Jag talar om fart. Uthållighet. Kraft. Natur.

Jag talar om asfalt, geggamoja, lera, sågspån.

Svett, mjölksyra, endorfiner, blodvite.

Jag talar om länge, kort, brant, flackt och utför.

Ensam. Tidigt. Sent. Med kärleken, Med vänner. I trängsel.

Emellan. Till. Ifrån. På grund av. Trots att. Fastän.

Jag talar om ett andetag. En armpendling. Ett lyft av en fot och en till. En kort kort stund ovan marken. Jag flyger. Ett steg till. Flera steg. Flera tusen. Ett löppass. Någonstans. Någongång. En dag. I en vecka. I en månad, ett år och en tid och ett liv. Detta lilla lilla enskilda steg i ett jättestort sammanhang. Ändå där på en viktig plats. Som en länk.

För att jag vill. För att jag växer. För att jag når längre. Blir större. Ser mer. Hör mer. För att det är enkelt. Naturligt. Simpelt och fundamentalt. För att jag kan och för att jag blir lycklig.

Det talar jag om när jag skriver om löpning.

Recept alltså!
Jag råkade säga på Twitter igår att jag bakade. ”Recept?” fick jag då men nä!! No such thing.
Ensam mammakvällarna blir nästan som en spännande film när man bakar utan recept vind för våg. Hur ska det sluta? Nej inte riktigt kanske men igår var det en lång stund Lillans lilla leksak var borta. Senast sedd i hennes ena hand där den andra rörde i smeten…

Men det slutade väl så jag delar med mg men kommer inte riktigt ihåg hur jag gjorde. Är du ett kontrollfreak så se gärna detta som en gratis mindfullövning i att göra saker på känsla!

Ugn: 100 C

Häll 5 dl fil i en bunke. Strö över 2 tsk bikarbonat och 1 tsk bakpulver samt lite salt och typ kardemumma och sånt. I med ca 4 msk psyllumfrön, 3 msk pumpafrön. Annat sånt där från hälsohyllorna om du vill. Hacka lite torkad frukt- i med den. 2 dl havregryn el bovete.
Rör runt ordentligt. Häll i mjöl – glutenfritt eller om du är helt crazy så kan du används vetemjöl eller rågsikt. Jag körde glutenfritt till hälften och grov dinkel resten. Går att göra glutenfritt alltså!
Häll i tills du har en tjock smet.

Häll i en stor limpform som du smort. Jag använde en hjärtformad kakform, smorde med cocosfett och ströade med cocosflingor.
In i ugnen i en timme. Höj sedan till 150 och grädda i 40 min till.
Låt svalna så sätter det sig.
Såhär blev mitt:

Mitt galna september är i full sving men när jag tappar kontakt med internet hämtar jag lugn i att jag har kontakt med marken genom fötterna.
Nu har jag varit sansad klok och modig på jobbet och balanserar upp det med att lera ned mig i full fart i terrängen. Breathe.

Igår var det sommar. Det var så varmt och skönt så jag och Lillan sprang runt nakenfisar på tomten. Man kan det när man bor vid rådjur, troll, skogsrån och en och annan räv.

Idag vaknade jag till höst. Jag älskar hösten! Jag älskar hösten mest på landet där det yr färgglada löv och man kan tända en brasa och plaska runt i gummistövlar.

Jag springer sällan två dagar i rad så idag tog jag mig bara lite tid till styrka. Jag har klurat på hur jag ska få igång mina lår. De som inte svarar när det ska gå fort. Jag tror stenhårt på löpstyrka och att trumma in rörelser i kroppen som man sen vill få till under löpningen.

Idag körde jag 10 x 50 stycken höga knän. Höga knän med hög frekvens med liiite framåtlut igenom hela kroppen så bålen fick vakna lite. Sen 4 x 30 skridskohopp. 3 x 20 utfall med spett ovan huvudet. (Jag tar det jag har tillgängligt)

Sen 3 x 10 armhävningar och 3 x 1 min dynamisk planka. Draken med vattenkanna 2 x 20 växlande ben.

Sen var det klart!

Veckan som kommer är lite speciell. Jag sa att jag skulle springa 10 mil om Sverige gick till final i herrhandboll i OS. Det. Gjorde. De. Och ska man springa 10 mil så är det nog roligare att göra det i dagsljus och då får man rappa på innan höstmörkret drar in över Norden.

Lördag. Passar bra. Hjälten ska på fest utanför Norrtälje alltså springer jag på Roslagsleden och springer den hela dagen tills jag tar slut och han kan avvika från kalaset och hämta resterna av mig någonstans. Det kanske inte blir 10 mil men slingan jag mätt ut är ungefär så lång. Undrar bara hur terrängen kommer vara.

