Om mens och elitidrott



Jag har tjatat ganska mycket om mens senaste året känns det som. Och jag har faktiskt ingen plan på att sluta. Dels för att jag tycker att det är lite för naturligt för att det ska vara ok att det fortfarande känns lite tabu att prata om det. Dels för att jag vill att den halvan av jordens befolkning som inte menstruerar ska förstå lite mera vad det handlar om. Och dels för att jag vill berätta hur mycket det kan krångla till det för en elitidrottare. 

Jag är inget proffs på området. Jag förstår inte allt det fysiska och kan inte komma med bra förklaringar på varför allt funkar si och så. Däremot är jag intresserad av att lära mig mera. Både för att förstå min egen kropp ännu bättre, men också för att kunna prata om det med andra idrottare och kanske vara till hjälp.

Jag har funderat extra mycket på det här med mens och prestation sedan sommaren 2016 (intervju om mens efter säsongen finns här) då jag prickade in min mens lagom till EM, OS och Finnkampen. Kul säsong. Alla tre loppen gick åt helsike, och jag vet inte hur mycket mensen hade med saken att göra. EM gick dåligt främst pga pollen. Att kunna andas är en förutsättning för att kunna prestera. Finnkampen gick dåligt främst pga att jag var totalt slut och både kroppen och huvudet hade lagt ner säsongen för länge sen. Sen gjorde mensen knappast det lättare. 

OS tror jag är det lopp som påverkades mest. Veckan innan OS kändes kroppen pigg. De sista träningarna gick väldigt bra och jag kände att kroppen var redo att prestera. Jag kände mig trygg med min form och var inställd på att göra mitt bästa mästerskapslopp hittills. Dagen innan OS-kvalet vaknade jag med halsont (vilket ca alla antagligen trodde var inbillning pga nervositet, men jag funkar inte så. Jag hade på riktigt ont i halsen). På morgonen samma dag som jag skulle springa kvalet fick jag mens. OS-kvalet var det värsta lopp jag någonsin sprungit med ben som totaldog efter två varv, på ett sätt som inte alls stämde. Jag var totalt kraftlös och ingen vilja i världen hade kunnat få den kroppen att prestera då. Då jag såg på loppet i efterhand så kände jag knappt igen mig själv och mitt löpsteg. Ni anar inte hur mycket jag har funderat och grubblat på vad orsakerna kan ha varit. Jag är rätt säker på att pmsen/mensen var en del av orsaken, men jag önskar att jag visste hur mycket det faktiskt påverkar. 

Som jag skrev i mitt förra blogginlägg vaknade jag med halsont för en vecka sedan och trodde jag skulle bli sjuk. Sen släppte det på ett dygn och jag insåg att det var pms-dags. Först då insåg jag att jag hade haft halsont på samma sätt på OS. Då hade jag inte en tanke på att det kunde vara pms. Det är något som jag har lärt mig rent sent, att många gånger då jag mår dåligt rent fysiskt och känner mig sjuk och hängig så är det ”bara” pms. Önskar att jag hade förstått det tidigare istället för att oroa mig för långa förkylningar och liknande.

Jag råkar vara en sån människa som får ganska jobbig pms. Symptomen varierar från gång till gång. Ibland mår jag dåligt i flera veckor innan mensen och ibland får jag inga symptom alls. Symptomen jag får är förstås jävligt humör (värre än vanligt), jag blir känslig och irriterad på allt, jag får ont i ryggen, brösten växer (ja, det kan ju låta trevligt, men det gör bara jäkligt ont (speciellt då man springer eller ligger på mage, typ på en massagebänk)), jag går upp i vikt, jag blir svullen, magen blir kaotisk, jag blir toktrött, jag får huvudvärk, jag känner mig sjuk, jag får bättre/sämre aptit osv osv osv. Ibland får jag alla symptom på en gång. ibland får man några speciellt utvalda härligheter. Livet som kvinna. 

Förstås är alla kvinnor olika. Det finns många fler pms-symptom och det finns många som lider mycket mera av det än vad jag gör. Och det finns också de som inte har några problem alls. 

Jag råkar också vara en sån som har väldigt oregelbunden mens och så har det varit sen jag fick mens första gången vid 16 (!) års ålder. Att den kom i gång så sent berodde inte på att jag åt för dåligt eller tränade för hårt, för jag tränade bara några gånger i veckan på den tiden. Jag var nog bara väldigt sent utvecklad. Har läst nånstans att man som idrottare är som bäst de 20 åren efter att man har fått sin första mens. Jag har åtta år kvar då. Det känns nice. Jag vet inte hur mycket jag tror på det, men det är en skön pepp de dagar folk antyder att man är för gammal för att prestera 😉

Hur som helst. Oregelbunden mens betyder att jag har noll aningar om när jag har ägglossning. Jag har noll aningar om när jag ska få min pms. Jag har alltså noll aningar om jag lider av pms, förkylning eller en allmänt pissig dag. Det gör också att jag inte kan planera min träning utgående från min menstruationscykel.

Alla dessa symptom i kombination med oregelbundenheten påverkar mitt idrottande väldigt mycket. Det påverkar min träning (trött, svullen, ont, dåligt humör) och givetvis också tävlingar och förberedelser. 

