Stammis på gymmet!


Jag tycker verkligen att det gått aslång tid sedan jag ramlade av, fick hästen över mig och fick sprickan i vadbenet vid fotknölen. Det är har tyvärr bara gått 3 veckor. Dvs det är 3 veckor till innan jag kan avgipsas och förklaras hel.

Under tiden försöker jag att köra på som vanligt och håller igång med gym på Må Bättre i Ludvika varje dag. Försöker köra alla övningar som inte känns obehagliga i vänsterbenet och får påminna mig då och då om vad som ”borde” göra ont eftersom jag kör på utan att känna efter, det är oftast efteråt som smärtan kommer och hjärnan fattar att det inte står rätt till. Hoppas innerligt att benet läker ordentligt och att jag inte sabbar något.

Det som känns värst är faktist att vara helt stilla och att sitta upp en hel dag och första dagen på jobbet efter julledigheten i måndags gjorde sig påmint genom en svullen och blå fot en hel dag efter. AJ.

Positivt är dock att jag blir sjukt stark i bål, armar, höfter och till viss del även höger lår. JAg har blivit en riktig stammis på mitt gym i Ludvika och det är skönt att kunna gå dit och träna och tjåla med alla folk jag känner och inte känner.

Vänsterbenet har redan tappat 2 cm i omkrets om låret, och vaden ska vi inte ens prata om hur den ser ut. Jag förtvinar! Min vänsterfot luktar ost efter att ha varit instängd i walkerortosen hela dagarna långa och Simon gnäller på att jag inte får ha foten under täcket när vi får sova ;). Mysigt va!

Den extra vilan hoppas jag dock gör mig gott och det är ju ändå mellan -20 och 30 grader kallt ute vilket gör det väldigt knepigt att träna ute i vilket fall…

Under de här veckorna har jag gett mig fan på att jag ska klara att mata på en massa chins utan hjälpmedel och jag är på god väg (med lite hjälp och tips från Atleterna-stjärnan Fredrik Liljebjörn), klarar hela 1 st strikt chin i dagsläget, hahaha.

Jag stretar på och planerar säsongen och vet att jag kommer vara ÄNNU tjurigare och ÄNNU mer motiverad när jag väl får börja träna igen. Jag älskar att träna och det är min drog, jag måste bara ha den!!!

Med en tygpåse från Ironman Malaysia kan jag promenera i -25 grader utan att få snö i hela ortosen:). Fiiiint va!

Mycket stillasittande på kökssoffan med foten i högläge har det blivit de senaste 3 veckorna. Trist tycker jag.

Glad över att kunna cykla lite lätt på min wattbike, saknar konditionsidrotten!

Majnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring bort din stress
  • Trailfeber
  • 14 trailskor testade
  • Maratonspecial
  • Fokus på rumpan
  • Maxa milen
  • Vila med Yinyoga
  • 6 löparprylar du inte kan vara utan

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Årsummering 2015


Tänkte summera mitt tävlings- och träningsår 2015 lite kort här på bloggen. Det har varit ett mycket händelserikt år och jag har flängt en hel del men kanske inte lika mycket som vanligt. Jag har tex inte flyttat en enda gång utan bott i Norhyttan  hela året! Nytt för året var att Simon flyttade till mig i Norhyttan och vi blev sambos i början av januari.

Redan i februari bar det av på årets första läger. En 5 veckor långkörare på träningsanläggningen Playitas, Fuerteventura med Apollosports. Det inleddes med ett landslagsläger med de andra långdistansarna som skulle köra VM. Tyvärr var vädret ganska kallt, regnigt och blåsigt både första och sista veckan vi var där. När jag anlände hade jag precis dammat av årets första influensa och jag blev nog aldrig helt frisk för sista veckan var det dags igen för förkylning. Mina ögon hade också fått en envis infektion som störde mig hela första 6 månaderna av året där jag åkte på förkylningar och ögoninfektioner som aldrig läkte ut om vartannat.

