Vaknar. Lillan sussar gott bredvid och jag ligger som ett streck mot väggen.Det är ljust..varför är det ljust..GAH! Klockan har inte ringt!

Upp och snabbrationalisering sker i skallen. På med gröt på spisen, på med kläder på yrvaken Skrotmos som går på Ur och Skurdagis och behöver rejäla doningar. Borst borst änglahår och i med två små klämmor. Hon är så söt så jag måste pussa och krama lite men får höra att jag kan få låna ett gosedjur om jag måste pussa så mycket. Jaha.

Medan hon äter sin gröt och åsiktsmaskinerar om vad vi ska göra på fredagsmys gör jag lunchlåda, äter en SmartCarbmacka och väljer bort kaffe som tar för lång tid just nu.

För mig att bli klar tar 5 minuter och ser säkert ut därefter. 90% av alla jobbdagar har jag inbakad fläta. 0% av alla dagar har jag någon produkt i håret och jag har bara puder och mascara i nyllet oavsett om det är fest eller jobb. Min syster har köpt något smink i små lådor men jag förstår inte hur de ska användas.

Packa väskan med dator, träningskläder, nya skorna- jippi! Borsta stora och små tänder och på med galonisar och galonvantar. Ut genom dörren, ned i källaren, ut på baksidan och tack och lov att dagis är 500 meter från huset. Puss kram, grindpuss och gríndkram och mot jobbet med P1 morgon i öronen och ett finger scrollar DN.se, Twitter och Svd.se

In på jobbet. Svarar på 5 mail och skickar 3. STOR kaffe. Macka. Ägg. Möte. Solen skiner rätt i nyllet.

Omklädningsrum. AHA det är här hälften av mina träningskläder bor. Hej hej. På med träningsgrejer. Varmt idag. På med nya skorna. Ut i solen. Alldeles för fort i 2 kilometer men det är så roligt. Mina sprillans nya Inov-8 X-talon 190 sitter som gjutna på fötterna om än kanske liiite stora. Men de kommer vara lagom efter 10 mil resonerar jag.

Flyger mentalt fram och sicksackar bland hundägare som jag skulle vilja prata vett med. Längs med Rålis. Upp vid Fridhemsplan. Ned till vattnet igen. Tillbaks. Tittar i spegeln. Rufsig och rödrosig och tänker att det här är nog ändå mitt bästa jag. In i duschen. Lunchekot på P1. Banan.

Snabblunch medan jag svarar på mail. Kaffemaskinen funkar inte. I-LANDSKATASTROF. Går på jakt i huset och hittar bryggkaffe- WIN! Rapportskrivning. Kollar Facebook där en vän skriver att om vi köper massage till varann i julklapp så spar vi tonvis med Co2 utsläpp och jag har varje jul ångest å alla andras julstress. Snälla måste vi? Vill heja personligen på alla som springer i helgen. Vill hinna jobba ikapp så jag ligger före men accepterar att jag ligger efter efter efter och ändå så jäkla före eftersom jag lägger räls för 2013 års framfart.

Stämmer av med Mentor att de fått min anmälan och att jag är anmäld till Renee Manne och Partners Coachutbildning i april via jobbet.

Går igenom allt jag ”måste” göra. Vet att står det bara någonstans så kommer jag att göra det, i rätt ordning. Är jätteupptagen hela helgen. Upptagen med att absolut inte göra något annat än att umgås kravlöst med Risiskruttis, träffa vänner och familj och allt som har med något annat än det får snällt vänta för tid- det kommer det ny precis hela tiden.

TREVLIG HELG!

För mig är att vara frisk inte avsaknad av sjukdom. Att vara frisk är att ha energi hela dagen och sova gott på natten. Att orka med att vara 100% på jobbet och orka med att kånka en trött och kramig 3-åring upp för backen från dagis. Både vilja och orka leka och svara på triljarder med frågor om allt från var morfar är i himlen till vad poliser gör. Kunna låta kroppen få visa vad den går för nu när jag inte måste ut och plocka bär och jaga för att få hem mat till mig och mitt barn.

