Stenåldersmänniskan som ville äta munk och åka ferrari

Självklart sitter jag likt många andra i soffan och försöker ta in det som hände i Bryssel idag.

Det här är våld som många i världen lever med dagligen. Det är en rädsla som ännu fler lever med.

Det blir superfuttigt att försöka säga något. Men att prata om det och dela sina känslor är både ett sätt att hantera för de som drabbats. Det är ett sätt att processa alla tankar och prata är bra. Det kan hjälpa att visa sitt stöd genom att manifestera det i sina sociala medier.

Men det är också viktigt kan jag tycka att reflektera över vad man faktiskt gör. För det vi gör, hur vi väljer att använda vår demokratiska rätt det påverkar inte idag men framöver.

Sen får man igen en möjlighet, en käftsmäll i att se perspektiven. Både jag och min chef ville hem till våra barn idag enades vi om när vi läste uppdateringarna från Bryssel. Stressen på jobbet, den släpper jag ofta, men rejält igår redan när jag nåddes av nyheten att Martha Ehlin avlidit. Martha är en vän till min fästman (som också är transplanterad). Hon var så ung och det är så orättvist. Ord kändes futtiga då också.

Spontant vill jag fly. Ta barnen långt bort från storstäder. Aldrig flyga mer. Inte ned i tunnelbanan (det har jag redan undvikit sen länge iofs). För jag har inte lust att vara modig i det här läget.

Däremot kan jag, när jag lugnat ned mig, tänka att vi kan göra så mycket genom hur vi agerar i vårt samhälle. Ingen kan göra allt. Alla kan göra något. Ingen föds ond.

När jag sprang från jobbet i fredags kände jag en enorm tillfredställelse. Jag hade betat av så mycket. Gjort så mycket saker och kunde bocka av både med penna och mentalt saker jag tyckt varit utmanande men även på studs fått till lite nya idéer och lösningar bara genom att vara väldigt närvarande (och druckit rejält med kaffe).

Jag hade verkligen ställt höga krav på mig själv hela veckan.

Och i och med att jag tränar för ett 8 mils lopp så ställer jag krav på mig genom träningen också. Den är inte direkt ”såsig” just nu utan det är två tuffa veckor till innan jag trappar ned inför den. Och jag har jätteperspektiv på detta: Det är ett fritidsintresse som jag främst håller på med för att det är njutning så det får verkligen inte stressa eller belasta för mycket.

Men nu visste jag att jag skulle prestera på ett träningspass på söndagen så jag tvingade mig själv att bara fokusera på att njuta och vara närvarande och inte utmana mig på något sätt eller bedöma saker jag gör resten av tiden.

Det gick bra. Trots att jag skulle laga mat och efterrätt med lillspark hemma till två vänner som skulle komma över. Bästa Katta sov dessutom kvar och vi hann hänga och prata och det var så mysigt! Att umgås- det äger! Hinna reflektera medan man pratar, utan avbrott, sådär som man inte kan via telefon- stort!

Hela lördagen var som en raggsocka: Bara mys. Självklart smög det på mig att ”borde jag inte köra den där tvätten, röja bort det där, kolla upp det där..” men jag stod emot. Bara mös. Åkte till svärisarna med lillspark för vi två var själva i helgen och lade mig tidigt och lade bort de jobbrelaterade böcker jag har beställt och tittade på två avsnitt Suits och läste DN.

Men idag. Fokus! Upp kl 06. Kaffe. Laddade blåsan med Umara sportdryck och några bars och planen var att springa 5 mil och vara tillbaka hos svärisarna runt lunch.

Mötte upp bästa Caroline som kan TEC-banan typ i sömnen. Vi pratade och tassade i lätt snöfall och sen anslöt Peter och två andra löpare. Vi betade av två varv till. Banan är så trixig att hitta på grund av alla små stigar. Man måste verkligen veta var den går. Den är fin men utmanande.

