Nordic Championships Barkaka Aquathlon Thanyapura: Race Report

Klockan är åtta lokal tid, dagen efter tävling och kan inte sova ett dugg mer. Vill ut på äventyr i det fina vädret!

Jag är på Thanyapura Sports hotel i Phuket, Thailand. Ett helt fantastiskt ställe om man gillar sol, värme, bad i kombination med förstklassig träning. Och mat förstås. Vi är ett gäng på ca 20 pers från Mikael Nelkers träningsgäng Terribletuesday Tuesdays (TT) som har passat på att åka ned en vecka med Apollo. Ett härligt gäng med blandning av elit, motionär och eller bara barnfamiljer. Det blir mycket garvande och poolhäng.

Förväntningarna var skyhöga innan resan och faktiskt är dessa förväntningar uppfyllda! Fy fan vilket skönt ställe. Lyx i överflöd i kombination med träning och tävling gör vilken triathlet som helst supernöjd. Vi har hunnit cykla två ggr. Blev positivt överraskad av asfaltskvaliten och att bilarna ändå visade hänsyn. En av turen var en träningsvända på Challenge banan med ”lokala” falutriathleten fredrik Croneborg som bor här nere och herrejesus vilken utmanande bana. Annorlunda och omväxlande.

Simmar gör vi både i en gigantisk 50/25 m bana ute, eller i havet en bit bort.

På anläggningen finns en ny 500 m bana att springa på, annars kan man hitta fina trails i djungeln om man har guide med sig.

Dagarna upp till tävling har vi försökt träna på för att hålla jetlag och kropp igång och det har gått över förväntan.

Nästa blogginlägg ska jag berätta om tävlingen men nu måste jag passa på att njuta lite. Off-season!

HelaTT-gänget. 

Har sportat en hel del i veckan. Men lite mindre än vanligt. Taper week is on och den har varit välbehövt att skruva ned träningsvolym och intensitet.

Trodde ALDRIG jag skulle bli pigg igen. Men efter en behandling hos Access Rehab och en behandling av simcoach Magnus poolside innan simningen så har det lossnat lite. Och idag vaknade jag pigg och sprallig med rastlösa ben, jippiiii, jag är på G!

Idag är det söndag och simtävlingen Höstsimiaden i Ludvika. Tävlingen går på flera håll i hela Sverige för pojkar och flickor 12 år och yngre och de är bara hur söta som helst. De ger verkligen ALLT hela tiden och många personliga rekord har satts i LSS idag. Jag har fått äran att vara prisutdelare och det är klart man ställer upp.

Alla borde försöka ge tillbaka så mycket som det bara går till sporten. Mammor, pappor, systrar och bröder, ut i klubbverksamheten och engagera er. Behöver inte vara stora saker. Skillnaden kan vara en nedlagd verksamhet mot en blomstrande verksamhet.

Själv var jag med om att Ludvika SS gick från att vara störst och bäst inom konstsim, till att fullständigt dö ut. Själv var jag först aktiv och tränare, sedan tränare och ansvarig för hela konstsimssektionen (och efter det då dog den helt;)). Synd, men det behövs fler än en person för att bygga en verksamhet.

Förutom simningen har jag fått mitt sista pass på P5:an ute, kallt och blött men ändå ute så det vägde upp.

Jag har sprungit sköna lätta löppass med min egna lilla multisportvovve, Theo. Peak Performance Teams VM-tävling slutade med årets finaste idrottshistoria då söta hunden Arthur följde med dem hela loppet. Inte ett enda av mina två ögon var torrt när jag läste artikeln första gången. Hoppas sen att multisport kan få lite mer mediatid utan att rädda hundar framöver.

Min vilodag spenderades på hästryggen med en rejäl kut. Rockne-Jon, mitt lilla hästprojekt var jävulskt taggad och fick för sig att köra VO2-Max intervall på skogen. Tur man gillar fart och fläkt. Sedan blev vi kompisar igen och jag gillar ju trots allt vilda djur bäst! 

