Igår landade några bitar i ett viktigt pussel för mig. Jag har varit orolig, tvivlat och rädd att det inte skulle gå men det gick! Jag fick tjänsten jag själv skapat och sökt. Den har växt fram efter att jag på deltid jobbat med friskvård på Sveriges största revisionsbyrå.
Det har också växt fram ur ert behov. Av att göra något åt min ohållbara jobbsituation.
Jag är en karriärist. En typ A. En som alltid vill vara sitt bästa. En som kraschat i väggen två gånger.
Jag älskar att jobba som revisor. Jag är duktig. Såklart. Det ligger i min natur. Det är både bra och dåligt. Gör inget halvdant. Jag har 10 års erfarenhet av ekonomi med mig och är bra på att möta kunder och älskar att yrket faktiskt handlar om att coacha företag och organisationer till förbättrad intern kontroll och redovisning. Älskar!
Kommer sakna mina kunder enormt och hösten har varit ert långt farväl till både kunder och team jag jobbat i men det fanns inte en chans att fortsätta.
Fortsätta försöka vara världens bästa revisor- alternativet finns ju inte eller hur? Samtidigt driva friskvårdsfrågor, allt från att organisera föreläsningar till att stå framför över 100 personer och prata om vad vi gör, till att ansvara för ett funktionärer och aktiviteter under Lidingöloppet.
Och ni som hängt med vet att min fritid inte direkt saknar sysselsättning den heller- under den här tiden så arrangerade jag och Madde världens första ultralopp för välgörenhet.
Och samtidigt har jag allt mer känt att min roll är mer att jobba bredare med hälsa. Använda mitt driv, min bakgrund och erfarenhet för att stötta vår organisation på ett mer konstruktivt sätt med att vara en arbetsgivare som tar ansvar för hälsofrågor. Som jobbar preventivt med stress. Ser över vad vi gör och hur vi gör det. Ligger i framkant- där vi ska vara!
Jag förstår att alla runtom mig är evigt trötta på att jag säger att ” det blir bättre sen”.
Men det blir bättre sen. Från och med januari gör jag ett jobb. Ett enormt utmanande, just nu svårbeskrivet jobb om man går till hur en vanlig arbetsdag kommer se ut.
Igår drog jag en presentation jag knåpat på för 3 blivande chefer och hade svettringar likt CD-skivor under armarna. Men det gick bra! När man pratar om något man brinner för så kan det liksom inte bli fel.
Idag känns det så mycket bättre. Ett lugn. Ett helt galet späckat schema förstås efter som jag fortfarande är revisor men det lyser en stor jäkla sol därute utanför tunneln och jag både ser och känner den.
Lärdomen här är : Tro på dig själv! Gör du det gör andra det också.
Våga! Du har inget att förlora! Får du ett nej-så behöver du aldrig undra tänk om…
Det ska vara roligt att jobba! Kanske inte varje dag, men du gör både dig själv och samhället en tjänst om du gör något du trivs med!
Man kan skapa egna jobb! Jo för du kanske ser ett behov som ingen annan har tid att se. Något du skulle vilja göra. Då gäller det att sälja in hur de kommer de med beslutsrätt till gagn. ” Jag vill detta för att X Y Z kommer bli bättre.”
Var tydlig med dina budskap Tre budskap är en gyllene regel.
Ställ krav! Motivera dina krav. ”För att jag ska jobba bra behöver jag X Y Z och i gengäld får ni en glad medarbetare”.
Och kom ihåg. Du är bra och du är värd att ha det bra på jobbet! Du är viktig! Och du har potential att bli ditt bästa om du tar dig tid att känna efter vad hjärtat slår hårdast för. Alla kan inte vara läkare och rädda liv. Men alla kan ta sig tid att se var mitt jobb är kuggen i det stora maskineriet.
Tack alla som peppat! Häng med framöver! Spännande tider!

