Träningssällskap, bebisar, pollen och tävling.

Hej på er! 

För det första, tack för fina kommentarer på mitt förra inlägg. Det var faktiskt inte meningen att ni skulle känna er tvungna att kommentera, men hur som helst så blev jag glad. För mig handlar sociala medier inte om att ha så många följare/likes/kommentarer som möjligt, det motiverar inte mig, utan jag vill hellre ha följare som verkligen uppskattar det jag skriver/publicerar. Det är värt så mycket mera för mig. Sen är ju många följare osv bra för att synlighet, vilket kan vara värt ganska mycket då det kommer till sponsorer och sånt, men jag är ändå hellre personlig och äkta med färre följare än att göra vad som helst för likes. Utan att säga att det är fel att göra på andra sätt! 

I lördags sprang jag Kungsholmen runt, ett lopp jag faktiskt hade sett fram emot rätt mycket. Träningen har gått superbra de senaste veckorna och snabbhetsmässigt är jag kanske bättre än jag någonsin har varit. Men med tanke på hur lite jag har kunnat springa de senaste åren och hur lite jag också har sprungit i vinter så är det just de längre sträckorna som är jobbiga. Därför är jag superglad över att jag redan kunde springa kring 33,5min i ett stadslopp. Och det bästa är att jag känner mig så stark mentalt, så brukar jag verkligen inte känna mig på millopp. Jag går framåt så himla mycket nu, så med några mängdveckor till så kommer inte uthålligheten att vara något som stoppar mig i sommar. 

Och innan vi går vidare; 3000m hinder är och förblir min huvudsträcka. Varje gång jag springer ett lopp på en annan distans så får jag frågan om hinder fortsättningsvis är min huvudgren. Är lite less på den frågan faktiskt. Men JA hinder är fortsättningsvis min huvudgren och jag har inga planera på att ändra på det innan 2025 i alla fall. (Vem vet om jag får för mig att försöka ta mig till OS på maran 2028?). Så hinder it is. Sen verkar alla ta för givet att alternativet är att gå upp i distans, men jag är inte så intresserad av det. Det blir inga 10000m lopp på bana i sommar (om jag ens nästan börjar fundera på det, stoppa mig! Det är så fruktansvärt tråkigt att jag inte vill utsätta mig för det igen!). Jag har inte heller några planer på att springa 5000m, men det kanske blir nåt enstaka lopp för att det är så jäkla bra träning. Min favoritdistans vid sidan om hinder är helt klart 1500m och jag hoppas jag får in några bra lopp i sommar. Känns som jag har många sekunder att plocka där ännu eftersom mitt personbästa är gjort i ett taktiklopp! Vi får helt enkelt se vad sommaren har att erbjuda. Men jag tror att jag äntligen kan börja få ur mig lite personbästan igen! 

Min första bantävling blir Paavo Nurmi Games i Åbo 5 juni. Där är det 3000m slätt som gäller. Ser fram emot det och hoppas att det inte är gräspollenboom just då, för då är det bara att planera om. 

Nu har jag en mängdperiod framför mig igen. Det kommer att bli ett par tuffa veckor men det är ändå skönt att vi äntligen har fått lite sommarvärme. Löpkänslan är ju så mycket bättre då man kan springa i shorts utan att frysa. Så jag har aktiverat min milhjärna och kör på ”äta träna äta träna äta sova”-dagar. Jag är inte så rolig under såna perioder, men man kan ju inte vara rolig jämt 😉 

Just nu ser jag fram emot: 1) systrar och bebis som kommer på besök nästa vecka, 2) Skärholmsloppet 19 maj (kan jag springa snabbare än jag gjorde 2014 inför mitt livs bästa tävlingssäsong?) 3) kvällens middag.

Men nu ska jag ut i värmen och springa. 

Ha en fin vecka och njut av försommaren!

Sandra

Hej på er! 

