Sprintpers, spikskor och millopp.

Hej hej!

Vilken märklig helg det har varit. Det är lite speciellt att vara idrottare ibland, eftersom helger och lediga dagar inte riktigt existerar. Det känns konstigt att sticka ut och springa och märka att det är ovanligt lugnt ute, innan man listar ut att det måste vara något lov på gång eftersom alla verkar bortresta. Eller när man springer mitt på dan och solen skiner och det är smockat med folk och man inser att det är söndag och att det är därför de inte är på jobb. Idag har jag min första vilodag på ett tag och det känns jättekonstigt att vardagen runt omkring mig flyter på som vanligt. Jag blir lite rastlös. 

I övrigt har påsken gått väldigt obemärkt förbi för min del i år, vilket inte gör mig det minsta. Jag har inte gillat påsk sen jag var liten, snarare ogillat. Får på något vis en dålig känsla i kroppen av påsk. Tror det har att göra med att jag inte gillar våren heller. Men i år gillar jag våren, så då är påsken också okej. Jag skippade dock att fira den. Magnus åkte hem till sina föräldrar och jag har suttit hemma för mig själv och tagit det rätt lugnt mellan träningarna. Mycket skönt. Jag har undvikit allt som har med påskmat att göra, dvs choklad (är inget chokladfan överlag, men såna där små chokladägg smakar vidrigt), memma (sånt äter man i Finland, se bild ovan (och nej, det är inte choklad, det är typ råg)) och sill (det äter man i Sverige, typ alltid). Hade dock inte tackat nej till en burk pasha men det blir väl påsk nästa år också. 

Helst hade jag varit hemhemma i Finland i några dagar. Saknar mina vänner, speciellt då jag vet att de hittar på roliga saker och jag bara kan följa med i förberedelsediskussionerna på whatsapp och bilduppdateringen på instagram. Men det är bättre än inget ändå. Tycker också att det är galet jobbigt att inte kunna träffa min systerson mer ofta, speciellt nu då han växer så himla snabbt (5 månader i övermorgon). Nu har han (nästan) växt i sina Nikebodys som en viss moster har köpt åt honom (se bild ovan). Syrran är dock snäll och skickar massor av bilder och filmsnuttar. Tror inte jag skulle överleva i Sverige om whatsapp inte fanns. 

Men då jag inte är upptagen med att längta hem så springer jag. Jag njuter så himla mycket av löpningen just nu. Jag tycker inte att distanspass är det roligaste som finns, det är bara något man gör. Ibland känns det amazing och jag skulle kunna fortsätta springa i all evighet och ibland är det bara segt och omotiverande. Och man vet aldrig innan passet hur det ska bli. Men just nu njuter jag av allt. Har äntligen kommit upp i lite löpmängd och min milhjärna går igång direkt och tänker och räknar och planerat. Det är läskigt hur man kan gå igång på kilometerjakt. Det är ju bara siffror. På samma sätt som det är galet att man fokuserar så mycket på veckomängd. Men så länge man är smart och kommer ihåg att lyssna på kroppen så är det bara kul att få vara lite siffernörd emellan också. 

Det slog mig också att det nu har gått tre (TRE!) år sedan jag senast har kunna köra desto mer löpmängd. Våren 2015 körde jag på bra men drog på mig en ordentlig förkylning i april och sedan började det bli mera tävlingsförberedande tävling och så lite mindre mängd under säsongen. Hösten 2015 fick jag ont i hälen och körde ett år med ungefär hälften av träningen alternativt och hälften löpning. Hösten 2016 var det operation och sen flera månader av alternativträning innan hälen var samarbetsvillig i maj igen. Jag kom dock upp i mängd först i september/oktober men då sa foten ifrån. Så det är först nu som jag faktiskt kan springa mängd. Och det är helt underbart. Jag är otroligt stolt över att jag har klarat av de här tre åren, för det är verkligen då jag får springa mycket som jag mår som allra bäst. Och det är inte så att jag har gått igenom den här perioden med en härligt positiv ”what doesn’t kill you makes you stronger”-attityd direkt. Visst har jag haft såna perioder också, men det har varit kämpigt som fan. Jag har varit nere, väldigt långt nere, i perioder och jag har haft perioder då jag har fått lätta på träningen för att alls orka. Jag är ingen supermänniska, och det är okej. Jag är bara glad över att jag inte har gett upp och att jag fortfarande tror på mig själv och är bra på gång igen.