Du! Du du du som för att du vill ha uppmärksamhet går till ett personangrepp som saknar motstycke i min bloggläsarhistoria.
Gå till ett badhus. Det gör jag ibland och herrejäklars vad befriande det är att se kroppar i alla de former.
Att se att mina taxörontuttar har sällskap av andra varianter från de där fejkade melonhårda man snart kommer se i HM-reklamen innan jul.
Att se att det är fler än jag som har apelsinhud där solen inte alltid lyser.
Att se att utan smink- är vi alla vackra, på ett bart avskalat sätt.
Inte bara du med det elaka inlägget men kanske alla skulle må bra av att gå runt naken i omklädningsrum och gemensamma duschar i ett badhus.
Ba GÖRT! Se hur olika vi är. Hur lika ändå. Älskart! Heja Sats, heja Josephine. Heja alla som rör på sig av glädje.
Jag och mina taxörontuttar och apelsinhud skuttar glatt vidare och hoppas sprida rörelseglädje både gräns och storlekslöst!

Ni vet käppar i hjulet? Vet ni vad man gör med dem?

Man trycker till lite på trampan så de knäcks. Sen stampar man sönder dem så de blir perfekt småflis som man eldar i maskineriet med. Eldar motorn som tar dig framåt dit du ska.

Jag fick en jäkla massa käppar i hjulet idag. Den här veckan fram till torsdag är ett kronologiskt skämt med för mycket av allt. Jag hade en lista på 5 punkter som skulle betas av på lunchen. Och jag pusslar så fint med mina minuter. Tog mig hela långa vägen ut till kunden på Gärdet och hinner precis fördela jobbet med resten av teamet då dagis ringer och säger att Lillan måste hämtas pga prickar. Bara att vända om. Bara att riva upp pusslet och börja om. När det gäller henne så blir jag inte stressad. De viktigaste bitarna de lägger vi först.

När världens bästa mormor sen kom på eftermiddagen för att passa samma Lilla för jag skulle på utvecklingssamtal på dagis så bytte jag om till träningskläder. Joggade dit- det är 500 meter och efteråt lånade jag 30 minuter till mig själv. För att lägga en viktig pusselbil i mitt livspussel. Att bli starkare.

Jag joggade…nåja sprang faktiskt runt en av sjöarna. Sen hem till lekplatsen. Styrka för oss som ogillar det och inte har tid!

Kör alltid superset för att bara stå och pysa det är bara öd med tid.

3 x 10 armhävningar växlat med ”kissande hunden” (finns det inget coolt Crossfituttryck för detta?)

3 x 15 svingar med 16 kg kettlebell  växlat med rodd på ett ben med 8 kg kettlebell

3 x 1 minut dynamisk planka: 30 sek rörelse framåt/bakåt, 30 sek sidled. I vilan gör du ryggresningar.

(Här hade man kunnat lägga till utfallsgång med axelpress med kettlebell men jag har ju så förbaskad träningsvärk sen i lördags när jag gick utfall från affären)

Sen 10 minuter stretch och rehabövning för mina knasiga fötter.

Så. Det var regnigt och kallt och jag har en hel dags jobb att ta igen. Men man kan alltid få till lite tid för att ta ett om än litet kliv mot sitt mål.

Imorgon ska jag sälja in min egenkomponerade tjänst till 4 chefer. Innan dess ska jag sova 7 timmar, ta Skrotmos till doktorn och göra allt med ett jävligt brett leende på läpparna.

Det finns inte mer än 24 timmar per dygn. Det finns inget dåligt väder. Det finns massa kläder. Det finns triljarder med ursäkter.

Men:

 If not now, then when?

Så. Let’s go! GÖRT!

Jag och Annelie på Arvika Triathlon. Annelies första. Mitt andra och jag hade simmat EN gång på ett år. Var trea ur vattnet.Vi rockade! Varför? För vi bara GÖRT!

Några av er kanske har läst boken ”Äkta Vara” som på ett brutalt sätt beskriver många av de processer som föranleder att vissa produkter, jag kallar dem inte mat,hamnar i matvaruaffären.

