#waybackto100miles Rom byggdes inte på en dag
Det citatet tänker jag ofta på. Jag tänker på att det är över två år sen jag sprang ultra. Det är som att börja om. Även om jag har en del erfarenhet, både egen och efter att ha coachat flera ultralöpare, att förlita mig på.
Löpningen finns alltid där. Som en kompis. Som något jag tar i handen och hjärtat för att ratta in mig själv. Jag är egentligen en ensamvarg och löpningen blir någon sorts legitim egentid. Målet blir faktisk sekundärt till att få träna för det. Det är resan dit, alla stunder och upplevelser på vägen som är det stora. Det stora målet är egentligen att fortsätta springa. Att leva springandes. Att ha löpningen med genom hela livet istället för….vet inte. Det fyller så många funktioner för mig och samtidigt så är den alltid nedputtad från topplistan av saker jag tycker är viktiga. Fast. Att jag springer är väldigt viktigt för mig. Men hur mycket är olika viktigt beroende på när du frågar.
Jag har inte sprungit långt på så så länge nu. Det går inte att förklara min skada heller. Jag förstår fortfarande inte exakt vad det är även om jag fått så mycket fin hjälp. Man kan säga att jag känner mig starkare än jag någonsin varit men det finns något i rygg/SI-led som inte jobbar helt bra. Det är nyckfullt- i fredags till exempel sprang jag 8 kilometer och det kändes inte så bra (men gör inte ont efteråt) och i lördags sprang jag 18 kilometer och det gick hur bra som helst. Det går framåt absolut men det är bara så konstigt. Inte pålitligt helt enkelt även om det inte är något som är trasigt eller ömmar efteråt. Jag är less på att skriva om det men rehab fortsätter medan jag ökar volymen.
Tiden går. Eller rusar. Var tog oktober vägen? Jag är inte uppe på några längre distanser även om jag fått in den så fundamentala kontinuiteten i träningen. Jag springer regelbundet och nu ska jag öka volymen. Det är inga problem motivationsmässigt men tidsmässigt är det lite svårare. Jag tummar ogärna på sömnen men måste krasst kliva upp snortidigt om jag ska få in lite längre pass på annat än helger. Och helgerna vill jag helst vara med barnen och inte borta för mycket.
Jag kommer alltid att köra en minimalistisk approach till min ultralöpning. Det är det enda som funkar. Smart träning. Alla pass har ett syfte även om det ibland blir att ”springa ur” benen så passet efter tar lite mer. Mycket transportlöpning. Försöka få in några Hammarbybackar. Mycket terräng.
Att vara fettdriven och hitta saker som funkar att äta med min ”nya” mage (som fortfarande utreds men lutar åt gluten och laktosintolerant) blir också viktigt. Det går inte att äta som förut uppenbarligen.
Tanken är att bygga upp distansen under november och december. Under januari blir det lite mer flåsträning för då ska lillan skolas in på dagis och jag tror jag kommer behöva vara mer flexibel med tid och jobb. Februari och mars fortsätta bygga volym och sen om allt går som det ska så ska jag springa 100 miles på TEC i april. Det är mycket terräng på TEC och det är inte ultimat för mig just nu men isåfall blir det 50 miles (8 mil) istället. Det spelar inte så stor roll när jag springer 16 mil igen. Bara att jag känner att det kommer gå och att jag är på väg ditåt nu är det viktiga.
Så. Ja. Jag springer. Längre och längre. Igen.
Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. .