#Måndagspeppen A 100 miles of inspiration

Jag hade någon sorts tanke om att hinna blogga igår men det gick inte alls. Jag var helt uppslukad av loppet och supportandet hela dagen- nu vet jag hur det är på den sidan!

I år var TEC-banan torr, fin och vädret var fantastiskt!

Jag åkte ut tidigt till Ensta krog för att hinna hälsa på alla och prata igenom upplägg med Virva och Wanja som jag coachar.

Jag hann hälsa och krama på massa fina ultravänner och vara väldigt sugen på att springa men tänkte att vad härligt det är att njuta av att heja på sidan om för nästa år har jag nummerlapp igen!

Starten gick och det var ganska snart tydligt att det här var ett snabbt lopp! Maria kom flygande och gick upp i en solklar ledning. Hon vann sen på smått fantastiska 16.44- men så är bruden landslagslöpare. Ett så otroligt grymt fint starkt lopp! BADASS!

På herrsidan var det enormt spännande mellan Andreas Falk och Elov Olsson. Det gick ursnabbt när de passerade växlingen- folk fick kasta sig åt sidan! Steene gjorde personbästa också- men det räckte ” bara ” till tredjeplats. Snabba tider i år!

Jag hade fullt upp med att förbereda energi till växlingen för Virva och Wanja som sprang 100 miles respektive 50 miles. Virva är rutinerad men ”lite snabb” så jag försökte få henne att hålla nere farten och få i sig mat. Det verkade funka. Hon var grymt fokuserad hela dagen- gick som ett tåg och gick in som tvåa på fina 20.46 som debuttid.

Men efter några varv tog jag själv ett varv motsols i solen på den fina banan! Det gick snabbt! Till och med för en barba som mig. Det var så kul att heja på alla och höra MarathonMia och Åsas skratt när de kom i skogen.

Wanja var i toppform för sitt lopp men här var det en fot som vi visste om som strulade. Att vara badass är också att kämpa när man har ont men förstå sina gränser om kroppen håller på och gå sönder. Hon gjorde helt rätt som bröt efter 6 mil och jag är väldigt imponerad av hennes framsteg de senaste månaderna- det finns kvar för framtida lopp.

För mig är ultra att göra sitt lopp. Oavsett vad dagen bjuder på. Vad kroppen bjuder på. Det gör ont. Det går upp och ned. Man kan ha en riktigt tuff dag och kanske inser man tidigt att det inte blir den där tiden man tänkt springa på. Då kan man bryta. Har man ett lopp senare man vill klara av kanske det är helt rätt. Men… det som iallafall är ultra för mig är att kämpa vidare. Kämpa emot alla de ursäkter som finns för att bryta. För ursäkter finns det ett ton av. Verkligen. Springa 16 mil- varför då liksom?

Att sen vara i matkontrollen på kvällen och möta löparna när de har det som tuffast- det var enormt. Fick se mycket jag inte ser när jag själv springer. Hur olika man bemöter sina utmaningar. Bryta för skada är ju helt klart. Bryta bara för att det gör ont- eh alltså det gör ont! Som fan! Att ha en riktigt svajnigt tuff dag  och inse att det blir en lång natt- och kämpa vidare-det berör mig.

Att komma in i varvning och orka vara glad och faktiskt orka se det fantastiska i att ens vara med och försöka klara detta- som till exempel Mia och Åsa och smått fantastiska Ann-Sofie och flera av de löpare jag kände igen-DET är grymt. Det är inget krav. Man kan få vara hur sur som helst men det är så fint att se att det går.

Coyntha hade ett tufft första terräng 100 miles. Men kämpar på. Elin- kämpar på. Flera kämpade på. Det tar jag med mig som inpiration lika mycket som att det sprangs på smått fantastiska tider.

Det är klart att jag funderar på hur snabbt jag hade kunnat springa på den här fina torra banan. Det får jag inte veta. Nästa års insats beror på hur kropp återhämtar sig från förlossning och hur bebislivet blir. Det livet går före. Men ställer jag mig på startlinjen så är det all in som gäller.

Arrangemanget var lika bra som vanligt. Det var galet hektiskt att stå i ”varm dryck” kontrollen men jag hade fina Nina och Henrik och Jan-Erik med fler runtomkring. Däremot var 15 timmar ståendes inklusive 1 mil löpning ganska precis vad min gravida kropp klarade av och jag insåg att jag måste hem och sova för att inte slita för mycket på kroppen.

Jag är så inspirerad och imponerad av alla fina insatser. Även om jag kämpat själv så blir det nästan tydligare från sidan om vilka fantastiska insatser det är. Stort tack alla som var med för det här fantastiska loppet. Det pågår för övrigt än och vill ni se resultat så kika här.

Och GRATTIS till alla som kämpade ärligt och gjorde sitt bästa! Det är en vinst i sig!

---

Imorgon springer flera av mina ultravänner TEC 50 miles (80 km) eller 100 miles (161 km). Jag är GRYMT avnundsjuk. Jag vill också. Jag har högt uppsatta mål och jag längtar efter att sätta igång mot dem.