Se frisk ut. Ha en glad mage invärtes snarare än ett rutmönster utvärtes. Stark rygg. Smidig kropp. Snygga naglar och fin frisyr däremot bryr jag mig inte om.

Precis som min älskade Iphone så är jag 100% laddad på morgonen men vid kvart i tio på kvällen är det hög risk att både jag och telefonen slocknar av urladdat batteri. Men då har vi kört med full prestanda hela dagen. Så vill jag leva. Så lever jag. Det funkar för att jag tar hand om mig. Fysiskt och mentalt.

Jag har ett långt inlägg i pipen (man får inte säga så jag vet men jag är född 79, den ironiska generationen) om vad jag tycker om ”elitwannabies” ”elitmotionärer” upplevd utanförskap på jobbet där chefen hetsar och kickoffen är ett crossfitpass. Det kommer.

För mig är perspektivet glasklart. Det finns inga måsten i min träning. Det finns en strävan efter att nå en känsla där jag samarbetat fysiskt och mentalt och sprängt en gräns som tidigare upplevdes som max. Och sen spränga den igen. Kanske genom att springa längre, kanske genom ett triathlon och kanske genom att springa fortare? (hemska tanke).

Jag tror jag behöver röra mig mycket för att kompensera för mitt stillasittande jobb, jag njuter av att vara utomhus och träningen ska vara njutning och inte plåga. Därav få inomhuspass. Punkt. Period.

Det finns en otroligt hög medvetenhet om att kunna gå till en naprapat och få behandling för att man har lite småproblem i någon led någonstans för att man på fritiden tar sig tid att ränna runt i tunna skor i skogen- det är ett så fett ilandsproblem så ister framstår som smalmat.

Det finns också en glasklarhet i att om det går att kombinera det här självförverkligandet med att inspirera andra att göra något för att må bättre, så vill jag göra det.

Med det sagt så kan jag berätta att jag tog ett steg närmre optimal hälsa imorse när jag lite hux flux hamnade hos goa norska Heidi på Access Rehab. Jag fick hjälp med att komma i kontakt med några muskler som inte alls varit med och jobbat- multifiderna. Nu fick de vakna till liv genom ett pass i RedCord och jag fick en hemläxa som Heidi ska följa upp nästa vecka.
Alltid ständig förbättring. Kommer vara perfekt när jag är 100. Du med?

In och gilla Access Rehab på Facebook så ger de pengar till Cancerfonden. De sparar mustascher men som ni ser behöver speciellt Martin till vänster lite hjälp på traven!

Nästan vid ytan med rufsigt hår och småpanik i blick
Har så mycket jag vill skriva till er om men just nu ska allt tydligen vara klart och på G samtidigt så jag jonglerar med händer och fötter och i hjärtat är det ändå en oas av tid för Lillan.
Fortsätt kommentera förra inlägget!
Tog en minut att läsa en blogg och där stod precis det som gäller här med. Jag kommer att svara på fina mail och frågor!
Istället för ”springa” så skriver jag ”sova”. Men först rullar jag fötterna på den här:

Sov gott!

På Insidan i dagens DN kan vi läsa ännu en artikel där träning och hälsotrenden (det ordet hatar jag för övrigt) kopplas ihop med hets och lätt fanatism och som något som kan upplevas som ”odrägligt”. Inte att bara röra på sig lite lagom- det är förstås ok i janteSverige. Men de som tränar väldigt mycket, är med på flera lopp och loggar sin träning i sociala medier. De framställs det kunna vara problem med.

Anna Iwarsson är före detta GS på Friskis & Svettis och skriver på en bok om framtidens ledarskap. Hon menar att det finns en ny grupp, de såkallade ”elitmotionärerna”.

Hon menar att förut fanns det fyra tydliga grupper: elit, livsstil, skulle vilja och inaktiva. Elitmotionärerna hamnar alltså mellan elit och livsstil.

