Den här dagen har varit helt fantastisk. För att jag gjort den till det.

Det var viktigt. Det är viktigt att varje dag får sitt värde för att ha dagar att leva är inget att ta för givet. Tankarna har glidit iväg flera gånger.

Genom det som hände för exakt ett år så genomgår nära anhöriga och ett enormt antal på annat sätt berörda en process av sorg och att försöka förstå det som inte går att förstå- när en ung människa dör.

En person som fick alla att känna sig berörda från första mötet. En person som levde ett modigt liv och verkade för de som har det svårt.

En ung man som hade gjort så mycket, men hade så mycket kvar att göra. Han såg samhällsproblemen, och försökte göra något åt dem. På riktigt. Han var inte klar. Han rycktes bort mitt i ett leende. Så abrupt att det knappt gick att förstå, även för oss som var där.

Sorg, frustration och tusen existensiella frågor. Vad gör man med dem? Jag kan bara tala för mig. Jag dök in i arbete för något gott. För något som gav gott tillbaka, som var större än jag och mina tankar. Tjejmarathon! Drivet kom djupare från hjärtat än det kunde gjort tidigare. Jag hade till och med bollat frågor med honom om projektet.

I annonsen i tidningen, som jag har på min arbetsplats och som jag inte minns de exakta orden ifrån, står just det jag vill ta fasta på idag:

Vi som är här. Vi som kan. Vi ska. Vi bör. Göra gott. Göra vad vi kan. För vi kan.

Jag önskar dig att du vilar i frid. Och jag önskar att vi som är kvar- go do good!

Äntligen framme i Värmland. En riktigt tuff körning igår med långa köer IN till stan och sen UT och sen 25 sena mil med dåig sömn.

Vet ni vad jag har bäst nytta av då? Jo min ultralöpning. Tillgång till ett mentalt fokus som jag inte hade innan!

Idag är en speciell dag. Jag får skriva om det sen.

Ville bara länka er vidare till jogg.se där jag skrivit en krönika på ett ämne som Sophia varit inne på flera gånger också. Och flera andra!

Det här med Tjejklassikern- läs här, och tyck till!

Jag VABar. Och natten var stökig. Så jag var trött och dimmig men MiniMe var pigg när hon vaknade. Men hosta, feber och snor utan slut. Hur kan det komma så mycket snor ur en så liten näsa?
Jag är ensam mamma i två och en halv vecka nu. Jättemysigt men jättepyssligt. Och med lite VAB har jag fått boka om massa möten och skjuta på jobb.
Inget att stressa upp sig över. Allt löser sig. Kan jobba lite hemifrån och hinner tvätta sängkläder.
Träningen blir det inget värst med heller när man inte sovit bra. N var här och hjälpte mig idag så jag kom ut på en sväng. Känslan var fruktansvärd. Som om jag bar en tyngd över hela kroppen. Gick i joggfart. Skulle vara tröskelfart. Avslutade med lite Borsowhopp, löpskolning och bålstyrka.
Hoppas få till bättre pass i helgen.
Inga ben. Men massa hjärta. Jag gillar inte kommersiella aspekter av högtider men tycker det blir lite tradigt när folk varje år ska förkasta allt som har med Alla hjärtans dag att göra. Klart vi ska visa kärlek varje dag. Men visst är det fint med en dag avsatt för det i almanackan? Man behöver inte köpa något. Man kan bara hitta en till ursäkt att vara med varandra.
Jag köpte en kanelbulle var till mina finaste.
Av den lilla har jag fått massa snoriga kramar och pussar. Av den stora samma fast utan snor. Och fina örhängen. Såna där små man kan ha när man tränar.
Nu hämtar jag lillasyster och så tar vi med oss Tigerfisen och hennes tokiga hund och åker till landet.
Ha en fin kväll.

Också en ursäkt att fika…

Jag har haft redigt ont i ljumskarna sen mina 30 km i söndags. Lite förvånad faktiskt men så blir det när man gör något man inte tränat för!

