#waybackto100miles Rom byggdes inte på en dag

Anna skrev ett så fint och ärligt inlägg idag. Jag hade tänkt skriva något annat men det här grep tag i mig och pockar på ett inlägg.

Jag tänker att jag alltid försökt vara ganska ärlig (inte att förväxla med att vara väldigt öppen och privat) och försöka visa ”hela spektrat” av vad ett liv bakom en tränings/löpar/hälsoblogg  består av.

Nu tänkte jag, inspirerad av Anna skriva om några saker som jag är lycklig över (för jag är väldigt lycklig just nu) men även skitskraj över.

1) Min familj och vänner

Klyschvarning! Men jag är så otroligt lycklig över mina två flickor. De är helt underbara. De kan få tid och rum att försvinna och det är så fantastiskt att ha så mycket tid med dem. Ibland måste jag nästan nypa mig- kom de där två finisarna ur min mage? Fick vi dem?

Min fästman som är som min bästa kompis och imorgon har vi varit förlovade i två år. Resten av min familj- inte så många till antalet men det gör inget! Det är kvalitet, inte kvantitet. Mina vänner- nya som gamla. Min bästis och jag har känt varandra i 35 år. Sen vi var ett år då jag blev dagbarn hos hennes mamma. Oskiljaktiga trots att vi är otroligt olika. Hon vägrar Facebook och har nog aldrig läst min blogg och för henne är jag ”Anso” (ingen annan får kalla mig det) och det är så mycket histora och så mycket framtid mellan oss. Igår var jag på tjejmiddag hos henne med andra gamla vänner och – well det är mumma för själen.

Mina nya vänner. Som jag träffat via bloggen faktiskt. Både nära och de man bara önskar att man kunde träffa mer.

Rik!

2) Magkänslan och mitt #vavavoom

Jag kan ibland ångra och gräma mig över att jag haft så dåligt självförtroende och ”hattat” så mycket så jag slösade bort en sisådär 10 år med att bara halvhjärtat göra saker: Läsa SAM på gymnasiet för jag inte trodde jag skulle klara naturprogrammet. Läste till Civilekonom för jag inte trodde jag skulle få jobb om jag sökte till Oceanolog eller något inom Idrott. (DUH jag vet). Bangade att få åka och jobba med väldigt fina hästar för jag inte vågade. Alltid fegat. Men nu så vågar jag, iallafall ibland. Jag går bara på magkänslan och säger den nej så är det nej. Mycket mer nej senaste tiden än ja men det är ok när det kommer från solar plexus. Vavavoomet är som att gå runt och vara lite hög på livet. Att vara lyhörd för flow och kasta sig in i det. Det kan knocka mig en måndagmorgon, mitt i ett löppass, med en bra låt i öronen eller ute i skogen med familjen.

Saker som skrämmer mig är att något ska hända mina barn eller min familj. Det är nästan sådär på gränsen så jag måste få hjälp. Jag fattar ju varför, det har ju hänt en del grejer de senaste åren. Så jag jobbar runt det men det är ju så jobbigt ibland när man liksom vill kontrollfreaka hela vardagen. Har pratat med andra föräldrar- nej mammor bara faktiskt och det är ju förstås fler som känner så här. Tvångstankar om hemska saker som kan hända- helt onödigt men de bara kommer. Oro över N- ibland! Bättre nu.

Oro över våldsbrott, terrorism, främlingsfientlighet. Oro för miljön, för att det inte är tillräckligt många som bryr sig tillräckligt om rätt saker för att det faktiskt ska bli någon hejd på hur vi förbrukar jordens resurser. Rädd när jag ser reklam ibland för hur ”symtombotarsjukt” samhäller är. Det kan kännas galet mörkt ibland. Jag blir rådvill.

Men i slutändan så brukar jag lyckas vara tacksam, se det goda, fokusera på det och  hålla galet hårt i mitt ständiga motto:

Var förändringen du vill se i världen.

Det är trots allt det enda man kan göra. Enkelt. Men fanimej inte lätt!

Vare sig man vill springa långt, gå ned i vikt, orka med en hektiskt vardag, vilda barn eller att inte sitta och gäspa när man väl tagit sig iväg en kväll för att umgås med vänner så kan vad man äter spela stor roll.

Jag har ganska många kokböcker hemma men det är inte många jag har uppslagna. Det är inte många recept jag följer och ofta tycker jag det är för mycket meck helt enkelt. Jag har alla Ulrika Hoffers böcker och de och Kärlek oliver och timjan är de böckerna jag hämtar mest inspiration ifrån när jag inte själv bara går bananas.

Nu har Ulrika släppt sin senaste kokbok med just hjärna och humör i fokus.  Good Mood Food. Boken är inte tjock, den är precis lagom. Den är pedagogisk och för mig som får dra ned på gluten och laktos passar den jättebra! Det finns mycket vegetariskt också och man kan kombinera flera ”rena” vegetariska recept.

Vi har redan lagat flera rätter- även om jag som vanligt skruvar dem lite och det är så gott! Så enkelt och snabblagat. Stort gilla på det!