Dessa är enligt artikeln mellan 30-50 år och verkar tyckas vara lite ”elit-wannabes’ med PT och Crossfit som vanliga ord i sin vokabulär. De sätter sin träning på CV’t och (tolkar jag) deras köpkraft gör att försäljninge av avancerad träningsutrustning ökar.

” De inspirerar, söker och får mycket bekräftelse och har också blivit symboler för den växande hälsotrenden. Nu kommer den naturliga motreaktionen, upplevelsen av hälsohets i samhället. För elitmotionären, som bygger sin image som tränande atlet, kan ju upplevas som rent odräglig av delar av sin omgivning.”

säger Anna.

Jag funderar. Undrar. Hur är det egentligen?Hur påverkas de inaktiva och andra  om de uppfattar att det är hälsohets på jobbet och dessutom i samhället? Vilka problem kan uppstå? Vilka problem finns redan nu?

Det har redan på flera håll pratats om utanförskap och integritetsfrågor.

Vad tror ni?

Samma logga. Samma öppna, välkomnande, ödmjuka, varma känsla som på tidigt 80-tal när jag följde med mamma på ”gympa”.
Friskis har gjort en lång snygg stark resa. Följt med trender och utveckling- jag hängde i TRX och svingade kettlebells idag på F&S Lindhagen.
Alla välkomna.
Gympan finns kvar. För mig är Friskis det här ”medel gympa” passet i en sporthall i en förort där man smälter in oavsett kläder. Koordination är ett plus men inget måste. Där man vilar på rygg och tittar upp på släckta lysrör långt uppe bland bommar och ringar.
Älskar Friskis.
Idag var jag där för att träna spinning med SPIF triathlon.
Först gick jag lös i gymet: armhävningar, assisterade chins ( gummiband runt foten), hög rodd med rep, mer rodd, ryggresningar och sen snatch & clean med 20 kilos stång.
Min superbålövning och sen spinning.
Alla såg proffsiga ut. Många hade sån där onepiece på sig ( Tri-dräkt).
Bra pass som flög förbi. Kändes bra. Helt galet att vara inomhus men det har sina fördelar och kul att få rumpskav i grupp snarare än ensam på en trainer eller nåt.
Det ska nog bli både triathlet och ultralöpare av mig.

ääälskar mina retro spinningskor i mocka 🙂

Jo Ulrica! Fast hon inte lerat ned sig. Än! Såhär skrev hon:

”Generat erkänner jag att mitt lerigaste minne inte finns.Ännu. Visst har jag sprungit på vägar, i spår och skogar med mycket vatten och lera, men det är inget att riktigt orda om. Nej, det här handlar om mitt löpsteg. Jag springer inte med ett steg som gör att det stänker upp lera på bak och bakben som det gör för ”riktiga löpare”. Det ser så starkt och energiskt ut. Jag vill oxå!

Damaskerna skulle hjälpa mig, helt säkert. Jag kan se det framför mig.
Swosch!!…”

Så Ulrica, maila mig så jag kan skicka dem till dig!

Nu..ni ska jag göra något annars: Träna inomhus OCH träna spinning utan att instruera. Det gör jag nästan bara om den här donnan leder klassen.

Men nu ska jag träna med Triathlonklubben jag är medlem i. Spinning.Stockholmspolisens IF och triathlongäng. Jag är värsta novisen. De är värsta proffsen. Det här ska bli roligt!

Jag har cirkus en månad kvar som revisor och där jag försöker göra det och samtidigt bolla friskvårdsjobb. Och vara bäst på båda förstås. Typ-A oket ligger på stela axlar.
Sen ska jag ta en ocean med jullov då jag ska jobba med massa annat. Åka skidor, springa långt, dra pulka, åka spark, elda brasa osv osv osv.

Så den här sista månaden den bara tar jag på klacken och flyger igenom. Varje vecka är sprängfylld av både planerad tid och stopp-och-belägg-Lillan-tid.