Note to self: Det är supertrevligt att springa med sällis men allt tar mycket längre tid. Jag hann således inte få ihop mina 5 mil- det blev runt 43-45 km tror jag men det var så trevligt och det var så värt det för att få det fina sällskapet och få springa på banan.

Stänger veckan på 9 mil som är mitt volymmax på över 2 år. Kroppen fortsätter suga åt sig milen. Love it.

Så så viktigt att identifiera hur mycket av tiden som är ”prestationstid” och var man har sin ”icke-prestationstid”. Se att man faktiskt har sån tid. Så inte allt är prestation. Från hur det ser ut hemma till vad man äter, till hur man ser ut till vad man tvättar håret med till var man fikar till hur man tränar… Ni hajar. Många tar ju tex till yoga och annat men kan inte ens där vara icke-presterande utan bedömer sin fysiska prestation.

Tankar inför nästa vecka helt enkelt! Må så gott!

Har du en dröm? Vad står ivägen för den? Det finns de som får kämpa för sina drömmar, och får skapa helt nya då de gamla slagits isär.

Allmosor i all ära men att hjälpa folk hjälpa sig själva det äger!

Det är det vår förening Starstruck Unlimited jobbar med.

Vi stödjer Panzisjukhuset i Kongo och det gör Timbuktu också.

I samarbete med PMU har han spelat in en film med några av kvinnorna där.

Den är fyra minuter och den är stark, obehaglig men inspirerande.

Snälla se den här.

Vill du göra något?

Superenkelt- tillägna helgens promenad, långpass eller joggingtur till vår resa mot 1000 mil till Panzisjukhuset.

Du gör det här:

Smsa RUNFORPANZI *mellanslag* ditt namn- om du vill, till 72980 så ger du 100 kr.

Skriv en kommentar i gästboken med antal kilometrar- alla kilometer välkomna!

Hjälp andra, hjälpa sig själva och få frisk luft och motion!

Jag är förälder och jag har åsikter som jag oftast håller borta från den här bloggen om föräldraskap. Jag ba ORKAR inte med de många onyanserande, raljerande och ofta helt värdelösa, ur ett kunskapsperpektiv, diskussioner jag sett när jag av misstag hamnar på tex Familjeliv. Jag pratar med barnmorska eller vänner med barn om jag undrar något. Inte med främlingar på nätet. Så. 

Men nu måste jag skriva av mig. För när jag får en klump i magen då måste jag det. Jag arbetar ju dessutom med arbetsmiljö så det området är mig varmt om hjärtat.

Jag har en snart 7-åring och en snart 2-åring. Så jag har varit på föräldramöten i typ 6 år nu. Varit föräldrarepresentant därtill.

Jag har sån respekt för förskolepersonal. Skolpersonal också. Och massa annan personal men nu handlar det om pedagoger som tar hand om det viktigaste som finns: våra barn.

Och det här att vi lever i ett samhälle där många föräldrar bär runt dåliga samveten och är ganska nojiga och ibland verkar glömma att de ingår i ett samhälle där vi faktiskt har det väldigt bra. Våra barn i Sverige idag- I promise- det går nog knappt att få det bättre vad gäller utbildade pedagoger, säkra miljöer, bra mat osv osv osv.

Men eftersom många är borta från sina telningar hela dagarna och inte riktigt har tid att sätta sig in i hur det är på förskolan egentligeni  Har lite dåligt samvete för det och är lite stressade. Då får de något kontrollbehov som kan ta sig i uttryck av ganska otrevliga krav och ifrågasättanden som de riktar mot förskolepersonal. Ganska okonstruktivt. Jag skrev om detta på FB idag och fick många kommentarer av vänner som också upplevt liknande så jag kan inte vara helt ute och cykla nu.

Jag blir ledsen när jag hör om föräldrar som bara klagar. Utan att sätta sig in hur personalens upplevelse är. Vad de faktiskt kan påverka och vad de själva utsätts för vad gäller personalomsättning, hög volym, sjuka barn, sjuk personal, massa nya små barn, rutiner, krav, policies osv osv. Det är deras arbetsmiljö också.