Och hörni, hade det inte varit kul med sommar snart? Vi har haft två veckor med väldigt soligt och fint nu, vilket jag verkligen njuter av. Temperaturen har varierat mellan ett par minus- och ett par plusgrader, men det har blåst mycket och framför allt riktigt jäkla råkallt. Jag har kommit hem från mina löppass och varit iskall, trots att jag har varit fullt vinterklädd. Dessutom är det ju så att när det är kallt ute så håller sig blodet kring alla viktiga organ i kroppen (och inte så mycket ute i fötter och händer), vilket gör att man har väldigt mycket vätska på samma ställe vilket gör att nån vätska måste försvinna vilket gör att man blir kissnödig (tror det är så det funkar iaf). Jag vet inte om andra löpare känner igen sig, men jag har blivit lite smått hysterisk av att vara akut kissnödig varenda jäkla pass. Hade varit praktiskt att ha en snopp ibland så man kunde ställa sig bakom närmsta träd lite diskret. Och nej, dricka mindre/gå på toa innan funkar inte. Så ge mig värme innan jag kissar på mig.

Det heligaste i min löparutrustning när det är kallt ute är mina löparvantar. Jag har lite problem med att springa med vantar. Om någonting är ens lite tajt kring mina handleder så kittlas det som fan och jag måste springa och spänna händerna jättemycket. Men för ett par (ganska många) år sen hittade jag de perfekta vantarna. De är tunna (går att ha ett par vantar under eller över vid istidskyla), man kan dra över en vindtät del över alla fingrar förutom tummen om man vill, och de är lösa kring handlederna. För tillfället är den vindtäta delen inte längre så vindtät och båda pekfingrarna är helt söndriga. Själva vanten består mera av snor än av vantmaterial (jag tvättar dem ibland, lite för sällan, men tror inte den snormängden nånsin går att bli av med). Jag behöver ett par nya, men har inte hittat några som duger ännu. Ifjol beställde jag ett par med samma vindtäta lager, men de var mycket tjockare och mina handleder fick panik. Så jag fortsätter med snorvantarna. Hör av er om ni vet var man hittar nya.

Då jag springer mycket så äter jag mycket. Framför allt så äter jag mycket bananer. Jag äter banan efter varje pass och jag slänger alltid ner en banan i smoothien (gör 1-2 smoothies per dag). Och om jag är hungrig då jag ska sova så går jag upp och tar en banan. Förra veckan åt jag 30 bananer. Kan man vara sponsrad av bananer?

Igår sprang jag Påsksmällen ute i ingenstans (Enhörna). Jag hade fått för mig att det skulle vara en platt bana så jag var supertaggad på att göra en bra tid. Det var inte platt och det blev inte en bra tid. Det kändes skitbra och jag tyckte att jag sprang snabbt, men jag är ingen superstar i backar (bara utför). Blev lite besviken då jag såg klockan efter målgång. Kom inte riktigt upp i puls heller (samma på Premiärmilen). Mina ben är inte helt hundra ännu. Men det är okej, det är skitroligt att tävla och jag känner att jag har blivit mycket starkare mentalt. Och det gör mig glad. Jag startade för övrigt med foten mitt på startlinjen, av ren princip, för att det kändes så tillfredsställande att stå för 10cm för långt fram utan att nån sa till. Jag kände mig som en bad girl. Det är lite tragiskt. 

De dagar då jag har enkelpass och har tid att döda så kollar jag på serier. Och eftersom jag inte har Netflix och har sett alla serier på Viaplay två gånger så kollar jag på svensk tv. Jag har avklarat alla matlagningsprogram och talang och nu kollar jag på Bäst i test (så fruktansvärt kul), Tror du att jag ljuger, Robinson (fast jag tycker det är skitjobbigt att se på människor som är elaka mot varann), Mästarnas mästare (gråter typ hela tiden då jag kollar på det) och Let’s dance. Let’s dance är jobbigt att kolla på för jag blir så himla avundsjuk. Jag skulle göra vad som helst för att få vara med i Let’s dance (tips på hur man blir en svensk kändis mottages med tacksamhet). Har lovat mig själv att börja dansa då jag lägger ner löparkarriären. Om jag var med i Let’s dance så skulle jag vilja dansa med Jonas Björkman (se bild, hans tolkning av Mr Grey 2015!) eller Jon Henrik Fjällgren (hur cool är inte han?). Men eftersom man måste dansa med riktiga dansare så skulle jag välja Tobias Karlsson. Han känns som en människa som kan få folk med scenskräck att känna sig trygg i att dansa tango i minimala fransklänningar i direktsändning. 

Jag har för övrigt dansat. Efter att ha gått i redskapsgymnastik i fyra år och tröttnat på att lära mig att slå kullerbyttor varje höst (det fanns liksom ingen avancerad nivå utan man började från noll varje höst) så övergick jag till showdance. Eftersom jag är en människa som är livrädd för att göra bort mig så var jag antagligen inte speciellt bra. Tur att man inte hade (film)kamera i telefonen på den tiden. Men det var kul i alla fall. På bilden (jag högst upp pga lättast) uppträdde vi som pausnummer på en modevisningen. Tjejen som står längst fram till vänster i bild är skitduktig dansare nuförtiden. 

Men jag skjuter upp dansen några år till och fortsätter springa. För det är då jag mår som allra bäst! 