Annars är det möten, vänta vänta vänta på mail som betyder att stenen rullar. Yoga. Mys med Lillan. Massa jobb. Massa träning. Massa liv. Avslutar med lite bilder från landet. Jag är laddad från tårna med frisk luft, god mat och bra sömn så bring it!

Ett missförstånd- helt och håller mitt, gjorde att jag var iskall i hjärtat idag ett tag. Och det reddes ut för att den inblandande är klok och vettig ;), tack fina du!

Men sen dess har jag funderat.
Livet som vi i den här generationen lever det gör att vi korsar en otrolig massa människors väg. Fysiskt men även via alla de sociala medier vi kan använda. Det tar en millisekund att klicka ”gilla” och ge en tumme upp på Facebook och Twitter. Bakom- en riktig person förstås men visst kan det bli lite slit-o-släng med kommentarer, både positiva och negativa. Jag är guilty as charged! Sociala medier är ett sätt att bota den FOMO – fear of missing out jag får ibland. Jag är hemma många kvällar själv, är nyfiken av mig och vill gärna uppmuntra, heja, fråga, tala om. C’est moi!

Men när det händer något, då smalnar fältet av drastiskt. Då gäller det att veta vilka som står där, redo att bära dig. Jag har ju rasat ihop både för nästan exakt två år sen och sen för lite mer än ett år sen. Då fanns de där, mina närmsta vänner. Och det är inget jag inte släpper om de skulle behöva mig. Finns inget viktigare.
För när skit händer, och det gör det, så gäller det att veta vad som är viktigt. Vilka man kan lita på.
Vänner är kanske inte de som alltid håller med heller. Min fina vän H brukar säga när hon ska ifrågasätta mig: Tough love. Och då vet man att det är med kärlek och omtanke som man inte bara säger ”heja” ”gilla” och ”go!”. Det är bara riktiga vänner som kan göra det. De har passerkort för att göra kärleksfulla personangrepp.

Det har inte de som inte känner varann. Det har inte de som bara ogillar en åsikt eller en ståndpunkt.

Om vi ska ha kloka, intressanta, innehållsrika bloggar, forum, flöden, feeds i vår mediala värld så måste vi lära oss att separera åsikt från person. Att ifrågasätta ståndpunkt inte intelligens eller personvärde.
Att respektera meningsskiljaktigheter och separera dem från personangrepp.

Jag lovar att göra mitt allra bästa. Hoppas du är med mig.

Så diskuterar vi vidare, hejar, peppar, gillar, frågar, undrar och talar om.

Och ses på riktigt ibland!

Här är två som får mitt hjärta att slå och min ryggrad att stärkas och som jag självklart släpper allt för:

Sådär. Nästa inlägg ska handla om hur jag ska träna för att springa 16 mil.

Jag tycker jag sprungit en del intervaller det här snart året det är nu sen det verkligen gick att börja göra ryckiga rörelser utan hjärtrusning. Men Björgenintervaller har jag lyckats undvika. Men inte mer! Riktigt härliga!

De är relativt långa och jag gillar att de är tidsbestämda: 4 minuter.
Här var det en strålande solig sensommardag idag.
Pep iväg efter en väldigt lätt frukost och såg till att värma upp med 8 minuters jogg och tre stegringslopp.
Sen började jag. Körde bara på tid och känsla- ingen koll på fart. Målet var ju att gå på hårt i varje intervall och även om det för jämförelsevis skull skulle vara bra att veta hur långt jag kom så tycker jag det är skönt att springa på känsla och fokusera på teknik och i det här fallet – den fantastiska dagen! Såna pass är nyckelpass- jämt!
Tänkte på alla som tampades i regnet på Tjejmilen i Stockholm och var glad att vara här och nu.

Fem stycken fick jag till med 2 minuters gåvila emellan. Kändes som ett fantastiskt bra pass när man vill krama ur mycket på kort tid.

Och jäklar vad det har sprungits idag! Stockholm bjöd på galenväder men det var cirka 30 000 tjejer i alla åldrar som sprang Tjejmilen. Många jag känner på ett eller annat sätt gjorde jättefina tider och jag hade tänkt skriva om hur man samarbetat med Plan Sverige men jag har inte fått tag på rätt information. Tycker i vilket fall det är kanon att ett av Sveriges största lopp fokuserar mer på välgörenhetsaspekten.
Jag är som sagt inget större fan av tjejlopp men tjejer som springer – det går jag igång på och det finns inget annat att säga än GRATTIS speciellt till de som debuterade!