När väl produkten står där i mataffärren så döljer den väldigt effektivt vad egentligen det är den innehåller och hur den blev till.
De flesta lightpeodukter till exempel behöver något som gör att de håller ihop bättre. Då tillsätter man modifierad majsstärkelse. Såhär beskriver Mats-Eric Nilsson den processen:

Ta till exempel modifierad majsstärkelse, som finns i tusentals innehållsförteckningar. Så här gör man den, enligt den vanligaste tillverkningsmetoden:
Vanlig majsstärkelse blandas i en jättelik reaktortank med propylenoxid – som är en petroleumprodukt framställd av naturgas, klor och lut eller saltsyra – tillsammans med fosforoxiklorid, en vätska som är så lättflyktig och reaktionsbenägen att den måste hanteras med största försiktighet. Denna kemikalie, som även används vid tillverkning av bekämpningsmedel, reagerar våldsamt i kontakt med vatten och bildar saltsyra och fosforsyra samtidigt som stärkelsemolekylerna i majsen förändras och kloreras. Om den modifierade stärkelsen dessutom ska blekas, vilket kan behövas om den ska nyttjas som ljus fyllning i vissa livsmedel, behandlas den nu med exempelvis svavelsyra.

Så. Det vill du väl inte äta? Nej inte jag heller och samtidigt vill jag inte alltid få mitt mättade fett från mjölkfett. Hellre då från tex cocosolja. Som jag skrivit, jag vill att fettet i min mat främst ska komma från fisk och vegetabilier.

Det här handlar alltså inte om att rakt av minska det mättade fettet i mjölkprodukter eller att säga att det skulle vara så farligt. Senast i Svenskan idag så kan vi läsa den här artikeln om både fusk och mytbildning om det mättade fettet farlighet. Sånt här är grabbarna på Träningslära duktiga att ta fram forskningsresultat på. Läs här

Men oavsett. Man kanske inte vill äta feta mejeriprodukter? Som jag- kanske man avskyr smaken av grädde och inte vill få i sig allt sitt mättade fett härifrån: Hur ska man välja då? Här är en liten guide till vad i mjölkdisken du tryggt kan välja och vad du ska välja bort om du som jag vill minska fettet härifrån.

Mjölk ekologisk förstås! Inga tillsatser i de magra varianterna.

Ost Samma här. De riktigt magra ostarna behöver inte några tillsatser men man måste läsa på innehållsförteckningen ändå.

(Jag älskar västan 10%, Vässtgöta Kloster 10% och Kolibri har en mager camembert som faktiskt är helt ok!)

Creme Fraice Här är det bara fullfettsvarianten som gäller. Finns dessutom ekologisk. De magrare varianterna har tillsatser. Är det något att röra ut såser med du är ute efter så välj matlagningsgrädde 15% som inte innehåller något annat än högpastöriserad grädde.

Keso. Ja varför man nu skulle vilja äta 0,5% fett istället för 4% men gör inte det. I den magra är modifierad stärkelse nog nummer två på ingredienslistan om jag inte missminner mig.

Kesella. Ingen fara att äta den magra. Det är bara kvarg. Finns inte ekologisk vad jag sett.

Youghurt. Jag har ätit Mild Lättyoughurt sen jag var liten. Älskar den! Det är inga tillsatser och både fil och youghurt går att framställa utan tillsatser. Men! Flera youghurtar som tex ”Yoggi” har massa konstigheter i dem. Läs här tex. Vill du äta youghurt med hallon och inte potatisstärkelse, smakämnen och annat jox är mitt förslag att du köper ekologisk youghurt och blandar i hallon. Så enkelt!

Smör kontra margarin. Ja det här tror jag inte vi behöver ta upp ens. Men vill du se ett exempel på farsen margarintillverkning så ta en titt på länken!

Sammanfattningsvis finns det alltså all anlednding att ta sig några minuter när man handlar för att läsa och välja rätt i mjölkdisken. Magert kan vara bra vid tillfällen men inte på bekostnad av konstiga tillsatser.

Hoppas du hittade något ”mat”nyttigt! :). Och kanske har något att tillägga som jag missat?

När jag vaknade imorse så var jag utsövd. Pigg. Glad. Tills jag kollade i spegeln då. Hej Rudolf. Men har nu insett att jag tryckte pannan mot naprapatbänken och har fått ett blåmärke på näsbenet. Så enkelt. Så komiskt. Inte så snyggt.

Jag har ”vilat en extra dag” som man ska göra när man har halsont. Så nu var jag inne på dag två när jag inte känt något. Däremot, som jag skrev igår, känner jag mig tung och plufsig.