Men varje gång jag velat gnälla så har jag tänkt på någon som haft betydligt större anledning att oja sig.

Niklas bror Tobbe var med till Västmanland och fick också för sig att åka Engelbrektsloppet. Från alla andra fick han höra att eftersom han 1) Inte åkt skidor en enda gång på cirka 10 år och 2) inte hade egna skidor kanske skulle sikta på 30 kilometer?

Men Tobbe funkar som de flesta av oss- säger någon att man inte kan- så ger man sig dän på att man kan.

Sagt och gjort. Han tog sin pappas turskidor med gamla fina pjäxor och dagen innan gav han sig ut för en premiärtur på cirka 30 minuter. Självklart dokumenterades denna. Se bara:

Så efter den här lilla turen på cirka…400 meter trodde man kanske att Tobbe skulle ge tappt? Nejdå! Han stod där på startlinjen med sina fladdriga shorts över tights, stora hörlurar och mössa som for på sned.

Jag gillar när folk gör saker på pin-kiv. Visar att det går. Så jag intervjuade Tobbe, som en riktig sportreporter med frågan:

Hur känns det?

Jag hade ingen aning om jag ens kunde klara halva loppet då jag inte stått på ett par skidor sedan jag var runt 15 år. Dagen innan när jag hade någon slags första/sista träning inför loppet ramlade jag tre gånger och jag var ganska säker på att jag skulle i alla fall bryta minst ett ben. Men under loppet kändes det mycket bättre, och det var grymt kul när alla stod och hejade på mig vid 4 km kvar, det taggade till mig supermycket!

Det var riktigt jobbigt vid första ordentliga uppförsbacken cirka milen in i loppet. Totalfailar, drar med mig någon annan ner, snurrar in mig i sladden från hörlurarna och skämdes som bara den då jag i princip låg i hela backen så ingen kom förbi mig. Väl uppe igen ser jag att jag tappat ploppen plus spiken på ena staven så resterande av loppet hade jag en stav och en metallpinne. Det kändes kul… Sedan var väl ”1,5 mil kvar till mål-skylten” inte asrolig heller haha, då var det tufft. Men jag skulle bara ha den där medaljen!

Dagen efter  kände jag mig som och jag citerar min syssling som också åkte ”en 90 år gammal gubbe”… speciellt när jag fick lyfta mina egna ben med armarna för att komma ut ur sängen.

Jag kommer helt klart åka igen! Det var riktigt kul och en ordentlig utmaning, vilket jag älskar. Nästa gång ska jag slå min tid med minst 30 minuter. Det borde gå om jag tränar och dessutom köper min egna utrustning så jag inte behöver stå på pappas gamla turskidor!

Går hem sent från jobbet. Fortfarande många kollegor kvar. Flitiga. Ambitiösa. Lite trötta.
Jag har bränt sönder trådarna i skallen två gånger och får inte en chans till.
Det var då. Nu är nu. Och trots det. Delar av mig vill göra karriär. Vill in bland siffrorna igen. Jobba mig uppåt.
Men så blir det inte. Det blir jättebra ändå. Det blir att använda mina erfarenheter till att hjälpa de som är där jag var då.Att stanna på den tunna linjen.
Jag har massor på agendan. Alltid. Dessutom vill många ha med mig på sin agenda, både proffessionell och social och jag är ödmjukt tacksam. Önskar jag hann mer och tänker att de kanske tröttnar på att fråga snart?!
Jag hinner aldrig allt jag vill. Inte ens idag när jag jobbade både hemma och sent på jobbet.
Men när jag går hem så tänker jag på allt jag gjort. Allt jag hann. Det som var bra. Det kunde jag inte förut. Kunde inte ge mig själv uppskattning. Var aldrig bra nog. Aldrig klar.
Nu. Efter en lång resa:
Det jag inte hinner. Det släpper jag genom pennan ned på en post-it. Att landa i en annan dag. Ställer fortfarande enorma krav på mig själv. Är fortfarande en högpresterare och har väldigt svårt att tycka att jag duger i olika sammanhang. Tycker inte jag kan något speciellt bra men har förlikat mig med att jag lever i konstant lärande istället och det är rogivande.
Sen vilar jag. Sover gott. Utan dåligt samvete. Utan oro.
Allt löser sig. Allt är bra. Allt är riktigt jäkla otroligt bra. Jag är på rätt väg. Både på jobbet och privat. Äntligen. Äntligen.