Sandra

För det första. Jag tar tillbaka allt negativt jag någonsin sagt om våren (”jag är ingen vårmänniska”, ”vår ger falska förhoppningar”, ”det ser fint ut men är iskallt” osv). Jag kanske håller med om vad den forna versionen av mig har sagt, till viss del, men gud vad jag älskar våren i år. Den må vara iskall, och det må börja snöa femton gånger till innan det på riktigt blir något som liknar vår/sommar här, men jag har sett solen, och den har värmt mig och det räckte för att jag skulle uppstå från vintermörkret.

Jag kände mig som ko som precis blivit utsläppt på våren, då jag sprang mitt första pass utomhus (efter tre veckor på löpband) förra måndan. Det passet gick dåligt, och det var kallt som sjuttsingen, men det var sol, och det var snöfria vägar. Efter den här vintern tänker jag inte kräva mera. Ännu. Sen sprang jag i solen på tisdan och onsdan och torsdan och fredan också (och sen även på söndan). Det var underbart. Det fanns plötsligt inga problem i världen. Bara sol och lätta löpsteg.

Sen blev det lördag och dags för Premiärmilen. Jag var otaggad. Solen syntes några minuter från fönstret på tunnelbanan på väg till Norra Djurgården. Sen försvann den och de sibiriska istidsvindarna drog över startområdet och snöflingorna började dala. Jag funderade på att byta jobb (nä, okej, det gjorde jag faktiskt inte). Stämningen var lite låg och inte sådär peppig som den kan vara på motionslopp. Troligen för att alla frös som små isglassar. Jag är mycket stolt över att jag lyckades få till ett bra klädval efter många om och men. Jag frös ihjäl lite smått på uppvärmningen men under själva loppet blev det varken för varmt eller kallt. Och eftersom jag redan skrivit en roman om mitt lopp på instagram så håller jag mig kort nu. Det gick bra. Jag är glad över 1) tiden (på den banan i det vädret), 2) att det kändes ganska lätt och kontrollerat och 3) kombinationen av springa ganska snabbt och samtidigt känna att det inte är så himla jobbigt. Jag är inte van vid att känna så då jag springer millopp.

Jag tränar på rätt hårt just nu. Håller som bäst på att trappa upp mängden, men hinner få in lite av det mesta där emellan. Jag märker stora framsteg i styrketräningen. Och med snabbheten. Och hindertagningarna. Det känns bra. Jag känner också att jag har bra rutiner och skriver för tillfället matdagbok för att ha kontroll på mina dagar lite bättre. (matdagbok betyder inte att jag räknar kalorier och sånt, utan bara att jag skriver upp när och vad jag äter, när och vad jag tränar och när jag sover. För att ha koll helt enkelt). Kroppen känns bra, men jag är väldigt trött. Man blir det då man ökar träningsmängden. Jag älskar att vara trött och sliten då jag vet att det beror på att jag har tränat hårt. Fast ibland gnäller jag ändå, typ då jag inte orkar göra saker som jag vill göra.

Mitt team är bäst som vanligt. Det är så skönt att jobba med folk som jag känner. Och som känner mig och vet hur jag funkar. Då jag säger ”jag kan inte/vill inte” så säger de ”det kan du/vill du visst” och eftersom jag vet att de för det mesta har rätt så försöker jag igen och så blir det oftast ganska bra. Mitt team inkluderar coach, naprapater, idrottspsykolog och Emma. (Emma, jag vet aldrig vad jag ska kalla dig? Dietist låter fel. Kostrådgivare kanske? Eller det där ordet jag inte kan uttala, nutritionist (stavas det ens så?). Du kan få vara mentor eller vän också. Kanske hälkompis? Fritt fram att välja bara, och man får ta fler alternativ). Hur som helst. Jag känner mig trygg med dem alla och det är den känslan jag vill ha nu då säsongen närmar sig. 

Nu under våren har jag jobbat med en tavla. 92x73cm. Jag tänkte att den skulle ta flera månader att göra och såg fram emot projektet. Är lite besviken över att den blev klar efter ynka en månad. Men den är jäkligt fin. Och inspirerad av egypten, frost, indien, cirkus, enhörningar, rymden och robotar. Troligen också något annat. Någon sa att den liknar ett fönster i en kyrka. 

Jag blev taggad av kursen jag gick på GIH för ett par veckor sedan. Andra delen av kursen går nästa vecka. Det blir kul. Jag har faktiskt, efter att inte ha pluggat på 6 år, sökt in till tränarprogrammet på GIH till hösten. Det är en utbildning som jag länge har velat gå, men det är först nu som jag har fått veta att den eventuellt kan gå att kombinera med elitidrott. Får se vad det blir av det. Tävlingsmänniskan i mig har gett sig fan på att bli antagen i alla fall, men eftersom jag tror att de kör lottning så hjälper det väldigt lite att vara tävlingsmänniska. Jag känner mig i alla ganska säker på att jag vill coacha elitidrottare i framtiden. Jag är lite förvånad över det, men det är något som har växt fram genom åren. Hur som helst så tror jag att erfarenhet är viktigt om man ska coacha, men man behöver också utbildning för att kunna förstå och förklara sker och ting på en lite djupare nivå.

