Luxemburg Half Marathon


Ja, alltså, det finns en hel också.

http://www.ing-night-marathon.lu/

Men jag är bliven modest. Jag är möjligen bliven slö. Jag fegar, jag skuddar mig i stoftet, jag genar ut efter halva. Man får det, enligt den luxemburgska regelboken för kvällens äventyr. Nattmaran i Luxenburg. Eller halvnattmaran i Luxemburg.

Fast natt och natt. Starten går 19.00. Man bör i alla fall var hemma innan skymningen, om man drar på ett kol. Fast dra på och dra på. Det lär bli en 26 C idag, och banan är inte vad jag trodde den skulle vara. Jag tänkte Luxemburg, jag tänkte platt. Belgien är ju platt, det ligger ju här intill. Men taxichaffisen från flygplatsen peka på en park som går runt staden, långt under en massa broar, med stup som likna Grand Canyon (bra nära i alla fall). Det finns alltså många backar här. Hårda tunga elaka backar.

Men jag har ingen brådska. Den här gången har jag ingen brådska. Det får bli ett träningspass med nummerlapp. Bara, check in, run out. Jag är här för att kolla in det här loppet, ett alldeles nytt ett, spännande, se hur luxigt det är, kolla in det här lilleputtlandet, som jag innan trodde mest bestod av brevlådor. Ja, ni vet, brevlådeföretag. En skog av stora brevlådor där på platten mellan Belgien och Nederländerna.

Nej, så där ser inte Luxemburg ut. Inte riktigt i alla fall. Här finns ett äkta, gammaldags slott också, som jag hoppas vi inte behöver springa upp till.

Här finns också en skandinavisk sportbar. Jag var där en stund i går för att se på fotboll, Sverige – Österrike. Ett överskattat nöje.

Nu ska jag iväg och hämta nummerlapp. Och mina tankar går osökt till

Esther Williams, R.I.P

När jag kommer hem igen ska jag intensifiera simträningen!

På återhörande!

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Den blomstertid


… nu kommer. Snart ringer klockan ut för sommaren. Schools out! I alla fall för barnen. Men känslan finns kvar i en vuxen mans kropp. Med lust och fägring stor …

Den vuxne mannen kompenserar med skogslöpning. Tröskeltempo mellan hägg och syrén. Mellan gran och yra fåglar. Det pågår mycket i skogen nu.

Har också varit på vift. For en sväng till Barcelona för att hjälpa till och packa ihop en dotter som är på väg hem. Det vill säga, dotterns kläder och skor. Blir mycket kläder och mycket skor för en tjugoplussare under tre års tid. Kände mig överviktig hela vägen hem.

Hann med stranden också. Barelona är en stad för löpare. Fem kilometer strandpromenad längs stadsdelen Barceloneta. Massor av löpare. Hola, hola, hola, nickar och hälsar. Att springa längs det stora blå, höra vågorna stillsamts slå mot strand. Poesi.

Hann med att simma också

Näsan funkar fint som köl när det blåser hårt.

Solen sken, men bara 16 i vattnet, så lite synd om mig var det i alla fall. Fast bara lite.

Gränd i Barceloneta

Och en glädjemätare … fast fast and furious är numera mitt löpande motto

Hasta la vista!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Hänryckning


Hänryckning, det låter som en löparterm. 200 meter från mål, man gör ett ryck och drar hän.

Man skriver en blogg, och hepp, så har det gått två veckor. Tror jag gick lite vilse där emellan hägg och syrén. Mer kolla in knoppande blader än blinkande bildskärm.

Men nu är jag här igen, och vad har jag gjort idag då? Upp tidigt och iväg in i Djurgårdens grönska, för att dunka varv på Fiskartorpets 2,4 km bana. Körde 6 gånger med 90 sek gåvila, benen riktigt stabila. Mötte två rådjur. Dom stod där och blängde på mig, alldeles stilla, som om jag var en av dom, ett djur i skogen. Kände mig också som ett djur i skogen.  Ahh, skogen, finns inget bätte än att springa där. Det spritter långt ner i primalhjärnan, här har jag sprungit i miljoner år. Typ.

I går var det dock tiden innan den första kvastfeningen kravlade upp på strand. Kajkade fram och åter i Eriksdalsbadets innebassäng. Knappt en människa där, kände mig som en enslig kaskelot på väg över Stilla havet till ett planktonhak i Antarktis. Eller nåt. 6×800 meter, det var långt, fast ändå en bra bit kvar till Antarktis.

Antarktis, here I come:

Apropå Antarktis, så är det kvalsim till Ö till Ö ute i Sandhamn idag. Kollade vattentemperaturen, 9 C. All respekt till deltagarna därute.

Nu, mot Eriksdalsbadet! 21 C.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Väggkontakt


Så länge man kan dra dåliga ordvitsar finns det hopp!

In i väggen i Schweiz igår, ut på andra sidan i Sverige idag. Ja, det fanns ju heller inget alternativ. Upp med tuppen och hasa till dagis och skola med barnen.

– Varför går du så långsamt, pappa?

– Det är vägen som är målet, mina barn.

En mara gör mycket för filosofin.

What else? Jomen, våren är ju här. Äntligen! Nu vill jag springa till skogs, bli ett med granbarr och myror och vitsippor och kotta ekorrar,  andas klorofyll och kvittra med fåglar. Geneve var en mycket stilig stad, men ligger förstås i skuggan av Stora Skuggan!

Här har det rusats sedan Bellmans tid …

Antal kommentarer: 1

Kenneth Gysing

Tack Susanne! Varit lite vilse i spenaten, men nu kommer syrénerna 😉



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ända in i muren


Efter 26 km i Geneve Marathon sprang jag in i den här:

Det var, som man brukar säga, en inte odelat angenäm upplevelse.

Jag började optimistiskt, 43 nånting första milen. Ljumma vindar över de genevska rapsfälten, solen sken och även om benen inte direkt sprallade så kändes det ändå rätt ok.

Men 16 km började låren stumna.  Halvvägs 1.36, och vid 26 blev det bara stopp. Benen vägrade lyssna på hjärnans signaler, hjärnan tänkte att det här var ju inte så roligt, och det är 16 km kvar. Varför ska man springa marathon för? Varför kan man inte bara sätta sig ner vid något av de där små kafeérna man sprungit förbi, beställa en kall öl, blunda lite och bara låta tiden gå … på löparklockan. Men då hade jag missat flyget hem, och det gick inte an.

Vid 32 km började innanlåren krampa. Fransyskan klarade sig fint, tror jag … är inte så hemma i charken. Fick gå, och gå igen. Is this the end? Men kom i alla fall i mål, på 3,32 nånting. Länge sedan jag var så sliten efter ett lopp.

Sensmoral: man kan inte springa maran på gamla meriter.

Dags för grundträning igen. Eller … pension.

Fin bana, f ö,  åtminstone första halvan. Små slingrande grus och asfaltsvägar, mycket grönt. Den andra halvan passerades i ett dis. Där var jag fullt upptagen av det egna, inre landskapet, där rinna floder av mjölksyra, blänka sjöar av uppdämda förhoppingar, rentav lite åt det durerska hållet:

Nu ska jag hem och begrunda mitt löparliv!

/to be continued …/


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in