För att förtydliga: Jag driver inte en kampanj här för vegan eller vegetarisk kost för alla. Många av oss har tillgång till kött som kommit till tallriken på sunda vägar, tex viltkött. Men jag tror att de allra flesta inte vet hur köttet de äter kommit till munnen. Det värsta är, nyligen påmint genom ”Findusgate” att många av oss inte ens vad vad det är för kött man äter. Och många kanske inte skulle äta kött om det inte var så att man bara behövde plocka med sig en inplastad ren förpackning på affären. Var man tvungen att antingen på riktigt eller visuellt ta del av hur köttfärsen kommit till grytan hade nog många tänkt ett varv till. Men det är lätt att köpa mycket kött utan att ta del av processen bakom idag.

Vi importerar runt 85% av köttet i storhushållssektorn. Alltså det våra barn äter och förmodligen mycket av det vi äter på restauranger. Det är betydligt svårare att veta var det köttet kommer ifrån, vad det innehåller (tex antibiotika och tillväxthormoner i kött från utom EU och från djur som illegalt inom EU behandlas med detta) berättar Svenskt Kött.

Kött är energikrävande att framställa. 2008 rapporterade Ekot att vi slänger 9 miljoner ton kött per år bara i svenska matbutiker. Jag tycker det är helt absurt att alltså 30 TUSEN kor slaktas i onödan!

Det spelar ingen roll hur nyttigt man tycker kött är- vi måste börja ställa högre krav på det kött vi äter. Konsumentpåverkan är en enorm kraft. Så länge vi köper billigt importerat kött och halvfabrikat med tvetydig märkning så finns det en marknad för tillverkare att tjäna pengar på- och då fortsätter det!

Jag har inte ens börjat nämna hälsofördelarna!

Vegetarisk kost är i flera aspekter att föredra. Mer näringsämnen och nyttigare rakt igenom. Mer fibrer, fler näringsämnen, antioxidanter och det är betydligt billigare att äta ekologisk kost vegetariskt än med animaliska produkter.

En studie från Nutritional Sciences, University of Giessen visar också att de brister som vegetarisk kost ofta anklagas för mest beror på dålig måltidsplanering.

Vill du läsa mer om vegetarisk kost så kika in här.

Jag skulle kunna stolpa upp hur mycket fördelar som helst men gissningsvis är du lite som jag- vill äta mer vegetariskt men blir otroligt sugen på kött ibland!

Så god vana #5 är att bara köpa kött som du vet var det kommer ifrån. Bara svenskt kött, gärna ekologiskt och KRAVmärkt och bara äta kött en gång i veckan.

Det finns många fantastiskt goda vegetariska alternativ även om många som slentrianmässigt ätit mycket kött får tänka utanför boxen.

I många fall kan man rätt och slätt minska köttmängden i kötträtter med mer vegetariska ingrednenser- jag lagar ofta köttfärssås med mycket rivna morötter, kikärter och mer tomater (som uppvärmda innehåller nyttigt lycopen).

Idag blev det något jag äter väldigt ofta: ugnsrostade grönsaker pumpafrön och keso till.

Bara skär grönsakerna i bitar, ringla rapsolja över. Några varv med pepparkvarnen, flingsalt och rosmarin. Skjuts in i ugnen!

Har dessutom bestämt mig för att beställa Ekolådan några veckor eftersom de har ett bra utbud av ekologiska säsongsbetonade grönsaker och recept som passar råvarorna!

Ha nu en fin tisdag!