Har haft en mycket negativ inställning till min blogg senaste tiden. Jag har egentligen inte brist på idéer att skriva om, tvärtom, jag kunde skriva hur mycket som helst. Men det här med blogg är så omotiverande nu då det finns så många andra sociala medier. Fördelen med alla andra sociala medier är att man får direkt bekräftelse genom att folk klickar på ”like” eller skriver en kort kommentar. Att kommentera en blogg är mycket mera omständligt (härregud vad lata vi människor är, men jag orkar sällan kommentera blogginlägg själv heller. Om jag ens orkar läsa). Jag vet ju inte ens om någon läser vad jag skriver och i så fall vem. Vilket också gör att det är svårt att veta vad jag ska skriva om. Och det här är alltså inte kritik mot mina läsare utan snarare mot mig själv, som inte tycker att det inte är givande att skriva och lägga ner tid på blogginlägg om jag inte får någon bekräftelse för det. Jag gillar inte vad sociala medier gör med oss. 

Jag försöker i alla fall dra ner på användandet av sociala medier. Jag stängde ner mitt twitter-konto i vintras och här om veckan tog jag bort facebookappen från min telefon. Jag kollar inte vad andra gillar på instagram och jag går inte längre in på ”förstoringsglaset”. Jag följer bara såna som jag är intresserade av att följa. Jag undviker också att följa andra idrottare (framför allt de jag tävlar mot) eftersom jag inte har något behov av att veta vad de gör. Jag fokuserar på mitt och det känns bra. 

Nåja, det var en lång parentes. 

Träningen flyter på bra och jag har fått ihop lite löpmängd och ganska mycket kvalitet. Alla intervallpass de senaste veckorna har gått väldigt bra. Jag är förvånad över att jag har gått framåt så snabbt. Igår slog jag till med ett dunderpers på 200m efter att ha sprungit träningspers på 500m (tror jag), och det är bara april. 500ingen var inte ens ett maxlopp. Att vara rekordsnabb på 200 räcker inte till för att vara rekordsnabb på 3000m hinder, men det underlättar massor i spurtstrider. Jag har gått framåt rätt mycket på långa sträckor också och om inte pollensäsongen blir överjävlig i år, så jag i alla fall kan träna relativt normalt i juni så tror jag att juli och augusti kan bli riktigt roliga månader. Men det är långt dit och kroppen ska hålla ihop och jag ska hålla mig frisk. Så jag fortsätter som vanligt, med en dag i taget och försöker njuta av varje framsteg på vägen. 

Nästa vecka är det Kungsholmen runt. Jag ser fram emot det loppet. Jag tror att det blir helt annorlunda än Premiärmilen. Inför Premiärmilen hade jag knappt fått ihop en enda vecka med ordentlig löpmängd sen september. Jag trodde att jag skulle springa på 36min om det gick bra och jag vågade inte riktigt köra på. Banan var långsam och det snöade innan start och var kallt och blåsigt. Inför Kungsholmen har jag fått till flera riktigt bra veckor och betydligt mera löpmängd. Jag har gått framåt mycket och har ett helt annat självförtroende. Banan är dessutom mycket snabbare. Det finns egentligen ”bara” två saker som kan göra det besvärligt: 1) Vädret. Det kan bli besvärligt om det är hård motvind längs Kungsholms strand och man inte hittar lämpliga ryggar. 2) Min hjärna. Ska jag springa en bra tid kan jag inte springa ett bekvämt lopp som på Premiärmilen. Att springa en snabb mil är jobbigt mentalt. Men det blir en roligt utmaning och ett roligt lopp med många bra namn på startlinjen. Jag ser konstigt nog mer fram emot själva loppet än resultatet vilket är väldigt ovanligt då det kommer till mig och millopp.

I övrigt händer det inte så mycket spännande i mitt liv just nu. Jag springer och jag njuter av våren, mera än jag någonsin har gjort förr. Jag är glad över att springa i spikskor igen och jag ser fram emot att mina systrar och bebisen kommer och hälsar på mig om några veckor.

Det var det. 

Sandra

Hej hej!