Träningen är inne i ett flow. En zon som jag vill konservera. Jag har sprungit 7 mil nu på fyra dagar varav 8 idag med 8 tuffa backar och kroppen säger bara jäjä bring it on. Men jag är mycket medveten om att skador lurar när man bara öser på. Nu är det vilovecka och då gör jag lite annat än springer.

Här är denna veckas magiska dagar:

Måndag Är ute på mitt största uppdrag och granskar intern kontroll med ett kul team där jag handleder en ny kollega. Rev av 8 km i Ursvik (såklart!)

Tisdag Mer jobb. Sen ska jag sluta sponsra SPIF Triathlon och faktiskt vara med på ett träningspass. Kors i taket. Styrka innan det.

Onsdag Morgonlöpning. Och en spännande lunch.

Torsdag: Hämta/lämna. Mammaliv. Lyckligt liv.

Fredag 15 km kuperad fartlek någonstans under dagen.

Lördag: Jag och Trollungen ska på kalas för Annika fyller år. Lillan vill ha tårta och saft. Jag hoppas kunna använda henne som 16 kg kettlebell för det ska tränas på utomhuskalaset!

Söndag: Är det BLoggar om Tränings träningsevent för Ung Cancer. Viktigt! Jobbigt! Emotionellt! Men endorfinstinnt med fantastiska instruktörer.

Ja det var den veckan det. Det säger bara swosch. I övrigt har jag inlämningsuppgift på min kurs (Kost för prestation) och nu är det dags att börja dra i trådarna för Tjejmarathon 2013. Det är alltid en massa roliga saker att göra och tänk att alla i hela världen har lika många timmar per dag var!

Post-it lappar är bra. Vila gör man när man sover och kaffe är raketbränsle.

Vad ska jag säga nu tror ni? GÖRT!

Det här är till dig som har sorg över något. Som är i ett kaos. Som måste ta beslut. Som måste vidare åt något håll men inte vet varthän. Inte vet vad som är rätt och som inte ser vägen framåt helt klart.

För bara två år sen var livet så annorlunda. Jag var jag, men osäker, ledsen, svag, nere. Skulle aldrig våga vara med i någon löparklubb eller springa i grupp för jag trodde inte jag kunde. Vågade absolut inte prata framför folk. Trodde ingen ville lyssna på mig och trodde inte så mycket om mig själv överhuvudtaget. Varje gång jag stannar till lite så känner jag hur mycket som hänt. Varje gång blir jag påmind om att jag faktiskt har kommit så långt ifrån den personen. Jag glömmer aldrig första gången en tjej kom fram och sa att hon läste min blogg och att jag inspirerat henne att börja träna. När en man ute på fjället sa att jag skrev uppfriskande om löpning.

Att inse att lilla jag, tjejen som var lite retad och utanför på gymnasiet. Hon. Jag. Kan inspirera andra. Har lyckats skaffa sig sitt drömjobb ( ett av dem :)). Har tagit bort ordet ”inte” från kan, vågar, törs, får. Får erbjudanden om spännande uppdrag för att jag är jag. Tänk om någon sagt det till mig då. Att det kunde bli så.

Så jag säger det till dig nu. Du kan. Du. Just du. Vad det än är.

“It is not because things are difficult that we do not dare; it is because we do not dare that they are difficult” – Seneca

Att skriva om sitt träningsupplägg. Oj oj. Det är att likt matadoren i slutet av Ferdinand slita upp skjortan och skrika ”stånga mig”.

Men jag gört. Såhär tänker jag.

Träning går i mode. Men det är underbart att det går i cirklar också. När jag lämnade in bilen i måndags så var den rundhylte mekanikern intresserad av vad jag sprungit. Han berättade att när han spelade hockey i Bofors (kärlek, min pappa spelade där) för sisådär en 35 år sen, ja på den tiden då sprang man såna där 4-minuters intervaller, 70/20 och 15/15 men inte gjorde man väl det nuförtiden? Jo. Jo det gör man sa jag.