Jag längtar till OS. Tokyo 2020. Det är något jag ofta tänker på och som ger mig motivation de dagar då inget annat motiverar mig. Jag får hela tiden fler pusselbitar på rätt plats och jag hoppas att OS i Tokyo blir en sån tävling där allting äntligen stämmer. Men det är mycket jobb som ska göras på vägen dit, men det är också något jag ser fram emot. Att utvecklas.

Jag har många andra tävlingar som ska springas innan Tokyo också. Det lär bli några motionslopp till i vår innan bansäsongen börjar, för att det är så grymt bra träning. Jag funderar på Påsksmällen och Kungsholmen runt till att börja med. Men jag planerar inte för mycket, en vecka, en dag, ett pass i taget. Mera än så kan jag inte göra!

Jag jobbar vidare. 

Sandra

Först av allt, TACK för fantastisk respons på mitt förra inlägg. Förutom kommentarer så har jag också fått många privatmeddelanden och också träffat folk som har tagit upp det här med mens och elitidrott till diskussion. Så himla kul. Och tack för alla tips och råd, hoppas många andra har nytta av dem också! Det är såna här gånger det känns extra roligt att blogga!

Jag hade hoppats på att åka till Portugal i helgen. Jag har många bekanta där nere just nu och jag saknar lägerkänslan. Tyvärr är det mer eller mindre omöjligt att hitta flyg dit just nu, så jag stannar hemma istället. I vanliga fall är det inga problem den här tiden på året men Stockholmsvintern är den värsta löparvintern jag nånsin har upplevt. Det är nu över tre veckor sedan jag senast sprang utomhus (och då var jag dessutom på Lanzarote). Snömodd och is om vartannat. Snön slutar aldrig ösa ner och nätterna är iskalla.

Jag tycker absolut man kan springa utomhus på vintern, men eftersom jag har haft så mycket problem med mina fötter så vill jag inte ta risken att köra på dåligt underlag. Så det blir löpband och bana. Träningen går bra, men är extremt utmanande mentalt. Man får ingen frihetskänsla på löpband och man får ingen frisk luft, och man får inte vara i fred och det går inte att rensa hjärnan på samma sätt. Det handlar bara om att stirra på skärmen och hoppas att siffrorna ska röra sig lite snabbare. Löpband är inte min grej, men det är fortfarande tusen gånger bättre än att inte springa alls. Så jag fortsätter. En dag i taget. 

Det har varit flera löpare än powerwalkers på mitt gym i vinter. Det gör mig mycket glad. Jag har absolut inget emot att man går på löpband, men jag kan inte fortsätta fascineras av de här människorna som går med maxlutning och klamrar sig fast i kanten. Vet någon varifrån det kommer? Det måste ju finnas en anledning till att så många gör så!? Om folk bara lät bli att hålla i sig och dra axlarna ur led så kunde de ju jobba mera med benen, rumpan, magen och allt annat som folk brukar vilja träna. Väldigt förvirrande. 

Löparna blir jag visserligen inte klok på heller. Rekommenderar verkligen alla att antingen skaffa trådlösa lurar eller ett armband där man kan ha sin telefon. Själv kör jag med ett sånt där bälte över höften, med en liten ficka att trycka ner telefonen i. Varken snyggt eller superskönt, men det funkar. De flesta på gymmet har telefonen på ”hyllan” framme på löpbandet och måste alltså springa längst fram på bandet för att inte dra ner telefonen i golvet. Det leder till kort löpsteg och axlarna uppdragna till öronen och katastrofal armföring. Förra veckan såg jag till och med en som sprang och höll i sig i kanterna. Det är så trist bara. Man ser ju att det är obekvämt. Jag är övertygad om att de här människorna skulle ha ett både skönare och finare löpsteg om de bara inte behövde fokusera på hörlurssladden hela tiden. 