Vilken märklig helg det har varit. Det är lite speciellt att vara idrottare ibland, eftersom helger och lediga dagar inte riktigt existerar. Det känns konstigt att sticka ut och springa och märka att det är ovanligt lugnt ute, innan man listar ut att det måste vara något lov på gång eftersom alla verkar bortresta. Eller när man springer mitt på dan och solen skiner och det är smockat med folk och man inser att det är söndag och att det är därför de inte är på jobb. Idag har jag min första vilodag på ett tag och det känns jättekonstigt att vardagen runt omkring mig flyter på som vanligt. Jag blir lite rastlös. 

I övrigt har påsken gått väldigt obemärkt förbi för min del i år, vilket inte gör mig det minsta. Jag har inte gillat påsk sen jag var liten, snarare ogillat. Får på något vis en dålig känsla i kroppen av påsk. Tror det har att göra med att jag inte gillar våren heller. Men i år gillar jag våren, så då är påsken också okej. Jag skippade dock att fira den. Magnus åkte hem till sina föräldrar och jag har suttit hemma för mig själv och tagit det rätt lugnt mellan träningarna. Mycket skönt. Jag har undvikit allt som har med påskmat att göra, dvs choklad (är inget chokladfan överlag, men såna där små chokladägg smakar vidrigt), memma (sånt äter man i Finland, se bild ovan (och nej, det är inte choklad, det är typ råg)) och sill (det äter man i Sverige, typ alltid). Hade dock inte tackat nej till en burk pasha men det blir väl påsk nästa år också. 

Helst hade jag varit hemhemma i Finland i några dagar. Saknar mina vänner, speciellt då jag vet att de hittar på roliga saker och jag bara kan följa med i förberedelsediskussionerna på whatsapp och bilduppdateringen på instagram. Men det är bättre än inget ändå. Tycker också att det är galet jobbigt att inte kunna träffa min systerson mer ofta, speciellt nu då han växer så himla snabbt (5 månader i övermorgon). Nu har han (nästan) växt i sina Nikebodys som en viss moster har köpt åt honom (se bild ovan). Syrran är dock snäll och skickar massor av bilder och filmsnuttar. Tror inte jag skulle överleva i Sverige om whatsapp inte fanns. 

Men då jag inte är upptagen med att längta hem så springer jag. Jag njuter så himla mycket av löpningen just nu. Jag tycker inte att distanspass är det roligaste som finns, det är bara något man gör. Ibland känns det amazing och jag skulle kunna fortsätta springa i all evighet och ibland är det bara segt och omotiverande. Och man vet aldrig innan passet hur det ska bli. Men just nu njuter jag av allt. Har äntligen kommit upp i lite löpmängd och min milhjärna går igång direkt och tänker och räknar och planerat. Det är läskigt hur man kan gå igång på kilometerjakt. Det är ju bara siffror. På samma sätt som det är galet att man fokuserar så mycket på veckomängd. Men så länge man är smart och kommer ihåg att lyssna på kroppen så är det bara kul att få vara lite siffernörd emellan också. 

Det slog mig också att det nu har gått tre (TRE!) år sedan jag senast har kunna köra desto mer löpmängd. Våren 2015 körde jag på bra men drog på mig en ordentlig förkylning i april och sedan började det bli mera tävlingsförberedande tävling och så lite mindre mängd under säsongen. Hösten 2015 fick jag ont i hälen och körde ett år med ungefär hälften av träningen alternativt och hälften löpning. Hösten 2016 var det operation och sen flera månader av alternativträning innan hälen var samarbetsvillig i maj igen. Jag kom dock upp i mängd först i september/oktober men då sa foten ifrån. Så det är först nu som jag faktiskt kan springa mängd. Och det är helt underbart. Jag är otroligt stolt över att jag har klarat av de här tre åren, för det är verkligen då jag får springa mycket som jag mår som allra bäst. Och det är inte så att jag har gått igenom den här perioden med en härligt positiv ”what doesn’t kill you makes you stronger”-attityd direkt. Visst har jag haft såna perioder också, men det har varit kämpigt som fan. Jag har varit nere, väldigt långt nere, i perioder och jag har haft perioder då jag har fått lätta på träningen för att alls orka. Jag är ingen supermänniska, och det är okej. Jag är bara glad över att jag inte har gett upp och att jag fortfarande tror på mig själv och är bra på gång igen.

