#veckans 5-lista Dagen efter ett långt brutalt pass eller lopp

Jag sitter på tåget på vägen hem. Hade gärna suttit på ett helt annat sätt än det vanliga. Kroppen mår bra men mina ben vill vara rätt upp i luften och det känns på något sätt inte helt..ok! Tobbe, vår andrafaldiga Tjejmaravinnare har första klassbiljett på samma tåg och förmodligen mer benutrymme!

Vilken dag. Vilken helg. Igår var det roddande galore. Det blir alltid lite brådis men vi hann grilla hemma hos Madde och vi sov nog närmare sju timmar.

Idag var det uppstigning med tuppen och få med alla lådor till vätskestationerna, bre mackor till funktionärer, fylla vattendunkar, blanda vår egna sportdryck (som vi f ö borde ta patent på, mycket bra recept).

Men det går alltid bra. Vi har så otroligt mycket fina människor som hjälper till med vårt lopp: Funktionärer, sponsorer, sjukvårdare, eldsjälar som hjälper oss på alla de sätt. Delar vår info, pärlar armband, donerar, springer, stöttar. Man blir så varm i hjärtat.

Idag hade jag två roller- jag var arrangör ihop med Madde men skulle också springa. Mitt första ultralopp på närmare två år. Det hade jag förstås inte tid att tänka på innan men det blev lite mentalt prominent när jag drog på mig löparryggan och ställde mig mittemot Madde vid starten istället för bredvid. Kaboom liksom.

Det var så kul att springa iväg med alla och hinna prata lite. Jag visste att allt var under kontroll och vi var en liten skara så jag skulle inte behövas någonstans direkt.

Men vår kupp med att jag skulle springa hade dragit in över 30 000 kr så nu var det dags att leverera!

Leden är så vacker. Och även om jag inte har mycket lång distans i kroppen så har jag sprungit mycket terräng senaste tiden och det här är terräng med stort T. Dessutom är loppet 1000 höjdmeter. Att jämföra med till exempel Lidingöloppets 400 höjdmeter.

Jag stannade en del och messade med Madde om lite praktiska saker och tog det lugnt men försökte hålla mig i rörelse hela tiden så jag skulle kunna vara i mål hyfsat tidigt och ta emot folk i mål.

Det är så fantastiskt att komma till våra vätskestationer- som en varm omtänsam famn med mat och människoenergi! Underbart! I år hade vi igen sponsring från Coop Forum Borås. Görgen med personal där ska verkligen ha tack, vi fick åka och hämta allt vi behövde och nästan allt var ekologiskt!

Allt gick bra fram till runt 38 km då det var lite svårt att hitta och sen visade det sig att man dragit om leden. Jag som just då messade med Madde och vår fantastiska sistlöpare Henrik gick rätt. men fel. Men det var rätt väg för att komma till vår tredje vätskestation. Som jag behövde då. Drack vatten ur saltgurkburken- kan verkligen rekommendera det vid saltbrist- det saltet är badass.

I mål på Scandic Plazas soliga uteplats var Madde och snälla Eva som hörde av sig till oss och ville hjälpa till.

Och flera löpare- Tobbe vann förstås igen och hade lite bonuskilometer i år igen men inte lika många. Alla såg starka och glada ut när de kom i mål och det snörper alltid lite i hjärtat. Det är så ballt. Folk kom i mål med olika distanser, från lite olika håll. Precis som Tjejmarathon ska vara.

Det är så fint. När #Irun4you. Då känns allt lätt!

Jag sitter på tåget hem och jag hoppas du vill vara med i vårt community. Det är gränslöst och det behöver inte vara ultra. 

In och gilla Tjejmarathon på Facebook. Kika in på vår hemsida. Tagga #irun4you.

Själv är jag galet förvånad över kroppen. Mina nerver surade förstås lite men i övrigt så kände jag mig som en maskin. Terräng är så snällt på kroppen.

Jag sitter här lerig, svettig, saltig och väldigt tacksam! Jag tackar överallt men fortsätter tacka alla ni som är med på det här!

Kokopelli-pepp innan start!

Tobbe. Du är ett skägg med två ben liksom. Inte konstigt det går så bra att springa :).

Tack alla som stöttat vår insamling! Hoppas jag fick med alla namn!

Karin och Anders som debuterade på ultra idag- GRATTIS!

Det finns fem band som jag skulle lista som de som de bästa i min värld. Det är svårt att lista dem inbördes men Pearl Jam, Foo Fighters och Dave Matthews Band ligger på första plats. Sen är U2 och Live också däruppe. Och eventuellt några fler.

Men Foo Fighters är mina favoriter live. Och gårdagens konsert på Ullevi kommer nog ingen glömma. Inte minst sångaren Dave Grohl som i ANDRA låten snubblar av scenen och bryter sin fibula. Alltså ett av vadbenen.

