Race report – Sätila Trail
I lördags var det dags för Sätila Trail 45 kilometer, det första ”riktiga” loppet som jag har sprungit nära Kinna där jag är uppväxt. Dagen startade med en solig och krispig morgon, löparväskan var packad med all obligatorisk utrustning och jag var lite nervös.

Efter att ha tittat på målgångstiderna förra året som var 4:03 för den segrande damen så viste jag att jag hade en liten chans att springa på den tiden och där med kanske också vinna. När starten gick sprang jag iväg i snabb takt och min plan var att hitta till det tempo som jag sprang Ursvik Ultra på i början av året där jag sprang 45 kilometer på 4:20. Banan i Sätila bestod av två varv, det första på 25 kilometer och det andra på 20 kilometer.

Första delen av banan gick längs med stranden på nord-östa delen om sjön Lygnern och sedan ut på stigar i skogen där det var riktigt blött, lerigt och halt. Den första och längsta stigningen under loppet kom efter ungefär fem kilometers löpning, ett parti som gick på grusväg. Efter att vi hade kommit upp på höjden följde en blandning av stig, grusväg och asfalt. Stigarna var rejält blöta efter allt regnande i veckan, det var tungt och det kändes stundtals som att springa i en myr med vatten upp till knäna. Det var bara att springa och försöka hålla sig på fötter. Även om mina Hoka Speedgoat blev lite tunga när de blev blöta så hade jag troligtvis så bra fäste som man kan ha på det underlaget. De funkade utmärkt på grusväg där man kan få ont i fötterna av alla stenar om man har för tunna skor och jag hade bra fäste på det hala underlaget i skogen så jag är nöjd med valet av skor. Jag höll min tidsplan och kände mig trygg i min löpning. Som mantra tänkt jag på att ”jag springer mitt lopp utefter min plan och låter mig inte dras med i onödan i ett för högt tempo”. Efter första varvet kom vi tillbaka till Lygnevi Loge och gav oss ut på varv två. Jag kände att jag var ganska trött i benen efter allt klafsande i vatten och lera och jag hoppades innerligt att varv två inte skulle vara lika lerigt. Jag påminde mig själv om att vara tacksam för alla lätta kilometrar på grusvägarna även om jag tycker att det är roligare att springa på stigarna. Skogen i Sätila är verkligen fin och smaragdgrön på vissa ställen. Efter 33 kilometer sprang jag ifrån den grupp som jag hade haft sällskap med sedan 21 kilometer in i loppet. Jag höll min tänkta fart och gruppen var ibland före och ibland efter mig men efter 33 kilometer så började deras ben bli riktigt trötta och jag fortsatte på min plan och kämpade på lite stressad av att jag visste att jag var första dam men att jag inte hade någon aning om vart närmsta dam befann sig.
Det är skönt att ha erfarenhet av att springa långa lopp då jag kände att jag kunde hantera kroppen och huvudet när jag blev trött och fortsätta att springa på med vetskap om att det snart känns bättre igen. En fot framför den andra och så fortsatte jag till det var ungefär sex kilometer kvar till mål, då kom nämligen Ramhultsfallt, ett vattenfall som man skulle ta sig över. Det var väldigt fint men också ganska stökig terräng. Benen darrade lite osäkert när jag smidigt försökte hoppa mellan stenarna i vattenfallet. De resterande kilometrarna var lite mer tekniska men också väldigt fina. När jag såg Lygnevi Loge och insåg att jag snart skulle gå i mål så kände jag mig lättad. Lättad över att jag hade klarat att springa på och hålla ledningen hela loppet samt att jag äntligen skulle få sluta springa och gå i mål. Lera i all ära men det blir ganska jobbigt i längden.

Jag vill tillbaka och springa de längre loppen, jag ska fundera på 120 kilometer tills nästa år. I år med all lera var 45 kilometer riktigt tufft och alla som tog sig runt oavsett distans är riktiga kämpar. Jag fick frågan efter målgång hur jag hade tagit mig an den tuffa banan. Jag har nog inget riktigt bra svar annat än att jag aldrig slutade springa. Sätila Trail är ett välarrangerat och familjärt lopp, det finns en distans för alla men man skall inte underskatta underlaget.