Träning mot ett mål

8 km hem i tröskelfart igår var hundra gånger jobbigare än alla mil jag sprang i helgen. Som en urvriden trasa var jag sen. 6,5 kilometer in imorse efter 14 hr fasta gick desto bättre. Speciellt mot slutet. Heja kroppen. Du verkar fatta! Och angående periodisk fasta- jag gör detta pga TEC. Inget annat. Jag tror inte de gynnar alla. Jag tror att för vissa kan det slita på kroppen.
Ska skriva mer om det senare.
Idag släppte jag en herrans massa info om min kostöversyn på kontoret.
1400 anställda på huvudkontoret. 1400 åsikter. Fick massa positiv feedback direkt så är väldigt varm i hjärtat. Nu ska jag försöka N J U T A av detta och inte kasta mig över nästa projekt på en gång.
Njuta ska jag först ikväll med Sara på Beautiful Business Award. Klurar lite på begreppet men är stolt att min arbetsgivare är med och arrangerar detta.
Klockar mot 25 mil löpning i januari och kommer fortsätta öka den dosen fram till april.
100 km/h som vanligt. Försöker lära mig vila och reflektera. Vila i fullföljda mål. Vila i förändring – svårt!

Sitter och är lite dimmig i ögonen. Av rörelse och av glädje. Av att vi goddammit gjorde det!

Jag har jobbat med välgörenhet i flera år på olika sätt. Transparensen är otroligt viktig. Givare är kräsna. Vi vill se att pengarna kommer fram. Att de gör skillnad. Som revisor har jag granskat att just detta sker.

Det var kriterierna och är kriterierna som vi jobbar efter med Tjejmarathon. Vi vill göra skillnad på riktigt. Vi vill att pengarna vi samlar verkligen ska gå fram och därför är väljer vi noggrannt vilka vi stödjer. Därför duger inte vad som helst.

Därför är det här helt underbart. Susanne Allden som är programansvarig på Panzisjukhuset har översatt en kongolesisk kvinnas berättelse om hur hon fått hjälp tillbaka till ett värdigt liv genom vår insamling.

Ta dig tid att läsa nedan. Du som var en av de flera hundra som sprang eller stöttade Tjejmarathon 2012- känn en enorm stolthet. Du som inte var med- du är så varmt välkommen att stötta vår insamling till Bangladesh. Dela gärna detta inlägg- kommer släppa det på Tjejmarathons sida också.

Jag och Madde (hon är mammaledig men jag VET!) är så taggade för i år! Nu ska jag hålla tyst och låta Susanne och Furaha* tala:

Nedan följer en berättelse av en ung kvinna som levt två år med en fistel och som tack vare er generösa hjälp kunde få hjälp på Panzi-sjukhuset utanför Bukavu i östra Demokratiska Republiken Kongo.

Jag heter Furaha* och jag kommer från en by i provinsen Katanga i DR Kongo. Jag är 23 år gammal, är gift och har fyra barn. Jag levde ett bra liv tills en dag då jag skulle föda barn. Det var 2010, men jag minns inte helt vilken månad det var. Jag var hemma och var på väg att börja föda, och min man kallade på hjälp från byns barnmorska. Det närmsta sjukhuset ligger långt från vår by och vanligtvis så brukar allt gå bra när byns barnmorska hjälper till. Men den här dagen gick det inte som planerat. Det uppstod komplikationer under förlossningen och barnmorskan kunde inte reparera de vävnadsskador som uppstod. I rädsla för att förlora barnet, bestämde min man att vi var tvungna att åka till sjukhuset trots allt, för att se om barnet gick att rädda. Vi tvingades transportera oss med hjälp av en trä-eka och kom fram först en dag senare. Väl på sjukhuset försökte läkarna göra ett kejsarsnitt för att rädda barnet men det var redan försent och mitt barn var dött. Under de två år som gått sedan den dagen har jag läckt urin, både dag och natt.

När jag lämnade sjukhuset och kom hem försökte jag kurera mig med hjälp av en traditionell läkemedelsmetod men inget hjälpte. Jag pratade med flertalet personer, men ingen kunde ge mig svar på vad som var problemet eller hur man kunde lösa det.

Eftersom jag läckte urin hånades jag ofta av andra, och de undvek mig när jag gick i kyrkan eller om vi träffades på marknaden. Alla som passerade mig på gatan skrattade åt mig för jag luktade illa. Detta var det värsta, och jag led något fruktansvärt inombords. Hemma hos mig upplevde jag dock inget problem. Min man gav mig ett enormt stöd och försökte hela tiden säga att « det kommer ordna sig, en dag kommer du ha läkt ordentligt ». Jag vågade till slut inte gå ut eftersom jag inte orkade höra alla glåpord, utan jag stannade i vårt hus med våra barn.