Det andra lägret i maj på Mallorca tyckte jag dock att formen var på uppåtgående och allt kändes tipptopp… tills jag skulle köra premiärtävlingen Mallorca 70.3. Sov ett helt dygn två dagar innan race och på tävlingsdagen var kroppen fylld med bajs, kändes det som och jag valde att kliva av under löpningen. Jag var inte helt redo än!

Ville få fram lite tävlingssjälvförtroende och körde en halva i Örebro på nationaldagen. Återigen jäkligt otursdrabbat fick jag något magvirus dagarna innan och kunde knappt äta dagarna innan. Allt bara rann igenom. På något vis tog jag mig i mål som etta med en bubblande mage och jag kände mig mer redo för säsong 2015 i skallen. Körde en stafettsprint helgen efter i Uppsala och kroppen började kännas riktigt bra.

Därefter gick även träningen toppen och jag kände att jag blev starkare och starkare. VM närmade sig och jag hade blivit uttagen till Landslaget!!!!! Var så himla glad för att få ta på mig landslagsdräkt och att få tävla ett VM på hemmaplan. Dock vaknade jag på måndagen med fruktansvärt halsont och åkte till Motala, inte helt frisk. Huvudet värkte och halsen var tjock men jag hade bestämt mig för att starta åtminstone. Det var ju ändå ett VM och vem vet det hade kanske gått?! Men det gjorde det inte och efter bara några km in på löpningen brast jag i gråt och beslutade efter många om och men för att bryta. Kroppen var ännu en gång inte med mig. Jag hade antagligen lagt för stor press på mig själv så det kändes knappt ens roligt.

Ville ha den där känslan av att jag var stark så jag stack till Karlstad och körde en halva. Vann faktiskt och det var roligt med triathlon igen! Träningen gick bättre igen och jag hade stora förhoppningar om Kalmar. Spontan åkte till Mora och körde en sprint helgen innan och det kändes strålande. Trots hård träning och utan toppning så svarade kroppen efter ett tag och löpningen kändes fin.

Till Kalmar åkte jag glad i hågen och ville satsa på en bra löpning. Tyvärr var cyklingen inte riktigt där den skulle och vinden tog hårt på mina krafter vilket resulterade i ännu en femteplats och en ganska besviken Emma. Men hur jag än hade sprungit så hade jag inte kommit ikapp 4:an förmodligen så nar jag tänker efter så är jag ändå riktigt nöjd med resultatet!

Det relativt berg-och-dalbane-lika året, prestationsmässigt gjorde att jag tappade lite fokus och sug på att träna hårt. Det där extra bettet saknades. Jag behövde något mer att tänka på för att kunna känna att triathlon är det bästa jag vet. Dessutom är det kämpigt ekonomiskt att vara triathlet, speciellt när det inte går som man tänkt, resultatmässigt. Så i oktober tog jag beslutet att börja jobba igen. Fick jobb direkt på Sweco i Falun och började pendla till jobbet. Visst blev det lite snoigt att få ihop träningstimmarna inför säsongsavslutande 2 tävlingarna i Asien men OJ vad kul det blev att träna helt plötsligt! Jag var tillbaka!

Sista Ironmantävlingen skulle köras på Langkawi, Malaysia. Lite naivt trodde vi att det skulle gå strålande med klimat och dygnsanpassningen med bara 3 dagar på plats innan tävling. Det gjorde det inte och jag kämpade mig igenom en evighets-Ironman i stark sol, hetta och luftfuktighet med en kropp som inte alls var van med det. Tog det extremlugnt på cyklingen men väggade ändå efter 500 m in på löpningen och gick stora delar av maran. Men jag tog mig tamejfan igenom och det är jag väldigt glad över. Det var nämligen inte bara jag som hade stora problem med värmen och den tuffa banan. Jag var jätteglad efteråt.

Eftersom det inte blev sådan urladdning i Malaysia kunde jag därför vara med på Challenge Laguna Phuket i Thailand som var nästa mål. Med några fler dagar med klimatanpassning och lite vila däremellan så svarade kroppen utmärkt på den tuffa challengebanan. Körde snabbare än i fjol och kom in på en 10:e plats trots att det tog 13 km för mig att komma igång på löpningen. En sista urmejsling hann jag med det traditionella Aquathlonracet Apollosports TT bakaka aquathlon där jag vann damklassen som enda startande. Men kul var det!