Jag har förstått att väldigt många tar för givet att elitidrottskvinnor alltid äter p-piller för att kontrollera sin mens. Men jag (och säkert många andra) är inte bekväm med att äta starka mediciner som jag inte riktigt vet hur kommer att påverka min kropp. Pillren i sig kan också påverka mitt idrottande negativt. Och bara tanken på att trycka i mig såna mediciner känns inte alls bra. (Tillägger att jag inte har något problem med att andra äter piller bara för att jag inte vill). Så jag gjort mitt val och får hoppas att jag har lite mera flow med tajmingen kommande säsonger. Men det känns inte kul att behöva oroa sig för att få mens vid fel tillfälle och sen behöva förklara det för ett stort gäng manliga journalister efter ett misslyckat tävlingslopp (men om det skulle hända så kommer jag att prata öppet om det från och med nu, oavsett hur generade de blir).

Det finns ändå en sak som jag vill lyfta fram. Utebliven mens är inte bra, trots att man är elitidrottare. Det är inte ett tecken på att kroppen tränar tillräckligt hårt. Utebliven mens kan leda till benskörhet och en massa andra väldigt onödiga problem. Många idrottare väger lite mindre under tävlingssäsong än under träningssäsong, men att gå ner så mycket i vikt att mensen uteblir är inte något att sträva efter. Det kanske låter smidigt, men det är inte hållbart i längden. Mens = bra, så är det bara, hur irriterande det än kan vara. 

Så det jag vill säga, och det jag vill att alla män, alla tränare, alla idrottsledare och folk där ute ska förstå, det är att mensen kan påverka träning och tävling väldigt mycket. Det är inte en dålig bortförklaring, det är inte på något vis ett svaghetstecken, utan det är helt enkelt bara så det är. För det är så kvinnokroppar fungerar. Och alla fungerar vi som sagt olika. Vissa har inga besvär alls och vissa mår riktigt, riktigt dåligt av det.

Och jag önskar verkligen att alla kvinnor kunde prata om mens med sina tränare, både manliga och kvinnliga. Och jag önskade att det pratades mera om det överlag i idrottssammanhang och att förståelsen ökar och att det inte ska vara genant att nämna ordet mens. Det känns som att det är på rätt väg, men det kan bli väldigt mycket bättre.

Jag önskar också att det fanns ett botemedel mot pms som inte inkluderade superstarka mediciner. Har ni något sånt på lager får ni gärna höra av er. 

Nu är jag väldigt nyfiken på vad andra idrottare har för upplevelser och hur mensen påverkar er vid träning och tävling. Vad gör ni för att lindra symptom? Vad har ni för symptom? Kör ni med p-piller för att kontrollera mensen under tävlingssäsong? Har ni smarta tips att dela med er av? Kommentera gärna, och det är helt okej att göra det anonymt (jag ser inte er mailadress, trots att ni måste fylla i den, så jag kommer inte att veta vem ni är).

Sandra

PS. Rekommenderar menskopp, speciellt som idrottare tycker jag att det är det helt klart bästa mensskyddet. 

PS2. Om någon har tänkt skriva en ”Sandra talar ut”-artikel om det här inlägget så ser jag gärna att ni länkar till mitt inlägg så att alla har möjlighet att läsa min version av texten!

Decembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Fixa vintern
  • 18 vinterskor i test
  • Så lyckas du som löpare
  • Låt julbordet grönska
  • 6 pannlampor i test?
  • Möt systrarna Kallur
  • Löpare lever längre
Antal kommentarer: 11

Eva

Bra och intressant! Är en helt vanlig motionär som börjat märka av hur mensen påverkar min träning, som är helt olik din erfarenhet. Jag presterar som sämst sista dagarna av menstruation, får ofta ont i magen när jag springer och känner mig allmänt tung/trött.


Josefine Antonsson

Är ju ingen elitidrottare, men springer en del tävlingar. Jag går upp lite i vikt/är svullen strax före och under mensen och brukar prestera som sämst då.


Annika

Irriterad, arg, trött, förstoppad och svullen i hela kroppen. Är ingen elitidrottare så springer bara lugnare distanspass dessa dagar och springer aldrig tävlingar när det är mensdax. Hade tidigare ( innan jag födde mina barn) mycket oregelbunden mens. Förstår att det för dig som elitidrottare är extra besvärligt att inte veta när mensen kommer! Finns säkert många olika skäl till oregelbunden mens men ett är PCO vilket var skälet i mitt fall. Kanske värt att kolla upp? Kvinnor med PCO har ofta förhållandevis mkt testosteron och är därmed duktiga idrottare….
Så bra att du skriver om detta, kör hårt!


L

Bra att du lyfter fram detta Sandra! Jag är själv endast motionär men springer en del lopp, och vill verkligen inte tajma det med mensen. Trött, svullen och tung. Och pms kan ibland sätta in ngn vecka innan mens, och ägglossningen medför motsvarande symtom, så lämnar inte många dagar per månad när man är på topp!


Anette

Jag var en gång till Prag för att springa maraton. Träningen och uppladdningen före hade gått jättebra och jag kände mig i form, ända tills uppvärmningen. Då kände jag plötsligt att benen var tunga, sega och kroppen allmänt konstig och seg. Nå, tänkte jag, det är säkert pga kolhydrattankningen och nån kilo extra, men det är bara bra så jag har tillräckligt med energi i 42 km. Startade loppet och benen var blytunga och sega och det ändrade inget under de första 10 km. Jag fattade ingenting. Vid 15 km avbröt jag och konstaterade att det inte blir till något. Var helt uppgiven och nedstämd över situationen. Nå, det tog två dagar och så började mensen. I efterhand har jag kommit fram till att det var mensens fel att mina ben var tunga och sega maratondagen. Nån annan förklaring har jag inte. Mensen och hormonerna påverkar garanterat kvinnors prestation. En viktig sak att ta i beaktande under träning och tävling.


E

Kanske du kunde ha nytta av att lära känna din menscykel bättre? Jag har använt natural cycles i två månader nu (främst för att lära känna min kropp bättre) och den verkar redan ha koll på min mens även om jag också är rätt oregelbunden. Jag har själv inga pms- besvär att prata om, så vet inte om det finns preparat/ hormoner/ vitaminer/ behandlingar man kan använda sig av om man vet när mensen tänkt börja..? För mig har yoga hjälpt för att få mer regelbunden mens.


M

Lider med alla som har det riktigt jobbigt pga mens, svårt att förstå även för oss kvinnor som har det lindrigare.
Håller med om att menskopp är det absolut bästa, både vid sport och friluftsliv. Hellre slabba några gånger per dag, än att oroa sig för läckage med bindor och tamponger, som jag tycker är mycket värre läckage-risk-mässigt. Och mindre miljöbelastning.


Charlotta

Mot både pms och oregelbunden menscykel kan det hjälpa med progesteronkräm. Det är till skillnad från syntetiska hormoner ett bioidentiskt hormon i krämform, som man smörjer på huden mellan ägglossning och mens. Det lindrar pms och gör menscykeln mera regelbunden, jag har själv använt mig av progesteronkräm för att bli gravid, med gott resultat (annars har jag mellan 36 till 72 dagar mellan mensen, lycka till att försöka pricka ägglossningen där..). Googla på progesteronkräm och ProgesterAll!

Håller också med tidigare kommentarer om att det är en bra idé att försöka lära känna sin kropp och notera ev tecken samt hålla koll på flytningarna, när man lärt sig känna igen ägglossningsflytningarna vet man sen att mensen kommer om 12-15 dagar. Det underlättar.

Fint av dig att våga tala öppet om mens och hur den påverkar prestationerna! Absolut något som alla borde vara medvetna om och ta hänsyn till.


Maria Westdijk

Du borde testa bidrottninggele , gelé royale. Helt naturlig produkt dom jämnar ut hormonnivåerna vilket oftast betyder lindrig pms eller i bästa fall , ingen pms alls. Googla och bilda din egen uppfattning. Men det ÄR en bra produkt. Och det vet jag av erfarenhet ..


Sandra Eriksson

Stort tack till alla er som har kommenterat! Jag är mycket tacksam över alla tips och råd, det var en hel del som var nytt för mig och som jag ska läsa på mera om! Det är också intressant att höra om hur ni tycker att det funkar att träna med mens, det verkar vara väldigt olika när under menscykeln ni tycker att det är bäst/värst att träna.

Tycker att det är trist att mensen ska påverka träningen så mycket, för träning ska man ju må bra av. Och om kroppen både känner av ägglossning, pms och mens så blir det få dagar kvar att vara på topp. Oavsett om man är elitlöpare eller motionär så är det ju trist att mensen ska behöva begränsa en.

Lycka till alla med träningen framöver, både bra och dåliga dagar! Och tack igen för era kloka och intressanta svar.

Fortsätt att våga prata öppet om mens!

Kram/ Sandra


Inom hälsovårdsbranchen

Det finns ju också p-piller med mindre hormon och även med naturligare hormoner (Qlaira, Zoely). Rekommenderar att bekanta dig med något av dem, åtminstone om du aldrig provat. Många är emot hormoner, men de har många goda egenskaper som lätt glöms bort (regelbunden mens, förhindrar ägglossningen, mindre pms, mindre värk o blödning, skyddar mot livmoder- och äggstockscancer mm). Om du inte vill ta piller kan ju p-ring eller hormonspiral, som verkar lokalare, vara ett alternativ. Eftersom du har så mycket problem med mensen så kunde det vara bra att ta en ordentlig diskussion med en gynekolog.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Lägerrapport – Club la Santa, Lanzarote



Hej på er! 

För det första, jag ger nog upp det här med bilder i bloggen. Det är så petigt att överföra från telefonen till datorn och sedan ladda upp dem här. Mitt tålamod räcker inte till. Dessutom har jag inte fått en enda kommentar om hur fantastiskt fina bilder jag har lagt upp så ni får skylla er själva. Sorry not sorry. (Hoppas ni förstår att jag är ironisk då jag låter bitter. Om jag är bitter på riktigt klagar jag åt Magnus, mamma eller mina systrar, inte i bloggen).

För det andra, jag och Magnus åkte till Lanzarote i måndags. Jag höll på att dö deppdöden av snöhelvetet och gråheten hemma i Stockholm. Har aldrig blivit så knäckt av vintermörker förr. Värst är dagarna, typ mitt på dagen då det borde vara ljust men är gråare än gråast. Som Mamma Mu sa: ”grått är den gråaste färgen som finns”. Mamma Mu är en bra typ. Gråheten gjorde också att jag blev väldigt stillasittande mellan träningarna hemma. Jag tror på att våga vila och att göra ingenting mellan passen, då återhämtar man sig fint. Men att sitta helt stilla i samma position är kanske inte det bästa och det har blivit för mycket sånt senaste tiden och jag har känt mig lite stel. Så att åka i väg till sol och värme var idealiskt just nu. 

På måndagmorgon då vi skulle åka vaknade jag av att jag hade svinont i halsen och jag tänkte deppa ihop. Under dagen blev det dock bättre och bättre och jag kände mig inte alls sjuk i övrigt. Inte ens speciellt trött. Sen blev det bättre och bättre hela tiden och jag insåg att det inte var en förkylning utan ett sånt där pissigt pms-symptom som jag kan ha ibland. Måste blogga mera om pms, mens och elitidrott, men det får bli en annan dag. 

För säkerhets skull vilade jag resdagen och nöjde mig med en promenad och att lära mig att hitta på området. Med mitt lokalsinne kan sånt ta en stund. 

Vi bor i en relativt nyrenoverad lägenhet. Inredningen är väldigt skandinavisk. Mest vitt, grått och ljust trä. Känns ganska fräscht. Nackdelarna är handfatet i badrummet (som ser väldigt snyggt ut men inte funkar lika snyggt). Samtliga spottloskor hamnar i hörnet av handfatet och rinner aldrig ner. Sjukt ofräscht. Om man duschar så försvinner inte fukten nånstans heller utan allting i badrummet blir genomblött. Att öppna fönstret hjälper lite. Badrummet är för övrigt det enda rummet med utsikt så öppet fönster är inte fy skam. Igår öppnade jag fönstret medan jag duschade så att jag kunde sola samtidigt. Ganska nice ändå. Övriga nackdelar är att det är iskallt här inne (ingen ac, inga element, inget solljus) så ibland fryser man ihjäl. I övrigt är inredningen lite väl steril (inga tavlor) och myrorna i diskhon är väl inte superroliga (men de är pyttesmå och går lätt att döda med hårspray), men det är sånt man kan leva med. 

Bra saker är att det finns all köksutrustning man behöver (vi behöver typ ingen iofs), många eluttag, en terass (med utsikt över väggar) och tjocka täcken i sängarna. Dessutom är det helt tyst på nätterna trots att ljudisoleringen är som den alltid är på såna här ställen. Har vaknat av en fågeljävel några morgnar men då har klockan varit kring åtta så det är väl ändå ok. I det stora hela tycker jag att allt utom handfatet och kylan är okej!

Hela hotellområdet i sig älskar jag. Trappor, korridorer, hörn med bänkar, stor pool, caféer, barer, restauranger, spa och alla sporter i hela världen. Och flera lite avskilda områden med solstolar om man inte ville hänga vid poolen. Det finns också en matbutik som innehåller allt man behöver, men till sjuka priser. Jag betalade dock glatt sjuka priser för den finska salmiaken jag hittade igår.

På måndagar och onsdagar har de underhållning på en scen mitt i hotellkomplexet. Första gången var vi inte där utan jag satt på rummet och surade över oljudet. De tystnade dock strax efter 22 så egentligen gjorde det ingenting. Vi gick dock och kollade på underhållningen i onsdags och då var det barnen på hotellet som stod för underhållningen. Helt fantastiskt. 

För mig som löpare funkade La Santa utmärkt. Knappt 100m från vår dörr låg friidrottsbanan. Banorna var lite hårda och folk använde banorna som ett övergångsställe så jag blev ganska irriterad ganska många gånger. I övrigt var det inte många som sprang på banorna så man behövde inte trängas så mycket. Vid löparbanorna låg också ett litet utegym med fria vikter men där hängde bara crossfitfolk. 

Eftersom vi bara var här en vecka så hann jag inte testa så många löparvägar. Eftersom jag inte gillar för mycket hårt underlag, backar eller lösa hundar så hade jag inget behov av att leka äventyrare heller, utan jag höll till på den lilla ön, precis utanför hotellrummet. Ett varv runt ön var typ 2,2km, och om man sprang som en åtta (som inte såg ett dugg ut som en åtta) så blev ett varv 3,5km. Jag sprang alla mina pass där pga grusvägar och nästan platt. Gymmet här var också väldigt bra. De hade precis allting, inklusive riktigt bra crosstrainers. 

Träningen har gått väldigt bra här. Jag har kunnat köra dubbelpass varje dag, förutom idag då jag sprang långpass. Rutinerna har funkat med många sömntimmar och mycket mat. Maten här är som den brukar vara på bufféer på såna här ställen. Okej. Varken mer eller mindre. Eller ja, den grillade entrecoten i tisdags var lite mera än ok. Det finns också alltid glass till efterrätt men där är hostande barn och gräver med händerna så den håller jag mig undan. 