Samtidigt är jag en enormt glad och tacksam ganska höggravid Annie. Jag ska få hålla i vår lilla bebis- om inte så länge. Tiden flyger. Jag joggade glatt mina 5 kilometer imorse- ungefär som jag gjorde för ett år sen men med en helt annan helg framför mig. Just nu fokuserar jag på annat- med lika mycket energi jag lade i ultraträningen för ett år sen men på helt andra saker. Jag är fortfarande helt varm efter feedbacken från min föreläsning. Läs bara här. Fi fasen så fint- tack Jenny!

Det är väldigt mycket fokus på detaljer för många såhär i sista minuten. Det är ett sätt att skapa sig trygghet inför det smått ofattbara man ska göra. Springa 16 mil. Ja ni hör ju. jag grejade också med massa detaljer och det var bra att ha dem på plats för att slippa fokusera på det.

Strumpor, matschema, GPS, pulsklocka osv osv osv. Pyssslandet och packandet har en viktig roll men det är inte en detalj som avgör.

Jag har gärna klocka på för att först hålla nere farten och sen för att peppa mig att hålla den uppe. Pulsen släpper jag helt. Ingen puls kontrollerar ditt lopp. Ingen klocka kan ta dig i mål. Man kan förmodligen kasta allt. Hörde imorse om en kille som drömde om sub 6 hr på sin första halvIronMan. Han tappade klockan i simningen och gick in på 5.36 för att han genomförde på känsla.

Lyssna på kroppen. Det är en av de saker jag pratar om på min föreläsning. Vi kan matas med mätinstrument utifrån av alla de sätt men vår bästa mätare sitter inombords och lär vi oss läsa av den kan vi nog både hålla oss skadefria, friskare och leverera på vårt alldeles unika max.

När jag sprang BRR passerade jag några killar och hejade. ”Nej jag måste bryta det gör så ont”. OK! Det kanske var en skada men ONT kommer det att göra. Det gör kanske ont från mil 8-16. Watdafak! Så är det. Ingen semester. Ultra gör och sliter ont. 16 mil är ingen hälsoresa. Det är en pannbensresa med njutningsinslag. Men du ska inte gå sönder, eller jo, lite får man nog gå sönder faktiskt.

Du kan börja springa med kroppen. Den tar dig rätt långt. Sen börjar den knorra. Då är det dags att koppla på det där berömda pannbenet. Skallen. Kämpa. Fortsätta mot målet. Det börjar göra ont. Kroppen försöker lura dig att du får bryta. Att du får vila.  Du kämpar på.

Men det som tar dig i mål, det som leder dig rätt, det som i hela livet gör att det blir rätt till slut det är hjärtat. Väldigt ödmjukt men djefligt starkt tassande. Steg för steg.

Mina fötter var trasiga så det plaskade från blåsorna sista 5 milen på TEC. På BRR hade jag magsmärtor från 10 mil. Det var inte träningen i benen eller klockan som tog mig i mål. Det var en enorm tacksamhet över att få vara där och försöka fixa det. Det var ett tack till all träning, tack till all tid jag lagt ned, till alla som stöttade mig. Ett tack till mig själv att slutföra det jag investerat så mycket i och tagit hjälp att klara av med barnvakt och annat. Det fanns aldrig en tanke på att bryta något av loppen fast jag var trasig och magsjuk.

Att inte vika. Att klara det. Det var bara hjärtat som sprang/gick/snubblade då. Inget annat. Hjärtat som ledde vägen.

Imorgon finns mitt hjärta och min energi för de som springer. Det är så många underbara människor jag ska få träffa imorgon och heja fram och jag längtar verkligen! Det känns helt ok att stå på sidan och ge tillbaka lite av det stöd jag fick förra året. Ultra är att glädjas med andra, det känns nästan lika häftigt!

Spring med hjärtat så kommer det gå bra!

 

---

Den här veckan är verkligen enormt spretig! Jag konstaterar att den innehåller faktiskt bara sånt jag tycker om- tänk att man ändå fått till det så efter snart 35 år i livet.

Det jag gör, är det jag vill göra just nu.

På jobbet har jag genomfört två workshops, ett på temat work-life balance och ett för våra juniora medarbetare. Jag har varit på ett seminarie om Corporate Mindfulness och jag håller på och planerar in fler delar i den hälsostrategi (notera inte projekt) som jag jobbar i.

Därtill har jag föreläst i vår ideella förening Starstruck Unlimited och fått in flera tusen till vår insamling på Panzisjukhuset:

Igår föreläste jag i en stoooor fin lokal på Clarion Post. Vilket hotell förresten! Jag har blivit så fint omhändertagen och hade gärna tagit med mig den enorma kudden man hade i sängen hem! Frukosten också.

Föreläsningen lockade ett 40-tal personer och det blev ett par väldigt engagerande timmar med mycket frågor- så himla kul! Fick så fin feedback och frågor på mailen efteråt- tusen tack för att ni kom!