Den här veckan har jag gått en kurs i konditionsträning på GIH. Kursen är sex dagar lång, tre dagar den här veckan och tre dagar i början av april. Det är långa dagar med teori och praktik blandat. Väldigt intressant och givande, även om det har varit extremt mycket fakta att ta in på väldigt kort tid. Jag har även kört mitt första (och antagligen sista) beeptest. Jag kom upp i en puls som var högre än jag trodde att min maxpuls var, men kom inte så långt ändå, pga att jag var usel på att svänga. Dan efter klämde jag ur mig ett VO2max-test på löpband. Så ja, intensivt har det varit. Vid nästa kurstillfälle om några veckor ska vi köra intervaller med Mr Zsalkai och så lite backintervaller och tröskel. Och en massa teori på det förstås. Jag är ärligt talat väldigt taggad på att börja plugga igen. Men jag misstänker att den känslan nog släpper snart…

I övrigt rullar det på som vanligt. Klurar fortfarande på hur jag ska få ekonomin att gå ihop så jag slipper sommarjobba under säsongen, och tävlingsplaneringen är på gång. Som tur är så har jag fortfarande de bästa människorna runt omkring mig och får den bästa hjälpen och det bästa stödet då jag behöver. Så allt kommer nog att ordna sig på ett eller annat vis. Så länge jag sköter träningen och rutinerna så kommer resten att lösa sig!

Jag har en väldigt positiv känsla i kroppen idag. Ska nog sticka ut en sväng i solen innan jag åker till hallen! 

Sandra

Jag har tjatat ganska mycket om mens senaste året känns det som. Och jag har faktiskt ingen plan på att sluta. Dels för att jag tycker att det är lite för naturligt för att det ska vara ok att det fortfarande känns lite tabu att prata om det. Dels för att jag vill att den halvan av jordens befolkning som inte menstruerar ska förstå lite mera vad det handlar om. Och dels för att jag vill berätta hur mycket det kan krångla till det för en elitidrottare. 

Jag är inget proffs på området. Jag förstår inte allt det fysiska och kan inte komma med bra förklaringar på varför allt funkar si och så. Däremot är jag intresserad av att lära mig mera. Både för att förstå min egen kropp ännu bättre, men också för att kunna prata om det med andra idrottare och kanske vara till hjälp.

Jag har funderat extra mycket på det här med mens och prestation sedan sommaren 2016 (intervju om mens efter säsongen finns här) då jag prickade in min mens lagom till EM, OS och Finnkampen. Kul säsong. Alla tre loppen gick åt helsike, och jag vet inte hur mycket mensen hade med saken att göra. EM gick dåligt främst pga pollen. Att kunna andas är en förutsättning för att kunna prestera. Finnkampen gick dåligt främst pga att jag var totalt slut och både kroppen och huvudet hade lagt ner säsongen för länge sen. Sen gjorde mensen knappast det lättare. 

OS tror jag är det lopp som påverkades mest. Veckan innan OS kändes kroppen pigg. De sista träningarna gick väldigt bra och jag kände att kroppen var redo att prestera. Jag kände mig trygg med min form och var inställd på att göra mitt bästa mästerskapslopp hittills. Dagen innan OS-kvalet vaknade jag med halsont (vilket ca alla antagligen trodde var inbillning pga nervositet, men jag funkar inte så. Jag hade på riktigt ont i halsen). På morgonen samma dag som jag skulle springa kvalet fick jag mens. OS-kvalet var det värsta lopp jag någonsin sprungit med ben som totaldog efter två varv, på ett sätt som inte alls stämde. Jag var totalt kraftlös och ingen vilja i världen hade kunnat få den kroppen att prestera då. Då jag såg på loppet i efterhand så kände jag knappt igen mig själv och mitt löpsteg. Ni anar inte hur mycket jag har funderat och grubblat på vad orsakerna kan ha varit. Jag är rätt säker på att pmsen/mensen var en del av orsaken, men jag önskar att jag visste hur mycket det faktiskt påverkar. 

Som jag skrev i mitt förra blogginlägg vaknade jag med halsont för en vecka sedan och trodde jag skulle bli sjuk. Sen släppte det på ett dygn och jag insåg att det var pms-dags. Först då insåg jag att jag hade haft halsont på samma sätt på OS. Då hade jag inte en tanke på att det kunde vara pms. Det är något som jag har lärt mig rent sent, att många gånger då jag mår dåligt rent fysiskt och känner mig sjuk och hängig så är det ”bara” pms. Önskar att jag hade förstått det tidigare istället för att oroa mig för långa förkylningar och liknande.

Jag råkar vara en sån människa som får ganska jobbig pms. Symptomen varierar från gång till gång. Ibland mår jag dåligt i flera veckor innan mensen och ibland får jag inga symptom alls. Symptomen jag får är förstås jävligt humör (värre än vanligt), jag blir känslig och irriterad på allt, jag får ont i ryggen, brösten växer (ja, det kan ju låta trevligt, men det gör bara jäkligt ont (speciellt då man springer eller ligger på mage, typ på en massagebänk)), jag går upp i vikt, jag blir svullen, magen blir kaotisk, jag blir toktrött, jag får huvudvärk, jag känner mig sjuk, jag får bättre/sämre aptit osv osv osv. Ibland får jag alla symptom på en gång. ibland får man några speciellt utvalda härligheter. Livet som kvinna. 

Förstås är alla kvinnor olika. Det finns många fler pms-symptom och det finns många som lider mycket mera av det än vad jag gör. Och det finns också de som inte har några problem alls. 