Och hörni, hade det inte varit kul med sommar snart? Vi har haft två veckor med väldigt soligt och fint nu, vilket jag verkligen njuter av. Temperaturen har varierat mellan ett par minus- och ett par plusgrader, men det har blåst mycket och framför allt riktigt jäkla råkallt. Jag har kommit hem från mina löppass och varit iskall, trots att jag har varit fullt vinterklädd. Dessutom är det ju så att när det är kallt ute så håller sig blodet kring alla viktiga organ i kroppen (och inte så mycket ute i fötter och händer), vilket gör att man har väldigt mycket vätska på samma ställe vilket gör att nån vätska måste försvinna vilket gör att man blir kissnödig (tror det är så det funkar iaf). Jag vet inte om andra löpare känner igen sig, men jag har blivit lite smått hysterisk av att vara akut kissnödig varenda jäkla pass. Hade varit praktiskt att ha en snopp ibland så man kunde ställa sig bakom närmsta träd lite diskret. Och nej, dricka mindre/gå på toa innan funkar inte. Så ge mig värme innan jag kissar på mig.

Det heligaste i min löparutrustning när det är kallt ute är mina löparvantar. Jag har lite problem med att springa med vantar. Om någonting är ens lite tajt kring mina handleder så kittlas det som fan och jag måste springa och spänna händerna jättemycket. Men för ett par (ganska många) år sen hittade jag de perfekta vantarna. De är tunna (går att ha ett par vantar under eller över vid istidskyla), man kan dra över en vindtät del över alla fingrar förutom tummen om man vill, och de är lösa kring handlederna. För tillfället är den vindtäta delen inte längre så vindtät och båda pekfingrarna är helt söndriga. Själva vanten består mera av snor än av vantmaterial (jag tvättar dem ibland, lite för sällan, men tror inte den snormängden nånsin går att bli av med). Jag behöver ett par nya, men har inte hittat några som duger ännu. Ifjol beställde jag ett par med samma vindtäta lager, men de var mycket tjockare och mina handleder fick panik. Så jag fortsätter med snorvantarna. Hör av er om ni vet var man hittar nya.

Då jag springer mycket så äter jag mycket. Framför allt så äter jag mycket bananer. Jag äter banan efter varje pass och jag slänger alltid ner en banan i smoothien (gör 1-2 smoothies per dag). Och om jag är hungrig då jag ska sova så går jag upp och tar en banan. Förra veckan åt jag 30 bananer. Kan man vara sponsrad av bananer?

Igår sprang jag Påsksmällen ute i ingenstans (Enhörna). Jag hade fått för mig att det skulle vara en platt bana så jag var supertaggad på att göra en bra tid. Det var inte platt och det blev inte en bra tid. Det kändes skitbra och jag tyckte att jag sprang snabbt, men jag är ingen superstar i backar (bara utför). Blev lite besviken då jag såg klockan efter målgång. Kom inte riktigt upp i puls heller (samma på Premiärmilen). Mina ben är inte helt hundra ännu. Men det är okej, det är skitroligt att tävla och jag känner att jag har blivit mycket starkare mentalt. Och det gör mig glad. Jag startade för övrigt med foten mitt på startlinjen, av ren princip, för att det kändes så tillfredsställande att stå för 10cm för långt fram utan att nån sa till. Jag kände mig som en bad girl. Det är lite tragiskt. 