Recepten är alltså fria från gluten och laktos så passar många och det finns både frukosttips (jättegoda enkla pankisar till exempel) , såser och annat. Kapitlet i början är en snabb och konkret lektion i näringslära för dig som vill förstå, men blir förvirrad av alla kostråd. Det är inspiration utan måsten.

Här är mina Tamaribrysselkål som jag instagrammade och flera ville ha recept på. De var inspirerade av Good Mood Food men det receptet ser annorlunda ut!

Putsa brysselkålen(en påse är väl ca 500 g?)  lätt och skär dem i halvor

Koka lätt i vatten med lock några minuter

Under tiden rostar du lätt cirka 1,5 dl sesamfrön i en torr stekpanna

Skölj kålen med kallt vatten och stjälp upp i en salladsskål.

Blanda olivolja med peppar och Tamari och lite pressad citron (smaka av hur starkt du vill ha). Häll i sesamfröna i dressingen och häll den över brysselkålen.

Klart! OBS- väldigt osäker på doseringen! Men väldigt säkert på att det var gott!

”Det här téet innehåller XYZ som är bra för ÅÄÖ”. Sa någon. Min motfråga var: Men är det gott?

Det var det inte.

Tack för kommentarer på gårdagens inlägg! Det är så mycket att säga och tycka och skriva om detta.

Men jag tänkte också på att jag verkligen vill trycka på en sak som så ofta glöms i sammanhanget:

Matglädje!

Det är fokus på mängd och innehåll och näringsämnen och det är en del i att känna matglädje förstås men att äta i lugn och ro (ibland iallafall!), äta tillsammans med de man tycker om, njuta av smaker, konsistens, testa nya recept, veta vad man äter och känna glädje över det val man gjort, det är också viktigt. Jätteviktigt. Kunna känna glädje över det man äter för man har gjort ett aktivt medvetet val. Att vi väljer vad vi äter, inte att någon annan gör det.

Jag läste om en ny bok som heter ”Den blå maten” och det stod lite sammanfattande att några aspekter som förenade de som lever riktigt länge var att man ofta odlade maten själv, åt med sällskap, åt i lugn och ro, inte stressade, åt upp till 20 olika vegetabilier varje dag. Ofta arbetade hårt fysiskt och det stod om att inte leva i materiell överflöd, ibland ganska fattigt men med tillgång till näringsrik mat. Många bodde i branta sluttningar vilket förstås ställer krav på fysiken.

Nej men så ser det väl inte riktigt ut utanför vår dörr överallt och att leva länge kanske inte är ett mål i sig. Men i den kostförvirring som många upplever ta fasta på saker man faktiskt kan ha som verktyg för att känna att man väljer rätt kan vi nog hämta lite inspiration till här.

Som Sara kommenterade, pekpinnar funkar sällan. Jag kan bara gå till mig själv- då går jag i försvarsställning. Men de och vi som vill påverka människors hälsa till hållbara val har förstås mycket att vinna på att inspirera och visa på goda exempel.

Tänk så många, mig själv under flera år inräknat, som inte alls känner glädje när ordet ”mat” kommer upp. Tänk vilken möjlighet vi har som har råd med och tillgång till mat hela tiden har att göra goda val. ” Mat ska vara gott och det är energi så ni orkar leka och busa” säger jag till min stora tjej som börjat fundera mycket på vad maten kommer ifrån, vad vi äter, hur man lagar och om det är nyttigt. Mat är livsnödvändigt, det är energi, det kan vara samvaro. Det borde vara mer glädje!

En av de mer välskrivna inläggen i hälsodebatten (om det nu kan kallas debatt..fenomen??) är den här välskrivna artikeln i SvD som jag fick länkad till mig på Facebook. Den kommer det ett annat inlägg om senare under rubriken Ätstörd eller ätfokuserad.

Men vi har bigger fish to fry mina vänner!

Jag funderar mycket över hälsohets och kost generellt, både i mitt jobb som hälsostrateg, för egen del som hälsobloggare (får jag väl ändå kategorisera mig som), som individ som fått problem med magen och utreds för IBS-liknande besvär, som mamma men mest på senare tid faktiskt som någon som är jäkligt skraj för vårt ganska egoistiska och ohålllbara sätt att förhålla oss till mat. Vi får massor av likes när vi instagrammar en rejäl burgare från något krystat hippt hak i Tokholm. Det är ”hängmörat” och ”Angus” och Petter har öppnat köttbar ett stenkast från där jag bor. Men vår köttkonsumtion är så ohållbar så man blir mörkrädd.

Jag tänker sk**mycket på det. Det snurrar i skallen varje dag. Sen jag såg dokumentären Cowspiracy. Se den. Jag önskar att alla skulle se den. Vi har härhemma diskuterat den en hel del senaste tiden. Vi äter nästan aldrig rött kött sen redan innan. Har bytt ut det där sista köttet mot sojafärs som smakar lika gott som vanlig död-ko-färs. Jag tror inte jag skulle klara att slakta en ko men har iallafall under mina dagar jag vickade på styckavdelningen varit med på slutprocessen av att paketera kött sådär clean som vi nu kan välja att konsumera det. Jag blev vegetarian då. Kan jag rapportera. Det är inte så najs det som hamnar i köttkvarnen kan jag berätta.

