MTB och bikefit!

Ja, efter regn kommer solsken brukar man säga men i mitt fall har inte solen tittat fram än.

Har under November månad tampats med diffus trötthet, huvudvärk, förkyldning, kräksjuka och nu halsont som liknar halsfluss men troligen är virus. Inget att göra alltså. Bara att vila sig i form.

Hade precis kommit tillbaka och började känna mig taggad och pigg igen. Vad händer. Jo jag vaknar med taggtråg i halsen. Så nu ligger jag här igen på soffan. Utslagen.

MEN. Efter att ha pratat med coach (vilket jag inte ens vågade göra direkt för det kändes som något jag gjort fel som gjort att jag blivit sjuk igen) och min kompis Åsa har jag fått massor av triathloninspiration OCH insett att de här sjukdomarna inte är så mkt att göra åt. 

Har ägnat vakna tiden åt att geja lite med min hemsida och sponsorfrågor (flera grejer på gång), bevakat bragdmedaljsutdelningen som besatt (GRATTIS LISA, DU FÖRTJÄNAR DET MER ÄN NÅGON ANNAN!), kollat in proffstriathleters bloggar och hemsidor världen över samt kollat in Ironmanvideos på youtube.

Fick så reda på att Chrissie Wellington slutar med triathlon. En legend slutar. Tåkigt, men jag förstår henne. Det krävs enorma uppoffringar och energi att lägga om man ska bli lika bra som Chrissie och har man redan vunnit allt så kanske det är svårt att finna motivationen till att lägga all den tiden för att hålla samma nivå. Ett klokt beslut. Är det inte längre roligt och motiverande att hålla på, då ska man inte heller hålla på.

Ibland behövs lite sjukdom för att inse hur mkt man gillar det man håller på med. Kan knappt vänta tills jag är frisk igen och kan gå på som vanligt med träningen. Det är ju träningen som gör det så kul att tävla. En mer taggad triahlet än Emma Graaf finns nog inte i Svergie för närvarande. Och snökaos kan faktiskt ersätta solsken. 

Nu är vintern här, ÄNTLIGEN!

En månad av mörker, tråkigheter och sega morgonpass. November får ingen guldstjärna eller några glädjejubel. Men nu äntligen har det kommit snö och mitt humör och energnivå är som förbytt. Tänk vad lite snö kan ljusa upp och göra vardagen glad!

Vinter innebär givetvis lite svårigheter med cykelträning ute och hala gator kan försvåra löpningen. MEN jag ska banne mig skaffa en mountainbike då jag efter år av kraftigt motstånd till denna typ av cykling har  insett dess fördelar. Att ränna runt i skogen på en cykel som tar mig vart jag önskar måste vara jättebra och peppande träning. Ett par rejäla dubbskor står också på shoppinglistan, då kan inget stoppa mig.

Att springa i vinterlandskap är bland det bästa som finns. En helt ny värld öppnar sig och tråkiga löpslingor får plötsligt en ny charm när träden är klädda i vit skrud och gnistrande frost.

Eftersom jag var magsjuk förra helgen fick jag åter en lugnare vecka för att komma igång lugnt och inte blir sjuk igen. Igår var det 12 km på schemat och om löpningen varit med tunga ben de senaste veckorna var kroppen plötsligt helt plötsligt fjäderlätt. Jag har återfått min energi!

Till och med gårdagens simpass kändes bra! Trots att Näsviken luktade. Jo, så var det. Det stod det på hans badmössa iallafall: I SMELL VICTORY. I mitt huvud hade jag bara en låt. This girl is on fiiiiirrrrreeeeee (med lite gnällig röst) och så simmade jag på. Jag vet att det är på rätt väg när jag hör låtar i huvudet och orkar skoja de få vilosekundrarna man har mellan hundringarna.

Hej advent!

Så hääär gald blir man av att springa i snö! Glöm inte reflexerna (de gör sig mindre bra på bild men är ett måste för er säkerhet)!

Ja, det är sant. Äntligen har jag börjat ställa om det mentala på att det är triathlon jag håller på med. Inte hästar, fest, sena middagar eller shopping.

Hade ett långt snack med min tränare Jens om just detta. Är det triathlon jag vill hålla på med? Ja det är det!

Min släng av  hypokondri (?) förra veckan verkar börja reda upp sig nu och jag har nu endast kvar en liten liten snorkråka i näsan. Hoppas den försvinner snart eller att någon kan peta ut den.

Den senaste tiden har det inte direkt rasat in blogginlägg och det mycket beroende på att inte motivationen för träning, framförallt cykling, funnits där. Men nu är jag på G igen!