Föräldrar som klagar på ett otacksamt okonstruktivt onyanserat själviskt jäkla sätt rent ut sagt på föräldramöten.

Jag menar inte att man inte ska lyfta fram utmaningar, problem och brister. Föräldramöten hålls ju ofta för att delvis hitta förbättringspotential och informera. Jag menar bara att om man vill att en person ska förändra ett beteende så kanske det är läge att sätta sig in i den personens situation först. Och se att början på problemet är att man lämnar bort barnet hela dagen. Sen tar en utbildad person hand om barnet i en säker miljö med läroplan, skyddsplaner, krisplaner, policies så det sprutar ur öronen, rutiner för det mesta. Det är en ganska bra tjänst bara där. 

Våra förskolepedagoger har ett helt galet jobb. De gör ett helt fantastiskt jobb. Jag skulle aldrig klara det. ALDRIG! Jag är så så tacksam. 

Man kan börja där. Tacka. Uppskatta. Fråga ”hur tänker ni runt XYZ?”. ”Varför är det på det här viset?” ”Hur har ni det?” ”Är det något vi som föräldrar kan göra för att underlätta ert arbete?”

Kom med förslag. Fråga varför. Fråga hur. Men alltid också med ”tack för att ni gör ett av världens viktigaste jobb, vi förstår hur utmanande det måste vara. Vi är så tacksamma”. Jag tror, alla gånger, att deras arbetsglädje ökar om de får uppskattning. Då trivs de bättre, då känner barnen av det. Då mår barnen också bättre.

Jag läser regelbundet både på PubMed men även på American Journal of Clinical Nutrition.

Det forskas på lite allt möjligt- det är en stor värld och olika världsdelar och länder har olika fokus. Intressant!

En studie kan handla om att minska mortalitet hos nyfödda och en annan kan handla om att optimera viktminskning. Worlds apart liksom.

Här är tre studier som jag tänkte nämna från månadens utgåva

Frukostvanor, energibalans och hälsa

En randomiserad studie på överviktiga vuxna där man såg att de som åt frukost rörde sig mer under förmiddagen än om de fastade. Detta lierar med beteenden man sett hos de som minskat sitt energiintag i andra studier. Det fick dock inte eftekt över 24 timmar.

De som fastade på förmiddagen kompenserade generellt för detta senare.

Det man dock såg var en fördelaktig insulinkänslighet (bättre förmåga att hantera socker förenklat) hos de som fastade. Det är ett argument som många som förespråkar fasta håller i.

Ökat proteinintag under viktminskning bevarar fettfri massa

Det här var en studie som ville bevisa en princip och se hur ett ökat proteinintag kombinerat med energiunderskott och hård träning på verkar kroppssammansättning

Under fyra veckor fick två grupper med 20 unga män vardera äta ett 40% kaloriunderskott (rejält alltså!). Den ena gruppen fick äta 1,2 g protein per kilo kroppsvikt och den andra gruppen dubbelt så mycket- 2,4 g/kg kroppsvikt.

Båda grupperna fick träna hårt 6 dagar i veckan med intervallträning samt styrketräning.

Resultatet var att gruppen som fått mer protein behöll betydligt mer fettfri massa än gruppen som åt mindre protein.

Båda grupperna uppvisade liknande ökningar i träningsprestation så där visade iallafall den här studien att man inte måste maxa på med protein av den anledningen.

Mammor som drack druvjuice rik på flavanoider körde bil bättre

Ja man studerade kvinnor som fick sån här druvjuice eller placebo och såg att de som drack druvjuicen (en speciell druva som heter Concord till o med) körde bil bättre, fick bättre närminne och alltså fick bättre kognitiv förmåga.

Skippa druvjuicen och ät blåbär och mörk god choklad säger jag!

Alla studierna hittar ni här