Året avslutades lite tråkigt när jag skulle ta en galopptur på min älskade lånehäst. Hästen gick omkull med min fot under och nu sitter jag här med fraktur i vadbenet längst nere vid fotknölen samt en flisa av uppe i fästet vid knät. Lite trist avslut men jag får se det från den ljusa sidan att jag kanske ändå behövde det för att kunna vila min kropp inför nästa säsong. Prognosen ser god ut och jag är antagligen avgipsad och redo för belastning av benet v. 5.

Under året har jag och Simon även arrangerat crawlkurser i Ludvika. Det har varit superkul att se nybörjare som knappt kunnat simma bröstsim, blomma ut till väldigt duktiga frisimsspecialister! Dessutom har jag och Mikaela arrangerat simläger som i vår kommer sadla om till triathlonläger. Jag har supportat Simon på både Norseman Xtrem och Xterra och vi har renoverat i vår lilla stuga och vi har skrivit på kontrakt på en lägenhet och flyttar till Falun i mars. Några få simtävlingar har vi också hunnit med och nya personliga rekord finns nu noterade i octo. Usch vad ett år går snabbt!

Nu hoppas jag på snabbåterhämtning så att jag på allvar kan planera säsong 2016 med alla tävlingar och läger. Jag ser mycket fram emot allt som kommer att hända och jag stomtrivs med livet.

Läger på fuerteventura och löpning bland bruna berg.

Läger i goda vänners lag: Mikaela Persson (och Cecilia Jessen, ej med på bild)!

Läger på Mallis och cykling på min snabba P5.a med Östersunds cykelklubb

Ett VM som gick åt H-vete för Emma Graaf.

Vinst i Mora sprint och hungrig på att ta mgi an lite fler sprints till nästa år.

Cykling i Kalmar på min snabba P5:a!

Löpning i Kalmar: inte bara glada miner….

MIn underbara hejarklack: Johanna, Olle, mamma och pappa!

Säsongsavslutning i Thailand-GLADA MINER!!!

Galopp som slutade i flopp


Jag hade precis kommit över den västa fökylningen och skulle ge mig upp på hästryggen efter x antal vilodagar. Jag hade längtat till off-season och att få tillbringa lite tid i stallet hos ”min” lilla ponny-hest. Simon skjutsade och släppte av mig i stallet och jag blev alldeles hoppig inombords att jag skulle få rida.

Lill-hästen skötte sig ypperligt under påklädningen och han fick till och med på sig en egen reflex-väst för att synas ordentligt i det grådaskiga vädret. Tänkte att han verkligen är världens bästa häst, Rockne-Jon. Ut på ängen och iväg.

Struntade i både säkerhetsväst, reflexjacka och mobil. -Skulle ju bara rida på ängarna runtomkring, tänkte jag. Märkte direkt att det var ett extra studsigt djur jag hade under mig. KUL! Han behövde röra på sig så vi tog en lite längre uppvärmningsrunda med X antal bocksprång och sparkar bakut innan vi nådde den långa backen på ängen upp till stallet som jag tänkte hästens skulle få avreagera sig lite på.

Rockne fattade såklart direkt. Långt innan min hjärna registrerade att det var dags. Så fort han kom in på gräset och jag gav skänkel så drog han av en rivstart utan dess like. Det var bara det att under det bruna gräset var det bara lera på åkern och fästet för hovarna obefintligt. Hästen drog ikull och jag med såklart. Hann känna att foten låg åt fel håll under djuret innan han reste sig upp, tittade på mig, och sedan drog han i vild galopp hemåt. FAN!!!!!!

Klev upp och tänkte att det där gick nog bra. Lite ont i knät och foten bara. Gick uppåt, hemåt. FAn vad långt det var. Jäkla häst. Inte nog att han drog ikull med mig ovanpå, så STACK skrället också så jag fick GÅ hem.