Och jag tror lite på det här med att inte konstla till det för mycket. Min Garmin är borta och det är ju inte så roligt när man har mängdvecka men det var liksom inga problem att slå på den där Runkeeper istället på långpasset. Jag känner kroppen så bra att jag vet vad 5 fart, 5.30, 6 och 6.30 fart är. Hur det känns. Däremot vill jag ha den när jag ska springa intervaller för jag ids inte ta fram telefonen och stämma av.

Och nu när det är en 5 månader kvar till min 16-mila utmaning och jag testat att öka distansen lite så är det rätt klart vad jag ska göra: Loppet är jättelångt. Jag behöver bli bra på att springa jättelångt. Så jag ska träna på att springa jättelångt med en ekonomisk löpstil (check på den redan som tur var).

Det funkar säkert jättebra att springa hårda kortare pass som huvudträning och varför inte slänga in lite crossfit också för att vara extra mycket i tiden men jag tror att för att kunna falla tillbaka på en stadig grund av långdistans så måste man just ha den grunden.

Den har inte jag. Jag har bara en väldans löparglädje och den är nog det bästa verktyg som finns men den räcker inte 16 mil.

Så jag kommer ta alla chanser jag får att springa lååååångt. Långt långt. Vi snackar kanske var tredje vecka men då ska jag göra det. Däremellan ska jag se till att träna sådär som jag redan tänkt: Intervaller, styrka, kortdistans, morgonpass, trösklar. När jag kan, så ofta jag kan. Och vila ordentligt. Just nu känner jag mig stark och löpningen denna vecka (över 8 mil sprugna) känns ingenstans. Bara som en drog i huvudet. Jag vill ut ut ut igen och det är en rackarns tur att jag har massa jobb med Tjejmarathon, studier och revisionsjobb att bita i ikväll.

Imorse gick jag till exempel på skalle istället för känsla. Jag hade ju sprungit 28+28 km så då borde jag vara sliten. Det var jag inte alls. Jag ville bara ut i terrängen och lattja men höll mig och körde 4 km löpskolning. Höga knän, sprättsteg, hälkickar och sidohopp och sen hittade jag en rotig stig at fräsa iväg över innan jag avslutade med utfallsballerina med twist. Det är min specialövning. Den är lövly.

Jag är utvilad. Proppmätt. Laddad och har jobbat som en gnu här på kvällen. Drar iväg mail efter mail och undrar varför ingen svarar men det är visst söndag och man kanske skulle vara ledig då men no rest for the wicked säger jag. Jag har vilat nästan hela helgen och imorgon kör jag dubbelpass för hjärtat och kroppen säger det och har jag kommit såhär långt i livet med dem i förarsätet så får de köra cirkus Annie vidare. Häppåre!

Kan inte nog understryka hur fint det är här! Skulle behöva en vecka för att testa alla utomhusaktiviteter som finns. Tur då att mitt och Spachefen Mias möte nog mynnar ut i att jag kommer tillbaka.
Vaknade utsövd och såg fram emot den välkända frukostbuffen.
Vi blev inte besvikna. Medan N gick lös på våfflor åt jag färska bär, närproducerade ägg, en balja kaffe och mackor.
Sen stack vi iväg och sprang. Det finns hur många fina leder och stigar som helst och vi sprang runt först i själva bruksområdet. Jag älskar såna här murriga höstdagar!
Efter 10 km tog N en paus ( är så fruktansvärt imponerad, för mindre än två månader sen fick han akutopereras för tarmvred, bara ett år efter sin levertransplantation). Bålmuskulaturen är inte helt återhämtad men tro fasen han stack ut sex km till sen så 16 km totalt. Galet!
Själv fortsatte jag in på 15 km spåret. Visst är jag lite seg sen igår men något händer när jag kommer ut i skog. Jag tuffade på längs en lättsprungen led. Saknar lite ord för känslan.
Löpning när den är som bäst. När den fyller luckor, suddar ut skarvar. Helar.