De dagar då jag har enkelpass och har tid att döda så kollar jag på serier. Och eftersom jag inte har Netflix och har sett alla serier på Viaplay två gånger så kollar jag på svensk tv. Jag har avklarat alla matlagningsprogram och talang och nu kollar jag på Bäst i test (så fruktansvärt kul), Tror du att jag ljuger, Robinson (fast jag tycker det är skitjobbigt att se på människor som är elaka mot varann), Mästarnas mästare (gråter typ hela tiden då jag kollar på det) och Let’s dance. Let’s dance är jobbigt att kolla på för jag blir så himla avundsjuk. Jag skulle göra vad som helst för att få vara med i Let’s dance (tips på hur man blir en svensk kändis mottages med tacksamhet). Har lovat mig själv att börja dansa då jag lägger ner löparkarriären. Om jag var med i Let’s dance så skulle jag vilja dansa med Jonas Björkman (se bild, hans tolkning av Mr Grey 2015!) eller Jon Henrik Fjällgren (hur cool är inte han?). Men eftersom man måste dansa med riktiga dansare så skulle jag välja Tobias Karlsson. Han känns som en människa som kan få folk med scenskräck att känna sig trygg i att dansa tango i minimala fransklänningar i direktsändning. 

Jag har för övrigt dansat. Efter att ha gått i redskapsgymnastik i fyra år och tröttnat på att lära mig att slå kullerbyttor varje höst (det fanns liksom ingen avancerad nivå utan man började från noll varje höst) så övergick jag till showdance. Eftersom jag är en människa som är livrädd för att göra bort mig så var jag antagligen inte speciellt bra. Tur att man inte hade (film)kamera i telefonen på den tiden. Men det var kul i alla fall. På bilden (jag högst upp pga lättast) uppträdde vi som pausnummer på en modevisningen. Tjejen som står längst fram till vänster i bild är skitduktig dansare nuförtiden. 

Men jag skjuter upp dansen några år till och fortsätter springa. För det är då jag mår som allra bäst! 

Sandra

För det första. Jag tar tillbaka allt negativt jag någonsin sagt om våren (”jag är ingen vårmänniska”, ”vår ger falska förhoppningar”, ”det ser fint ut men är iskallt” osv). Jag kanske håller med om vad den forna versionen av mig har sagt, till viss del, men gud vad jag älskar våren i år. Den må vara iskall, och det må börja snöa femton gånger till innan det på riktigt blir något som liknar vår/sommar här, men jag har sett solen, och den har värmt mig och det räckte för att jag skulle uppstå från vintermörkret.

Jag kände mig som ko som precis blivit utsläppt på våren, då jag sprang mitt första pass utomhus (efter tre veckor på löpband) förra måndan. Det passet gick dåligt, och det var kallt som sjuttsingen, men det var sol, och det var snöfria vägar. Efter den här vintern tänker jag inte kräva mera. Ännu. Sen sprang jag i solen på tisdan och onsdan och torsdan och fredan också (och sen även på söndan). Det var underbart. Det fanns plötsligt inga problem i världen. Bara sol och lätta löpsteg.

Sen blev det lördag och dags för Premiärmilen. Jag var otaggad. Solen syntes några minuter från fönstret på tunnelbanan på väg till Norra Djurgården. Sen försvann den och de sibiriska istidsvindarna drog över startområdet och snöflingorna började dala. Jag funderade på att byta jobb (nä, okej, det gjorde jag faktiskt inte). Stämningen var lite låg och inte sådär peppig som den kan vara på motionslopp. Troligen för att alla frös som små isglassar. Jag är mycket stolt över att jag lyckades få till ett bra klädval efter många om och men. Jag frös ihjäl lite smått på uppvärmningen men under själva loppet blev det varken för varmt eller kallt. Och eftersom jag redan skrivit en roman om mitt lopp på instagram så håller jag mig kort nu. Det gick bra. Jag är glad över 1) tiden (på den banan i det vädret), 2) att det kändes ganska lätt och kontrollerat och 3) kombinationen av springa ganska snabbt och samtidigt känna att det inte är så himla jobbigt. Jag är inte van vid att känna så då jag springer millopp.