Men idag..något hade hänt! Tung och plufsig men rapp liksom! Jag jobbar som bäst direkt när jag vaknar så satte mig vid datorn direkt när klockan ringde (ja fast det var söndag, jag når inte mina mål om jag sover bort lediga dagar) och jobbade intensivt. Petade i mig två ägg, en kaffe en kiwi.

Sen stack jag ut. På jakt. Efter en känsla. Inte kilometer. Inte tid. Bara tills känslan kom. Den kommer inte på asfalt. Den kommer inte med sällskap. Den kommer i naturen när jag är själv.

Jag är så enormt tacksam att jag har min lilla leriga oas mitt här i Fjollträsk- Ursvik. Rotiga stigar.Massa backar och satyg att jobba i. Flack runda om man vill.

Idag var det bara en lugn jogg då alltså jag var ute efter. För jag hade ju inte tränat och jag hade ju inte ätit och jag hade ju varit trött och..vänta nu!

Vad är det jag alltid säger när jag pushar deltagare på spinnpassen- låt kroppen säga stopp först! Inte skallen!

Jag var ju inte trött. Inte hungrig och matt. Inte sjuk nu. Så varför lägga en negativ tankeslinga på repeat för att dra ned farten? Vart tar såna tankar mig?

Nej jag sprang på känsla och då gick det minsann undan. Valde lätta 5an. Trodde jag tralala. Det rullade på och jag tyckte att jag skulle kunna springa hela dagen. Farten var min vanliga terrängfart men den farten har jag bara klarat av när jag har ätit ordentligt innan. Efter ett tag tänkte jag att nu borde jag vara på väg tillbaka men nej. Det här var en ny dragning på 7,5. Det är 2,5 km till Ursvik och så 7,5 där och så 2,5 hem. Så 12,5 i bra fart där 5 km är kuperade. Det tycker jag är ett bra pass med tanke på allt.

Men känslan då? Hittade jag den? För mig är det nämligen skitsamma om det går fort om jag inte har känslan. Löparmojot ni vet. Det måste man hitta om det ska vara någon mening med det hela.

Jo den hittade jag. Och den brukar jag ha som en diamant i fickan med mig genom resten av livet. Men den har ju varit spårlöst borta här en vecka.

Men jo. Och när jag kom hem och inte rasade ihop i en hög som jag gjort resten av veckan när jag gått utanför dörren och kommit hem- ja då kom det lite tårar också.

NU. Är jag på väg upp igen. Nu är jag mitt äckligt jobbigt positiva jag igen.

Den här veckans träning kan vi lägga till handlingarna med stämpeln ”glöm”. Nästa vecka är min dotter mer hos mig. Jag har en stor revision, en avrapportering, en till granskning, gemensamma löpträningarna på jobbet drar igång, jag ska på Allt för hälsan och jag ska göra en massa fantastiska saker.

Men den bästa nyheten får ni nu. 2013 års coolaste, GODaste, häftigaste lopp. För boyz and girls. Till de som verkligen behöver vår hjälp. Tjejmarathon 2013 har utsett sin insamlingsmottagare. Läs mer här

Nu mina vänner är det dags för en god natts sömn. Innan karusellen drar igång igen.

Sov så gott!

Blanda 3 msk Chiafrön med 1 msk psyllumfrön, 1 dl ekologiska havregryn, 1/2 dl hampafrön och krydda med kardemumma. Koka några minuter med vatten och njut med ekologiska björnbär.
Så! Nu är du ett varmt powerhouse!

Usch vilken vecka. Jag är verkligen inte mitt vanliga jag men nu tycker jag att jag känner mig såpass att det ska bli löpning av imorgon.

Jul är det snart också och här var det Rudolf med röda mulen lite väl tidigt. Jag vaknade imorse med ett ömt näsben och tillhörande svullnad och röd näsa. Att googla just den företeelsen var ingen större hjälp..testa…

Jag trodde jag skulle hinna jobba massor men jag är faktiskt, motsatt vad de flesta tror, rätt bra på att vara ledig. Igår spelade jag gitarr tills fingrarna gav upp och idag låg jag på golvet och lyssnade på Mando Diaos nya skiva. Jag bara låg där och tänkte på hur knasigt det egentligen är att jag äger en 2a i Stockholm när drömmen varit en etta i Östersund. Men att allt är rätt bra ändå och herrejäklar vilken resa det varit hit. Om ni visste!