Väl vid stallet räddade min vän Louise mig och en skärrad häst. Fick fin linda runt foten och lägga mig på Louise sköna kökssoffa. Det tog en evighet innan mamma tillslut svarade och kunde skjutsa mig till akuten. Nu började det göra ont på riktigt.

På Ludvikas jourmottagning fick jag reda på att jag hade en fraktur i vadbenet (fibula). En lateral malleolfraktur utan större snedställning. Med andra ord. Det hade kunnat vara så mycket värre. Fick ett otympligt gips som nu är utbytt till en walkerotros så jag iallfall kan stödja lite på foten så fort det inte gör ont. Fick vid samma tillfälle i Falun en til röntgen som visade att knäsmärtorna inte var fantomsmärtor, en flisa längst upp e på vadbenet hade också få gett vika när hästkroppen kom över mig.

6 veckor innan avgipsning och 6 veckor innan jag får stödja på foten på riktigt. Cykal får jag göra så snart det inte gör ont och utan motstånd. Simma med armarna bara om fyra veckor. Det hade kunnat vara mycket värre…. Så jag får väl vara glad och tacksam i eländet. Jag inser nu (har aldrig tidigare haft något brutet i min kropp) att man är väldigt lyckligt lottad som ändå har en hel kropp och att jag kommer kunna sporta som aldrig förr bara frakturen läkt ut. Jag känner ödmjukt för de stackare som inte har ben att gå på och ändå idrottar och håller igång. Vilka starka personer!

Min träning består nu mestadels av vila, förutom några turer till gymmet där jag gör allt utom att belasta vänster fot och knä. Imorgon kör jag igång med lite lätt cyklig och sedan är det bara att räkna ned till jag får simma.

Hur det går att jobba? Ja, hjärnan min är det inget större fel på sånär som på vissa psykiska besvär som tillkommer med att inte kunna träna. Det svåra i kråksången är att ta sig till/från jobbet i Falun….men det löser nog sig….

Vad har jag lärt mig av det här då. Jo, se till att inte tvärstarta en övertänd häst på ett lerigt underlag.

God jul vill jag önska alla mina läsare, släkt, vänner och bekanta!

I will be back!


Fin walkerortos, fina kläder från www.powerwoman.com och en jättefin högersko från Saucony (Triumph Everrun).

Off-season, Indiebars och simtävling


Det gick ungefär 2 dagar hemma i Dalarna innan det kändes som att jag aldrig någonsin varit på tävlingsresa i Asien. Hemma i Norhyttan är det mörkt och kallt och ingen snö har vågat slå sig ner på marken. Det är ganska mysigt för trots allt så gillar jag mitt Norhyttan, det är mitt egna lilla paradis. Planen är ändå att försöka flytta på oss till träningsmeckat Falun, där jag nu ändå jobbar, så snart tillfälle ges.

 

Eftersom jag även har off-season nu och ska vila lite från den strukturerade träningen, så passade jag och Simon på att åka till Stockholm och umgås lite i helgen. Jag skulle tackas av på gamla jobbet och Mikaela och Olle behövde hjälp med Indiebars eftersom de skulle vara en av utställarna på Vegomässan. Under halva fredagen klistrade vi lappar på Breakaway och Wipeout bars i en kylig lokal i Västberga. Det här är verkligen en energibar med kärlek från insidan och ut i varenda liten etikett. Förutom jobb hann jag även med ett besök på Cykelcity för att spana in lite av 2016 års prylar, köpa julklappar och snacka skvaller med grabbarna där.

 

På lördagen styrde vi kosan hemåt igen, Simon skulle nämligen simtävla. Ludvika SS hade sitt årliga klubbmästerskap, traditionsenligt på luciahelgen. Jag hade under veckan även passat på att bli förkyld så jag fick stryka mig från alla grenar. Istället fick jag äran att vara funktionär och ta tider på alla startande på banan 3. Nervöst! Alternativet var att vara vändningskontrollant på samma bana men då min egna simkarriär endast består av X antal urdiskningar på just Ludvika SS KM så fick jag tidtagningsuppdraget istället.

