Olympia2Olympia: Buenos Aires – Rio de Janeiro #5 Paraná

Brasilien, världens femte största land, både till yta och befolkning.

Allra längst ner på den brasilianska kartan finner man Rio Grande do Sul, den vackra delstaten som känns som en skön förlängning av Uruguay.

– Du har precis missat den, Uruguays passkontroll ligger tre kilometer söder om gränsen mot Brasilien. 

Med drygt tretton mil i cykelsadeln kan jag knappast påstå att jag var sugen på fler fysiska aktiviteter denna dag, men det var bara att följa hotellreceptionens direktiv och trampa tillbaka för att få den nödvändiga stämpeln i passet. Rätt ska vara rätt. 

Till ytan är Brasilien något mindre än Europa om man räknar vår östra gräns vid Uralbergen. Det finns därmed, precis som i Europa, gigantiska skillnader vad gäller landets natur och kultur. Jag anser därför att jag till viss del är ursäktad för att jag lyckades missa Uruguays immigrationskontroll i min iver att redan samma dag korsa gränsen till den nation som blivit något av mitt andra hemland. 

Brasiliens sydligaste provins Rio Grande do Sul är i princip en förlängning av Argentina och Uruguay. Allt ser likadant ut och alla gauchos (delstatens befolkning) ses fortfarande, precis som grannarna i söder, vandra omkring med en termos hett vatten och den traditionella koppen med ”mate”. Den bittra te-sorten som flitigt avnjuts tillsammans bland vänner och bekanta under i princip dygnets alla vakna timmar. En dryck lika viktig som kaffe för en norrlänning. 

Det enda som särskiljer befolkningen på respektive sida av gränsen är alltså språket. Det är portugisiska som gäller i Rio Grande do Sul till skillnad från den spanska som till övervägande del talas överallt annars i Sydamerika. De båda världsspråken är lyckligtvis väldigt nära besläktade så jag kommer ganska långt med min hopsnickrade ”portanhol” när jag rör mig mellan länderna. 

Det finns emellertid några fallgropar som man ska försöka undvika. När jag 1999, efter många besök i portugistalande Brasilien, cyklade igenom Uruguay och Argentina för första gången fick jag ofta frågan om hur gammal jag var. Ända fram tills en argentinsk kompis gjorde mig uppmärksam på den något pinsamma skillnaden mellan ordet för år (anos på portugisiska och años på spanska) så hade jag istället för att förklara att jag var 32 år gammal glatt förkunnat att jag var utrustad med 32 anus! 

Både språkligt och kulturellt kanske jag därmed ändå känner mig något mer hemma i Brasilien än i grannländerna i söder. 

Cykelresan genom Rio Grande do Sul utvecklades därmed till en njutning modell ”deluxe” där jag fick uppleva mina tre favoritländer på en och samma gång, typ som ett kinderägg. Jag kunde till och med uppskatta åsynen av kapybaran (världens största gnagare, även kallad vattensvin), trots att AIK (gnaget) är det fotbollslag jag minst vurmar för…

AM Estádio Centenário i Montevideo, platsen där VM-bucklan höjdes för första gången.

Men är anläggningen verkligen ”The Holy Grail” bland världens fotbollsarenor? 

Uruguay, nationen med det i särklass coolaste namnet. Landet vars flagga faktiskt var den första vid sidan av den svenska som jag lärde mig känna igen. En kunskap jag förvärvade 1974 när jag bläddrade igenom ett nummer av Kalle Anka med ett fotbollsspecial om det stundade världsmästerskapet i Västtyskland. 

Då som nu är Uruguay fortfarande en av mina absoluta favoriter i Sydamerika. Något som inte minst har att göra med att attityden känns något mer avslappnad i den lilla nationen vid Rio de la Plata än hos de mäktiga grannarna i norr och söder. Förutom när det vankas fotbollslandskamper förstås. Uruguay har nämligen en ful ovana att fälla sina grannar i VM-finaler, något som skedde både i mötet mot Brasilien 1950 och Argentina 1930. 