Så rätt bra med vila alltså och väldigt mycket mat. Annars tycker jag att sover man bara 8 timmar per dag så kan 16 timmar få vara fullt ös med det man valt in. Det är inte alla som håller med om det.

Nåja. Några framsteg har jag gjort idag iallafall. Tills jag fastnade bland alla bilder jag laddat upp på datorn från mitt manhaftiga fotande med iphonen. Det började rycka i benen. Herregud vad jag saknar att springa! Jag känner mig seg, plufsig och tung men åh vad jag ser fram emot att börja vägen tillbaka! Jag ska bli så jäkla bra. Stark och seg. Det kommer vara tungt nu i början men motivationen har spräckt taket. Häng med!

TEC 2012

Våra snygga tröjor på jobbet

Arvika Triathlon

Starten på Jämtlandstriangeln Unplugged

I mål efter Axa

efter maxpulstest med Running Sweden

Alla har väl nåtts av nyheten att New York City Marathon ínte kommer genomföras.

Det är förstås jättetråkigt för de som tränat länge, planerat och laddat.

Flera tycker man skulle genomföra loppet som ett välgörenhetslopp där pengar per löpare skulle gå till de som drabbats.

Men till slut fick borgmästare och andra ge vika för den enorma kritiken. Staten Island där starten skulle gått är en av de områden som är värst drabbat. Man söker fortfarande efter överlevande i staden och det blev alltså helt enkelt inte möjligt att genomföra loppet eftersom de inte vill ha dispyter över ett träningsevent och det inte är rätt att genomföra det medan det pågår räddningsinsatser i staden. Man ber löpare att hjälpa till med de insatser de kan.

Många tycker man skulle gått ut med detta tidigare så långresta löpare hade haft chansen att styra om sin resa. Spontant kan jag tänka att man nog har mer att tänka på än att ta hänsyn till turister som har råd att flyga till ett annat land för att springa fyra mil och kanske hoppades man in i det sista att de skulle vara såpass under kontroll i staden så man kunde genomföra loppet men insåg sen att det inte gick- och talade då om det. I det här fallet då igår svensk tid.

Det är när jag läser på Facebook både på NYCM’s sida samt vissa andra kommentarer på Facebook och Twitter som jag verkligen ser hur olika människor hanterar saker. Hur olika man ser på vad man inte kan göra något åt, vad man kan göra något åt och skillnaden där emellan.

Det är klart man förstår att folk är ledsna. Som satsat och laddad. Ibland är det sjukdom eller skada som hindrar. Jag sitter ju själv här hemma i mitt kök fast jag skulle springa maraton i Skåne idag.  Och det är klart att om man går igenom hela livet och bara släpper saker som händer, som man inte kan göra något åt, med en axelryckning för att ”det där kan jag inte påverka, nu har det skett, ingen ide att bry sig” så kanske man inte lär sig och tillåter sig att gå igenom den, större eller mindre, sorgeprocess som det är att bli besviken eller ledsen av olika anledningar. Men det är en enorm styrka att klara av för sig själv inse om besvikelsen kan vändas till något positivt.

Just i det här fallet så är det så otroligt svart på vitt att det går att göra detta till något meningsfullt. Att det är det enda rätta. Anledningen till att flera tusen inte står på startlinjen idag är inte knäskador eller förkylningar. Det är att folk dött. Är hemlösa. Skadade. Frusna.

Då är det dags att fort som faen släppa sin bitterhet. Vara sjuhelsikkes tacksam att man är en person som kan ha ett val att göra skillnad. På samma hemsida jag länkar till ovan så ber de om hjälp. Googla på ”Volonteer efforts NY” så ser du att flera organisationer behöver hjälp. Vi som inte är på plats kan välja att stödja Röda Korsets arbete i Haiti som drabbats mycket värre än USA av Sandy.

Vissa ältar. Och vissa ältar sånt som verkligen inte leder till något bra alls. Att just idag sitta och knattra kritik och gnäll i ett forum riktat mot arrangörerna- det leder inte till något bra alls!

Ta det senare, på ett konstruktivt sätt. Det kommer säkert en debatt om det också men det är inte det viktigaste idag.

