Nytt år utan löften

Jag har haft stor brist på motivation de senaste veckorna. Dels på grund av en känning i en vad som gjort att jag inte kunnat träna just löpning så mycket som jag velat. Dock har det successivt blivit bättre och jag springer mer och mer. Jag har testat att variera med andra träningsformer under tiden som jag faktiskt uppskattat och gillat. Även om jag saknat att springa. Jag har saknat det väldigt, väldigt mycket.

Apropå att sakna löpningen så känns det som de senaste åren bara varit en lång väntan på att få springa så mycket som jag vill. Jag har inte haft några allvarliga skador men många överbelastningsbesvär. Detta har gjort att löpträningen blivit väldigt hackig. Jag får aldrig chansen att bara köra på. Och när jag väl kör på, då blir jag straffad med en skada. Det känns orättvist. Att jag som gillar att röra på mig blir straffad.

Jag jämför ofta med andra löpares träningsmängd. Tycker att det finns många som springer betydligt mer än mig som inte har samma problem med skador. Är det då löpningen som är problemet? Eller är det något annat som spelar in? Balansen i livet mellan träning, jobb, återhämtning, sömn, kost mm är svår. Vad är lagom och måste en vara lagom för att hålla?

Det är mentalt jobbigt att inte kunna träna som jag vill. Att jag under de senaste veckorna fått vara nästan helt utan löpning har gjort att motivationen varit i bott. Det är knappt en känner igen sig själv. Men jag vill ändå vara positiv och se till vad jag kan göra istället för vad jag INTE kan göra. Det jag vet är att en förändring måste till oavsett vad det innebär!

Det är underbart att springa, det finns så många fördelar att jag inte ens orkar rabbla upp allt. Men det vet ju antagligen redan ni som läser detta. Åtminstone så är det en känsla ni är på jakt efter och fått mersmak för. För när man kommit över den där tröskeln till att löpningen ska kännas just sådär underbar, då är det ganska enkelt.

En löptur en regnig, mörk kväll i november kan låta som det sista någon vill utsätta sig för. Men ni som vet, ni vet. Oavsett vilket skitväder som väntar utanför dörren så kommer vi ge oss ut ändå. Gassande sol och 35 grader kommer inte heller stoppa oss. En stressig dag på jobbet och för lite sömn kommer inte stoppa oss. För det vi får tillbaka från löpningen är så mycket mer. Det ger oss energi. Det ger oss glädje, avslappning, bättre sömn och till och med maten smakar bättre. Det gör oss till bättre människor. Kanske känner många av oss till och med igen oss i att ett missat löppass nästan gör oss lite griniga. Och om ni själva inte erkänner det, fråga någon i er familj eller omgivning om det stämmer.

Att löpning är det bästa som finns och som gör livet till något alldeles extra, det vet VI. Men jag vill att fler ska känna samma sak. Jag älskar att inspirera andra till att hitta glädje i löpningen. Att se någon uppleva samma eufori efter ett avklarat pass är UNDERBART. Så testa du med, inspirera en kompis!

Trevlig helg på er!

Att springa lopp handlar ofta om att utmana sig själva att springa nya distanser, springa i mål på en viss tid eller att komma först över mållinjen. Den gångna helgen var jag på plats i Köpenhamn. Främst för att träffa min fantastiska löparfamilj genom ASICS FrontRunner. Men också för att delta i Köpenhamn halvmaraton som gick av stapeln i söndags. Det var en enorm löparfest och glädje bland deltagarna. Många var spända och förväntansfulla. Kanske hade man en viss tid man ville slå. Eller kanske var det första gången att springa 21km. Några var där för att vinna loppet och som grädde på moset sattes ett nytt manligt världsrekord på distansen. Helt otrolig prestation och jag får gåshud bara av tanken.
Och jag själv då, varför stod jag på startlinjen? Jo, jag ville springa banan med en go känsla och uppleva löparfesten längs den fina banan. Om jag lyckades? JA! Det kändes så lätt och härligt att springa loppet och jag njöt. Jag tog mig runt på 1:21 och är supernöjd trots att det inte alls är något personbästa. Men vad gör det när målet var något helt annat.
Jag kan tycka det är riktigt svårt att springa lopp utan att vara helt förberedd och känna att jag kan göra mitt allra bästa. Just på grund av att jag känner press och förväntningar från andra. Men jag blir bättre på att stänga ute just dessa tankar och fokuserar på mina egna mål och förväntningar istället. Dessutom gav den fantastiska känslan mig mersmak och inspiration till att ta nya tag och jag är verkligen sugen på att springa ett hal/helmaraton igen i höst.
Ha en grym helg!