Jag tror få skulle hantera hela processen. Skörda lite bönor skulle vi nog klara av allihop. Men så smidigt att hämta hem ett paket död ko från affären och aldrig behöva se när den dog. Lite så.

Däremot konsumerar vi här hemma en del mejeriprodukter och ägg. Mest havremjölk men kanske 2 liter vanlig mjölk, någon liter youghurt, jag äter nog 1,5-2 lådor keso i veckan och det blir en burk kvarg som jag bakar av. Fetaost- absolut! Getost- yes det tycker jag om. Vanlig ost- ja en trekant i veckan som mest. Men allra mest veganråvaror. Vi är inga bad guys.
Men vi skulle kunna äta ännu mer vegetariskt, absolut om vi skulle försöka. Men jag har svårt att förhålla mig till att sluta med äggen och keson.

Såhär skriver SLV:

Djurproduktionen står för nästan 15 procent av världens totala utsläpp av växthusgaser. Nöt och får, som är idisslande djur, orsakar på grund av sin fodersmältning särskilt stora utsläpp av växthusgaser. Nötkött orsakar 23-39 kg växthusgaser/kg kött och lammkött 13-22 kg växthusgaser/kg kött (båda siffrorna gäller kött utan ben).

Många äter väldigt mycket animaliska varor. Säkert för att det är gott. För att man tycker det är riktig mat och tänker att det behövs. För det är lätt att laga. Av slentrian.

Och även om man väljer ekologiskt och KRAV så är det en enorm belastning på jordens resurser att framställa de här varorna. Om man tänker på all animalisk mat som lagas på restauranger och storkök och där det förmodligen slängs mer än vad en noggrann familj gör så är det helt ofantligt resursslöseri.

Vi var med jobbet på en restaurang som specialiserat sig på burgare och hummer. Jag vågar inte räkna på hur mycket de och alla kötthak tillsammans enkom i Stockholm orsakar i bara vatten och energiförbrukning för att framställa stora köttportioner som förstås inte alla äts upp. Slänga kött är liksom det ultimata energislöseriet i matvärlden.

Se dokumentären. Tänk om alla åt hälften så mycket kött som de gör idag. Bytte ut mot vegetabiliska källor. Bytte kanske 1 kilo kött i veckan mot 0,5 kilo  kött och valde KRAVmärkt från Sverige enkom. (Räcker det om vi inte importerar?). Som ett första steg. Havremjölk i pannkakssmeten och spara den vanliga för kaffet. Tog sig en stund och räknade på hur ens matvanor påverkar jorden. Smyger in en till vegetarisk rätt i veckan under en 10-veckorsperiod. Låter köttet vara ett tillbehör då och då.

Jag fick en tankeställare. Att djurhållning i form av uppfödning var en sån miljöbov hade iallafall jag inte insett. Även om jag försökt tänka på miljön när jag handlar på flera sätt.

Och det positiva är att vi kan göra så mycket. Redan NU! Redan på nästa inköpsrunda.

Jag har fått så mycket frågor om att dela med mig mer konstruktivt av recept och jag blev än mer motiverad nu att göra det utifrån att inte förbjuda just kött, ägg och mejeriprodukter men låta dem dansa med lite på sidan om liksom. På ett hållbart sätt.

Hur tänker ni? Tänker ni på miljön när ni äter?  Har ni sett Cowspiracy?

Jag är lite snuvig. Det är inte så farligt men det blir alltid såhär varje höst när det slår om. Mina bihålor surar ur totalt och jag backar från träningen en vecka ungefär.

Jag har tidigare skrivit 10 tips för att inte bli förkyld- läs dem här. Det är nästan exakt ett år sen jag skrev det inlägget och det verkar stämma varje år alltså!

När man väl är snuvig och inte ska träna så ser jag också hur folk blir frustrerade och det är som en ofrivillig endorfindetox och jag märker själv hur tålamodet är kortsnaggat.

Men försöker tänka att man faktiskt får lite tid över till andra saker som faktiskt kan stötta både träningen och hälsan när man väl är igång sen igen. Här är fem tips:

1) Läs lite till. En halvtimmes tidigare sänggående med en bok ger extra återhämtning

2) Lugn yoga eller andra rörlighetsövningar. Alltså verkligen l u g n t. Katten/kon, barnets position, lugna yinövningar.

3) Mindfulnessövningar. Varför inte testa om du aldrig prövat? In på yogobe.com (bli medlem för sjutton det är hur bra som helst!). Skaffa en ny daglig övning som kommer ge dig extra mentala muskler.

4) Ta en fika med någon du inte träffat på länge. Ta en promenad kanske!

5) Leta nya goda recept på energibollar och annat. Baka energibars, energibollar och fyll frysen med så du har något gott att ta med ut på löpningen sen när du är frisk igen.

Gesundheit!