Hela NYCMgrejen är ett bra exempel på det som livet handlar om: Jag tror vi är här för att göra den här planeten bättre i varje möjlighet vi får. Jag tror det absolut viktigaste vi kan lära oss är att förstå vad vi kan påverka. Vad vi inte kan göra något åt. Och göra något. Om än litet. Varje dag.

Hej på er!

Hoppas ni har en skön helg planerad. Min började, tack och lov, idag. Den här veckan har varit en kamp mot en trötthet jag inte varit med om sen jag var gravid.

Jag har, för att göra en lång tjejig saga kort, järnbrist. Jag har aldrig haft det förut men ja, något hände den här månaden och nu är det bara att fylla på så gott det går.

Järnbrist gör, för den lyckligt ovetande, att man är trött jämt. Det kan susa i öronen och man blir blek och håglös och deprimerad. Jag är svart under ögonen. Trött när jag vaknar (annars är jag som en sån där seriefigur som studsar ur sängen) och varit deppig helt oförklarligt. Dessutom har jag lite ont i halsen så jag har tyvärr fått avboka resan ned till Skåne och fantastiska Österlen Marathon.

Men ibland har ändrade planer med sig en liten present. För mig i form av tre helt egna oplanerade dagar som jag ska fylla på med allt som står på post-itlappar i min kalender.

 Jag har en massa jobb att göra. Jag har mitt revisionsjobb där jag ska avrapportera en massa saker. Jag har vår löparsatsning att rodda med där vi hade ett jättebra möte med Running Sweden igår och nu ska dra igång träningarna igen. Dessutom har jag mitt nya jobb, där jag , eftersom jag skapat tjänsten själv, ska presentera för nya cheferna vad det är jag ska göra nästa år. Så in i powerpoint och fram med kreativiteten.

Sen har jag några webbföreläsningar att lyssna in och förbereda en inlämningsuppgift med kostdagbok som fokus. 

Och så är det dags att lansera årets Tjejmarathonsatsning. Tjejmarathon är det som mitt hjärta bultar hårdast för och efter att ha diskuterat, letat och funderat så har jag och Madde nu bestämt vad pengarna ska gå till i år. Det känns helt fantastiskt, en organisation jag volontärat för tidigare och ett projekt som ligger nära mitt hjärta och som jag tror att många kommer vilja stödja. Längtar efter att berätta- det kommer i helgen!

Förra året samlade vi in över 100 000 tkr till Panzisjukhuset i Kongo som grundades av Dr Mukwege. Vårt stöd gick specifikt till ett projekt för att hjälpa kvinnor ute i byar att komma till sjukhuset för vård. De kan annars få gå i flera dagar med gynekologiska skador du inte vill förstå.

 Igår var Dr Mukwege med i Aktuellt. Han är i Sverige för att vila upp sig efter mordförsöket på honon. (han har jobbat här). Jag blir jätteglad om du tittar på klippet efter 22 min och 50 sek här så förstår du varför vi drev Tjejmarathon 2012 med sån eld!

När vi går ihop tillsammans gör vi skillnad på riktigt. Det är det här som driver mig mest. Jag vill inspirera fler att ta sig ur sin egen i-landssoppa och göra skillnad. Jag hoppas att du är en av dem som vill vara med. Jag bytte till Fitness Mag för att nå en bredare grupp människor.

Men för att vara med att rädda världen måste man förstås ta hand om sig själv först. Nu ska jag hoppa in i duschen och sen ska jag ta min söndersuttna kropp till Access Rehab för att få lite hjälp. Sen är det inspirationsfika med Sara.

Nästa gång ska jag skriva om smart fett! 🙂 Alla dessa adopterade högtider kan ses som en ursäkt att äta socker och transfetter- jag tycker det ska ses som en ursäkt att umgås med de man tycker om. Så ha en fin helg!