Vilken fantastisk helg jag haft!

Jag är liksom utvilad samtidigt som 60 km löpning och en helg med 45 km skidåkning samt massa snöpulsande tar ut sin rätt. Jag har dessutom rätt ont i armen av muskelbristningen jag har och på ett så knasigt ställe- vänsterarmen använder jag ju hela tiden! Otyg! Eftersom den är i sin sub-acute stage så stretchar jag och masserar lite för att de fibrer som trasats sönder ska lägga sig till rätta igen så muskeln återfår maximal funktion.

Men förra veckans träning blev alltså:

10 km morgonjogg, 7 km av 15 x 30 sek intervaller, 1 timma med chins och marklyftträning, 60 km ultrapass och 15 + 30 km skidor.

Och även om jag har en plan för varje vecka så blir alltid utgångsläget: Hur känns det? Vad hinner jag?

Det är det som styr och det är det som jag tror är nyckeln till att jag inte är skadad. Jag hinner helt enkelt aldrig springa så mycket som jag vill och ligger alltså på en relativt låg nivå av mil. Relativt alltså

Går in i tre veckor ensam med Lillan så har verkligen njutit av en egohelg med bara mig och Hjärtat i fokus. Skrattat tills jag fått magknip, fått massa frisk luft genom lågintensiv träning och umgåtts med hans famil och släkt och träffat en fin vän.

Så jag känner mig utvilad och hade gärna kastat mig in i en tung träningsvecka men har inte riktigt möjligheterna. Jag gör så gott jag kan!

Måndag: blir rörlighet hemma för har ingen barnvakt

Tisdag. Om jag hinner- tröskelpass i stan

Onsdag- morgonjogg och kvällsyoga

Torsdag- olympiska lyft med Magnus

Fredag- Distans på landet Cirka 15 km

Lördag- 10 x 3 km. Veckans grispass

Söndag- Rörlighet

Är detta optimalt för vad jag tränar för? Kanske inte men det är det jag får till och då är det optimalt för mig.

TEC kräver fysisk förberedelse. Men även mental. 16 mil springer man inte med kroppen- det springer man med en stark skalle.

Det gäller att orka springa igenom smärtan och veta vilken smärta som är relevant att lyssna på. Att klara sig ur svackorna. Under mitt 6-mila pass hade jag två dippar. På 16 mil kommer jag ha flera.

Det handlar om att falla 100 gånger och resa sig 101. Precis som i livet!

Nu kör vi den här veckan också!

Det här var alltså min första skidtävling. Och förmodligen min sista. Inte därför att jag var trött när jag gick i mål. Det var jag inte- hann inte bli! Min plan var att åka skiten ur mig. Jag vet att jag är stark och 30 km är ju ingenting rent distansmässigt för mig. Dock har jag aldrig åkt skidor snabbare än jag springer så det ger ju en viss indikation om hur fort det går. Som längst har jag åkt 40 km en gång för två år sen men annars är det 20km jag åkt en gång i år bara visste inte riktigt hur det skulle bli efter två mil.

Men inget blev som jag tänkt. Förstod att det skulle vara lite trångt men inte så trångt. Inte heller att folk skulle kliva in rätt framför och faktisk landa på mina skidor trots att jag höll rätt hög fart. Att det skulle vara så mycket agg- vad sjutton vi är väl här för att ha roligt? Eller vad har jag missat? Hann fundera en del och sant- jag har undvikit stora lopp så gott det går och på ultra är det ju bara kärlek rakt igenom så det kanske är såhär?

Fler och fler åker motionslopp och det är fantastiskt. Men det blir fler att trängas med och fler som inte riktigt har förståndet att inse att vi gör, eller borde göra detta för att det är roligt. För njutning. Och för fysisk utmaning. Inte för att jag ska ta mig fram kosta vad det kosta vill. Om man har så bråttom så är det nog bäst att mäta upp 10 kilometer någonstans ensam och mata på tills man är klar med sin distans och så kan man sätta check på det.

