Marathon och inofficiellt PB

Vem kunde tro att ett helgnöje kunde innebära 176 vändor i en lerig skidbacke? Vi var i alla fall 14 personer som från start tyckte att detta var en ypperlig idé och visst var det kul. Det ska vara lite skitigt, jobbigt och eländigt ibland. Det blir mer minnesvärt då.

Jag och två kompisar, Ebba och Jonas, bestämde oss tidigare i höst att göra något utmanande. Vi kom in på höjdmeter och var inne på att samla ihop 10.000 höjdmeter under en vecka. Det hela slutade med att vi startade 10k high club. En klubb som i fredags inte hade några medlemmar alls. För att få komma med i klubben krävs att du tar dig upp för 10.000 höjdmeter inom 48 timmar. Idag är vi fem medlemmar.

Jag har denna helg alltså harvat omkring i Karlstads lokala skidbacke, 57 höjdmeter mäter den (några säger 60-63hm). Detta innebar alltså att det krävs 176 vändor i samma backe och totalt nära 14 mil i distans. Vi var 14 personer som startade kl 18 fredag kväll så vi började med att springa i mörker. Fram till kl 22 hade vi lite belysning från lampor i halva backen men när dessa slocknar är det bara du och pannlampan, en lerig backe och en del pannben.

Jag började tappa motivationen vid kl 02 och hade även känningar i ena hälsenan så jag åkte hem och sov fem timmar. Sen tillbaka på lördag morgon för att mata vidare och då gick det lättare för dagsljus är mer min grej. Då körde jag non stop till kl 01 på natten och stannade på 156 vändor som motsvarade toppen av Mount Everest (8848hm). Där kände jag mig nöjd så åkte hem och sov. Men på söndag morgon fanns ju tid kvar till 48h så jag och Ebba som också vilat hemma åkte tillbaka och drog av 20 vändor till och kom upp i 10.000 höjdmeter.

En riktigt häftig helg och så imponerad av alla som var med och kämpade i backen. Speciellt impad av Dan, Jonas och Göran som faktiskt klarade av att genomföra det hela utan några längre sovpauser.

Nästa år kör vi igen, och kanske får vi fler medlemmar till klubben?

Spana gärna in min Instagram (@runningsofie), där hittar ni en sammanfattning av helgen i bilder och filmer i mina höjdpunkter under 10k high club.

För mig är löpning glädjefyllt. Något som får mig att må bra, bli piggare och mer harmonisk. Dessutom är jag övertygad om att all rörelse håller mig friskare. Men nog tjatat om det, ni vet ju säkert redan allt det där.

I alla fall tycker jag om att springa så mycket att det ofta blir FÖR mycket. Jag kan liksom inte hejda mig. Har jag en lugn träningsvecka framför mig och någon råkar fråga om jag vill med på ett långpass på 40km i skogen, ja då följer jag såklart med. Har jag en lugn träningsvecka och en annan frågar om jag vill med och springa intervaller tills vi stupar, då blir det såklart ett JA! Är jag på en ny plats och råkar ha med mig löparskorna, då springer jag såklart där också. Sen är det slut på lugna veckan och har en otur säger kroppen ifrån för sent och en skada kommer som ett brev på posten. Nu är jag inte skadad, bara lite sliten i benen efter för mycket löpning. hehe. Men ni som vet, ni vet. Att löpning är livet!

Löpning är svårt men också jättelätt! Inga prylar förutom skor behövs och du kan springa vart och när du vill. Men det är ändå en hög tröskel ut för många. Har man väl tagit sig ut och tagit sig an den där milen som gick så lätt för ett par år sedan, men som kändes som ett marathon idag, ja då kanske du inte är så sugen på att ge dig ut igen.

Det kan också vara så att du blir riktigt taggad på att börja springa och kör på från noll till hundra procent på en vecka och efter tre veckor är du helt slutkörd och har tappat motivationen.

Svaret är då: börja lugnt!
Har du tänkt börja löpträna ska du utgå från dagsläget, inte hur van löpare du var för tio år sedan. Och även om du är övertaggad och har massor av energi bör du hålla tillbaka lite i början och öka träningsmängden successivt. Att hålla sig till en ökning på ca 10% per vecka i träningsmängd är lagom. Då minskar du risken för skador och överbelastning dessutom. Det gäller både distans och intensitet på passen. Ta ett steg i taget.

Ett tips för den som är ny löpare är att ta det så pass lugnt att du efter varje pass känner att du nog hade orkat lite till. Då känns det betydligt roligare att ge sig ut igen än att komma ihåg känslan av en nära-döden-upplevelse.
Viktigast av allt är att hitta en lösning som passar just dig för att det ska bli hållbart och kul. Lycka till!

Brukar du springa samma runda i samma tempo varje gång du är ute och tränar? Då är du inte ensam. Det är inte fel att göra så men om du känner att utvecklingen börjar stanna av och att passen känns en aning trista ska du testa att köra ett intervallpass i veckan.

Intervaller är ett effektivt sätt att jobba upp puls och snabbhet. Intervaller kan dessutom varieras i oändlighet och jag kommer bjuda på lite inspiration till olika upplägg emellanåt. Här kommer första tipset:

-Värm upp ca 10-15 minuter i lugnt tempo.
-Spring ca 3x100m där du ökar farten något för att vänja benen vid lite snabbare tempo.
Nu börjar intervallerna, i detta fall kan du pressa på rejält med tempot. ca 80-90% av max.
-10x90sek (vila 45sek mellan varje 90sek).
-Nedjogg ca 10-15 minuter i lugnt tempo.

Lycka till och kör hårt!

Att hitta balans i livet kan vara svårt, men att hitta balans i sin träning verkar vara ännu tuffare. Jag älskar att springa och jag springer mycket. Ju mer jag springer, desto bättre mår jag. Men ibland säger kroppen ifrån och jag behöver bromsa in. Jag har jättesvårt för att bromsa och det slutar oftast med ett tvärstopp istället. Det gör lite ondare att tvärnita och oftast får jag vara utan löpningen lite längre också. Det är inte kul men verkar också vara ofrånkomligt.

Kanske blir det så här för att jag springer så mycket som jag gör, det är oundvikligt att aldrig känna av något. Att kroppen överbelastas är ett faktum. Jag tycker aldrig att jag gör några större fel när löpningen väl går bra men när det smäller till känns det som jag letar fel in i minsta vrå. Det kan vara saker som att jag springer fel, har obalanser i kroppen, att jag varit för slarvig med styrketräning, att jag inte vilat nog, att jag skulle kört mer rörlighet eller kanske stretchat oftare. Och kanske är det fel på allt eller så hör det bara till. Att springa mycket är tufft för kroppen och att behöva backa tillbaka då och då kanske är ett måste för att ta sig framåt.

Det som får mig att bara se fel i min träning är att jag jämför mig med andra, att ingen annan som springer mycket är skadad. Är det så eller är det bara så att det inte alltid syns eller hörs. Att man inte alltid berättar att det gör ont eller inte går att springa just nu? För mig är det inget att dölja, även om jag avskyr att inte kunna springa.

Jag tror dock att det finns vägar att gå som kan minska mina skadebekymmer lite åtminstone. Om det är att stretcha mer, springa annorlunda eller lyfta mer vikter, det vet jag inte. Jag kanske aldrig kommer lära mig heller. Men varje gång det händer blir det en påminnelse om att jag måste förändra något, och det är inte alltid så lätt.