Onekligen! Ofrånkomligt! Det kommer vara tungt ibland. Livet händer- fråga mig, fråga min hjälte, fråga dig själv.
Jag tror inte livet blir bättre när det är en rak motorväg. Det är i svängarna det hissnar. Det är när berg-o-dalbanan-faller man kiknar. Ska du få fart uppför är det bra med lite startsträcka. Det finns mer att avancera på och perspektiven blir större när man varit där nere.
Men när det känns lite motigt. Nej för fan mycket motigt. Långt upp, bort dit där du ska vara. När du vet var det är du ska till men inte är där. Det är då du bara ska tugga på. Gnäll inte. Känn inte efter så mycket.
Upp med dig. Ut med dig. Ring det för samtalet. Sök det där jobbet. Le mot den där snyggingen. Hoppa. Fram och upp med dig.
Ett ord idag. Ett ord varje dag.

Jag har ett långt inlägg jag vill skriva. Som bygger på hur jag tänker runt kost för uthållighetsträning. Inte för styrketräning och inte för milen.
Det bygger på de koststudier som jag bedriver på fritiden på Högskolan i Gävle. Ja distans förstås.

Det tänker jag inte skriva idag men jag vill gärna länka till två inspirationskällor. Jag kommer aldrig äta LCHF, jag tror inte på att byta ut råris mot animaliskt och mejerifett varken på ett näringsmässig, etiskt eller miljömässigt plan.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om vad jag tycker om livsmedelsindustrin, våra kostvanor och hur snett allt generellt är men det kommer pö om pö.

Jag vill skriva om något positivt och den utmaning och nya struktur jag har på kosten.

Sedan jag sänkt mitt intag av kolhydrater till förmån för ökad mängd av fett från nötter, avokado, cocosolja och fet fisk så har mycket blivit bättre.

Jag är mer jämnt pigg under dagen. Jag är alltid energisk men nu har jag inga dippar alls.

Jag blir inte grinig, sur och trött när jag inte får kolhydrater. Jag blir snarare skärpt och magen mår bättre men det tror jag helt klart har att göra med att jag också dragit ned på laktos och gluten.

Jag är mätt! Jag tror inte ni förstår hur stort det här är. Alla som känner mig vet att jag äter som en häst- det gör jag fortfarande men jag var hungrig jämt förut. Åt balanserat med fett, protein och mycket långsamma kolhydrater och rätt bra runt träning men efter träningen var jag nästan tvungen att springa rätt in till kylskåpet. Nu har jag lite nötter med när jag är ute och jobbar och tycker energinivåerna är mycket jämnare.

De långpass jag ska springa fram till jul ska jag testa att inte kolhydratladda för. Detta gäller inte inför lopp, hård styrketräning eller springa 400 m intervaller men då jag ska ut på långpass eller träna på morgonen eller springa distans så laddar jag med protein och fett och bara lite kolhydrater.

De mål jag tränar för. De handlar om att hålla ut länge. På en aerob- alltså syredriven nivå. Då kan kroppen använda fett och klarar man av att ställa om sig till att bli mer fettdriven så klarar kroppen bättre och bättre av att använda den fettvävnad vi har så fantastiskt mycket av.

Det är dit jag vill. Det är det här jag vill bli bättre på. Jag läser och läser och funderar och jämför.

De två jag ska länka till är väldigt extrema. Det är inte det jag är ute efter eller förespråkar men man kan plocka de delar som låter vettiga och anpassa till sitt eget liv.

Jag drömmer om att likt dr Attia kunna sticka ut och cykla 6 timmar med lite salt som energi. Kanske inte lika sugen på hans fasta.

Jag läser mycket och lyssnar på Ben Greenfields podcasts. Han är väldigt amerikansk och man får sålla lite men det finns mycket värdefullt att ta med sig.

Sen pluggar jag ju som sagt- Kost för Prestation och förutom klassiska ”Idrottsnutrition” så läser jag en hel del och lyssnar på föreläsningar. Jag känner att jag bara vill veta mer och mer och det kommer nog skrivas en hel del på den här bloggen om just kost för prestation framöver.

Jag kan rekommendera den här intervjun. Ids du inte lyssna på hela så lyssna vid 10 minuter, 15 minuter och vid 18 mnuter (tror jag).

Avslutningsvis så vill jag igen förtydliga att jag inte tror på LCHF, jag tror inte att alla mår bra av att dra ned kolhydraterna men jag tror att alla mår bra över att för det första inse att att ens kunna välja vad man äter är ett fett (pun intended) i-landsproblem, men även att i ett andra steg se till att det är just MAT man äter.