Jag hämtar också inspiration från Karlstad 6-timmars idag där Mona Hallberg sprang 7,4 mil. Underbar insats!

Ha en fin lördagkväll!

Jajemen! Det beprövade tricket har funkat! Har skrivit det tidigare men hej! till alla nya läsare jag har! Såhär gör jag för att bli frisk fort:

* Lägger mig tidigt- timmarna före midnatt är viktiga för kroppens reparation

* Sover med en tunn underställströja och raggsockar

* Dricker varmt. Kokt vatten hela dagen

*Dricker en specialare: Färsk ingefära, citron och honung.

Det har funkat. Vaknade pigg och glad (ja glad är jag mest alltid) och satte av för en morgonjogg runt sjöarna. Såg massa löpare och joggare och powewalkare varav en med paraply (!?!?). Skillnad på joggare och löpare om du frågar mig? Joggare anstränger sig för att se ut som att de inte bryr sig. Löpare gör det bekvämt för sig för att kunna genomföra den träning de tänkt. Inget med hastighet, ålder och märken att göra.

Mina ben svarade precis så som de gör när de vilat nästan en vecka. Med att vara pigga! Snöt ut resten av förkylningen i väl valda buskage och pinnade på glatt i några kilometer. Behövs inte mer än så för att rensa systemet för ett hårdare pass imorgon.

Det är mulet men varmt men det kollade inte jag utan tog t-shirt. Det är bland det värsta jag vet att springa med t-shirt! Jag kör linne tills det är dags för underställ. Men man har ju så jäkla mycket funktionstshirts efter alla lopp (tips- gör linnen!). Idag hade jag en av mina äldsta. Från RunNike i London 2003. Den är lite rolig. Se nedan. Man fick välja att följa Paula Radcliffe eller två andra manliga löpare och så fick man en t-shirt som korresponderade. Nummerlappen är själva t-shirten. Använder den nästan aldrig eftersom jag just ogillar t-shirts men den här vägrar jag slänga trots att den är 9 år gammal.

Och apropå att slänga kläder. Lyssna gärna på P1 Stil idag om kvalitet och hur mycket kläder vi köper och slänger. Fy fasen!

Nu tar jag tigerfisen och åker till Värmland! Ha en jättefin fredag!

;

Sådär! Då har jag prövat Happy Buddha Yogastudio. En liten fin lokal på St Eriksgatan nära Vanadisplan. Jag sladdade in lite sent efter att ha fått akut besöka en cykelaffär för att låna en sån där sexkantsnyckel. Annelie är betydligt längre än mig och jag nådde inte mina trampor på cykeln. Eller jag nådde dem men jag hade aldrig mer kunnat skaffa barn igen om jag cyklade. Ni fattar!

Så jag halkade in lite sent och fann en jättefin liten sal med plats för ca 8-9 personer. Det lustiga var att det var 5 killar och vi var bara två tjejer! Positivt! Brukar snarare vara tvärtom- eller har jag inte yogat på länge bara?

Jag har tränat astanga yoga nästan dagligen (daglig yoga men då även iyengar yoga invävt) förut men det var väldigt länge sen jag gjorde hela serien. Astanga bygger på ett flow och ett ”schema” där man gör övningarna i en viss ordning som bygger på gamla gamla ideologier. Man tjafsar inte med ordningen liksom. Det blir väldigt många armhävningar om man gör som man ska och man svettas rejält. Det är fysiskt och dynamiskt och man jobbar i rörelserna med den sk ujjayi- andningen. Jag älskar det! Men jag hade glömt hur mycket jag älskar det!

Jag kan delar av serien utantill men kom inte ihåg allt. Det var prova på vecka så hon ledde klassen där vi nog var två stycken som tränat förut. Det flöt på jättebra och fokus var på att göra rörelserna mer än att fastna i massa förklaringar. Det gillades!

Det var som att komma hem till en god vän. En skön soffa. Kroppen är så annorlunda nu mot då- före barn före ultra. Nerven skruvade sig i vissa rörelser men annars var jag smidig som vanligt och kunde stå sådär käckt med fingrarna krokade i stortån med benet ut åt sidan.

Och så är det ju så att yoga handlar inte om att pressa sig in i en position. Det handlar inte bara om rörelser och det är en livsstil som nog kan hjälpa många.

”Ahimsa” är ”ickevåld” och en viktigt ledord inom yogan som kan tolkas mycket vidare än att inte slå någon i huvudet. Och jag kan känna att är det tillräckligt tätt mellan yogapassen så kan det hjälpa att fokusera på det goda och generösa i livet. Jag gillar buddismens 8-faldiga väg (läs mer här) som yogan förespråkar. Man vill inte vara elak, missunsam, girig. Man vill vara god och jag som är ett klassiskt högpresterande forcerande yrväder mår exceptionellt bra av att knyta mig själv i knutar, sträcka på mig, ligga platt på rygg och framför allt fokusera på att andas på en liten plastmatta några timmar i veckan. Tror inte jag är ensam om det.

Dock spårar det alltid ut precis efter. Jag blir alltid, utan undantag, fruktansvärt sugen på fet mat och gärna vin och godis efter yoga. Kan inte förklara det. Men det slår aldrig fel. Det är väl livets sätt att balansera upp det lite.

Hur som helst så är det prova-på vecka på Happy Buddha denna vecka- klasserna kostar 100 kr! Passa på!

Nu ska jag sova för jag är såpass frisk att jag nog kan ta mig ut på en morgonjogg. Härligt va?

Sov gott!

Det höll på att bli vardag. Min vardag är ju alldeles för rolig för att vara vardag och varje dag så tappar jag hakan lite när det kommer förfrågningar om det ena och det tredje och vägen framåt blir både bred, lättsprungen och jäkligt härlig. Full av saker jag brinner för: Hälsa, göra gott, springa långt, springa i fjällen med mera.

Men jag får en sån jäkla kick av att anmäla mig till ett lopp så när Madde petade på mig mailledes och undrade varför mitt namn inte var med på startlistan till Borås 6-timmars. Då fick jag lite fart. Så jag anmälde mig igår. Äventyr! Nu handlar det ju om att åka iväg söderut över en helg och springa så långt jag kan på  6 timmar. Runt en sjö på en bana som mäter ca 1,4 km. Jag gillar inte att förkasta saker innan jag provat dem, eh jo iofs en lång lista, men tidslopp vill jag testa. Jag är inte redo för tartan 400m runt runt som några av mina ultraidoler fixar så bra så men det här kändes lagom. Och jag är sjukt taggad.

Det är ca 10 veckor kvar. Formen har jag ingen aning om, grunden torde vara rätt bra med tanke på de två ”time on your feet” rika lopp jag gjort nyligen. Jag ska bara rusa 15 km på Lidingö den 29 sept annars är inget inplanerat som kan störa uppladdningen. Ja förutom min vardag då som ser ut som den gör men jag lever ju under devisen att högpresterande småbarnsmammor också kan vara harmoniska duktiga ultralöpare. Jag fixade TEC rätt bra eller hur?

Parantes! Startar tydligen i startled 1 på Lidingöloppet. No pressure men jag är ju verkligen nybörjare i de sammanhangen. 15 km. Måste göra så ont! Nervös!

Men jo-träningen då. Har ett upplägg jag ska testa. Inget revolutionerande men lite annorlunda mot vad jag brukar. Passar bra att testa på hösten-funkar det inte så gör jag inte det nästa år när det är fler saker att träna för. Återkommer i frågan.

Nu- är det dags för yoga. Jag ska provyoga här. På Happy Buddha Yoga Studio. 75 minuter astangayoga. Min favorit. Fysisk. Svettig. Flödande. Jag mår bra idag men det blir ingen löpning förrän jag känner mig 100%. Yoga passar alltid och ser fram emot en höst med yoga varje vecka.

Namaste- gudomligheten i mig hälsar gudomligheten i dig. Vi är olika. Vi har olika åsikter. Vissa äter bröd. Andra inte. Man kan förkasta, idiotförklara, fördumma varandra. Eller nyfiket fråga varför. Få ett svar. Fundera på det. Tala om sin ståndpunkt. Leva vidare. Skulle man kunna göra. Om man ville.

Merry är tillbaks! Annelie hade satt dit flaskhållare där bak och så en vattenflaska med IronManloggan på. No pressure! Haha! Min älskade Merida Road Lite som rullar så fort så jag blir rädd. Det går inte mot cykelsäsong men några mil ska man väl hinna med. Jag bor nära Ekerö och har inte ens cyklat där- som att svära i kyrkan va? Jag tänkte ge mig ut där en söndag och antar att det är mycket cyklister där då. Inte ”andra cyklister” för jag är inte cyklist. Än. Jag har gärna lila GoCoco strumpor, vill helst stanna och dricka för det vinglar så när flaskan ska i och ur hållaren. Jag har dessutom icke matchande färg på styrlinda mot däck talade Jim vänligt om. Jag har svårt att hålla ordning på vad ”däck” och ”hjul” är men där ekrarna sitter är hjul och så kan man byta däck. Svarta är tydligen bäst säger ovan nämnda man. Han torde veta men jag gillar min fina cykel. Den får se ut som den gör.