Efter 10 km på den och 20 totalt för mig gick den ihop med 7,5an. Och in i en vägg. Tyckte jag. Herrajomala vad kuperat!! Det var rakt upp och rakt ned. Kanske inte riktigt vad låren var taggade för men roligt var det. Två långpass, totalt 56 km. Helt ok mjukstart inför TEC.
Rullade in till Café Gruvstugan och tog en underbart god kanelbulle efter jag avslutat mitt pass Anniestyle:

En stor god klassisk lunch på spaavdelningen på hotellet:

Sen har vi hängt på spa

Båda fick en timmes underbar massage. Jag är galet kräsen eftersom jag själv är massör men Madde gav en helt perfekt idrottsmassage så nu har jag en andra favoritmassör som håller till i Norrland. Rackarns!
Nu ska vi strax äta 4-rätters middag och jag kan lätt räkna på en hand som jag och N suttit mittemot varandra i lugn och ro. Det har varit en helt fantastisk dag och jag vet att det är då förunnat att ha det så här. Så jag njuter och är evigt tacksam.
Här kan ni läsa mer om alla aktiviteter som finns här. Ha en fin kväll!

Hur tur har jag som känner Spachefen på Högo Brukshotell Två timmar smidig bilväg från Tokholm, stress och hets ligger ett personligt, charmigt och mysigt hotell där omgivningarna är en lekstuga för den som gillar att röra på sig utomhus. Kanot, MTB, löpning, skidor både längd och alpint på Kungsberget finns runt knuten.

Jag började resan hit genom att springa. Det som skulle vi ett låååååångt pass blev kortare och kortare alltefter jag jobbade undan. Men halv tio stack jag iväg efter att ha packat iordning mina grejer till N. ( Det är han som är hjälten men vad fasen, man kan inte kalla han för det varje dag). Tanken var att han skulle plocka upp mig efter några timmar, som nu var tre timmar men jag bestämde mig för att springa back-to-back. Alltså ett långpass idag och ett imorgon. Ett klassiskt ultraupplägg.

Iallafall. Började springa. Mot Ursvik för att leta mig över bort mot Sollentuna. Blev nästan identiskt med Jubileumsmararutten. Bara inte alls samma underhållning och väder. En jäkligt tråkig runda egentligen.

Efter ett tag visste jag inte var jag var. Sen såg jag Infracity. Så då visste jag det. Sen kände jag bara att det här började bli snurrigt och tänkte att jag sagt till Magda att jag skulle svänga förbi på en kopp kaffe där hon jobbar på Löwenströmska som läkare. Trodde jag sprang rätt men så såg jag en myrstack som var på fel sidan av ett träd. De bygger dem alltid i söderläge och då betydde det att jag sprang nordväst och från där jag var skulle jag syd. Så tog till GPS’n på telefonen och kom till slut fram och fick min kram och en kaffe och energikaka!

N hittade dit också. Klockan stod på 28 km och nästan exakt 3 timmar. Jag stannade inte klockan vid alla stopp när jag undrade var i helsefyr jag var så vet inte vad jag höll för fart men närmare 6 tempo. Spelar ingen roll. På’t igen imorgon.

Väl framme checkade vi in och pep ned till spa’t på en gång. Det var mörkt så omgivningarna har vi inte sett men hotellet är stort med över 300 bäddar på ca 200 rum i flera byggnader. Det kändes som jag växlade ned till tvåans växel från femman. Det är lugnt, fridfullt och personalen är sådär naturligt trevliga som de brukar vara när man lämnar 08-området.

På spa’t hamnade jag i horisontalläge i en vilstol i en morgonrock och blev väldigt filosofiskt. Det var så skönt och lugnt att ligga där och ta en sväng i steamrummet. Vi konstaterade att jag har väldigt fula fötter men sen bestämde vi att de är ”välanvända” istället. Doften från alla Kerstin Florianprodukter fick min skalle i en tidsresa tillbaks till tiden på Tott. Sen blev jag, surprise! hungrig.