Den andra problematiken uppstår när folk inte förstått det här med höger och vänster. Jag undrade idag flera gånger om flera stycken inte åkt på E18 tex? När man kör om, gör man det till vänster och när man är klar faller man in till höger om man har utrymme. På så sätt kan man åka om smidigt och farten regleras i de olika spåren. Inte riktigt fullt fungerande här. Gärna någon farbror som ligger dövörad i vänsterspåret och någon dam i mitten som blockar i lunkafart. INGET fel med lunkafart men lunkafart i fel spår leder bara till irritation.

Missförstå mig rätt nu- det var en jättekul upplevelse. Det var jättefina spår och den publik som engagerade sig och inte stirrade som fågelholkar bara efter ”sin” åkare var toppen! Men vad skönt att känna att nej- det här var inte för mig. Att köa 2-3 km för att sen få hålla igen i cirka 4 till för att sen kunna staka på i den fart jag vill för att sen i varenda utförslöpa behöva bromsa upp den finfina glidvallan med att ploga- det blir ju inte så givande rent prestationsmässigt. Att få en stav nästan upp i näsan för att någons fartposition ser ut som ett V bakifrån- ja jag åkte med hjärtat i halsgropen. Och det kanske ska vara såhär? Men då vet jag- då är det inte för mig tack och hej! Skidor är när jag skidar fram och hinner njuta av naturen och känner hela kroppen jobba i harmoni. Som när jag och N åkte igår- magiskt!

Jag är jättenöjd med mina 2:50 eller vad det blev. Jag tror jag hade åkt på 2:35-2:40 om jag stått längre fram men nu gjorde jag inte det och tiden spelar ingen roll- det skulle ju vara roligt!

Efteråt kastade vi oss hem och duschade för att heja på det i gänget som åkte 60 km. Bland annat Ns brorsa som ska få avge sin rapport här på bloggen.

Jag tror att alla motionslopp har en utmaning i ”kundnöjdhet” med det stigande deltagarantalet. Vi har betalat flera hundra för det här. Vi blir fler. Man behöver se över startgrupper och spårbredd och över huvudtaget all logistik.

Engelbrektsloppet andades värme och lokalt engagemang och det var det allra bästa med idag! Samt att N sopade in strax bakom mig på sina första 30 km någonsin och inte heller var trött! DET är starkt!

Men bäst idag var vår fina kvällspromenad. Rätt ut i mörkret med pannlampa. Bland pulssnö och vita granar. I lugn och ro.

30 km på skidor är ingen fara men med trängsel och branta backar och utan direkt träning är det inte bara en promenad i parken.
Därtill har jag fått en muskelbristning i vänster armen, i brachialis som böjer underarmen. Bara lätt men har svårt att sträcka ut armen fullt.
Jag har åkt längd sen jag var liten, men bara då och då sen jag flyttade från Jämtland. Det här med smala vallningsskidor har jag ingen koll på. Teknik vet jag inget om egentligen. Jag ger gärna tips om jag kan men har aldrig själv fått ett endaste tekniktrix. Mamma och pappa satte mig på skidor och så åkte man helt enkelt.
Igår tog jag ett glas bubbel och sen var det något oklart hur många lager jag lagt på varje skida…
Kan bli att jag åker i spagat…
Det ska bli jättekul. Jag ska åka så fort det går utan att köra på folk utför.
Jag ska ha roligt- som vanligt!

Vi är på Ns landställe utanför Norberg. Jag mår oförskämt bra. 6 mil känns bara av som att jag tränade igår. Inte öm. Däremot träningsvärken från chinsen… Den är inte nådig!
Det är en fantastisk känsla att ha prickat träningsupplägget så bra. Att hålla och kunna öka. Jag är trots allt ny på ultra även om jag kan mycket om träning och kroppen så är det lite trial and error att träna för ett 16mils lopp.
Idag hejar vi på Ns mamma och väninna som åker Kristinaloppet. Det är 30 km och vi stolpade 3 km rätt genom skogen för att nå spåret och åkte sista 12 kilometrarna av banan.
Riktigt segt med nysnö men väldig fina spår.