När Uruguay arrangerade det allra första världsmästerskapet i fotboll 1930 så spelades finalen på den mäktiga Estadio Centenario i huvudstaden Montevideo. En helgedom jag nu själv försökte komna in i för att beskåda med egna ögon. Poliserna utanför den vackra anläggningen stoppade mig emellertid vänligt men bestämt eftersom de ansåg att det var en mindre bra idé. 

— Det pågår en stor katolsk mässa inne på arenan, förklarade en av poliserna. 

Uruguays ordningsmakt hade alltså gjort den korrekta bedömningen att jag och min fullastade långfärdscykel knappast hörde hemma i den katolska miljön. I en av ingångarna på baksidan till arenan hade jag däremot större lycka och välkomnades hjärtligt av två ynglingar som tycktes anse att hedningen i cykelbrallor visst borde besöka den pågående mässan. 

Av den anledningen kunde jag därmed till slut besöka det som enligt mig är något av en ”Holy Grail” bland världens alla fotbollsarenor. Och även fast jag var omgiven av flera tusen sydamerikanska katoliker så är jag övertygad om att det bara var jag som hade något religiöst i blicken…

När jag påföljande morgon lämnade Montevideo hade jag till en början sällskap av ett antal morgonpigga långdistansare eftersom det samtidigt pågick ett maraton i Uruguays huvudstad. Jag hade emellertid redan prickat av Uruguay på maratonkartan i form av Punta del Este Maraton några år tidigare. Jag kände därmed bara ett litet uns av dåligt samvete för att jag istället pedalade iväg i 20 kilometer i timmen i riktning mot värmen i Brasilien.

När jag lämnade Buenos Aires hade nämligen hösten kommit på besök, en årstid som även drabbade grannen Uruguay. Räddningen fanns emellertid på nära håll. Med en dagsdos på cirka 100 kilometer så dröjer det därmed inte mer än några få dagar förrän temperaturen blir anständig och närmar sig något som kan liknas vid en svensk sommar.

Uruguay är på det hela taget ett utmärkt cykelland med vackra vyer och vänliga människor. Och god mat förstås. Nationalrätten Chivito är dock starkt beroendeframkallande och restaurangerna borde nog klistra på en varningstriangel på tallrikarna när de serverar denna delikatess. En tugga av nationalrätten är en fullständig orgie för smaklökarna som etsar sig fast i minnet flera ljusår framåt.

Det var alltså med ett visst vemod jag lämnade den lilla nationen vid Rio de la Plata för att rulla in i Brasiliens sydligaste delstat Rio Grande do Sul. Lyckligtvis skulle det inte dröja alltför länge innan jag fick återse Uruguay. Två kilometer in i Brasilien insåg jag nämligen att jag hade missat Uruguays gränskontroll och tvingades därmed cykla tillbaka fem kilometer för att få rätt stämpel i passet…

Trots att jag satt klistrad framför tv-apparaten under sommarlovet 1978 för att se VM i Argentina så skulle det ta åtskilliga år innan jag på allvar började älska argentinsk fotboll. Istället var det de hårdskjutande holländarna som till en början stal mitt fotbollshjärta. 

Svenskarna fick som bekant respass redan i gruppspelet under världsmästerskapet 1978 efter att ha gått mållösa de två sista matcherna mot Österrike och Spanien. 

När Zico och hans brasilianska lagkamrater charmade hela fotbollsvärlden 1982 och 1986 med ”jogo bonito” förflyttades mina sympatier för lång tid framåt istället till Argentinas granne i norr. De finns väl i viss mån fortfarande kvar på denna breddgrad, men sedan mitt första besök i Argentina för snart 25 år sedan har mitt fotbollshjärta sakta men säkert antagit blåvita nyanser. 

Jag har däremot alltid haft ett något kluvet förhållande till Diego Maradona. Det skulle faktiskt dröja ända till senare hälften av nittiotalet, i samband med en resa i Sydafrika, som jag till slut började uppskatta den argentinske fotbollshjälten. 