Men vad gör han? Han fortsätter. Sittandes på en stol efter att läkare och sjukvårdare akutgipsat. HOppar ut på kryckor och kör två av de bästa låtarna ackustiskt och alla sjunger med. Det var en helt EPISK kväll på Ullevi, solen strålade och vi sjöng allsång till klockan halv tolv. Gåshud. Jag och en av mina bästa vänner och 50 000 till.

Kanske verkar konstigt att hämta inspiration från en rockkkonsert men jag blir hög på sånt där. Imorgon kommer jag ha både the Foos och lite annat skojs i öronen.

Jag kommer mest av allt vara hög på de över 30 000 kr!!!! som vänner och bekanta stöttat vår insamling med. Läs mer här om du vill veta mer.

Nu ska jag åka till Borås och rodda vårt 4e Tjejmarathon. VAVAVOOM!

Jag har ganska mycket weltschmerz just nu. Har svårt att tycka det är ok att gräva ned sig i sin egen prestation eller hälsa när världen är så galen. Men jag behöver inte titta långt för att få inspiration till att det finns människor som vill göra gott. Nära runt mig fast kanske inte alla rent geografiskt.

Kraften av när många går ihop och gör saker tillsammans. The power of you. Underskatta inte den!

På söndag tänkte jag springa 5 mil. OM jag får in över 10 000 kr till vår insamling till Panzisjukhuset i Kongo och deras verksamhet på transitboendet Maison Dorcas.

Vi har ganska få löpare i år. Så en av oss arrangörer skulle kunna springa. Jag har inte sprungit riktigt långt sen 19/9 2013. Definitivt inte fysiskt rätt tränad. Men mentalt peppad till tänderna.

Men som sagt. Får jag in över 10 000 kr så springer jag loppet. Med allas namn på nummerlappen. Varenda krona räknas.  Vårt fina Tjejmarathon (som förstås är för både tjejer och killar, det verkar många fortfarande inte förstå) som går för 4e året. Loppet och dess löpare och eldsjälar, funktionärer, anhöriga och andra som vill göra gott som snart samlat in en halv miljon kronor där varenda krona slussas till Panzisjukhuset som vi står i direkt kontakt med. Inga mellanhänder och vi tar inga administrativa avgifter i vår ideella insamlingsstiftelse som slussar pengarna. Allt kommer fram.

Fem snabba fakta om vad VARJE krona går till:

1) Kvinnor och barn som utsatts för sexuellt våld i krigets Kongo. De som kanske sett sin familj mördas och sen blivit våldtagna och sönderskurna i underlivet med en glasflaska. De som inte får komma hem efter det som hänt. De som inte har något alls kvar. DE stödjer vi.

2) På Panzisjukhuset som stöds av flera organisationer runtom i världen får de vård. Sen 1999 har snart 40 000 kvinnor och så små barn som 3 år fått vård efter övergreppen.

3) Sen behöver de mer hjälp. Att komma tillbaka till ett värdigt liv. Lära sig sy och skriva för att kunna tjäna sina egna pengar. Få psykisk vård för att hantera det som hänt dem.

4) På Maison Dorcas får det den här vården. Transitboendet som även är öppet för kvinnor i närliggande byar för att undvika stigma för de som vårdas där

5) Se filmen. Förstå hur olika världar vi lever i.

Här hittar du eventet på FB. Det är superlätt att stödja och jag blir lika glad för varje donation. Varje krona går fram.

Min stora tjej har skrivit nummer och mitt namn. Visst vill du att jag skriver dit ditt?

Jag har varit i kontakt med Aktivitus i Solna för att göra lite tester hos dem. Hade tänkt göra dem i vintras men min rygg (nerver i kläm) har ju strulat under våren så jag har inte sprungit på så mycket som planerat och jag var helt enkelt inte så sugen på att göra ett laktattest när det nog skulle visa ”under baseline” på mig.

Men nu har jag iallafall varit igång även om min rygg fortfarande strular ibland. 

Men nog om det.

Jag är otroligt ovan att springa på löpband så var mest rädd för det. Rädd för att ramla av. Jag springer också väldigt annorlunda på löpband, drar upp axlarna och ”tåspringer” fram.

Jag blev varmt mottagen av Johan Hasselmark (Multisportare, vinnare Celtman 2014 etc etc) och det var med ens inte så läskigt. Trevlig men proffsig stämning.

Jag hade inte riktigt stämt av vad vi skulle göra men det förklarade Johan och det kändes väldigt tryggt och pedagogiskt. Man kan göra testen på löpband, på cykel eller i sån där stakmaskin. Gissa om jag valde löpband?

Vi började med laktattest, alltså ett submaximalt konditionstest där man går och springer på löpbandet och hastigheten successivt ökas och blodprov tas genom stick i fingret vid cirka 5 tillfällen. Från det här testet får man sen en väldigt bra och användbar rapport i grafform där man ser hur puls och intensitet ökar i förhållande till laktat och när laktatnivån ”drar iväg”.

Utifrån detta test är det sen möjligt att planera träningen utifrån den puls som härrör till den aeroba och anaeroba tröskeln.