Kör anoraksstyle
Imorgon är det dags för Engelbrektshalvan. Med ca 5 mil skidor i kroppen på 2 vintrar kan jag väl inte säga att jag är förberedd men det ska bli riktigt roligt!

När jag vaknade så gjorde det ont lite varstans i kroppen. Även om jag inte tog i tungt på marklyften igår så är det en övning jag inte gjort på ett tag och korsryggen kändes rejält. Överkroppen ska vi inte prata om. Jo lite:
AJ!
Kom iväg vid halv nio och vet att de första två milen är bara att ta sig igenom. Det var slirigt, blåste lite och även om benen var ok så var det en jobbig känsla.
Då har man två val. Antingen ger man upp.
Eller så krigar man.
Eftersom det var tredje gången gillt att få till detta pass så fanns inget val. Ut med arm’en!
Min arme är en av glädje. Humor. Och glödande raketer som brinner långsamt och tryggt. En av lycka över att få ha en hel dag för mig själv, mina löparskor och naturen.
Men oj vad jag fick slita. Mellan 35-41 lossnade det och jag var in the zone med relativt hög fart, bra känsla och rappt steg.
Men så började det blåsa mer. Modden sög kraft ur benen och mellan 45-55 km var jag helt vansinnig. Eller hade varit om jag orkat. Nu pep jag liksom bara ynkligt för mig själv. Tänkte att jag får börja med korta lopp- maraton och sånt. Det här går inte.
Visste att N skulle plocka upp mig i närheten så sprang fram och tillbaka i Bålsta. Det kan ni testa om ni vill bli sinnessjuka…
Folk måste undrat.
Jag var så förbaskat trött!
Men det sitter bara i huvudet för så fort jag visste att det var risk för att inte hinna 60 km innan N kom så fick jag upp farten sista fem. Sprang i en backe två gånger och runt runt på macken där jag skulle hämtas.
Precis 60 hann jag.
Vilket krig! Men alltid, alltid utfört med ett leende i mungipan.
För jag älskar’t!

När vi började jobba med Tjejmaran så var fokuset på loppet. På det här med att vi är less på tjejlopp. På insamlingen.

Det vi inte förstod var att vi samtidigt skapade magi på ett annat plan. Skapade en plattform för människor att, första året kvinnor, spränga gränser på. Växa. Få bättre självkänsla, Med bättre kondis som bieffekt.

Det handlade inte om det. Magin var att Tjejmarathon genererade en massa nya ultralöpare. Lina och Erika sprang så fel så de klippte 65 km på ett bräde. På sin första ultra.

¨Många hade bara sprungit milen innan. Kanske en halvmara. Men nu tog de sig an 53 kilometer. Och som jag tror Nina sa. ” ja kan man springa 53 kilometer över stock och sten- då fixar man en del annat också”. Ja, lite så. Mycket så.

Nu är startlistan 78 personer. Främst tjejer- ja! Många av dessa debuterar likt förra året på längre distanser. Har lite hicka över vad de tagit sig an. Tycker det är lite läskigt. Behöver pepp och stöd.

Och kommer få det! Av de andra löparna, av oss. Längs vägen fram till loppet och under loppet av vårt fantastiska team vi kommer ha i år igen.

Det här är magi! Det här är något av det jag kommer vara mest stolt över när jag ser tillbaks på mitt liv. Det här är något av det mest fantastiska jag får vara med om och det är tack vare alla som engagerar sig i Tjejmarathon och förstår dess hjärtemening.

Sitter du nu och känner att du blir lite sugen? Kom igen! Det finns platser kvar och att få ha några av mina fina läsare med på resan vore en stor ära.

Läs mer här

När du läser detta är jag ute på min 60 kilometers runda. Jag kan. Du kan. Om du vill. Robin Sharmas ord bär jag ofta med mig: