Blogg

Om att kunna se skillnad. Och göra den.


Alla har väl nåtts av nyheten att New York City Marathon ínte kommer genomföras.

Det är förstås jättetråkigt för de som tränat länge, planerat och laddat.

Flera tycker man skulle genomföra loppet som ett välgörenhetslopp där pengar per löpare skulle gå till de som drabbats.

Men till slut fick borgmästare och andra ge vika för den enorma kritiken. Staten Island där starten skulle gått är en av de områden som är värst drabbat. Man söker fortfarande efter överlevande i staden och det blev alltså helt enkelt inte möjligt att genomföra loppet eftersom de inte vill ha dispyter över ett träningsevent och det inte är rätt att genomföra det medan det pågår räddningsinsatser i staden. Man ber löpare att hjälpa till med de insatser de kan.

Många tycker man skulle gått ut med detta tidigare så långresta löpare hade haft chansen att styra om sin resa. Spontant kan jag tänka att man nog har mer att tänka på än att ta hänsyn till turister som har råd att flyga till ett annat land för att springa fyra mil och kanske hoppades man in i det sista att de skulle vara såpass under kontroll i staden så man kunde genomföra loppet men insåg sen att det inte gick- och talade då om det. I det här fallet då igår svensk tid.

Det är när jag läser på Facebook både på NYCM’s sida samt vissa andra kommentarer på Facebook och Twitter som jag verkligen ser hur olika människor hanterar saker. Hur olika man ser på vad man inte kan göra något åt, vad man kan göra något åt och skillnaden där emellan.

Det är klart man förstår att folk är ledsna. Som satsat och laddad. Ibland är det sjukdom eller skada som hindrar. Jag sitter ju själv här hemma i mitt kök fast jag skulle springa maraton i Skåne idag.  Och det är klart att om man går igenom hela livet och bara släpper saker som händer, som man inte kan göra något åt, med en axelryckning för att ”det där kan jag inte påverka, nu har det skett, ingen ide att bry sig” så kanske man inte lär sig och tillåter sig att gå igenom den, större eller mindre, sorgeprocess som det är att bli besviken eller ledsen av olika anledningar. Men det är en enorm styrka att klara av för sig själv inse om besvikelsen kan vändas till något positivt.

Just i det här fallet så är det så otroligt svart på vitt att det går att göra detta till något meningsfullt. Att det är det enda rätta. Anledningen till att flera tusen inte står på startlinjen idag är inte knäskador eller förkylningar. Det är att folk dött. Är hemlösa. Skadade. Frusna.

Då är det dags att fort som faen släppa sin bitterhet. Vara sjuhelsikkes tacksam att man är en person som kan ha ett val att göra skillnad. På samma hemsida jag länkar till ovan så ber de om hjälp. Googla på ”Volonteer efforts NY” så ser du att flera organisationer behöver hjälp. Vi som inte är på plats kan välja att stödja Röda Korsets arbete i Haiti som drabbats mycket värre än USA av Sandy.

Vissa ältar. Och vissa ältar sånt som verkligen inte leder till något bra alls. Att just idag sitta och knattra kritik och gnäll i ett forum riktat mot arrangörerna- det leder inte till något bra alls!

Ta det senare, på ett konstruktivt sätt. Det kommer säkert en debatt om det också men det är inte det viktigaste idag.

Hela NYCMgrejen är ett bra exempel på det som livet handlar om: Jag tror vi är här för att göra den här planeten bättre i varje möjlighet vi får. Jag tror det absolut viktigaste vi kan lära oss är att förstå vad vi kan påverka. Vad vi inte kan göra något åt. Och göra något. Om än litet. Varje dag.


Nr 8 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Frisk kropp – och knopp! Så påverkas din psykiska hälsa av löpning
  • Tänk dig snabb med mental träning
  • 15 enkla knep för bättre prestation
  • Nya teknologin som förändrar löpningen – för alltid!
  • Så lär du dig känna farten
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

MIN helg


Hej på er!

Hoppas ni har en skön helg planerad. Min började, tack och lov, idag. Den här veckan har varit en kamp mot en trötthet jag inte varit med om sen jag var gravid.

Jag har, för att göra en lång tjejig saga kort, järnbrist. Jag har aldrig haft det förut men ja, något hände den här månaden och nu är det bara att fylla på så gott det går.