En dag hörde jag talas om ett par läkare från Panzi-sjukhuset som besökte vår by. Jag lyssnade på radion och läkarna bad alla kvinnor som misstänkte att de kanske led av en fistel skulle komma till sjukhuset för konsultation. De beskrev symptomen och jag tänkte att nu äntligen kanske jag kunde få hjälp.

När jag kom till sjukhuset mötte jag flera kvinnor från runtomkring vår by som alla hade samma problem som jag. Jag hade ingen aning om att det fanns fler som jag där ute. Läkarna undersökte oss och vissa blev opererade på plats, medan jag och två andra hade så allvarliga skador att läkarna ville att vi skulle åka till Panzi-sjukhuset i provinsen Sydkivu för att få hjälp.

Jag kom till Panzi-sjukhuset i oktober 2012, men jag opererades inte förrän i december. Allt gick bra och jag kan inte sluta le! Jag mår bra igen, det är verkligen ett mirakel det som har inträffat. Jag kommer åka hem till min by så snart jag kan, och jag ska promenera pa bygatan med huvudet högt och ingen ska håna mig igen.

_____________________________________________________________________

* Namnet har ändrats för att skydda den unga kvinnans identitet. Det föreligger ett enormt stigma kopplat till fistel i DR Kongo, och många kvinnor vågar inte söka hjälp. Många gånger vet de inte ens om att de kan få hjälp. Panzi-sjukhuset genomför årligen ett antal utbildningskampanjer för att upplysa befolkningen om vad problem med fistel egentligen är, och att det går att bota. I samband med dessa kampanjer åker läkare från Panzi-sjukhuset ut och genomför enklare fistelreparationer och försöker samtidigt utbilda lokala läkare så att de kan operera enklare fall i framtiden. Svårare fall transporteras till Panzi-sjukhuset. I fallet Katanga bidrog er insamling till att flertalet kvinnor med svår fistel kunde transporteras till Panzi.  

God måndag från hälsokontoret!

Jag är i full färd med att kommunicera till alla kollegorna de förändringar som sker inom övertidsmat och övrig mat och dryck i huset. Pyssligt och roligt!

Fokus är på att möjliggöra och uppmuntra hälsosamma val under arbetstiden och med 1400 medarbetare är det inte gjort i en handvändning. Många aspekter att ta hänsyn till.

Förra veckan blev det inte riktigt så långt som jag tänkt men då är jag destom piggare denna vecka! Det är 10 veckor kvar och mängd är fokus nu. Jag fortsätter varva kortare intensiva pass med att varannan/var tredje vecka lägga in hållkäften distanser som ger både ben och pannben den trygghet och uthållighet de båda behöver inför TEC 100 miles. Och nej, jag har inga planer på att bli skadad och ja jag vilar ordentligt. Nu kör vi!

Förra veckan då: Ett intervallpass, en morgonjogg, en morgonstyrka, morgonboxning och ett back-to-back långpass på 38+18 km blev det så totalt 75 km cirka. Lite kort. Ingen fara.

Denna vecka. Ensam med Lillan men gör så gott jag kan med hjälp av fantastiska mamma och N.

Måndag: (idag) Fartlek 8 km till dagis.

Tisdag: Morgonjogg till jobbet. Ev med ett par stövlar på ryggen för jag ska ut på kvällen.

Onsdag: Intervaller hem om jag får ihop det.

Torsdag: NU SKA DET BLI AV! Crossfitinspirerad träning med Magnus på UCSP- mer om det senare i veckan.

Fredag: Ultradag. Lillan hos pappa så upp snortidigt, springa från 06.30 cirka till 13.30. Härligt! Första långpasset på länge utan sub -10 grader.

Helgen blir det hopp och lek i snön och jag ska göra ALLT jag kan för att få några lugna kilometer på längdskidor för usch vad jag längtar men det är svårt att få till logistiken.

Söndag kväll: Tröskel 15 km

Det känns riktigt ok trots allt att ha sagt upp spinningvickandet. Jag vill fokusera på att bli en bra löpcoach och då får spinningskorna vara på hyllan ett tag.

Hoppas ni har en rolig utomhuslig vecka framför er ni också!

Mina tillskott: flytande vitaminbomb med aloe vera, BCAA (innan under efter långpass) Och kanske placeboeffekt men vetegräspulver is DA bomb!

DU!

Det här med fullmåne. Och det här med att sova i en för liten säng med en annan person. Det kan stöka till nattsömnen.
Men åh så sugen jag var på att träffa några av mina ultralompisar!
Joggade bort till Ensta Krog och mötte både Jan-Erik, Carina, Mia, Coyntha, Johnny, Ellen, Susanne, Annelie, Roger, Nina, Peter mfl.
TEC-banan på 10 km ca var full med snö. Hann med ett varv innan jag fick jogga tillbaka för att hinna- främst! Viktigast: slappa på soffan:

18 km blev det och påfyllning med ultraglädje från fina gänget. Tack!
Nu är jag och Hjälten på väg mot Vaxholm för bröllop. Mest sömnig. Kroppen är pigg.