Jag råkar också vara en sån som har väldigt oregelbunden mens och så har det varit sen jag fick mens första gången vid 16 (!) års ålder. Att den kom i gång så sent berodde inte på att jag åt för dåligt eller tränade för hårt, för jag tränade bara några gånger i veckan på den tiden. Jag var nog bara väldigt sent utvecklad. Har läst nånstans att man som idrottare är som bäst de 20 åren efter att man har fått sin första mens. Jag har åtta år kvar då. Det känns nice. Jag vet inte hur mycket jag tror på det, men det är en skön pepp de dagar folk antyder att man är för gammal för att prestera 😉

Hur som helst. Oregelbunden mens betyder att jag har noll aningar om när jag har ägglossning. Jag har noll aningar om när jag ska få min pms. Jag har alltså noll aningar om jag lider av pms, förkylning eller en allmänt pissig dag. Det gör också att jag inte kan planera min träning utgående från min menstruationscykel.

Alla dessa symptom i kombination med oregelbundenheten påverkar mitt idrottande väldigt mycket. Det påverkar min träning (trött, svullen, ont, dåligt humör) och givetvis också tävlingar och förberedelser. 

Jag har förstått att väldigt många tar för givet att elitidrottskvinnor alltid äter p-piller för att kontrollera sin mens. Men jag (och säkert många andra) är inte bekväm med att äta starka mediciner som jag inte riktigt vet hur kommer att påverka min kropp. Pillren i sig kan också påverka mitt idrottande negativt. Och bara tanken på att trycka i mig såna mediciner känns inte alls bra. (Tillägger att jag inte har något problem med att andra äter piller bara för att jag inte vill). Så jag gjort mitt val och får hoppas att jag har lite mera flow med tajmingen kommande säsonger. Men det känns inte kul att behöva oroa sig för att få mens vid fel tillfälle och sen behöva förklara det för ett stort gäng manliga journalister efter ett misslyckat tävlingslopp (men om det skulle hända så kommer jag att prata öppet om det från och med nu, oavsett hur generade de blir).

Det finns ändå en sak som jag vill lyfta fram. Utebliven mens är inte bra, trots att man är elitidrottare. Det är inte ett tecken på att kroppen tränar tillräckligt hårt. Utebliven mens kan leda till benskörhet och en massa andra väldigt onödiga problem. Många idrottare väger lite mindre under tävlingssäsong än under träningssäsong, men att gå ner så mycket i vikt att mensen uteblir är inte något att sträva efter. Det kanske låter smidigt, men det är inte hållbart i längden. Mens = bra, så är det bara, hur irriterande det än kan vara. 

Så det jag vill säga, och det jag vill att alla män, alla tränare, alla idrottsledare och folk där ute ska förstå, det är att mensen kan påverka träning och tävling väldigt mycket. Det är inte en dålig bortförklaring, det är inte på något vis ett svaghetstecken, utan det är helt enkelt bara så det är. För det är så kvinnokroppar fungerar. Och alla fungerar vi som sagt olika. Vissa har inga besvär alls och vissa mår riktigt, riktigt dåligt av det.

Och jag önskar verkligen att alla kvinnor kunde prata om mens med sina tränare, både manliga och kvinnliga. Och jag önskade att det pratades mera om det överlag i idrottssammanhang och att förståelsen ökar och att det inte ska vara genant att nämna ordet mens. Det känns som att det är på rätt väg, men det kan bli väldigt mycket bättre.

Jag önskar också att det fanns ett botemedel mot pms som inte inkluderade superstarka mediciner. Har ni något sånt på lager får ni gärna höra av er. 

Nu är jag väldigt nyfiken på vad andra idrottare har för upplevelser och hur mensen påverkar er vid träning och tävling. Vad gör ni för att lindra symptom? Vad har ni för symptom? Kör ni med p-piller för att kontrollera mensen under tävlingssäsong? Har ni smarta tips att dela med er av? Kommentera gärna, och det är helt okej att göra det anonymt (jag ser inte er mailadress, trots att ni måste fylla i den, så jag kommer inte att veta vem ni är).

Sandra

PS. Rekommenderar menskopp, speciellt som idrottare tycker jag att det är det helt klart bästa mensskyddet. 

PS2. Om någon har tänkt skriva en ”Sandra talar ut”-artikel om det här inlägget så ser jag gärna att ni länkar till mitt inlägg så att alla har möjlighet att läsa min version av texten!

Hej på er! 

För det första, jag ger nog upp det här med bilder i bloggen. Det är så petigt att överföra från telefonen till datorn och sedan ladda upp dem här. Mitt tålamod räcker inte till. Dessutom har jag inte fått en enda kommentar om hur fantastiskt fina bilder jag har lagt upp så ni får skylla er själva. Sorry not sorry. (Hoppas ni förstår att jag är ironisk då jag låter bitter. Om jag är bitter på riktigt klagar jag åt Magnus, mamma eller mina systrar, inte i bloggen).