 

För Simon var det premiär och han drämde till med 29.2 på 50 m fritt och 35.4(?) på 50 m fjäril. Inte illa pinkat för att vara första tävlingen! Finns inget nervösare än att simtävla, allt är på hundradelen och snabbare än man kan begripa är hela loppet över. Precis allt måste stämma och det gör det nästan aldrig: reaktionen, starten, simningen, vändningen och målgången. Inte lätt att få till!


KM i Ludvika går till så att man kör 50 m av alla simsätt respektive och de 6 st personerna med bäst poäng (tid) får starta finalheatet på 100 medley. Och tamejtusan så kvalade Simon! Med en klockren bröst- och ryggsimssträcka (förlåt, kunde inte hålla mig) kom han i mål på 1:20. En riktigt bra debut tycker jag för en som lärde sig simma crawl 2013 och lärde sig fjäril i somras!

 

Jag själv är lite bitter för att jag inte kan träna nåt, är alldeles för rosslig för det. Men på sätt och vis är det bra, för nu är jag tvingad att ha min off-season på rättförs vis, d.v.s. med totalvila.


Race Report Apollo Sports Barkaka International Championships Aquathlon 2015


Om ni trodde att jag låg på latsidan efter jag hade kört IM Malaysia och Challenge Laguna Phuket så trodde ni fel. Årets viktigaste tävling återstod på schemat, två dagar efter halvironmantävlingen. Samma koncept kördes året innan och det börjar nu likna en tradition med en mejsla-ur-aquathlon samma dag som hemfärd. I år även med en rejäl partykväll på Bangla Road efter tävlingen. Vem påstod att idrottare inte festar? Det gäller att välja sina strider, mina vänner. 

I år var ambitionen högre än någonsin. Vi hade till och med vatten efter målgång och en gigantisk start/målportal. Startfältet var större och bättre och alla var (om möjligt) ännu mer taggade och hade ÄNNU mindre badkalsonger än i fjol. Dessutom hade vi en deltagare Omar, från ett annat land (fråga mig inte varifrån), därav ”International”. Apollo Sports var gängets största sponsor under lägret och hade köpt rättigheterna till namnet Apollo Sports Barkaka Aquathlon. Starkt startfält alltså men vart var damerna??? Endast en tjej på startlinjen och det var jag. Det var iof ganska najs att vara ensam tjej bland ett 15-tal halvnakna svettiga män. Mmmm….

En kvart innan start visste jag inte om jag skulle starta eller ej. Baddräkten var på men huvudet var inte helt med på att tävla. Inte benen heller för den delen. Värmde upp 1 km och höll på att dö, så jobbigt var det. 

När starten gick tog Henrik Kindgren täten, traditionsenligt, och de flesta stressade iväg. Jag kunde inte förmå mig att springa snabbt utan lät det ta 2 varv innan dieselmotorn startade upp. Efter 2 km löpning var det dags för simning i Thanyapuras härliga och svala 50 m bassäng. Körde 3 varv utan linor med varvning runt bojar och således inga vändningar. Simningen var bara 325 m vilket jag lackade lite på. Väldigt mkt löpning till extremt kort simning. Tog mig förbi majoriteten av gänget på de få metrar som vi simmade och kom upp som 6:a med Tommy i sikte. Jagade och jagade men de 1250 metrarna saknade det där lilla extra klippet i löpstege och jag fick se mig besegrad av snabba talangen Daniel A-R. I mål som 7:a. Första dam iallafall, alltid något:).

Älskar den här typen av tävlingar och en swimrunpremiär på någon tävling i sommar känns inte jättelångt bort.

Resultat: 

1. Klas & Colting 17.57
2. Nelker 18.44
3. Ludde 18.49
4. Marre 18.55
5. Tommy 19.48
6. Daniel A-R 19.52
7. Emma 20.02
8. Philip 20.32
9. Giray 20.49
10. Henrik 21.05
11. Mattias 21.08
12. Guesthero Omar 20.10
13. Tomas 21.12
14. Kalle 21.40
15. Jocke 22.05
16. Jonas R 22.06
17.David 24.00
18. Gustav 24.15

Uppställning för start.