Jag tränar på rätt hårt just nu. Håller som bäst på att trappa upp mängden, men hinner få in lite av det mesta där emellan. Jag märker stora framsteg i styrketräningen. Och med snabbheten. Och hindertagningarna. Det känns bra. Jag känner också att jag har bra rutiner och skriver för tillfället matdagbok för att ha kontroll på mina dagar lite bättre. (matdagbok betyder inte att jag räknar kalorier och sånt, utan bara att jag skriver upp när och vad jag äter, när och vad jag tränar och när jag sover. För att ha koll helt enkelt). Kroppen känns bra, men jag är väldigt trött. Man blir det då man ökar träningsmängden. Jag älskar att vara trött och sliten då jag vet att det beror på att jag har tränat hårt. Fast ibland gnäller jag ändå, typ då jag inte orkar göra saker som jag vill göra.

Mitt team är bäst som vanligt. Det är så skönt att jobba med folk som jag känner. Och som känner mig och vet hur jag funkar. Då jag säger ”jag kan inte/vill inte” så säger de ”det kan du/vill du visst” och eftersom jag vet att de för det mesta har rätt så försöker jag igen och så blir det oftast ganska bra. Mitt team inkluderar coach, naprapater, idrottspsykolog och Emma. (Emma, jag vet aldrig vad jag ska kalla dig? Dietist låter fel. Kostrådgivare kanske? Eller det där ordet jag inte kan uttala, nutritionist (stavas det ens så?). Du kan få vara mentor eller vän också. Kanske hälkompis? Fritt fram att välja bara, och man får ta fler alternativ). Hur som helst. Jag känner mig trygg med dem alla och det är den känslan jag vill ha nu då säsongen närmar sig. 

Nu under våren har jag jobbat med en tavla. 92x73cm. Jag tänkte att den skulle ta flera månader att göra och såg fram emot projektet. Är lite besviken över att den blev klar efter ynka en månad. Men den är jäkligt fin. Och inspirerad av egypten, frost, indien, cirkus, enhörningar, rymden och robotar. Troligen också något annat. Någon sa att den liknar ett fönster i en kyrka. 

Jag blev taggad av kursen jag gick på GIH för ett par veckor sedan. Andra delen av kursen går nästa vecka. Det blir kul. Jag har faktiskt, efter att inte ha pluggat på 6 år, sökt in till tränarprogrammet på GIH till hösten. Det är en utbildning som jag länge har velat gå, men det är först nu som jag har fått veta att den eventuellt kan gå att kombinera med elitidrott. Får se vad det blir av det. Tävlingsmänniskan i mig har gett sig fan på att bli antagen i alla fall, men eftersom jag tror att de kör lottning så hjälper det väldigt lite att vara tävlingsmänniska. Jag känner mig i alla ganska säker på att jag vill coacha elitidrottare i framtiden. Jag är lite förvånad över det, men det är något som har växt fram genom åren. Hur som helst så tror jag att erfarenhet är viktigt om man ska coacha, men man behöver också utbildning för att kunna förstå och förklara sker och ting på en lite djupare nivå.

Jag längtar till OS. Tokyo 2020. Det är något jag ofta tänker på och som ger mig motivation de dagar då inget annat motiverar mig. Jag får hela tiden fler pusselbitar på rätt plats och jag hoppas att OS i Tokyo blir en sån tävling där allting äntligen stämmer. Men det är mycket jobb som ska göras på vägen dit, men det är också något jag ser fram emot. Att utvecklas.

Jag har många andra tävlingar som ska springas innan Tokyo också. Det lär bli några motionslopp till i vår innan bansäsongen börjar, för att det är så grymt bra träning. Jag funderar på Påsksmällen och Kungsholmen runt till att börja med. Men jag planerar inte för mycket, en vecka, en dag, ett pass i taget. Mera än så kan jag inte göra!

Jag jobbar vidare. 

Sandra

Först av allt, TACK för fantastisk respons på mitt förra inlägg. Förutom kommentarer så har jag också fått många privatmeddelanden och också träffat folk som har tagit upp det här med mens och elitidrott till diskussion. Så himla kul. Och tack för alla tips och råd, hoppas många andra har nytta av dem också! Det är såna här gånger det känns extra roligt att blogga!

