Sommarnummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • SUPERFRIDA starkare än någonsin
  • Spring i sommar. Så tränar du bäst på hemmaplan
  • Testa Musses styrkepass
  • Perfekta powershakes! Bästa mellanmålet
  • 4 roliga utmaningar
  • 7 grymma ryggsäckar i stort test
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Följ med in i ultrakänslan- varför jag springer


Det här skrev jag efter mitt första 100-miles och ganska precis en månad före mitt andra.

Följ med in i känslan #ultra

Idag ringde klockan tidigt igen. Jag nästan längtar till de här mornarna när jag knackar världen på axeln. ”Bu, jag var uppe först”. Tankarna och luften är klar. Det är ingen uppoffring längre. Det är ett sug. Mitt egna lilla universum.

Många undrar om min löpning. Vad? Hur? Varför? Och ska jag väl berätta vad jag gör så blir det så viktigt för mig att förmedla det fina i ultra. Jag vill så gärna förmedla den känsla som gör att jag gör det här.

Det är flera känslor. Det är ett spektrum. Det låter såhär.

Jag har gått och väntat på den där längtan. Som jag hade innan TEC. Som jag inte visste då hur den kändes. Hur det känns när man sprungit 12 mil, har 4 kvar. Det är så otroligt tufft men man vet att man klarar det. Genomförandet växer i hela kroppen. Jag kommer fixa det. Herregud. Jag kommer klara det. Jag orkar. Jag kan.

Nu. Längtar jag dit igen. Känner jag mig redo. Det är fyra veckor kvar. 1,5 vecka av ganska hård träning. Och jag börjar se konturerna av mitt drömlopp. Plan A sub 20 hr, plan B sub 22 hr och plan C- att bara genomföra. Det är fortfarande bara andra gången jag gör det här.

Det är ett lugn. Det är ett fyrverkeri. Det är som hela kroppen briserar i lycka. I eufori. Det är gåshud, svett, tårar och blod.

Det är att vara starkast i hela världen. Det är att vara svagast. Ha mest ont. Vara tröttast. Vara piggast.

Orka allt. Orka hur länge som helst.

Vara flygande. I 100 miles. Ta en bit godis och känna hur glukos bokstavligt åker ut i musklerna. Upp i huvudet. Att känna varje muskel jobba. Att känna varje steg i en bitterljuv smärta.

Att vara närmre allt. Att vara längre ifrån allting.

Det är att vara alldeles alldeles ensam. Brottas med att vara vettig och skvatt galen. Gräva långt in i själen för att ta ett enda steg till.

Det är att vara tillsammans med allt och alla.

Allt det.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Annies triatlondagbok


Jag har faktiskt kört tre triatlon! Jag har inte varit så bra på att träna för dem men jag har varit näst intill euforiskt nöjd när jag kommit i mål.

2011 körde jag Stockholm Triatlon (innan det blev värsta stora loppet). Det var medan N genomgick sin levertransplation. För att distrahera mig. Det var nog bland det sjukaste jag gjort. Läs om det här och här. Ha näsdukar redo.

2012 körde jag och Annelie Arvika Triatlon. Det var verkligen roligt. Och helt galet. Det var SM samtidigt och massa duktiga riktiga triatleter på plats. Jag sprang min 10 km på sub 50 minuter och simningen var årets andra simpass. Galet! Läs racereport här.

Och så min halvironman i Vansbro 2013. Också värdelösa förberedelser. Det var helt brutalt jobbigt. Jag bokstavligen STAPPLADE halvmaran, N sa att det inte såg ut som jag rörde mig framåt. Hemskt! Och underbart på samma gång. SKrev lite tankar om vad man ska tänka på här. Skrattar fortfarande gott åt det här. Tänk att inte kunna pumpa cykeln???

Ha en fin dag!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Sommarkroppen


Jag är ju lite bohem även till vardags men på sommaren, speciellt på landet spårar det ur än värre. Förra sommaren var kroppen urstark- herregud jag hade en vavavoomförlossning. Kände mig som en stark urkvinna. Sen var den förstås sladdrig och mjölkstockig och sådär men ändå- stark!

I sommar är kroppen också stark. Överallt utom i mitten på ryggen. Den strular och jag vet inte vad jag ska göra. Eller jo det vet jag: ta hand om den. Det är ”bara” nerver. Jag kan hoppa och åka ned i split och stå på händer och ha mig men rotationen i ett löpsteg kan sätta igång allting. Varannat löppass går det bra. Varannat ballar det ur.

Men i övrigt! Sommarkroppen:

Skitiga fötter.

Bruna men lite håriga och småbitna ben.

Avbitna naglar på händerna, som också är lite skitiga.

Fräknar. Överallt.

Oborstat hår. Vissa dreadstendenser. Badar i sjön och sätter en tofs. Flera dagar i rad. Vill inte gissa hur det ser ut därbak.

Bruna axlar. Något svedda.

Ögonbryn som börjar likna ett MCDonalds M.

Utsövd. Utvilad. Oftast nybadad. Och ofta nytränad. Gött.

Hoppas du har en fin sommar och lyckas släppa press och stress!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in