Race report – Stockholm maraton


Jag hör ljudet att ett bankande hjärta. Folk runt omkring mig ser glada men förväntansfulla och nervösa ut. Det ligger en spänning i luften. Hjärtat börjar slå snabbare och speakern börjar att räkna ner till starten av Stockholm maraton. Jag ser ASICS slogan som står skriven över startfållan “det är målet som räknas” och jag tänker att vi runt 17.000 löpare som står startklara har på ett sätt samma mål, att springa ett maraton. Det är ganska mäktigt för det är ju målet som räknas oavsett om det bara är att ta sig runt, kriga för ett PB eller att ta SM-medalj. I mål har alla, oavsett hur snabbt man har sprungit tillryggalagt 42.195 meter. Starten går och vi är iväg.

Mitt mål var att slå min tid från 2015 nämligen 3 timmar och 26 minuter och jag hade bestämt mig för att hänga på farthållare för 3 timmar och 15 minuter. Jag var väldigt osäker vid starten på om jag skulle fixa det då jag hade vart ordentligt förkyld och nästa inte sprungit någonting de två sista veckorna inför loppet. Jag hängde på farthållarna men tyckte att vi låg lite väl snabbt i början men i mitt stilla sinne så tänkte jag att det var nog bara för att komma ut ur den första gruppen av löpare. Men när vi passerar 5 kilometer på 22 minuter och ca 40 sekunder snabbare än beräknat började jag förstå att jag skulle få svårt att hålla det tempot i fyra mil men skam den som ger sig, det är väl bara att springa tänkte jag. När vi passerar 10 kilometer på 45 minuter blankt så börjar min kropp att säga ifrån. Därefter blev det en mental kamp för att ta mig i mål. Kroppen blev otroligt seg och jag fick verkligen kämpa för att hålla 5:00 tempo. Ingenting hjälpte, inte ens gel. Det gick ändå hyfsat till 21 kilometer som jag passerade på 1 timme och 40 minuter, nästan två minuter snabbare än på Göteborgsvarvet två veckor tidigare. Vid Strandvägen stod min sambos syster och hennes lilla dotter och hejade vilket gav lite energi. Jag visste att de skulle stå där så jag försökte se stark och snygg ut där jag sprang även om det började kännas tungt. Jag sprang på längs Kungsträdgården, ut mot slottet och de nya backarna på Söder. Jag måste säga att jag alla dagar i veckan föredrar den gamla bansträckningen via Söder Mälarstrand jämfört med årets sträckning upp på Hornsgatan. På varv två kunde man få en gel på Lundagatan, jag hade precis tagit en gel vi det tillfället och hade ytterligare en I mitt flipbelt och var inte så där jättesugen på en gel till just då så det fick vara. Jag tänkte “hell-no” och sprang vidare mot Västerbron. Innan Västerbron var det fullt galej och en person stod med en supermarioskyllt som man skulle slå på för att samla kraft inför bron. Det är ganska konstigt men jag tycker absolut att detta är en av de bättre delarna på banan. Uppför bron hade ASICS gjort en runway och på krönet satt en skyllt som sa “Don’t Run – Fly”. I det skedet hade jag mer än gärna gjort det men min kropp samarbetade inte riktigt med mig och jag kunde inte annat än att skratta åt eländet och mitt taffliga försök till att “flyga” i nedförsbacken ned mot Rålambshovsparken. Det var en konstig känsla för jag hade inte ont någonstans men det var som att springa i en dröm – hur mycket jag än tog i så kom jag inte snabbare framåt än i 5:05 tempo. Ganska långsamt för mig i en nedförsbacke. Jag tog mig förbi Stadshuset och upp på Torsgatan mot Odengatan. Det var en lättnad att se 40 kilometerskylten när jag svängde av Odengatan in på Karlavägen. När det var en kilometer kvar stod min moster och kusin och hejade. Jag försökte få till ett tappert leende men det var svårt då mitt fokus låg på att bara ta mig i mål. Den glädjen jag kände i kroppen när jag svängde upp på Sturegatan och såg stadion är obeskrivlig. Jag tar in människorna som hejar och njuter faktiskt lite av att bara vara där och då. Jag inser att jag kommer att klara mitt femte maraton och jag kommer att få en ganska skaplig tid även om den var ganska långt ifrån mitt mål. Jag tar mig in på stadion och sätter av en sista, troligtvis ganska långsam spurt in mot mål. Jag tar mig över mållinjen på 3 timmar och 38 minuter. Efter förutsättningarna och hur tungt det kändes att springa är jag nöjd med tiden. Det blev 32 kilometer pannben och det som inte dödar det härdar. Väl i mål fick jag en medalj och en flaska vatten och begav mig mot Östermalms IP för att möta upp min sambo och hämta min väska. Jag unnar mig att ta en massage, något som har varit min målbild under den senare delen av loppet. På vägen hem går jag och min sambo längs med bansträckningen på Odengatan och hejar på krigarna som ännu inte har tagit sig i mål. Jag är stolt över att kunna säga att jag tillhör det som tog mig runt Stockholm Maraton 2017, I slutändan är det ändå målet som räknas. Tack För ett riktigt bra arrangerat lopp!