För det andra, jag och Magnus åkte till Lanzarote i måndags. Jag höll på att dö deppdöden av snöhelvetet och gråheten hemma i Stockholm. Har aldrig blivit så knäckt av vintermörker förr. Värst är dagarna, typ mitt på dagen då det borde vara ljust men är gråare än gråast. Som Mamma Mu sa: ”grått är den gråaste färgen som finns”. Mamma Mu är en bra typ. Gråheten gjorde också att jag blev väldigt stillasittande mellan träningarna hemma. Jag tror på att våga vila och att göra ingenting mellan passen, då återhämtar man sig fint. Men att sitta helt stilla i samma position är kanske inte det bästa och det har blivit för mycket sånt senaste tiden och jag har känt mig lite stel. Så att åka i väg till sol och värme var idealiskt just nu. 

På måndagmorgon då vi skulle åka vaknade jag av att jag hade svinont i halsen och jag tänkte deppa ihop. Under dagen blev det dock bättre och bättre och jag kände mig inte alls sjuk i övrigt. Inte ens speciellt trött. Sen blev det bättre och bättre hela tiden och jag insåg att det inte var en förkylning utan ett sånt där pissigt pms-symptom som jag kan ha ibland. Måste blogga mera om pms, mens och elitidrott, men det får bli en annan dag. 

För säkerhets skull vilade jag resdagen och nöjde mig med en promenad och att lära mig att hitta på området. Med mitt lokalsinne kan sånt ta en stund. 

Vi bor i en relativt nyrenoverad lägenhet. Inredningen är väldigt skandinavisk. Mest vitt, grått och ljust trä. Känns ganska fräscht. Nackdelarna är handfatet i badrummet (som ser väldigt snyggt ut men inte funkar lika snyggt). Samtliga spottloskor hamnar i hörnet av handfatet och rinner aldrig ner. Sjukt ofräscht. Om man duschar så försvinner inte fukten nånstans heller utan allting i badrummet blir genomblött. Att öppna fönstret hjälper lite. Badrummet är för övrigt det enda rummet med utsikt så öppet fönster är inte fy skam. Igår öppnade jag fönstret medan jag duschade så att jag kunde sola samtidigt. Ganska nice ändå. Övriga nackdelar är att det är iskallt här inne (ingen ac, inga element, inget solljus) så ibland fryser man ihjäl. I övrigt är inredningen lite väl steril (inga tavlor) och myrorna i diskhon är väl inte superroliga (men de är pyttesmå och går lätt att döda med hårspray), men det är sånt man kan leva med. 

Bra saker är att det finns all köksutrustning man behöver (vi behöver typ ingen iofs), många eluttag, en terass (med utsikt över väggar) och tjocka täcken i sängarna. Dessutom är det helt tyst på nätterna trots att ljudisoleringen är som den alltid är på såna här ställen. Har vaknat av en fågeljävel några morgnar men då har klockan varit kring åtta så det är väl ändå ok. I det stora hela tycker jag att allt utom handfatet och kylan är okej!

Hela hotellområdet i sig älskar jag. Trappor, korridorer, hörn med bänkar, stor pool, caféer, barer, restauranger, spa och alla sporter i hela världen. Och flera lite avskilda områden med solstolar om man inte ville hänga vid poolen. Det finns också en matbutik som innehåller allt man behöver, men till sjuka priser. Jag betalade dock glatt sjuka priser för den finska salmiaken jag hittade igår.

På måndagar och onsdagar har de underhållning på en scen mitt i hotellkomplexet. Första gången var vi inte där utan jag satt på rummet och surade över oljudet. De tystnade dock strax efter 22 så egentligen gjorde det ingenting. Vi gick dock och kollade på underhållningen i onsdags och då var det barnen på hotellet som stod för underhållningen. Helt fantastiskt. 

För mig som löpare funkade La Santa utmärkt. Knappt 100m från vår dörr låg friidrottsbanan. Banorna var lite hårda och folk använde banorna som ett övergångsställe så jag blev ganska irriterad ganska många gånger. I övrigt var det inte många som sprang på banorna så man behövde inte trängas så mycket. Vid löparbanorna låg också ett litet utegym med fria vikter men där hängde bara crossfitfolk. 

Eftersom vi bara var här en vecka så hann jag inte testa så många löparvägar. Eftersom jag inte gillar för mycket hårt underlag, backar eller lösa hundar så hade jag inget behov av att leka äventyrare heller, utan jag höll till på den lilla ön, precis utanför hotellrummet. Ett varv runt ön var typ 2,2km, och om man sprang som en åtta (som inte såg ett dugg ut som en åtta) så blev ett varv 3,5km. Jag sprang alla mina pass där pga grusvägar och nästan platt. Gymmet här var också väldigt bra. De hade precis allting, inklusive riktigt bra crosstrainers. 