Körde utomhuscykling i söndags, för andra gången sedan Kalmar och det var riktigt skoj! Det trots två grader, mulet och regn, såkallt Ryskt väder. Det hela skedde hemma i Ludvika så det gjorde hela upplevelsen mycket bättre. Men jag ska inte ljuga och säga att det var en dans på rosor. Nej. Det var ganska tungt. Till exempel så tyckte jag själv att det gick hyfsat och att jag tog i bra. Tittade ner efter att jag försökt accelera upp till MAX i mina intervaller och såg att jag var uppe i hela 28 km/tim. Yes, fan vad grym jag kände mig då.

Idag ska jag peppa upp cyklingen ytterligare genom att leda ett 90 minuters spinningpass med kära klubbmedlemmar. Det blir hög puls och feta beats. Och vi ska ha roligt hela tiden.

Ytterligare en morot till träning är att jag har fått ett lass snygga kläder från Fusion (jag har spons!!!!) som jag kan piffa upp mig själv med inför mina löp-, styrke- och cykelpass. Känner man sig snygg och proffsigt klädd blir det alltid roligare att träna. Ett riktigt Maria Montazamitips. Shoppa nya grejer när träningen börjar bli tråkig, då blir det genast kul igen!

Köpte tex en ny trainer häromdagen. När den dimper ner här blir det direkt ett trainerpass, det kan jag lova. Är det någon som gör anspråk på min gamla trainer, som triathleten Filip Hakestam hade under sina landslagsdagar som junior så finns den att hämta hos mig. Eller vill Filip ha tillbaka den kanske?

..and I am a bacterial girl…

Nynnande helt omedvetet på Madonnas gamla 80-tals hit (fast med liiite annan text) när jag för en månad sedan skulle hälsa på hos min käre bror och just fått reda på att både lillflickanoch lillasyster börjde bli riktigt snoriga.

Det hela har sedan fortsatt på jobbet. En efter en har droppt av oh blivit sjuka. Dagissjuka föräldrar, antibiotikaätande chefer, hostande kollegor och det allra härligaste personer med utbrott av några böldliknande utslag över hela kroppen. Vad härligt, jag jobbar i en coktail av sjukdomar!

Har de senaste veckorna känt mig som ”wonder-woman” och känts som jag ALDRIG kommer bli smittad av alla andras äckliga baciller och virus. Eftersom jag tränar tycker jag att jag borde ha bra motståndskraft och gott immunförsvar. Nu sitter jag här. I karantän, till jag vet vad jag har. Kroppen beter sig konstigt. Jag är trött, tröttare, tröttast. Har fått eksem och är hes och konstig i halsen. MEN jag har inte feber, jag är inte fökyld och de gör inte ONT i halsen.

Har idag varit hos doktorn och gjort lite tester. Hoppas få något svar.

Vad lider jag av?

Ett år går så ofantligt snabbt. Alla dessa simträningar, löpintervaller, långpass, trainerpass och fina cykelturer jag tagit under året har gjort att tiden gått enormt snabbt.

I lördags var det åter dags för året största händelse. Händelsen är Ö-festen hemma hos en flitig triathlet som sägs ha simmat från Finland, hit till Sverige, under unga år. Festen är Ökänd (höhö) och ALLA var som vanligt där, lika taggade som jag. Syftet är att triathlongänget ska träffas under helt normala förutsättningar såsom att käka middag, dricka drinkar och leka lekar men framförallt att FIRA årets framgångar. Det ä väl normalt?!

Det onormala är att alla är triahtleter och mycket ovana denna typen av sammankomst, dessutom utklädda i utstyrsel med tema Ö (många givetvis utklädda på temat Ö-till-ö eller Hawaii). Mycket onormalt händer när vi triathleter för en gång skull festar till och glömmer för en kväll att man borde lägga sig innan 22 för att orka med ett morgonpass kl 06:30. Många tar sitt förnuft till fånga och bryter när det blir tungt (Läs: drar hem tidigt), andra överför en triathlets egenskaper som att tex vara uthållig och stark när det tar emot/börjar kännas obehagligt även under dessa festligare former. Ett Svenskt mästerskap i festning.Ett gäng tävlingsmänniskor med en envishet utöver det normala tillsammans i samma rum, ja ni fattar grejen.  Jag ”vann” inte men jag  kan säga så mycket som så: Nu blir det definitivt ingen mer fest för året 2012 och helst inte heller fram till Ö-festen 2013. En sådan här urladdning kräver ett år av förberedelser.

Fest och elitidrott går helt enkelt inte ihop! Idrottare över lag tror jag har förmågan att göra saker och ting lite väl duktigt. I söndags räckte endast krafterna till en ridlektion och en storhandling sedan var det tack och godnatt. Nu blickar jag framåt och satsar på att vara en satsande triathlet istället! 

Tack och hej, leverpastej! På återseende.