Mellan passen här har jag försökt hitta på saker att göra och inte bara bli så passiv som hemma. Magnus har spelat tennis några timmar nästan varje dag så han har inte varit så pigg heller, så vi har hittat på aktiviteter som är roliga men som inte sliter. Det finns ju massor av roliga träningspass här som man kunde joina, men det skulle bli för slitsamt i kombination med egen träning. Så det har blivit minigolf, lite kajak (finns en lagun där man kan köra paddling/SUP/windsurfing), ett spabesök, biljard och airhockey. Vi försökte oss också på att gå på lina utan att lyckas speciellt bra alls. 

Igår gick jag på ett gruppass som hette aerial relaxation. Man skulle ligga i en ”tyghammock” som hängde från taket. Hade sett fram emot ett pass i stil med anti gravity-yoga som jag alltid velat testa men det här var inget sånt alls. Man skulle bara lägga sig i tyget som en puppa och ligga stilla och gunga i mörkret medan ledaren läste upp en story som skulle få oss att slappna av. ”Ni står på en strand, solen börjar gå upp, det blåser svaga brisar, ni känner er avslappnade” jag fryser. ”Ni ser en båt, ni sätter er i den, plötsligt har ni bara hav runt omkring er, ni är mjuka och avslappnade i kroppen” Va? Vem styr? Hur ska jag ta mig i land igen? ”Ni ser en ö. Ni går i land på ön. Och in i en skog. Ni känner er helt avslappnade”. Är det tryggt här då? Finns det farliga djur? Var kan man gå på toa? Finns det dricksvatten? ”Ni ser en källa, ni klär av er och går ner i den, ett steg i taget. Allt blir lugnt. Ni slappnar av. Stanna kvar i vattnet i några minuter”. Perkele vad jag fryser. Ska jag föreställa mig att jag är naken nu alltså? Är vattnet varmt? Känns inte så. Jag fryser. ”Ni går upp ur vattnet, det börjar blåsa igen” Seriously? Vad fan ska det blåsa för? Fryser ihjäl snart. ”Ni klär på er igen” Va fan? Ingen handduk heller. Skönt… Och ungefär i det här skedet så insåg jag att om jag ska kunna slappna av istället för att bli tokstressad så måste jag sluta lyssna och tänka på något helt annat. Så blir det då en kontrollmänniska går på avslappningspass. 

Idag har jag sprungit långpass och fått flow. Flow på långpass händer ungefär en gång var femte år för mig. Jag gillar inte långpass. 

Imorgon åker vi hem. Det känns helt okej. Det har varit en fantastisk vecka, men en vecka räcker ganska bra på ett sånt här ställe. Problemet är bara att det verkar vara nån jäkla supervinter i Stockholm. Kämpar hårt med att inte förtidsångesta inför det. 

Jag tänkte avsluta med att säga om jag rekommenderar eller inte rekommenderar det här stället men jag är lite tudelad. Jag har alltid gillat Playitas. Det här är som playitas men tre gånger bättre enligt mig. Men också dyrare. Tror det ändå är större chans att jag åker tillbaka hit än att jag åker till Playitas igen. Om man är en människa som inte ser pengar som något problem och kan lägga ner lite extra på en bekväm vecka, då är La Santa trevligt. Men om man har lite tightare ekonomi (vilket de flesta idrottare brukar ha), så är det inte värt det. Man får flera veckor i Portugal för samma pris som en vecka här. Och visst är det mycket som ingår här, men som elitidrottare går man ju ändå inte på en massa gruppträningspass så då är det inte så stor skillnad. 

I det stora hela har jag trivts super här. Jag har mått bättre än på länge och känt mig avslappnad. Jag har haft kul och blivit pigg av solen. Jag och Magnus har haft tid att umgås mera än vanligt. Sen har det ju förstås känts sådär att betala några euro för vattnet till varje måltid och att frukt i butiken kostar femtielva euro per kg. Det är mycket pengar med min ekonomi. Dock hade jag ingen aning om att jag skulle bli av med mitt stöd då jag bokade lägret i julas, i såfall hade jag valt ett billigare ställe. Tur att jag får stöd från Falken som jag kan använda till läger i alla fall. För att få en vecka i solen och värmen med riktigt bra träning, och framför allt en vecka då jag har mått superbra, det är värt att betala några pengar extra för ibland. 

Sandra

ORIGINALPACKNINGSLISTAN



Nu sitter jag här och bloggar igen. Mest för att jag borde göra annat. Men det borde man väl alltid ändå. 

Jag borde skriva packlista. Jag ska göra det snart också. Det är bara så fruktansvärt tråkigt. Dock är jag kanske bäst i hela världen på just packlistor. Och jag är på så bra humör idag att jag ska dela med mig av min superteknik. Jag har ett dokument som jag har döpt till ORIGINALPACKNINGSLISTAN och där har jag skrivit upp grejer jag ska packa i följande kategorier:

1) Viktiga småsaker (typ pass, plånbok, hörlurar, spikskor, nyckel)

2) Träningskläder

3) Vardagskläder

4) Toalettgrejer

5) Mediciner (behöver en egen kategori, speciellt under allergisäsong)

6) idrottstillbehör (träningssolbrillor, pulsband, foamroller, gummiband, träningsdagbok osv)

7) elektronik (dator, telefon, adapter, hårddisk och alla tusen laddare)

8) Nöjesgrejer (böcker, spelkort, ritgrejer osv)

9) Övrigt (mellis till resan, vattenflaska, solbrillor, handväska osv)

10) Om det får plats (alltså sånt man vill ha med men egentligen inte behöver, som man får spara tills resten är packat, och trycka ner i väskan om det finns plats)

11) På mig (kläderna man ska ha på sig då man reser, så att man inte råkar packa ner dem och får rota fram dem från botten av väskan på morgonen då man är stressad)

12) To do (ladda telefon/dator, förbered mellis, växla pengar, uppdatera Adams).