Nu tänker nog några att jag brukar ju förespråka att springa på känsla och det kan man för all del göra och så har ju jag gjort för det mesta, speciellt eftersom min puls pga mitt hjärtfel varit allt annat än bra att lita på. Men för den som tenderar att ta i för hårt när det ska vara lugnt, och ta i för lite när det ska vara hårt, och vill förbättra sin syreupptagningsförmåga och göra träningen effektivare så är det ju ett fantastiskt verktyg att se hur ens olika trösklar ligger och sen kunna följa upp att den träning man gör förbättrar den.

Sen gjorde Johan ett löptekniktest på mig. Det var så mycket enklare än det jag gjorde på Salming i det mörka high-techrummet med alla små ”pluppar” jag hade på kroppen och folk var tvugna att gå ur rummet. Det här var, gissar jag, lika effektivt med motion capturekameror som fångade upp allt jag gjorde. Sprang en minut på strax under tröskelfart och sen kom en omfattande men väldigt överskådlig och bra rapport på mitt löpsteg. Energisnål som en miljövänlig tvättmaskin men gör något knas med vänstersidan fortfarande. Gör du testet får du både en genomgång på plats, rapporten på mail och med dig övningar för att jobba in ett förändrat löpsteg om det skulle behövas.

Efter laktat och löpstegsanalys fick jag göra maxpulstest. Laktattestet hade ju då gett indikationer om en bra hastighet att börja på så jag fick på mig den där masken (fick såna flashbacks till förlossningen så jag blev helt full i skratt). Sen sprang jag med successivt ökad lutning och blev påhejad att orka liiiite till. Även om det var tufft så var det inte alls så läskigt som jag trodde. Kändes väldigt tryggt hela tiden. Om än jobbigt!

Det mest värdefulla är ändå genomgången av resultatet efteråt. Jag halvlåg lite trött efter maxpulstestet på en soffa och Johan förklarade hur det här testet kan användas för att styra träningen och vad som skulle kunna förbättra just mina värden (som var typiska för någon som springer långsamt och långt- ingen överraskning). För min del är det ju intressant att veta på vilken puls och intensitet jag rent hypotetiskt kan ligga och nöta väldigt länge. Man har inte ”råd” att dra på sig syra när man ska springa 8-16 mil.

Resultatet då. Ja jag är ju en tävlingsmänniska så mina 50 mil/kg/minut var jag ju förstås inte nöjd med. Charlotte Kalla har över 70 tydligen. Svensk damelit har runt 60-65. Det vill jag också närma mig och det kommer jag kunna göra mer riktat om jag bara tränar som jag borde.

Min maxpuls är ganska låg, det visste jag. Landade på 173.  Jag tror att den lokala kapaciteten (mina ben) hindrade mig lite. Flåsmässigt var jag ganska ok men benen stummade rejält.

Det var så intressant. Det var så kul. Det var så givande att få rapporterna och det var så häftigt att lyssna på Johan. Han är otroligt kunnig men också bra på att dela med sig av sin kunskap vilket gör det funktionellt för dig som är där som kund.

Jag var ganska slut efter maxpulstestet förstås men var så himla glad och inspirerad när jag gick därifrån.

Under sommaren är det lite lugnare hos Aktivitus och lättare att få en tid! Du får 20% på alla deras tester under juni och juli månad om du uppger koden ”Runnerslove11”. Du behöver alltså inte vara vältränad eller bra på att springa- du har snarare mer att hämta om du inte är det!

Kika in här och läs mer.

Om du bokar in dig vore det kul att höra hur det gick för dig!

Jag lyssnade på en väldigt intressant pod igår om styrketräning för uthållighetsidrottare.

Det råder ju lite delade meningar om vad och hur mycket det ska styrketränas. Att det är bra med styrketräning hoppas jag ni håller med om.

I podden deltog tre grabbar från ETSU, East Tennessee State University där de på olika sätt är inblandade i träning för uthållighetsidrottare. I podden diskuterar de vad forskningen sammanfattningsvis faktiskt pekar på och vad de själva upplever och i artikeln som finns i Strengh & Conditioning journal kan du grotta ned dig mer.

Själv försöker jag träna lite styrka två gånger i veckan. En gång på gymet och då kör jag sånt som inte går lika bra ute: marklyft och assisterade chins (jag kan inte göra en enda). Jag brukar inte ha någon plan utan far runt där i strumplästen sisådär en 30 minuter och försöker jobba så stora muskelgrupper det går, så utmanande som möjligt.

Sen kör jag lite mer bål och höft och balansövningar utomhus samt armhävningar en separat dag. Ja det är ingen struktur direkt på min styrketräning (som om det var det med löpningen….) men jag tycker jag får in det jag behöver även om man säkert kunde göra mer.

Imorse hann jag med 30 minuter supersets innan jobbet. Känner mig inte starkare men känner mig stark!

Tränar du styrka? Inne? Ute? Vad är roligast?