Nu väntar jag in formen och provar nya dräkten jag ska tävla i och känner peppen. På onsdag drar jag!!

Ny röda dräkten från fusion som jag glatt poserar i, med matchande röda skidsockor:).

On the run med min egna Arthur-hund.

Vildhästen och jag.

Simgirlsen. Alla kvalade till sumsim riksfinal utom en. 

Många medaljer att dela ut på höst-simiaden i Ludvika.

Då var jag hemma igen efter ännu ett par dagar i Stor-Stockholm. Ett jävla rännande kan man tycka. Nu har jag iallfall en vecka på samma ort för att kunna varva ned och komma iform. En lugn och härlig vecka.

Tror faktiskt att människokroppen inte är gjord för att träna så här års i Norden. Dygnets ljusa timmar är kraftigt begränsat om man bor mitt i skogen och man får inte mycket spelrum att utföra sina utepass. Lägg där till att vi haft ca 2 timmar sol under hela november och man kan räkna ut att det är tufft för kroppen.

Fick tips på lättsam text att läsa av SM-guldvinnaren Mikaela Persson som är nutritionist och har forskat på D-vitamin och hur det påverkar oss. Läs här. Debatten om D-vitamin är en het potatis och det finns många åsikter. Jag äter i allafall D-vitamintillskott i pillerform och jag har inte varit sjuk en enda gång under hösten. Inte ens någon känning av sjukdom så jag tror på att vitamintillskotten hjälper mig. Och varför chansa egentligen om man vet med sig att man ligger på en hög träningsbelastning och få soltimmar.

Jag har bara ett fåtal nyckelpass kvar i min uppladdning nu och jag biter i. Börjar se fram emot säsongsvilan nu på ett sätt jag inte kännt på länge. Längtar efter härligt kravlösa träningspass i skogen, på MTB, på skidor-slättförs och utförs, på hästryggen, kanske lite ”titta-på-sig-själv-i-spegel-gymning/discogym”. Det längtar jag till.

För att kunna träna på eftermiddagarna och kvällarna och få lite ny slags träning har vi fixat en alldeles egen reflexbana på vår egen mark här i Norhyttan. Körde ett varv igår och löpning blir verkligen något helt annat när man studsar över mossan i obanad skogsterräng med pannlampan som enda ljuskälla. Det är kul!

Om det inte finns på din hemort, fixa din egen bana i ditt närområde. Allt som behövs är ett gäng små reflexer. Jag använde gamla relexer i tyg som jag klippte sönder till typ 1*1 cm fyrkanter. De kan vara jättesmå och de syns tydligt i skogen även om de sitter ganska glest. Banan behöver inte vara så lång heller för att det ska bli jobbigt. Jag tror min bana i Norhyttan är ca 8 km.

Terränglöpning ger stabilitetsträning för hela kroppen och träning av alla små muskler i bål och framförallt fötter för att kunna parera och hålla balansen i skogen. Man glömmer liksom bort att man springer för allt fokus måste läggas på att hitta nästa reflex, vart man sätter fötterna och val av väg.

Sprang Järla Night Extreme i fjol vid den här tiden. Ett lopp som två av mina kompsar (Bla Lelle i mitten) anordnar varje torsdag kväll i Stockholm. Samling är vid Stalands i Järla kl 19 och banan är ca 5,7 km jäkligt obanad terräng. En bra pannlampa är att rekommendera! Med på bilden är även Erika ”Miss Smilebreaker” Rosenbaum.

i

Här glider jag fram i mörkret. Foto: Gunnar Eld Kolla in facebooksidan för mer info om loppet.

En fin Norhytte-vecka har jag haft men nu har kosan styrts mot huvudstaden igen för att delta på lite festligheter (och annat skoj).

Veckan har bjudit på flera cykeldiatanspass. Söndag, tisdag och torsdag, och faktiskt så gick det att cykla ute på riktigt, dvs med min P5:a.