På ORIGINALPACKNINGSLISTAN har jag skrivit upp allt jag någonsin kan tänkas ha med mig då jag reser, oavsett vart jag ska. Och då jag ska iväg någonstans så kopierar jag ORIGINALPACKNINGSLISTAN och klistrar in den i ett nytt dokument och så går jag igenom listan och raderar allt jag inte ska ha med mig. Typ omöjligt att glömma något. Men det kräver förstås att allt är med på originallistan, och på min är allt med! Monica i Friends hade varit stolt över mig! Varsågod för tipset. 

Och då jag är klar med listan så skriver kontrollfreaket i mig ett exakt tidschema över resdagen. Stress är inte lika charmigt som känslan av kontroll! 

Jag har börjat på en ny tavla. Jag gjorde min första tavla på duk hösten 2015. 90x90cm. Jag målade hela tavlan med tusch (RIP pennorna). Sen dess har jag övergått till akrylfärg och lärt mig en massa nytt och jag har så himla länge varit sugen på ett större projekt igen. Så igår gick jag in på Panduro och köpte en målarduk på 92x73cm och jag kände att min livsglädje ökade direkt. Jag började skissa igårkväll och idag har jag redan börjat måla lite. Den här tavlan kommer att ta rätt mycket tid, men jag tänker också ha mera tålamod än tidigare. Oftast då jag har målat en tavla brukar jag säga att ”jag är faktiskt jättenöjd med allting, förutom…” Den här tavlan ska inte innehålla några förutom. Den ska bli perfekt, på Sandraviset, och därför har jag redan döpt den till imperfection. 

På måndag åker jag och Magnus till Lanzarote. Och ja, jag ser det som ett träningsläger fastän jag åker med min sambo. Jag är så glad över att Magnus springer så pass mycket att jag kan släpa med honom på distanspass och korta intervaller. Det blir ganska lagom. Jag föredrar trots allt att springa själv, men ibland är det skönt att springa med någon annan så att det inte blir så himla tråkigt. Jag är väldigt nyfiken på vad Club la Santa är för ställe. Jag hoppas att det är bättre än Playitas. Enligt det jag har googlat fram hittills så är det bättre löpmöjligheter, bra ställen för långa intervaller plus att friidrottsbanan ligger mitt på hotellområdet. Jag hoppas det är ett så pass bra ställe så att det är värt åka dit igen. 

Då jag åker på träningsläger föredrar jag att åka till just såna här ställen där allt är nära till hands och där man inte behöver en bil till någonting. Jag vill kunna springa direkt utanför dörren och jag vill kunna gå till friidrottsbanan, gymmet, matsalen, restauranger, butiker osv. Läger som kräver en massa bilkörning är ingenting för mig. Det tar tid, jag blir åksjuk och man måste hela tiden planera så himla mycket. Plus att jag själv inte är så van att köra att jag vill köra då jag är utomlands. Om ni har tips på bra ställen man kan åka på träningsläger till som inte kräver bilkörning så tar jag gärna emot tips. Men tillägger att jag inte vill åka till bergiga backiga ställen, jag är banlöpare 😉

Som det ser ut nu så åker jag en vecka till Portugal i slutet av mars. Är rätt trött på Monte Gordo, men det lär finnas bra löpsällskap från både Sverige och Finland där just då, så det kan nog bli rätt trevligt ändå! 

Nej, nu är det dags att skriva den där listan jag pratade om. 

Sandra

Den stora tröttheten.



Hej på er.

Jag skrev nyss ett långt inlägg men raderade hela. Det innehöll för mycket åsikter och åsikter är farliga att skriva. Så jag tog bort dem. Men så ni vet; jag tycker saker. Orkar bara inte skriva vad 😉

– Jag överlevde förra helgen. Tre dygn med ett födelsedagskalas, ett bröllop och ett dop (och vigsel samtidigt). Intensivt men kul!

– Jag har gjort min bästa träningsvecka på länge, både kvalitets- och mängdmässigt. Däremellan har jag varit väldigt trött (no shit).

– Jag har inte kollat på vinter-OS, men blivit trött på negativa rubriker. Varför vill alla alltid hitta dåliga saker att skriva om när det finns minst lika mycket bra?

– Det finns mycket kul att kolla på på cmore just nu. Både Sveriges mästerkock och Det stora tårtslaget. Snart börjar Dessertmästarna också. Jag är lite svag för matlagningstävlingar på tv. Oklart varför. Jag gillar varken att laga eller att äta mat. 