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Kom i form nu! Bästa tipsen för dig som vill bli snabb, stark och skadefri i vinter
  • Vi har testat 10 smarta träningsklockor
  • Run streak med RW: Spring lite varje dag och förändra ditt liv
  • Benhård träning: Övningarna som ger dig kraft i benen
  • Heta julklappstips
  • Forskning: Farväl inflammation
  • Smart mat: Stärk immunförsvaret

 

Prenumerera

Långpass på Söder


Helgens långpass på 30 kilometer gick runt de tre öarna Kungsholmen, Långholmen och Södermalm. 30 kilometer är ganska långt och ett perfekt tillfälle att passa på att se sig om i sitt närområde genom att springa en annan runda än den man brukar springa. För mig är det viktigt att få komma ut och uppleva nya rundor och platser. Oftast ser jag ingen mening med att springa samma runda två gånger på raken under ett pass bara för att samla kilometer, som att exempelvis springa Kungsholmen runt två gånger. Det finns så många fina platser att se och varje löprunda har sin charm.

En stor drivkraft i min löpning är att ständigt upptäcka nya platser, som ASICS kampanjen säger It’s a big world – go run it.

Backintervaller i skidbacke


I veckan var det dags för 10×60 sekunders backintervaller i ett tempo något snabbare än milfart. Som den ingenjör jag är räknade jag ut lite snabbt att jag skulle behöva en backe som var runt 230 meter lång. Man tager vad man haver tänkte jag och gav mig iväg till den längsta backen i närheten som jag känner till, en gammal skidhoppsbacke.

Efter att ha släpat mig upp till backen via en skogsstig var jag på plats och redo för dagens pass och väl på plats såg jag att backen kanske lite väl brant men ändå tillräckligt lång, vilket var det viktigaste.  Backintervaller är något som jag tycker ju väldigt mycket om men jag måste medge att backen var väldigt jobbig och jag fick kämpa hårt för att behålla löptekniken. Backintervaller ger så mycket, både styrka och löpteknik – det är helt klar värt allt slit!

Det var absolut inte sista gången jag sprang upp och ned för den backen, jag tror att vi ska bli bästa vänner.

Årets första dopp


I helgen var jag hemma på Västkusten, det är verkligen härligt att bara umgås med familjen en helg när man bor långt hemifrån. Jag ser alltid fram emot att få komma ut och njuta av naturen och omgivningen när jag är hemma, det är något speciellt med att springa längs med kustlinjen och det glittrande havet. Som tur är har jag en morbror som är lika löptokig som jag, vilket innebar sällskap på veckans långpass. Vi har vart ganska jämna tidsmässigt de gånger som vi har sprungit Stockholm Marathon, det är alltid diskussioner om vilken tid man sikar på och taktik inför loppet. Tur att jag har någon i släkten som jag kan tävla lite med!

Vi gav oss iväg tidigt på söndagsmorgonen och sprang söder ut längs landsvägarna från Varberg, förbi gårdar och hus i strålande solsken. Det är helt fantastiskt att kunna springa och få uppleva världen på det viset, fötterna tar dig till platser där du inte har vart förut och antagligen aldrig heller skulle ha fått tillfälle att besöka om det inte hade vart för löpningen. Det blev en löprunda på 140 minuter i behagligt 5:33 min/km tempo. När löprundan började närma sig slutet så kom vi på den fantastiska idén att avsluta löprundan med ett dopp i havet, årets första dopp. De andra besökarna på stranden måste nog trott att vi var lite smått galna.


