Maratonresa, i dubbel bemärkelse
Enligt min nästan helt urladdade klocka stod det femtonde september i almanackan när jag landade i den australiska metropolen Sydney.
Det var därmed exakt på dagen 23 år sedan nationalikonen Cathy Freeman tände den olympiska elden i de tjugofjärde moderna olympiska spelen år 2000.
Någon eld lyste det därmed inte i mina ögon efter den maratonlånga resan från Hälsingland till Australien. Tvärtom. Jag hade det värsta kvar, att sömndrucken ta mig till vandrarhemmet tillsammans med alla de prylar som låg nedmonterade i en brun kartong i vagnen framför mig. Cykeln.
Resan hade det på det hela ändå gott utmärkt förutom debaclet med övervikten på cykelkartongen. Min egen dåligt kalibrerade våg visade 26 kilo, det vill säga en vikt som med marginal underskred tillåtna 30 kilo. Enligt Thai Airways incheckningsvåg visade den däremot siffran 33.
Den här gången var det alltså för stor differens för att göra den klassiska fulingen att oskyldigt stoppa en fot under kartongen i samband med invägningen.
Genom att fördela om alla tunga prylar till handbagaget (och gömma några saker i jackan) hamnade till slut både kartongen och handbagaget med minst möjliga marginal på rätt sida av viktgränsen. Därefter var det bara att luta sig tillbaka och låta piloten göra resten av jobbet. Och förbereda sig mentalt inför Sydney Marathon, en tävling som med stor sannolikhet snart blir nummer sju i World Marathon Majors.
Immigrationen i Australien hade dessutom inga synpunkter på min cykelkartong efter att jag sanningsenligt förklarat att den kommer direkt från service med nya rena däck. Ni slipper därmed se mig i ett framtida avsnitt av ”Gränsbevakarna Australien”…