– Jag har blivit av med min idrottarlön, alltså pengarna jag betalar mat och hyra med. Oklart varför. Men det här året blev plötsligt mycket mera utmanande. Som tur är har jag klarat av att släppa det och fokusera på träningarna. Men däremellan får jag klura mer på hur jag ska lösa allting.

– Jag tycker att det är skönt med tävlingssäsong. Jag är inte så brydd i att tävla själv under inomhussäsongen, men det är alltid kul då det finns lite friidrott att kolla på.

– Om åtta dagar åker jag och Magnus till Lanzarote och Club la Santa. Ser fram emot att träna där. Ovanligt less på vintern i år. 

– Idag får ni inga bilder. Jag är för trött. Finns på instagram om man absolut behöver se hur jag såg ut då jag körde lite rörlighet för baksidorna igår. @steeplesandra

– Jag inser att jag låter bitter i mitt skrivande idag. Det är lite märkligt, för jag är på ganska bra humör idag. Det är bara tröttheten som tar över!

Men det var nog allt för idag!

Sandra

Sol, snö, snabba ben och en töntig rubrik.



Hej människor! 

Jag är på bra humör idag. Jag har en sån dag då jag inte har några tider att passa. Inga naprapatbesök, inga möten, inga Sätraträningar och inga andra klockslag att ha koll på. Jag är så mycket mera produktiv såna här dagar, trots att jag som vanligt tränar två pass. Man blir lugn av att bestämma sitt eget schema. Idag har jag mest tvättat, diskat och svarat på mail. Och sprungit ute i solen såklart. Passade på att springa förbi Hammarbybacken för att kolla hur det såg ut inför kvällens världscup. Blir nog en kvällspromenad sen om jag hinner så jag kan kolla lite på tävlingarna på avstånd. Är för frusen för att köpa biljett och kolla från läktaren. 

På tal om Världscup i Hammarbybacken. Så här ser det ut i Hammarby Sjöstad om kvällarna. Mycket trevligt.

Läste nyss att det bara är 10 dagar till OS. Jag ska försöka hänga med lite mera i år. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att kolla på idrott, knappt ens friidrott om det inte är någon jag känner som tävlar. Så vintersport har inte alls varit intressant. Men jag ska ge det en ny chans i år och sluta jämföra med friidrotten hela tiden. Ibland får man bara acceptera att jag kommer från ett vintersportland! Mest intresserad är jag av Hockeyn. Men skridskor och bob är ju också kul att kolla på. Jag hoppas det blir många medaljer till Finland förstås! Ska läsa på lite så jag har koll på vilka grenar vi har deltagare i. 

På tal om att kolla på OS. Kolla!

Råkade se en kolumn i en kvällstidning här om dagen om att det var så ”pinsamt” att Sverige inte hade någon superstar som kunde bära flaggan på OS-invigningen. Att va? Alla som är med i OS är freaking superstars, alla är där för att representera sitt land och alla förtjänar att bära flaggan. Sen när blev OS-invigningen en skryttävling?

Ska försöka att undvika att läsa om sport i kvällstidningarna. Tål inte att det ska förutspås så jäkla mycket och att man skriver att folk är dåliga redan innan tävlingarna börjar. Så sjukt respektlöst mot folk som faktiskt har kämpat hårt för att ta sig till OS.

Jag kommer att missa lite av OS då vi åker till Lanzarote på läger. Skeptisk till att spanjorerna är superintresserade av vinter-OS så deras tv-kanaler lär inte visa så mycket.

Men det som intresserar mig mera än OS är ju att friidrottssäsongen har börjat. Att få gotta sig i resultat är ju det roligaste som finns. Plus att jag tycker det är intressant med både finsk och svensk friidrott så då blir det dubbelt roligare. Inomhussäsongen är väldigt mycket större i Sverige än i Finland. I Finland står många över, eller gör ett par tävlingar max, medan många i Sverige satsar mera på att toppa formen och faktiskt göra en riktigt bra säsong. Undrar varför det är så. 

På tal om inomhussäsong. Så där ser det ut på utsidan av Sätrahallen på vintern. 

Själv har jag inga problem med att inte tävla. Jag har missat många inomhussäsonger förr och har aldrig gjort fler än ett par lopp inomhus. Jag har också vid flera tillfällen tackat nej till att ställa upp i mästerskap trots att jag har kvalat, eftersom jag hellre tränar än tävlar i mars. Sen är ju inomhussäsongen inte direkt idealisk för uthållighetslöpning heller, med kortbana och branta, doserade kurvor. Lite mer passande för exempelvis hoppare. Så jag är nöjd framför datorn och diverse livestreamar. 

Jag råkade för övrigt hamna bredvid en man och en kvinna då jag satt och stretchade på gymmet här om dagen. De diskuterade mens. Jag blev glad för att 1) en man och en kvinna pratade om mens som att det var världens naturligaste sak (vilket det för övrigt är), 2) kvinnan berättade att hon hade mens och att träningen kändes seg på grund av det, och mannen var helt förstående och 3) mannen frågade kvinnan hur elitidrottskvinnor gör under tävlingssäsong. Jag blev glad av att höra en öppen och vettig diskussion om mens sådär. Det är inte så himla vanligt. Kvinnan förklarade för övrigt att elitidrottskvinnor styr sin mens med hjälp av p-piller. Lät bli att ge min in i diskussionen och säga att tyvärr vill alla inte stoppa i sig hormoner och får leva med att mensen kan dyka upp vid fel tillfällen. En väldigt krånglig grej som fortfarande behöver diskuteras mera. Och framför allt mera öppet, tills folk förstår hur mycket det kan påverka. 