Det var där, på en bussturné bland vingårdar som jag träffade ett gäng glada och lätt berusade skottar. Fotbollsfanatiker från Glasgow som förklarade att Maradona faktiskt var stor nationalhjälte i Skottland. En dyrkan som uppstod i samma stund som han ”lirade handboll” mot skottarnas eviga trätobroder England under VM 1986. I ärlighetens namn så utförde han en hel del magi också i Mexiko, så det var väl hög tid att trots allt ge honom syndernas förlåtelse. 

I skrivande stund har jag precis avslutat en cykelresa genom Sydamerika. En cykeltur som startade vid Maradonas grav i ”Jardin Bella Vista” i södra Buenos Aires och som via ett besök vid Pelés kista i den brasilianska hamnstaden Santos så småningom avslutades på Maracanã i Rio de Janeiro. Arenan som förutom att ha två VM-finaler på sitt samvete, 1950 och 2014, även arrangerade invignings- och avslutningsceremonin för de olympiska spelen 2016.

Cykeln visade sig omgående vara ett makalöst bra verktyg för att besöka alla kända fotbollsarenor i Buenos Aires. Med hjälp av detta fantastiska transportmedel fick jag bland annat chansen att besöka Boca Juniors legendariska arena La Bombonera, så även arenan tillhörande nationalikonens moderklubb Argentinos Juniors som numera bär namnet Estadio Diego Armando Maradona.

Via en cykeltur till den något mindre fashionabla stadsdelen Villa Fiorito lyckades jag även snoka upp Diegos uppväxthem. Ett anspråkslöst hus i en stadsdel som knappt ens lämpar sig att besökas i dagsljus.

Det blev dessutom ett besök till Estadio José Amalfitani, den arena som till vardags används av storklubben Vélez Sarsfield. Under VM 1978 blev arenan emellertid synonym med det svenska fotbollsfiaskot. Trots ett kryss i första matchen mot Brasilien så blev det inga fler mål för den blågula landslagselvan i Argentina. Thomas Sjöberg och Benny Wendt i all ära, men Sverige hade nog behövt både Maradona och Pelé på topp. Och förmodligen även Messi.

Buenos Aires har alltid varit en stor favorit, men det har fortfarande inte blivit något maratonbesök i staden. Tills vidare får jag därmed nöja mig med att ha sprungit maraton i Lionel Messis hemstad Rosario. Jag räknar dock med att rätta till denna oförrätt i slutet av september då Buenos Aires marathon går av stapeln. Jag är nämligen ganska säker på att den argentinska huvudstaden lämpar sig lika bra för löpning som för cykling…

Bob Beamons guldmedalj från längdhoppsgropen 1968 är till salu och enligt experter bör den inbringa ungefär 5 miljoner kronor.

Det berömda hoppet som resulterade i guldmedaljen skedde den 18 oktober 1968 vilket innebär att Bob Beamon därmed haft medaljen i sin ägo i lite drygt 55 år. Med exakt samma siffror, fast i centimetrar, raderade han ut det dåvarande rekordet som alltså låg på 8,35 meter. Ett rekord som skulle stå sig i nästan 23 år innan Mike Powell lyckades putsa det med fem centimeter under VM 1991 i Tokyo efter tidernas tuffaste längdhoppsbatalj. Även Carl Lewis studsade över 8,90 i samma tävling men med otillåten medvind.

För närvarande verkar det dock mest vara fotboll som gäller på den gamla olympiaarenan i Mexico City eftersom Pumas (Club Universidad Nacional) har den som hemmaborg.

Det har dessutom spelats VM-fotboll på Estadio Olímpico Universitario vilket skedde 1986. Argentinas guldlag vann två matcher på arenan och där avgjordes även sextondelsfinalen mellan Italien och Frankrike. En match där självaste Platini hittade nätmaskorna och innebar att Italienarna slogs ut ur turneringen.

Finalen under fotbolls-VM 1986 (liksom under 1970) spelades däremot på Estádio Azteca i Mexico City. Det innebär alltså att både Pelé och Maradona har lyft VM-bucklan på Aztekastadion.

Undrar hur många kronor deras guldmedaljer inbringar på en auktion..?