Ibland tror jag vi krånglar till  det så fruktansvärt. Även om inte allas svar på frågan ”vad ska jag göra för att allt ska kännas lättare, få mer energi eller bli lycklig?” är ”att springa” så vet jag att det löser det mesta för mig. Det tar iallafall udden och surret av allt. Det kokar ned allt till det det är. Jag har sprungit in glädje i livet efter dödsfall, trauman, separation och sprungit in beslut jag tagit som lotsat mig rätt.

Det rensar skallen från alla sidospår som blicken flackar till då och då när man tvivlar på sin väg framåt. Får jag inte springa så är till slut skallen full av allt medialt surr om prestation, utseendefixering och ytlighet. Andras ord överröstar mina. Vissa kanske mediterar. Jag tror jag mediterar också, när jag springer. Yoga är kroppsmeditation, löpning kanske är syremeditation då?

Jag har tvångsvilat i 5 dagar bara för att jag har så inpräntat att det är bra att göra så när man inte är 100%. Det enda som har hänt är att jag blir tröttare och tröttare. Idag mådde jag katastrof. Jag kunde knappt hålla mig vaken på jobbet. Var nästan gråtfärdig och letade efter tillfällen att blunda på bussen hem. Detta efter fem dagar utan löpning.  Alltså inte förkyld och inte ont i halsen heller. Bara så så trött. Så så nere. Och med ett berg av jobb.

Så när jag kom hem och bara ville rasa ihop i en hög så böt jag om snabbt till träningskläder. Nu har jag bara två par löparskor hemma så självklart blev det mina älskade adizero XT.

Stack ut. Mot Ursvik. Utan plan men ändå- kanske det mest genomtänkta jag gjort på några dagar. Benen bara gick. Hade ingen musik på, bara lyssnade på den stegfrekvens jag vet är ca 180 steg per minut. Lyssnade på en rätt flåsig men taktfull andning. Plöjde rätt igenom pölar och lera. Fram fram upp upp.

Mörker. Löv. Lera. Elljusspår. Kyla. Lätta snabba fötter. Min lilla bubbla. Och stjärnor på himlen.                        

Tänkte igenom jobbet. Tänkte igenom veckans träning. Tänkte på TEC. Bara trampade på tills jag var klar i huvudet.

Sen var jag piggare än jag varit på flera dagar.

Och nu tar jag grepp om den här jäkla veckan. Dog days are over. Har lyssnat på Florence and the machine idag.

Det är långvecka. Det blir inte 10 mil men mer än 7 ska jag väl få till? Nu är Lillskrot hos mig i två dagar och jag måste ha datorn med hem så det blir inget transportspring men 10 km avverkade idag. Imorgon ska jag sno 30 minuter löpskolning och göra mina rehabövningar. De går före mycket. 

På torsdag är det bara att hålla i hatten. På fredag tänkte jag klämma in 20 km på eftermiddagen och på lördagen blir det ju ett marathon (mer om det sen!). Att springa 20 km dagen innan ett långpass är inte kutym kanske. Men det skiter jag i. Här handlar det om att skapa möjligheter och se det positiva. Att springa ett maraton med lite trötta ben det är kalasträning för TEC det.

Vad är TEC undrar en del. Jo det är ett magiskt ultralopp där jag första året sprang 5 mil, (kom 2a) andra året 8 mil (kom 3a) och nu ska springa 16 mil i april nästa år. Jag är så fokuserad på det här målet att jag tackat nej till att åka som betald löpcoach till varmare breddgrader bara för att det krockar med loppet. Jag springer hellre 16 mil på en rotig milbana under ett kallt dygn för det är det som är mitt mål. Kalla mig knasig- ”I think I am lucky” som Chrissy Moehl sa. Lycklig att det som gör mig gladast är en så enkel och harmlös företeelse. Som berör så få, men så många vill ha åsikter om.

Det är det jag tränar för och det är dit jag ska. Det är min belöning till mig. Det är min motorväg som gör att jag kan jobba med massa spretiga saker, vara en bra mamma, samla pengar till välgörenhet och hålla mig frisk.

Så svaret på frågan vad jag alltid alltid ska ta mig tid att göra. Vad jag alltid ska prioritera. Det är att springa. Det är mitt lagliga knark.

Vad är ditt? Fundera!