Vilken frihetskänsla – kallt men underbart och bra för återhämtningen har jag hört!

Yasso 800’s – Intervaller när dom är som värst


Under förra veckan sprang jag det hittills klart jobbigaste passet under hela vår träningsperiod, Yasso800’s. Det är ett pass som innebär att man springer tio stycken 800 meters intervaller med 400 meters joggvila mellan intervallerna. Det sägs ju att snabba 800 meters intervaller kan vara en av de jobbigaste distanserna som finns och under detta passet skulle man springa distansen tio gånger. Det är lite konstigt att jag kan tycka att det är jobbigare att gå ut och springa tio stycken 800 meters intervaller snabbt än att springa tre mil i kuperad terräng. Jag var även lite nervös och spänd inför passet eftersom att Yasso 800’s också är ett test för att förutspå den tid som du skulle kunna springa ett marathon på, genom att räkna ut den genomsnittliga tiden i minuter och sekunder för de tio intervallerna. Då jag aldrig har kört ett sådant pass tidigare var jag osäker på exakt hur hårt jag skulle pressa mig för att orka med alla tio intervaller.

Efter 3 kilometers uppvärmning till Kristinebergs IP var det dags för testet. Den första intervallen var ganska jobbig och de nio återstående intervallerna kändes då nästan omöjliga, men intervallerna gick bara bättre och bättre ju fler jag gjorde. Efter att jag hade klarat av de fem första intervallerna och började jag känna hopp om att detta pass skulle nog mot allt förmodan gå att genomföra. Passet gav en massa energi efteråt när jag hade klarat av alla intervaller men under passet var det stundtals väldigt jobbigt. Genomsnittstiden på mina intervaller blev 3 minuter och 12 sekunder vilket enligt testet skulle motsvara ett marathon på 3 timmar och 12 minuter. Det skulle innebära en förbättring av mitt PB med 32 minuter! Det ska bli så spännande och se vilken tid jag kan göra på Stockholm Marathon. Efter det passet kan jag inte annat än att vara lite stolt över mig själv!

Motivation


Vad som ger någon motivation kan vara väldigt olika saker från person till person. Enlig Nationalencyklopedin definieras motivation på följande sätt:

”motivation (av motiv), psykologisk term för de faktorer hos individen som väcker, formar och riktar beteendet mot olika mål.”

Min bästa tipps för att hitta motivationen att komma ut på den där planerade rundan när man inte alls kanske har lust till det eller om man tycker att man inte har tid hittar ni i listan nedan:

  1. Det blir inte roligare än vad man gör det, inställningen är allt. Ser du fram emot att få gå ut och springa och du visualiserar att det kommer att bli en härlig löprunda med vänner eller ett tillfälle att få lite egentid kommer löprundan att kännas kul.
  2. Ta på dig kläder och skor som du känner dig riktigt fin och snabb i. Huvudsaken är att du tar på dig något som du känner att du trivs i och samtidigt är bekvämt att springa i.
  3. Anmäl dig till ett lopp. När man har ett lopp att springa måste man komma ut och springa för att förbereda sig för det loppet. Jag brukar ibland tänka att om jag inte ger mig ut nu och har det lite jobbigt idag så kommer det att bli väldigt jobbigt under loppet.
  4. Boka in löpning med en vän eller med några kollegor och gör det till en kul grej och en del av veckan.
  5. Gör det till ett äventyr och se skogen eller staden som din lekplats. Spring en helt annan väg och se vad du hittar. Jag brukar ibland springa lite vilse med flit bara för att utforska nya områden.
  6. Spring till eller ifrån jobbet. Det är ganska härligt att kunna springa förbi alla bilköer på morgonen eller springa hem i en magisk skymning om kvällen.
  7. Tänk tillbaka på första gången du var ute och sprang och hur långt du har kommit sedan dess. Det är viktigt att komma ihåg att träning ger resultat.