Träningen har gått väldigt bra här. Jag har kunnat köra dubbelpass varje dag, förutom idag då jag sprang långpass. Rutinerna har funkat med många sömntimmar och mycket mat. Maten här är som den brukar vara på bufféer på såna här ställen. Okej. Varken mer eller mindre. Eller ja, den grillade entrecoten i tisdags var lite mera än ok. Det finns också alltid glass till efterrätt men där är hostande barn och gräver med händerna så den håller jag mig undan. 

Mellan passen här har jag försökt hitta på saker att göra och inte bara bli så passiv som hemma. Magnus har spelat tennis några timmar nästan varje dag så han har inte varit så pigg heller, så vi har hittat på aktiviteter som är roliga men som inte sliter. Det finns ju massor av roliga träningspass här som man kunde joina, men det skulle bli för slitsamt i kombination med egen träning. Så det har blivit minigolf, lite kajak (finns en lagun där man kan köra paddling/SUP/windsurfing), ett spabesök, biljard och airhockey. Vi försökte oss också på att gå på lina utan att lyckas speciellt bra alls. 

Igår gick jag på ett gruppass som hette aerial relaxation. Man skulle ligga i en ”tyghammock” som hängde från taket. Hade sett fram emot ett pass i stil med anti gravity-yoga som jag alltid velat testa men det här var inget sånt alls. Man skulle bara lägga sig i tyget som en puppa och ligga stilla och gunga i mörkret medan ledaren läste upp en story som skulle få oss att slappna av. ”Ni står på en strand, solen börjar gå upp, det blåser svaga brisar, ni känner er avslappnade” jag fryser. ”Ni ser en båt, ni sätter er i den, plötsligt har ni bara hav runt omkring er, ni är mjuka och avslappnade i kroppen” Va? Vem styr? Hur ska jag ta mig i land igen? ”Ni ser en ö. Ni går i land på ön. Och in i en skog. Ni känner er helt avslappnade”. Är det tryggt här då? Finns det farliga djur? Var kan man gå på toa? Finns det dricksvatten? ”Ni ser en källa, ni klär av er och går ner i den, ett steg i taget. Allt blir lugnt. Ni slappnar av. Stanna kvar i vattnet i några minuter”. Perkele vad jag fryser. Ska jag föreställa mig att jag är naken nu alltså? Är vattnet varmt? Känns inte så. Jag fryser. ”Ni går upp ur vattnet, det börjar blåsa igen” Seriously? Vad fan ska det blåsa för? Fryser ihjäl snart. ”Ni klär på er igen” Va fan? Ingen handduk heller. Skönt… Och ungefär i det här skedet så insåg jag att om jag ska kunna slappna av istället för att bli tokstressad så måste jag sluta lyssna och tänka på något helt annat. Så blir det då en kontrollmänniska går på avslappningspass. 

Idag har jag sprungit långpass och fått flow. Flow på långpass händer ungefär en gång var femte år för mig. Jag gillar inte långpass. 

Imorgon åker vi hem. Det känns helt okej. Det har varit en fantastisk vecka, men en vecka räcker ganska bra på ett sånt här ställe. Problemet är bara att det verkar vara nån jäkla supervinter i Stockholm. Kämpar hårt med att inte förtidsångesta inför det. 

Jag tänkte avsluta med att säga om jag rekommenderar eller inte rekommenderar det här stället men jag är lite tudelad. Jag har alltid gillat Playitas. Det här är som playitas men tre gånger bättre enligt mig. Men också dyrare. Tror det ändå är större chans att jag åker tillbaka hit än att jag åker till Playitas igen. Om man är en människa som inte ser pengar som något problem och kan lägga ner lite extra på en bekväm vecka, då är La Santa trevligt. Men om man har lite tightare ekonomi (vilket de flesta idrottare brukar ha), så är det inte värt det. Man får flera veckor i Portugal för samma pris som en vecka här. Och visst är det mycket som ingår här, men som elitidrottare går man ju ändå inte på en massa gruppträningspass så då är det inte så stor skillnad. 

I det stora hela har jag trivts super här. Jag har mått bättre än på länge och känt mig avslappnad. Jag har haft kul och blivit pigg av solen. Jag och Magnus har haft tid att umgås mera än vanligt. Sen har det ju förstås känts sådär att betala några euro för vattnet till varje måltid och att frukt i butiken kostar femtielva euro per kg. Det är mycket pengar med min ekonomi. Dock hade jag ingen aning om att jag skulle bli av med mitt stöd då jag bokade lägret i julas, i såfall hade jag valt ett billigare ställe. Tur att jag får stöd från Falken som jag kan använda till läger i alla fall. För att få en vecka i solen och värmen med riktigt bra träning, och framför allt en vecka då jag har mått superbra, det är värt att betala några pengar extra för ibland. 

Sandra