Att löpning är en ”ensamsport” kan nog många enas om. Visst är det härligt att ge sig ut själv och bara rensa tankarna och inte behöva tänka på någon annan. Självklart kan man springa snabba intervaller utan sällskap men är det inte liiiite svårare att pressa sig när man inte har några medlöpare runt dig? Jag menar, de flesta springer ju enkelt snabbare på ett lopp tack vara draghjälp av alla andra deltagare.

För mig är det jättesvårt att få till bra intervallpass ensam, jag tycker det är bra mycket effektivare och helt klart roligare att springa snabba pass i grupp. Oavsett om alla är på olika nivå så är det ändå lite enklare att pressa sig med människor runt omkring. Jag älskar att coacha i mina löpargrupper, man kan verkligen se att deltagarna vågar utmana sig lite extra. Och känslan efteråt, när de är sådär härligt trötta och nöjda med sig själva. Helt fantastiskt att se.

Så även om du älskar dina lugna långpass helt ensam så är det helt klart nyttigt med lite sällskap på vissa pass. Du kommer ge det där lilla extra samt märka hur du utvecklas som löpare!

Jag har varit ganska frånvarande här på bloggen under sommaren, främst på grund av att jag varit ute på äventyr och helt enkelt inte hunnit med. Men nu är jag tillbaka och tänkte berätta om mitt största äventyr denna sommar. Jag och tre vänner från mitt kära ASICS FrontRunner-team bestämde oss för att göra en drömresa. Vi spånade på olika idéer och tillslut kom vi fram till att vi ville springa den kända vandringsleden Tour du Mont Blanc. En vandringsled på ca 170 km och 10.000 höjdmeter som slingrar sig runt det magnifika berget Mont Blanc. De flesta vandrare gör turen på 7-10 dagar men vi valde att springa den på fyra dagar, alltså ca 45 km om dagen. Sedan finns det såklart de som gör turen på kortare tid, då tänker jag på deltagarna i UTMB. Vilka hjältar de är alltså och vilken dröm att få springa loppet någon gång.
Vi ville ha en utmaning samtidigt som vi ville njuta så därför bestämde vi att fyra dagar var ”lagom”. Dessutom skulle vi bära på mer packning än vi alla var vana vid. Visserligen övernattade vi på olika vandrarhem i bergen så inga tält osv behövdes. Men ombyten, kläder för olika väder, energi, vatten, första hjälpen mm skulle ändå bäras med. Det var alltså betydligt fler kilon att släpa på än normalt.
Efter planerande, dividerande, packande och bokande var vi tillslut på plats. Jag, David, Anders och Araia ankom till Chamonix måndag kväll den 22 juli. Vårt äventyr startade dagen därpå och vi begav oss i riktning mot Les Houches. Första övernattningen gjorde vi strax efter Les Contamines. Det blev en fantastisk dag och vi fick en bra start på vår tur. Vädret var strålande och temperaturn låg på strax över 30 grader. Jag föredrar detta framför kyla och regnskurar även om en del kanske tycker det är i varmaste laget. man möter en hel del vandrare på vägen då det är högsäsong. Det är trevligt och man känner en sorts gemenskap med alla oavsett vilken nivå man är på.
Den andra dagen hade vi en lite tuffare utmaning framför oss och egentligen hade vi lagt upp turen som så att det blev bara tuffare för var dag som gick. Det passade oss bra då vi anpassade oss gradvis till utmaningen.
Den andra dagen tog vi oss till Courmayeur som ligger i Italien, vi åt passande nog varsin Pizzas till middag. Eftersom Courmayeur är en lite större by hade vi möjlighet att äta på restaurang till skillnad från de andra dagarna då middagar intogs tillsammans med andra vandrare i de små bergshyttorna vi övernattade på. Det var väldigt trevligt och man fick möjlighet att dela med sig av olika erfarenheter och historier.
Den tredje dagen hade vi ytterligare en tuff utmaning framför oss och vi skulle ta oss till Champex i Schweiz. På denna runda hann vi med både felspringningar, åska och lite regn. Vi ankom precis innan det blev mörkt och vi kunde stoppa klockorna på över 50km den dagen. Sista dagen hade vi många höjdmetrar att bocka av och vi började känna oss lite slitna. Men det var också dagen då vi skulle gå i mål i Chamonix. Det bjöds på vackra vyer likt tidigare dagar och vi fick en riktigt fin sista dag runt Mont Blanc. Vi ankom mycket nöjda och belåtna till Chamonix och vi firade med en stor middag på kvällen. Det blev verkligen ett äventyr och jag njöt av varje minut. Det är något magiskt med bergen och man får en känsla av frihet. Jag älskar det och längtar redan till nästa resa. Antagligen blir det i november då jag spenderar en vecka i Spanska bergen!