Jag hade hoppats på att åka till Portugal i helgen. Jag har många bekanta där nere just nu och jag saknar lägerkänslan. Tyvärr är det mer eller mindre omöjligt att hitta flyg dit just nu, så jag stannar hemma istället. I vanliga fall är det inga problem den här tiden på året men Stockholmsvintern är den värsta löparvintern jag nånsin har upplevt. Det är nu över tre veckor sedan jag senast sprang utomhus (och då var jag dessutom på Lanzarote). Snömodd och is om vartannat. Snön slutar aldrig ösa ner och nätterna är iskalla.

Jag tycker absolut man kan springa utomhus på vintern, men eftersom jag har haft så mycket problem med mina fötter så vill jag inte ta risken att köra på dåligt underlag. Så det blir löpband och bana. Träningen går bra, men är extremt utmanande mentalt. Man får ingen frihetskänsla på löpband och man får ingen frisk luft, och man får inte vara i fred och det går inte att rensa hjärnan på samma sätt. Det handlar bara om att stirra på skärmen och hoppas att siffrorna ska röra sig lite snabbare. Löpband är inte min grej, men det är fortfarande tusen gånger bättre än att inte springa alls. Så jag fortsätter. En dag i taget. 

Det har varit flera löpare än powerwalkers på mitt gym i vinter. Det gör mig mycket glad. Jag har absolut inget emot att man går på löpband, men jag kan inte fortsätta fascineras av de här människorna som går med maxlutning och klamrar sig fast i kanten. Vet någon varifrån det kommer? Det måste ju finnas en anledning till att så många gör så!? Om folk bara lät bli att hålla i sig och dra axlarna ur led så kunde de ju jobba mera med benen, rumpan, magen och allt annat som folk brukar vilja träna. Väldigt förvirrande. 

Löparna blir jag visserligen inte klok på heller. Rekommenderar verkligen alla att antingen skaffa trådlösa lurar eller ett armband där man kan ha sin telefon. Själv kör jag med ett sånt där bälte över höften, med en liten ficka att trycka ner telefonen i. Varken snyggt eller superskönt, men det funkar. De flesta på gymmet har telefonen på ”hyllan” framme på löpbandet och måste alltså springa längst fram på bandet för att inte dra ner telefonen i golvet. Det leder till kort löpsteg och axlarna uppdragna till öronen och katastrofal armföring. Förra veckan såg jag till och med en som sprang och höll i sig i kanterna. Det är så trist bara. Man ser ju att det är obekvämt. Jag är övertygad om att de här människorna skulle ha ett både skönare och finare löpsteg om de bara inte behövde fokusera på hörlurssladden hela tiden. 

Den här veckan har jag gått en kurs i konditionsträning på GIH. Kursen är sex dagar lång, tre dagar den här veckan och tre dagar i början av april. Det är långa dagar med teori och praktik blandat. Väldigt intressant och givande, även om det har varit extremt mycket fakta att ta in på väldigt kort tid. Jag har även kört mitt första (och antagligen sista) beeptest. Jag kom upp i en puls som var högre än jag trodde att min maxpuls var, men kom inte så långt ändå, pga att jag var usel på att svänga. Dan efter klämde jag ur mig ett VO2max-test på löpband. Så ja, intensivt har det varit. Vid nästa kurstillfälle om några veckor ska vi köra intervaller med Mr Zsalkai och så lite backintervaller och tröskel. Och en massa teori på det förstås. Jag är ärligt talat väldigt taggad på att börja plugga igen. Men jag misstänker att den känslan nog släpper snart…

I övrigt rullar det på som vanligt. Klurar fortfarande på hur jag ska få ekonomin att gå ihop så jag slipper sommarjobba under säsongen, och tävlingsplaneringen är på gång. Som tur är så har jag fortfarande de bästa människorna runt omkring mig och får den bästa hjälpen och det bästa stödet då jag behöver. Så allt kommer nog att ordna sig på ett eller annat vis. Så länge jag sköter träningen och rutinerna så kommer resten att lösa sig!

Jag har en väldigt positiv känsla i kroppen idag. Ska nog sticka ut en sväng i solen innan jag åker till hallen! 

Sandra