Idag har jag föreläst i min egna firma för Wipcore där Johan jobbar. Bra uppslutning och jättekul med ett företag där det är sånt engagemang runt hälsosamma aktiviteter som görs med en social inramning! Tack!

Imorgon har jag ett jätteintressant lunchmöte med en person som har ett väldigt spännande jobb.

Och till helgen har jag adepter som springer TEC och ser fram emot att vara funktionär under kvällen och natten i matkontrollen och heja fram dem och de andra löparna. Jag tänker se till att ta mig ett varv joggandes faktiskt bara för att det känns konstigt att det går ett år utan ett varv på TEC-banan och det är roligt att heja längs vägen också.

Därtill är det Mora Träskteater med N och Skrållan och vänner på söndag, häng med syster och som vanligt: sömn, bra mat (har blivit väldigt mycket mat senaste tiden…) och mina dagliga joggingrundor.

En vecka med mycket jobb men nästa vecka är det påsk och ledigt 3,5 dagar. Balans ni vet, balans!

Trädgården? Trädgårdsparken?- Joggingrunda någonstans i GBG!

 

---

Jag gillar inte mycket grejer. Jag gillar riktigt bra grejer och nu tänkte jag nörda ner mig i en av de viktigaste delarna i din utrustning när du ska springa långt och bekvämt! Falke är nog mest kända för sina suveräna strumpor fast de upptäckte jag först efter jag blev lite kär i kläderna.. En av mina adepter testade ett par löparstrumpor från Falke för första gången nyligen och mailade och sa att ”aha! Nu fattar jag hur strumpor ska kännas”.

Ungefär samma eureka moment hade jag när jag började använda dem. Jag har varit helt hopplös med strumpor och har en drös med dåliga bomullsstrumpor som hasar ned under hälen, kompressionsstrumpor som inte håller måttet och går sönder och därtill har jag sprungit långt i dåliga strumpor, blivit dyngsur och efter TEC förra året så fick vi klippa sönder strumporna eftersom fötterna var så trasiga. Det var nog ingen strumpa i världen som hade kunnat rädda läget då efter 16 mil men hade jag haft bättre sockar och därtill smörjt in fötterna ordentligt hade jag sluppit duscha med plastpåsar på fötterna…

Iallafall.

Nu snurrar jag tre typer av strumpor när jag tränar beroende på vad jag ska göra:

RU 4 Women´s running sock

En löparstrumpa som syftar till att leda fukt från sulan till ovansidan genom att det är bomull ovan och polypropylene under. Trots att den känns tunn och lätt är den i tre lager med ”luftkanaler” under foten för att minska risken för att foten blir för varm i friktionen mot skon. Materialet på undersidan består av speciella fibrer som transporterar fukt ut och upp på ovansidan. Detta minskar i sig risken för skavsår. Formen på strumpan är också patenterad och ja- man bara märker skillnad när man tar på sig dem. Sen märker man inte av dem något mer. Precis så som strumpor ska vara!

RU 4 invisble

Hur ofta har man inte ”osynliga” strumpor som hasar ned runt hälen? Det har irriterat mig och jag är ingen fascionista men gillar inte när strumporna sticker upp om jag har kortare tights till mina karamellskor :). Den här strumpan liknar RU4’an men har silikontrådar bak så den inte hasar ned. En klar favorit under träning!

RU 4 Energizing-kompression

Riktigt bra kompressionsstrumpar har olika grader av kompression längs med benet. Den här strumpan har en kylande effekt längs benet och de två lagren i själva fotdelen leder fukt från sulan och uppåt för att minska risken för skavsår. De här kompressionsstrumporna är inga budgetstrumpor men så håller de också och gör sitt jobb. Jag springer vissa långpass i kompression men mest använder jag dem direkt efter träning och har dem på så mycket jag kan när jag går och står och när jag sover. Speciellt nu när jag är gravid är de en skänk från ovan (fast från Falke) då benen svullnar. Snygga som attan är de också :).

Alla strumporna finns i olika färger. Runners Store och flera andra välsorterade butiker har flera av modellerna men det går även att beställa på hemsidan.

RU4 Invisible

RU Energizing- kompression

---

Imorgon åker jag till Göteborg tills torsdag.

Fördelen med mitt jobb är att jag kan göra väldigt mycket av det lite varsomhelst. Hos frissan idag till exempel. Det är work-life balance för mig. Ett ämne jag ledde ett lunchseminarium om idag.

Och jobba på tåg är bland det bäst jag vet. Imorgon har jag 3,5 timmar ostört där det inte går att hitta på något annat medan jag reser till Göteborg för två dagar där.

Imorgon kväll håller jag en föreläsning till förmån för vår insamling till Panzisjukhuset på Clarion Post i centrala Gbg. Det finns platser kvar så om du har tid mellan 18-19.30 och vill höra mer om löpträning i en hektiskt vardag, kost och tankar runt att hålla hälsan så är du varmt välkommen!

Det går att betala på plats men anmäl dig isåfall gärna här. Varmt välkommen!

---