På tal om gymmet. Matching is everything. Och mina nya Pegasus är svinfina (och väskan är svinfärgad). Pegasus kan vara det bästa som existerar i löparvärlden.

På tal om saker jag blir glad av så blir jag fortfarande lite upprörd av instagram. Jag förstår inte varför det ska vara så galet mycket rumpa och magrutor överallt. Jag förstår att folk vill ha likes och uppmärksamhet, det är mänskligt. Men vem är människorna som skriver sliskiga kommentarer och gillar bilder direkt det visas lite hud? Vill spy på alla gifta män med familj som skriver och kommenterar kvinnors kroppar på instagram. Bara ofräscht. Jag önskar också att fler kvinnor (och män) kunde inse att likes inte är allt och att starka och hälsosamma kroppar inte är samma sak som stora, tydliga muskler. Tycker som tur är att det faktiskt inte är så mycket kroppsfokus inom friidrotten, men ändå för mycket. Friidrotten går ju ut på att träna sin kropp så att man kan prestera maximalt (det finns inga redskap, djur, motorer, vallateam och annat som hjälper till då det väl gäller, det är kroppen som gör jobbet), inte för att se fin ut på bild. Kroppar är fina ändå. Alla kroppar.

Jag hoppas att folk börjar fascineras av personlighet före utseende snart, så att folk vågar vara sig själva igen. Och ja, givetvis vill jag också ha uppmärksamhet, men inte för hur min kropp ser ut. Och så länge det är det som räknas så är jag hellre utan! 

På tal om utseende. Förra veckan var jag på ett viktigt möte. Då hade jag på mig jeans för första gången i år. Kanske också sista. Sånt måste fotodokumenteras genom en dammig spegel. Jag kompletterade looken med en skön tischa och air max på fötterna för att känna mig lite bekvämare.

Ibland då jag blir osäker på hur jag ska göra i en situation, till exempel om jag ska göra något jag inte riktigt vill stå för, för att få uppmärksamhet eller pengar eller något annat jag skulle behöva, då frågar jag mig själv, ”kommer jag att vara stolt över det här beslutet om 10 år?”, och då är svaret oftast enkelt. Att välja att alltid vara ärlig och bara ställa upp på sådant man kan stå för och vill representera kanske inte ens är möjligt, men jag ska göra det så länge jag kan. För jag tror på något vis att det lönar sig i slutändan.

Annars så går det väldigt bra just nu. Jag ökar löpmängden hela tiden och jag har gjort några riktigt bra kvalitetspass. Jag jobbar också mycket med skadeförebyggande träning och kämpar fortfarande med att bli jämnstark i båda benen. Det är så otroligt kul att känna att jag utvecklas och att det finns så mycket som fortfarande kan bli så mycket bättre. Men mina ben känns starka och snabba igen. Det har jag saknat. 

På tal om att det går bra. I fredags sprang jag mitt bästa snabbdistanspass sedan häloperationen 2016. Det var ren njutning, trots att jag sprang längs en tråkig landsväg utanför Strängnäs.

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och börja skriva ihop packningslistan inför den mest intensiva helgen på länge! 

♥ Sandra

Hälsningar från Teneriffa



Hej hej från värmen! 

Så himla skönt att komma bort från världens gråaste och regnigaste Stockholm till sol och värme. Jag kände redan då jag sprang mitt första pass här att det inte spelar någon roll om det regnar resten av lägret, för jag njöt så himla mycket av solen det passet att det hade varit värt att åka hit ändå. Fast det har varit fint väder mest hela tiden. Och rätt mycket moln. Men det är fortfarande ljusare än hemma. Och varmare. Så jag är nöjd. D-vitaminförrådet börjar bli fyllt.

Träningen flyter på. Benen är skönt slitna men jag har gjort mina pass och kommit in i sköna lägerrutiner och kört mina bästa intervallpass på flera månader.

Intervaller.

Jag är ingen sån som gillar att ”hitta på saker” då jag är på tränings- eller tävlingsresor. Jag gillar mest att bara vara. Då man är utomlands så är det så mycket lättare att släppa sin to do-list ett tag och bara ge sig själv lite ro. Jag behöver inte mera än så. Det är fantastiskt. Älskar lägerbubblan. Och njuter av lite tid för mig själv.

Återhämtningseftermiddag. 

Så det enda jag gör då jag inte tränar/äter/sover är att läsa böcker, kolla på film, gå ut och gå, kolla på solnedgången, titta/lyssna/dofta på havet och vila. Och spela pidro såklart! Drömlivet.

Egentligen skulle jag sitta på flyget hem till Stockholm nu, men jag hörde om snöhelsiket där så jag bestämde mig för att stanna till söndag, trots att jag längtar hem. Ibland får man vara smart. 

Sandra