Om att kunna se skillnad. Och göra den.
Alla har väl nåtts av nyheten att New York City Marathon ínte kommer genomföras.
Det är förstås jättetråkigt för de som tränat länge, planerat och laddat.
Flera tycker man skulle genomföra loppet som ett välgörenhetslopp där pengar per löpare skulle gå till de som drabbats.
Men till slut fick borgmästare och andra ge vika för den enorma kritiken. Staten Island där starten skulle gått är en av de områden som är värst drabbat. Man söker fortfarande efter överlevande i staden och det blev alltså helt enkelt inte möjligt att genomföra loppet eftersom de inte vill ha dispyter över ett träningsevent och det inte är rätt att genomföra det medan det pågår räddningsinsatser i staden. Man ber löpare att hjälpa till med de insatser de kan.
Många tycker man skulle gått ut med detta tidigare så långresta löpare hade haft chansen att styra om sin resa. Spontant kan jag tänka att man nog har mer att tänka på än att ta hänsyn till turister som har råd att flyga till ett annat land för att springa fyra mil och kanske hoppades man in i det sista att de skulle vara såpass under kontroll i staden så man kunde genomföra loppet men insåg sen att det inte gick- och talade då om det. I det här fallet då igår svensk tid.
Det är när jag läser på Facebook både på NYCM’s sida samt vissa andra kommentarer på Facebook och Twitter som jag verkligen ser hur olika människor hanterar saker. Hur olika man ser på vad man inte kan göra något åt, vad man kan göra något åt och skillnaden där emellan.
Det är klart man förstår att folk är ledsna. Som satsat och laddad. Ibland är det sjukdom eller skada som hindrar. Jag sitter ju själv här hemma i mitt kök fast jag skulle springa maraton i Skåne idag. Och det är klart att om man går igenom hela livet och bara släpper saker som händer, som man inte kan göra något åt, med en axelryckning för att ”det där kan jag inte påverka, nu har det skett, ingen ide att bry sig” så kanske man inte lär sig och tillåter sig att gå igenom den, större eller mindre, sorgeprocess som det är att bli besviken eller ledsen av olika anledningar. Men det är en enorm styrka att klara av för sig själv inse om besvikelsen kan vändas till något positivt.
Just i det här fallet så är det så otroligt svart på vitt att det går att göra detta till något meningsfullt. Att det är det enda rätta. Anledningen till att flera tusen inte står på startlinjen idag är inte knäskador eller förkylningar. Det är att folk dött. Är hemlösa. Skadade. Frusna.
Då är det dags att fort som faen släppa sin bitterhet. Vara sjuhelsikkes tacksam att man är en person som kan ha ett val att göra skillnad. På samma hemsida jag länkar till ovan så ber de om hjälp. Googla på ”Volonteer efforts NY” så ser du att flera organisationer behöver hjälp. Vi som inte är på plats kan välja att stödja Röda Korsets arbete i Haiti som drabbats mycket värre än USA av Sandy.
Vissa ältar. Och vissa ältar sånt som verkligen inte leder till något bra alls. Att just idag sitta och knattra kritik och gnäll i ett forum riktat mot arrangörerna- det leder inte till något bra alls!
Ta det senare, på ett konstruktivt sätt. Det kommer säkert en debatt om det också men det är inte det viktigaste idag.
Hela NYCMgrejen är ett bra exempel på det som livet handlar om: Jag tror vi är här för att göra den här planeten bättre i varje möjlighet vi får. Jag tror det absolut viktigaste vi kan lära oss är att förstå vad vi kan påverka. Vad vi inte kan göra något åt. Och göra något. Om än litet. Varje dag.