Starten!

Växling för simning 325 m.


Löp 2 och en jagande Daniel. 

Urmejslad Colting och Klas. Success!

Snyggaste målgången?! Puuuuh!

Nelker och Colting: glada pojkar i speedos! 

En till glad och urmejslad.

Race Report Challenge Laguna Phuket


Tillbaka i Sverige. Måste säga att det känns lite segt. Men, men…Vi har iallfall haf värsta drömresan och vi har fått göra det vi älskar allra mest varenda dag. TRÄNA och TÄVLA!

Challenge Laguna Phuket, en halvironman på en ovanligt händelserik bana. Jag körde samma tävling förra året men det är otroligt vad hjärnan och kroppen glömmer snabbt. Backarna är BRUTALA, värmen påtaglig och vägarna inte helt fria från diverse djur och människor. Men det är ett extremt roligt race!

Med en ironman endast två veckor i backspegeln så hade jag inte mycket förväntningar på min kropp. Ändå kändes det som återhämtningen gick väldigt snabbt, antagligen pga det varma och sköna klimatet. Vi flyttade ju från Malaysia till Thailand och även om temperaturen är högre så känns klimatet mildare i Thailand pga luftfuktigheten är lägre. Kändes nästan som att vindarna fläktade lite emellanåt.

Även om jag inte förväntade mig stordåd av kroppen så kändes det kanon i alla förberedelser. Sista intervallpasset löpning hade jag Nelker med mig som pacerare och jag körde avslappnat på 3:20-3:30 fart under de 500-ingar jag körde. KANON!

Jag ska fatta mig kort. Simingen gick bra trots att jag fick solosimma (kunde inte riiiiktigt haka på Jodie Swallow). Tiden blev 26:15 och var väl fyra upp ur vattnet. Snabb och effektiv växling för en gångs skull därefter och ut på cyklingen. Den gick mycket bättre än i fjol. Var lite mer beredd på backarna och i år och de gick så mycket bättre. Hade inte lika bra tryck på platten och hade svårt att fokusera på powern i benen och tappade väldigt mycket tid på dessa ställen. Kändes som hela startfältet körde om mig. Sista backarna var plågsamma men där stod hela TT-hejarklacken så det var bara att kötta på upp så gott det gick (många i fältet bakom GICK upp här). Sista milen in till växlingen kändes dock som 18 mil och jag kände att värmen bara gassade på en. tiden blev 2:46. Hade en okej växling och gav mig av ut på löpningen. Fick in en bra rutin på vätska och energi. Fick hålla igen lite på gelsen i början då jag fick kramp i magen på slutet av cyklingen. Det gick över såsmåningom…eller jag fick snarare annat att tänka på. Min fart. Det gick helt vansinnigt långsamt första varvet på 11 km. Kunde inte få fart på benen och låg i 5 min/km fart hela första varvet. Jävla skit. Snart kom en tjej som kom förbi mig i en jäkla fart och hon såg så snabb och lätt ut. Efter första varvet stod hela TT-gänget och hejade utefter löpbanan istället och jag fick lite livslust igen. Var ju tvungen att öka lite när de gapade och skrek på mig. Och tamejfan så gav de där hejarropen lite mer eld i baken och jag kunde ÖKA andra varvet. Negativ split, kors i taket! Nu kom jag ikapp tjejen som sprang om mig. LAde mig i rygg men tyckte det gick för långsamt så jag drog förbi och hon kom aldrig i kapp. Skön känsla. Sprang väl på 1:43 tror jag och det var 2 min bättre än i fjol så det får jag vara nöjd med trots seg start.

Min tid blev 4:59 och en 10:e (FPRO).

Det här är verkligen en tävling jag kan rekommendera, superkul bana och proffsigt arrangemang med mycket trafikvakter och duktiga volontärer. Åk dit och kör vettja!!!

Det hela toppades att jag blev utsedd till veckans Wolverine (veckans vulva) av Nelker och TT-gänget, vilken seger!

Tack Henrik Kindgren för alla fina bilder, du är BÄST!