PROpartytrollen A och N fick först flytta middagen från 20.00 till 18.30 för det första alternativet var för sent. Det andra som hände var att vi sa att ” vi tar väl en flaska vin och spar hälften till imorgon” men efter ett glas så var jag så fnissig och ögonen gick i kors så det var bara att gå till reträtt.

Maten..omg. För mig som värnar om närproducerat och personligt så är det så roligt att höra om det KRAV- märkta växthuset och vem som plockar bären osv. Jag sneglade på dessertbuffen men idag var jag för mätt (kan ha slunkit ned lite lösgodis efter passet hm).

Nu ska vi sova gott och imorgon blir det ett andra långpass med syfte att titta på omgivningarna. Här går att göra hur mycket som helst!

Torsdagen försvann i ett nafs!

Började med snabbmöte med två kollegor inför ett efterföljande möte med Lidingöloppet där vi utvärderade 2012. Alltid lika trevligt. Jag går igång på alla motorer när vi pratar Lidingö Tjejlopp. Det är ett tufft tjejlopp. Men ingår i ”tjejklassikern” som jag skulle vilja ha som livsuppgift att avskaffa och döpa om till ”Kortklassikern” och öppna upp för herrar. Lyssna här efter ca 22 minuter varför. Men lyssna på hela programmet. Det är häftigt. Och om jag skulle lämna en referens på något ”framträdande” jag gjort så är det det här inslaget. Jag är så engagerad så jag nästan spårar ur dock!

Iallafall. Härligt möte och det är så grymt att höra att Lidingöloppet strävar efter att bli bättre och bättre.

Sen hade jag lunchmöte med fina Sophia. Hon är en otroligt duktig löpcoach och kostföreläsare och jag har letat efter någon som jag kan stämma av min TEC-träning med som har stor erfarenhet av kost och ultra. Men viktigast av allt- vars filosofi rimmar med min egen.

Jag gör mitt program själv och lägger kosten men Sophia ska få titta över och komma med input. Som med det mesta i livet är 4-eye ett bra koncept!

Sen hade jag möte med min chef om en rapport och det var revisionsögonen som var på igen.

Klockan halv fem mötte jag upp Andreas aka AndreasPT som höll en föreläsning för oss på PwC om funktionell träning. Många aha- upplevelser och frågor. Själv ska jag se till att ha Andreas som bollplank när jag sätter ihop löpskolningsklasser för att få med hans 3D-tänk in i rörelserna.

Sen smet jag hem och satte mig en halvtimme med gitarren. Jag spelade mycket gitarr när jag bodde i Australien. Det får låta hur flummigt som helst men jag satt ofta där ute bakom huset, hörde vågorna slå och spelade och hittade på musik. Den skapande ådran har torkat ut verkar det som men jag spelar mina favoriter som jag kan utantill och det rensar skallen. Det är så så mycket nu och det är så så viktigt att ta sig tid att stoppa turbulensen i huvudet. Jag har blivit bättre på det men har en lång väg kvar. Jag säger NEJ NEJ NEJ hela tiden och det är inte så roligt det heller men måste skapa utrymme att fylla på igen. Inte vada fram genom dagar som är sprängfyllda hela tiden.

Idag har jag tagit ledigt. Jag ska göra något redigt jäkla ego och för mig är det att packa min Nathan vätskerygga och sticka iväg och springa några timmar. Ursprungligen var det tänkt att springa 6 timmar nu närmar det sig 3,5 för att jag måste göra klart lite jobb men nästan fyra timmar är bra skit det också.

Jag springer norrut i närheten av E4an och så plockar N upp mig och vi åker vidare på lyxig spa och träningsweekend på Högbo Brukshotell. Jag ska sukta er hela helgen med god mat och upptåg!

Ha en fin fredag!

Energi för långpass: Perpeteum med koffein, russin, nötter, goji- och mullbär. Och en tablett Resorb

Skrotmos är i Spanien med sin pappa. Saknar så det knakar i hjärtat.