Det stora bryderiet den här veckan har varit kisseriet. Misstänker att mitt koffeinintag är ganska maxat för när jag ska till och träna blir jag kissnödig heeeela tiden! Finns inga övre gränser för hur mkt jag kan kissa under mina distanspass! Nu måste jag nog se över mitt koffeinintag. Antalet koppar kaffe är konstant högt när man bor på glesbygden (hur tror ni annars att befolkningen överlever och fördriver sin tid/träffas/umgås???). Nu dricker jag ju också massa sportdryck med koffein och har även börjat med salttabletter som visst innehåller koffein (zeros från high five) under de hårdaste träningsdagarna. Kombinationen blir KiSSNÖDIGHET! Mina gamla kompisar känner visserligen igen mig som Emma Graaf med Sveriges minsta blåsa, speciellt efter en episk resa till Sälen för att fira nyår 2002 då vi fick stanna ca 3 mil hemifrån då jag efter 10 körda minuter började gnälla över min kissnödighet. Jag tror vi stanna en tre gånger på de tre timmarna det tar upp till Sälen. På den resan var en till duktig triathlet med och kan intyga.

I tisdags löste jag det genom att helt enkelt kissa på mig under cyklingen. Mycket smidigt och dessutom varmt och skönt….ett tag. Dagens pass var dock lite för kallt för den lösningen.

Ända sedan jag läste en artikel om Tove Wiklund i Sydsvenska Dagbladet har jag tyckt att triathleter är knäppa i huvudet men ändå väldigt faschinerande. Hon berättade nämligen att hon ofta kissade på sig under distanspassen. Heeelt crazy…tyckte jag då. Idag förstår jag poängen. (Rätta mig om jag har fel, det kanske inte alls stod om detta i SvD men det blir en fin historia).

Det är ju faktiskt som så att är man tjej och har BIB-brallor (hängselcykelbyxor) så blir det jävligt meckigt att stanna o kissa i tid och otid. Dessutom är det ju bra att öva på cykelkissning innan man ska tävla och göra det samma.

Nu har jag dock lösningen tjejer!!!!! Fick tipset av min glesbygdsvän Megga och det är ju genialiskt!

1. Kavla upp valfritt ben på dina BiB-cykelbyxor ända upp till grenen

2. Dra dem åt sidan med båda händerna

3. Pissa stående eller på cykeln i farten

Se bild nedan för instruktion och se hela blogginlägget  här.

Det jobbiga är ju dock att när man även har vintertights med hängselbyxa så går hela idén i stöpet. Långa byxor fungerar det ju inte på.

Tur att all distanscykling är klar nu då för nästa vecka börjar jag trappa ner!

Pee like a pro!

Man kan aldrig få nog av tester, eller vad säger ni? Under min Stockholmsvecka har jag gjort diverse tänkbara tester och tänkte berätta lite om dem här.

Jag har sprungit för Fredrik Zillén på Spring snabbare och fått en löpteknikanalys i hans nya manick MotionMetrix. Det är en dator som registerar löptekniken med hjälp av 3D-kameror så att man kan läsa av energiåtgång och eventuella brister i löptekniken. Väldigt high-tech och väldigt givande och roligt, speciellt med tanke på att jag tydligen hade bästa tänkbara löpekonomi och min teoretiska miltid låg på 30 minuter (!). Nu är det ju inte fullt så bra i verkligheten då det fanns brister i andra saker som gjorde att min fart framåt inte är fullt lika charmerande. Det jobbar jag på dock! Det roliga är att min höftböjarstretch verkligen börjar visa sig och jag börjar sakta men säkert få till löpningen! Fredrik är sjukt duktig på att se hur man springer, koppla ihop hur man ser ut, med hur man springer och komma på lösningar på ens löparproblem. Rekommenderar verkligen ett besök hos honom om man vill lyfta sin löpning. Fullkomligen studsade från löptekniktestet för att det var så kul!

Som bonus gjorde jag även en svett-analys hos Micke Hanell på Feel Alive, som håller till i samma lokal (Hammarbyfabriksväg 23). Testet gick till så att sensorer kopplades på armen och en stimuelring av svettkörtlarna till att börja svettas utfördes genom små elektiska impulser. Svettet samlades upp med ett filter och sedan analyserades natriumhalten i svetten. I svett så är natrium den dominerande mineralen så alla andra mineraler följer av natriumhalten, proportionellt. Vet man natriumhalten vet man alltså hur mycket mineral man svettas ut och hur mycket mineraler man måste sätta till i sportdrycken och annan intag under träning och tävling för att inte riskera vätskebrist. Kan vara mycket vettigt att göra en sådan analys när man gör en Ironman där man tävlar i ca 9-12 timmar för att inte tappa i prestation under loppet. Speciellt jag som ska tävla i Thailand av alla ställen nu i November. Lär bli svettigt. Mineralhalten i ens svett ändras dessutom inte över tid. Den är genetisk och den är konstant oavsett vad man ätit, druckit eller hur mycket man svettas. Min natriumhalt låg på 856 mg/l vilket kan jämföras med vanlig resorb som innehåller 200 mg/l. Det krävs alltså en hel del tabletter för att komma upp i dos! Eller så köper man ett rör med tabletter som redan har anpassad dos. Vi får väl se om en ökad mineralhalt före, under, efter kan göra Ironman-baksmällan lite mildare. Här kan den intresserade läsa mer om svett och testet.

Sist men inte minst avslutade jag Stockholmsvistelsen med ett cykeltest på wattbike hos Viktor Ernholm-Larsson. Innan testet gjorde vi dessutom en uppföljning på det rörlighetstestet jag gjorde i höstas och fick övningar på i augusti. Min rörlighet hade inte blivit så värst mycket bättre men jag hade framförallt blivit jämnare mellan höger och vänster vilket ju är mycket positivt.

Vi utförde sedan laktat-test och VO2-maxtest på en Wattbike och analyserade sedan resultaten ihop. Var sjukt nervös innan och hade försökt dra mig ur X antal gånger. Vad skulle jag med ett VO2maxtest till? Och jag var ju sliten! Och fyyyy vad jobbigt. Meeeen jag gjorde det tillsist ändå. Eftersom jag precis har kört en Ironman och precis dragit igång med hård träning igen, var jag ju inte supertoppad till det här testet. Enligt riktlinjerna inför VO2maxtest som tagits fram på Bosön så gjorde jag ju egentligen allt fel. Var på mingelfest i onsdags, hade simmat på fredag morgon,  tränat hårt flera dagar innan, fått hård idrottsmassage av Sara Penton på Access Rehab dagen innan etc etc etc. Men å andra sidan får jag ju då ett testresultat som motsvarar hur det ser ut i normal träningsvecka för mig och inte något slags glädje-resultat med toppningsform.

Och det var inte så himla jobbigt, jag var nästan piggare efter testet än före (förmodligen för att jag gruvat mig så mycket inför testet;). Vilken kick! Laktattestet gick till som så att jag började på en bekvämlighetswatt, ökade sedan 25 watt var 4:e minut med en minuts vila där laktatvärdet togs med stick i fingret och analys av laktat i blodet. Så höll vi på tills laktatet i blodet stack iväg. En laktatkurva noterades och därutifrån får jag sedan mitt tröskelvärde och annat bra att veta. Vo2maxtestet utfördes i 1minutsintervaller med progression om 20 watt utan vila mellan där syrgashalten mättes med mask.

Resulten håller jag för mig själv;).

Löpning på löpband för att kunna analysera i dataprogrammet. 

Analyserar i MotionMetrix…

…och så här blev resultatet.

Testa svett-Jajjemän!

Urmejsling med otäck mask på en Wattbike. Självklart med mineraler i Milebreker-flaskan, ett Milebreaker-moment kan man säga!