Järnbrist gör, för den lyckligt ovetande, att man är trött jämt. Det kan susa i öronen och man blir blek och håglös och deprimerad. Jag är svart under ögonen. Trött när jag vaknar (annars är jag som en sån där seriefigur som studsar ur sängen) och varit deppig helt oförklarligt. Dessutom har jag lite ont i halsen så jag har tyvärr fått avboka resan ned till Skåne och fantastiska Österlen Marathon.

Men ibland har ändrade planer med sig en liten present. För mig i form av tre helt egna oplanerade dagar som jag ska fylla på med allt som står på post-itlappar i min kalender.

 Jag har en massa jobb att göra. Jag har mitt revisionsjobb där jag ska avrapportera en massa saker. Jag har vår löparsatsning att rodda med där vi hade ett jättebra möte med Running Sweden igår och nu ska dra igång träningarna igen. Dessutom har jag mitt nya jobb, där jag , eftersom jag skapat tjänsten själv, ska presentera för nya cheferna vad det är jag ska göra nästa år. Så in i powerpoint och fram med kreativiteten.

Sen har jag några webbföreläsningar att lyssna in och förbereda en inlämningsuppgift med kostdagbok som fokus. 

Och så är det dags att lansera årets Tjejmarathonsatsning. Tjejmarathon är det som mitt hjärta bultar hårdast för och efter att ha diskuterat, letat och funderat så har jag och Madde nu bestämt vad pengarna ska gå till i år. Det känns helt fantastiskt, en organisation jag volontärat för tidigare och ett projekt som ligger nära mitt hjärta och som jag tror att många kommer vilja stödja. Längtar efter att berätta- det kommer i helgen!

Förra året samlade vi in över 100 000 tkr till Panzisjukhuset i Kongo som grundades av Dr Mukwege. Vårt stöd gick specifikt till ett projekt för att hjälpa kvinnor ute i byar att komma till sjukhuset för vård. De kan annars få gå i flera dagar med gynekologiska skador du inte vill förstå.

 Igår var Dr Mukwege med i Aktuellt. Han är i Sverige för att vila upp sig efter mordförsöket på honon. (han har jobbat här). Jag blir jätteglad om du tittar på klippet efter 22 min och 50 sek här så förstår du varför vi drev Tjejmarathon 2012 med sån eld!

När vi går ihop tillsammans gör vi skillnad på riktigt. Det är det här som driver mig mest. Jag vill inspirera fler att ta sig ur sin egen i-landssoppa och göra skillnad. Jag hoppas att du är en av dem som vill vara med. Jag bytte till Fitness Mag för att nå en bredare grupp människor.

Men för att vara med att rädda världen måste man förstås ta hand om sig själv först. Nu ska jag hoppa in i duschen och sen ska jag ta min söndersuttna kropp till Access Rehab för att få lite hjälp. Sen är det inspirationsfika med Sara.

Nästa gång ska jag skriva om smart fett! 🙂 Alla dessa adopterade högtider kan ses som en ursäkt att äta socker och transfetter- jag tycker det ska ses som en ursäkt att umgås med de man tycker om. Så ha en fin helg!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Kom igen då!


Onekligen! Ofrånkomligt! Det kommer vara tungt ibland. Livet händer- fråga mig, fråga min hjälte, fråga dig själv.
Jag tror inte livet blir bättre när det är en rak motorväg. Det är i svängarna det hissnar. Det är när berg-o-dalbanan-faller man kiknar. Ska du få fart uppför är det bra med lite startsträcka. Det finns mer att avancera på och perspektiven blir större när man varit där nere.
Men när det känns lite motigt. Nej för fan mycket motigt. Långt upp, bort dit där du ska vara. När du vet var det är du ska till men inte är där. Det är då du bara ska tugga på. Gnäll inte. Känn inte efter så mycket.
Upp med dig. Ut med dig. Ring det för samtalet. Sök det där jobbet. Le mot den där snyggingen. Hoppa. Fram och upp med dig.
Ett ord idag. Ett ord varje dag.

20121101-082758.jpg

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Fettdriven träning


Jag har ett långt inlägg jag vill skriva. Som bygger på hur jag tänker runt kost för uthållighetsträning. Inte för styrketräning och inte för milen.
Det bygger på de koststudier som jag bedriver på fritiden på Högskolan i Gävle. Ja distans förstås.

Det tänker jag inte skriva idag men jag vill gärna länka till två inspirationskällor. Jag kommer aldrig äta LCHF, jag tror inte på att byta ut råris mot animaliskt och mejerifett varken på ett näringsmässig, etiskt eller miljömässigt plan.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om vad jag tycker om livsmedelsindustrin, våra kostvanor och hur snett allt generellt är men det kommer pö om pö.

