt för trots allt så gillar jag mitt Norhyttan, det är mitt egna lilla paradis. Planen är ändå att försöka flytta på oss till träningsmeckat Falun, där jag nu ändå jobbar, så snart tillfälle ges.

 

Eftersom jag även har off-season nu och ska vila lite från den strukturerade träningen, så passade jag och Simon på att åka till Stockholm och umgås lite i helgen. Jag skulle tackas av på gamla jobbet och Mikaela och Olle behövde hjälp med Indiebars eftersom de skulle vara en av utställarna på Vegomässan. Under halva fredagen klistrade vi lappar på Breakaway och Wipeout bars i en kylig lokal i Västberga. Det här är verkligen en energibar med kärlek från insidan och ut i varenda liten etikett. Förutom jobb hann jag även med ett besök på Cykelcity för att spana in lite av 2016 års prylar, köpa julklappar och snacka skvaller med grabbarna där.

 

På lördagen styrde vi kosan hemåt igen, Simon skulle nämligen simtävla. Ludvika SS hade sitt årliga klubbmästerskap, traditionsenligt på luciahelgen. Jag hade under veckan även passat på att bli förkyld så jag fick stryka mig från alla grenar. Istället fick jag äran att vara funktionär och ta tider på alla startande på banan 3. Nervöst! Alternativet var att vara vändningskontrollant på samma bana men då min egna simkarriär endast består av X antal urdiskningar på just Ludvika SS KM så fick jag tidtagningsuppdraget istället.

 

För Simon var det premiär och han drämde till med 29.2 på 50 m fritt och 35.4(?) på 50 m fjäril. Inte illa pinkat för att vara första tävlingen! Finns inget nervösare än att simtävla, allt är på hundradelen och snabbare än man kan begripa är hela loppet över. Precis allt måste stämma och det gör det nästan aldrig: reaktionen, starten, simningen, vändningen och målgången. Inte lätt att få till!


KM i Ludvika går till så att man kör 50 m av alla simsätt respektive och de 6 st personerna med bäst poäng (tid) får starta finalheatet på 100 medley. Och tamejtusan så kvalade Simon! Med en klockren bröst- och ryggsimssträcka (förlåt, kunde inte hålla mig) kom han i mål på 1:20. En riktigt bra debut tycker jag för en som lärde sig simma crawl 2013 och lärde sig fjäril i somras!

 

Jag själv är lite bitter för att jag inte kan träna nåt, är alldeles för rosslig för det. Men på sätt och vis är det bra, för nu är jag tvingad att ha min off-season på rättförs vis, d.v.s. med totalvila.




Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*