End of the World Marathon i Belize, en mara som verkligen gör skäl för namnet. Med sitt läge i Placencia, allra längst ner på halvön med samma namn, så känns det verkligen som att man är på planetens mest avlägsna plats. Men en förtjusande sådan.

Centralamerika bjuder på många häftiga utmaningar för maratonlöpare. Vackra miljöer med en rik historia, men samtidigt en komplicerad del av världen där det verkar råda kronisk politisk instabilitet. Det finns lättare områden på världskartan att besöka, men knappast lika spännande.

Det var för ganska precis ett år sedan som jag bestämde mig för att äntligen springa maraton i Mexiko, det tredje största landet i Nordamerika. Och.. samtidigt besöka klassiska Olympiastadion i Mexico City, platsen där en viss längdhoppare trotsade tyngdlagarna och satte ett långlivat världsrekord 1968. Mer om detta senare.

Flygbiljetten bokades därmed som en resa Stockholm–Oslo–Miami–Panama City och med en hemresa Mexiko City–Chicago–Stockholm. En resa som krävde egna transporter mellan maratonloppen, men det var även tanken med upplägget, att återigen få njuta av att färdas landvägen mellan destinationerna i Centralamerika. En resa som jag gjorde 1999 med start i San Francisco och slutpunkt i Panama City.

Mitt flygbolag från Panama var emellertid av en annan uppfattning när jag visade upp min biljett i gaten i Miami. Jag hade nämligen ingen biljett ut ur Panama, ett färdbevis jag saknade eftersom jag planerade att köpa bussbiljett på plats i Panama City.

I all hast tvingades jag därmed att med dålig wifi försöka hitta ett bussbolag som sålde biljetter online, alltmedan kön i gaten blev allt kortare och jag till sist såg hur dörren stängdes. Jag var rökt. Jag hade missat flighten.

Lyckligtvis kunde flygbolaget boka om mig på nästa flight till Panama City och i det läget var det bara att glömma den romantiska idén om att återigen få återuppliva Centralamerika med buss.

Jag köpte istället billigaste möjliga flygbiljett ut ur Panama, vilket i det här fallet blev en enkelbiljett till San Jose i Costa Rica. Och eftersom samma inreseregler gäller i Costa Rica så tvingades jag några dagar senare köpa även en biljett ut ur landet för att på så vis hamna i södra Mexico, så nära gränsen till Belize det gick att komma.

Panama City Marathon var en olidlig kamp mot värmen där det krävdes två långa uppehåll på luftkonditionerade snabbmatsställen för att överhuvudtaget ta sig runt banan. Och det skulle bli än tuffare veckan senare när End of The World Marathon avgjordes i Belize.

Namnet till trots så har den inte att göra med det geografiska läget på världskartan, utan om Majafolkets spekulationer om att jorden skulle gå under 2012. Så här skriver arrangören själva om namnet:

The first Placencia Marathon & Half Marathon was held in December of 2012, days before the end of the Mayan Calendar on December 21, 2012. That date, often referred to as the “End of the World” was especially significant in Belize where the Mayans have lived for hundreds, if not thousands, of years. Although the world did not end in 2012, we retained the name “End of the World Marathon” in honor of the distinguished writer Aldous Huxley, who wrote in 1934 about Belize ’If the world had any ends, British Honduras would certainly be one of them.

Alla startavgifter i maratonloppet går till skolstipendier för elever boendes i området så det finns alltså ädla motiv till att ställa upp i tävlingen. Det är dessutom, sina  enkla förutsättningar till trots, ett bra arrangemang med allt som man behöver för att skutta runt 42 kilometer. Man bör dock vara acklimatiserad till temperaturen när man ställer sig på startlinjen i loppet.

Trots den tidiga starten i Belize så blev nämligen värmen övermäktig och redan efter 26 kilometer insåg jag  att hade nått vägs ände i End of The World Marathon.

Världen gick trots detta inte under för egen del och med ett års betänketid så är jag ganska säker på att jag återkommer till tävlingen. Och då acklimatiserad till tropisk värme.

För mer information: End of the World Marathon.