Jag vill skriva om något positivt och den utmaning och nya struktur jag har på kosten.

Sedan jag sänkt mitt intag av kolhydrater till förmån för ökad mängd av fett från nötter, avokado, cocosolja och fet fisk så har mycket blivit bättre.

Jag är mer jämnt pigg under dagen. Jag är alltid energisk men nu har jag inga dippar alls.

Jag blir inte grinig, sur och trött när jag inte får kolhydrater. Jag blir snarare skärpt och magen mår bättre men det tror jag helt klart har att göra med att jag också dragit ned på laktos och gluten.

Jag är mätt! Jag tror inte ni förstår hur stort det här är. Alla som känner mig vet att jag äter som en häst- det gör jag fortfarande men jag var hungrig jämt förut. Åt balanserat med fett, protein och mycket långsamma kolhydrater och rätt bra runt träning men efter träningen var jag nästan tvungen att springa rätt in till kylskåpet. Nu har jag lite nötter med när jag är ute och jobbar och tycker energinivåerna är mycket jämnare.

De långpass jag ska springa fram till jul ska jag testa att inte kolhydratladda för. Detta gäller inte inför lopp, hård styrketräning eller springa 400 m intervaller men då jag ska ut på långpass eller träna på morgonen eller springa distans så laddar jag med protein och fett och bara lite kolhydrater.

De mål jag tränar för. De handlar om att hålla ut länge. På en aerob- alltså syredriven nivå. Då kan kroppen använda fett och klarar man av att ställa om sig till att bli mer fettdriven så klarar kroppen bättre och bättre av att använda den fettvävnad vi har så fantastiskt mycket av.

Det är dit jag vill. Det är det här jag vill bli bättre på. Jag läser och läser och funderar och jämför.

De två jag ska länka till är väldigt extrema. Det är inte det jag är ute efter eller förespråkar men man kan plocka de delar som låter vettiga och anpassa till sitt eget liv.

Jag drömmer om att likt dr Attia kunna sticka ut och cykla 6 timmar med lite salt som energi. Kanske inte lika sugen på hans fasta.

Jag läser mycket och lyssnar på Ben Greenfields podcasts. Han är väldigt amerikansk och man får sålla lite men det finns mycket värdefullt att ta med sig.

Sen pluggar jag ju som sagt- Kost för Prestation och förutom klassiska ”Idrottsnutrition” så läser jag en hel del och lyssnar på föreläsningar. Jag känner att jag bara vill veta mer och mer och det kommer nog skrivas en hel del på den här bloggen om just kost för prestation framöver.

Jag kan rekommendera den här intervjun. Ids du inte lyssna på hela så lyssna vid 10 minuter, 15 minuter och vid 18 mnuter (tror jag).

Avslutningsvis så vill jag igen förtydliga att jag inte tror på LCHF, jag tror inte att alla mår bra av att dra ned kolhydraterna men jag tror att alla mår bra över att för det första inse att att ens kunna välja vad man äter är ett fett (pun intended) i-landsproblem, men även att i ett andra steg se till att det är just MAT man äter.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Mitt lagliga knark


Ibland tror jag vi krånglar till  det så fruktansvärt. Även om inte allas svar på frågan ”vad ska jag göra för att allt ska kännas lättare, få mer energi eller bli lycklig?” är ”att springa” så vet jag att det löser det mesta för mig. Det tar iallafall udden och surret av allt. Det kokar ned allt till det det är. Jag har sprungit in glädje i livet efter dödsfall, trauman, separation och sprungit in beslut jag tagit som lotsat mig rätt.

Det rensar skallen från alla sidospår som blicken flackar till då och då när man tvivlar på sin väg framåt. Får jag inte springa så är till slut skallen full av allt medialt surr om prestation, utseendefixering och ytlighet. Andras ord överröstar mina. Vissa kanske mediterar. Jag tror jag mediterar också, när jag springer. Yoga är kroppsmeditation, löpning kanske är syremeditation då?

Jag har tvångsvilat i 5 dagar bara för att jag har så inpräntat att det är bra att göra så när man inte är 100%. Det enda som har hänt är att jag blir tröttare och tröttare. Idag mådde jag katastrof. Jag kunde knappt hålla mig vaken på jobbet. Var nästan gråtfärdig och letade efter tillfällen att blunda på bussen hem. Detta efter fem dagar utan löpning.  Alltså inte förkyld och inte ont i halsen heller. Bara så så trött. Så så nere. Och med ett berg av jobb.

