Om löpning

Bloggare låter som något som proppar upp i rör, och orsakar översvämning.
Mental översvämning. Annan översvämning.

Så det gäller att hålla sig kort. Hålla sig smal.
Grundförutsättningen är naturligtvis en enorm självöverskattning i kombination med en total brist på självkritik. Plus ett visst mått av självironi.

Där kan jag bocka av åtminstone två av tre.
Och jag får absolut inte glömma (säger Gud = webbansvarig) att det ska handla om löpning. Att det är en blogg om löpning. Nä, det ska jag inte glömma. Sedan är förstås löpningen som spiken i soppan. Det är runt den världen (min) kokar.
Bobbel, bobbel, bobbel.

Luktar så gott så. Luktar sura strumpor och svettiga löpartights och salta linnen … och kanske lite grönkål.

Det här kan sluta hur som helst. Beror lite på dig, bästa läsare. Eller bäste läsare. Vet i alla fall en som kommer att läsa (hej mamma!). Och en till. Brorsan. Livrädd för att jag ska skriva om honom.
Vilket jag visst just gjorde.
Så häng på nu. Ta rygg. Men springer du förbi blir jag förbannad!