Så när jag kom hem och bara ville rasa ihop i en hög så böt jag om snabbt till träningskläder. Nu har jag bara två par löparskor hemma så självklart blev det mina älskade adizero XT.

Stack ut. Mot Ursvik. Utan plan men ändå- kanske det mest genomtänkta jag gjort på några dagar. Benen bara gick. Hade ingen musik på, bara lyssnade på den stegfrekvens jag vet är ca 180 steg per minut. Lyssnade på en rätt flåsig men taktfull andning. Plöjde rätt igenom pölar och lera. Fram fram upp upp.

Mörker. Löv. Lera. Elljusspår. Kyla. Lätta snabba fötter. Min lilla bubbla. Och stjärnor på himlen.                        

Tänkte igenom jobbet. Tänkte igenom veckans träning. Tänkte på TEC. Bara trampade på tills jag var klar i huvudet.

Sen var jag piggare än jag varit på flera dagar.

Och nu tar jag grepp om den här jäkla veckan. Dog days are over. Har lyssnat på Florence and the machine idag.

Det är långvecka. Det blir inte 10 mil men mer än 7 ska jag väl få till? Nu är Lillskrot hos mig i två dagar och jag måste ha datorn med hem så det blir inget transportspring men 10 km avverkade idag. Imorgon ska jag sno 30 minuter löpskolning och göra mina rehabövningar. De går före mycket. 

På torsdag är det bara att hålla i hatten. På fredag tänkte jag klämma in 20 km på eftermiddagen och på lördagen blir det ju ett marathon (mer om det sen!). Att springa 20 km dagen innan ett långpass är inte kutym kanske. Men det skiter jag i. Här handlar det om att skapa möjligheter och se det positiva. Att springa ett maraton med lite trötta ben det är kalasträning för TEC det.

Vad är TEC undrar en del. Jo det är ett magiskt ultralopp där jag första året sprang 5 mil, (kom 2a) andra året 8 mil (kom 3a) och nu ska springa 16 mil i april nästa år. Jag är så fokuserad på det här målet att jag tackat nej till att åka som betald löpcoach till varmare breddgrader bara för att det krockar med loppet. Jag springer hellre 16 mil på en rotig milbana under ett kallt dygn för det är det som är mitt mål. Kalla mig knasig- ”I think I am lucky” som Chrissy Moehl sa. Lycklig att det som gör mig gladast är en så enkel och harmlös företeelse. Som berör så få, men så många vill ha åsikter om.

Det är det jag tränar för och det är dit jag ska. Det är min belöning till mig. Det är min motorväg som gör att jag kan jobba med massa spretiga saker, vara en bra mamma, samla pengar till välgörenhet och hålla mig frisk.

Så svaret på frågan vad jag alltid alltid ska ta mig tid att göra. Vad jag alltid ska prioritera. Det är att springa. Det är mitt lagliga knark.

Vad är ditt? Fundera!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

En tung vecka


Träningsmässigt. Ja så var det tänkt iallafall. Jag skulle milknarka den här veckan men det kliar i halsen och eftersom jag så sällan är sjuk så kan jag faktiskt unna mig att vila.
Men det känns inte som att unna mig. Det känns förskräckligt. Så det är tungt fast på ett annat sätt. Löpare som inte springer är inte alltid det mest harmoniska släktet…
Det är lite för mycket på jobbet nu. Med revision, med att förbereda nya jobbet som just nu känns väldigt rörigt. Jag är jävligt stark och trygg mentalt men även jag har mina gränser. Det är dessutom lite meckigt privat och när för många delar svajar då hämtar jag än mer än vanligt styrka i löpningen.
Som jag sagt tidigare- inte inomhus utan det är att vara i naturen av egen kraft som gör att jag annars mår så bra.
Nu är det mest ett jäkla rännande hit och dit och alldeles för mycket tid framför datorn. 10 timmars stillasittande tror jag är tusen gånger värre än att springa några mil längre än den socialt accepterade milen.
Jag blir grinig. Trött. Längtar bort. Förbannar den här kalla stan som jag inte vill bo i.
Mitt mantra är ”gört”. Och jag gört . Jag kör igenom de här dagarna. Sätter klockan tidigt och jobbar metodiskt igenom tunnelbanesystem, på bussar, med Blackberryn i handen och P1 i örat.
Men jag längtar bort. Ut.
Jag vill inspirera er att släppa allt och våga spränga gränser men idag tror jag att jag för andra gången får lämna över till Chrissy Moehl som sätter ord på vad det handlar om. Glädje
Så hörs vi när jag är ute ur tunneln.

20121030-083018.jpg

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*