Det är dags att börja tampas med cyklingen. Ja inte nu. Fy fasen vad ruttet jag mår. Jag har inga halsmandlar så alla bakterier och virus när de väl biter sätter sig i bihålorna eller bronkerna. Jag pallar faktiskt inte ens cykla hem hojen idag. Jag är Tigerfisfri i två dagar också och det är de dagarna jag hinner allt: sova, jobba länge och träna. Men nu blir det alltså bara jobb. Drygt.

Fast ändå inte. Har haft två fantastiska möten idag. Snörvlandes. Den där bollen jag satte i rullning innan sommaren. Den är det två viktiga personer som också vill rulla och dem träffade jag idag. Nu rullar den rätt stadigt skulle jag vilja säga och jag hoppas och tror jag kommer få rulla den vidare ordentligt och då kan jag tala om vad det är! Håll tummarna!

Sen träffade jag Peter från Trimtex och blir som alltid lika imponerad av deras grejer. Som ett barn i en godisbutik ungefär var jag idag. Älskar den här bilden från deras hemsida:

Jo så det här med cykling då alltså.  Jag börjar med att läsa reglerna då (älskar denna- läs!).  Så tar vi resten sen.

Underbar bild från Velominati.com

Nä mina bihålor ger sig inte och jag försöker se det som en gåva att ”få” en helt träningsfri vecka med tvångsvila men kroppen mår inte bra av kontorsvardagen: Min korsrygg värker. Jag känner mig stel eftersom den yogainspirerade stretchsekvens jag alltid genomför efter träning (eh nåja det slarvas allt lite) faller bort. Jag tycker det är svårare att somna och blir lite retlig. Och melodramatisk. Som ni hör. Jag har alltså vilat i tre dagar….

Men det ger mig tid att fundera på träningen framåt. Och eftersom jag läser en massa träningsbloggar, bloggar i övrigt och hälsobloggar så vill jag försöka förmedla vad jag tycker och tänker om träning.

Jag tycker för det första att träning för prestation är något helt annat än träning för hälsa. Och det är väl en rejält öppen bred dörr att slå in men det var många som var lite halvchockade efter SVT’s dokumentär ”Medaljens baksida” om hur våra elitidrottare tränar och de skador de dras med. Det var väl inget konstigt med att Kluft stod och kräktes efter backintervaller? Det var ju ingen av dem som försökte påstå att elitsatsning hade med hälsa att göra! Jag tänker också att hade Kallur bott i kanske Kina eller Ryssland så hade det bara varit att köra på eller avgå. Vi har säkert ett världsomspännande sett, sunt sätt att arbeta med elitidrott i Sverige. Tror jag.

Jag tränar för prestation och jag tränar för hälsa. Främst för hälsa. Om den tid och den energi jag lägger på träning är en morotskaka så är kakan hälsofokuset och frostingen är prestation. För mycket frosting mår man illa av och bara kakan blir lite torr och tråkig.

När jag tränar för hälsa handlar det om att röra på sig utomhus och träna bål och rygg så jag orkar bära hem tunga matkassar med färgglada grönsaker, bära Tigerfisen på axlarna. Orka kontorsjobba framför datorn och kunna njuta av att röra mig för egen maskin utan att flåsa för mycket ute i terräng. Jag vill få endorfinkickar och eftersom jag hade ett hjärtfel tills för mindre än ett år sen där hjärtat ofta rusade i 240 slag mer minut så var det viktigt att hjärtat var starkt.

Sen har jag ett stort intresse för att vara utomhus, gärna i terräng och gärna i fjäll. Jag brinner för att testa mina uthållighetsgränser och se vad kroppen klarar av. Men inte framför en spegel på ett gym utan ute i naturen. Jag älskar känslan av att sätta upp ett mål och träna mot det. Jag älskar känslan av att springa, både när jag ska iväg, medan jag springer, när det känns lätt, när det känns tufft och när jag går i mål. Därför tränar jag för prestation. Jag vill genomföra en halvironman, bli snabbare och snabbare på olympisk distans triathlon, genomföra en ironman, jag vill springa längre och längre ultralopp. Jag vill också testa att springa fort på korta lopp men det får vänta lite.

Så hälsan får jag automatiskt när jag siktar mot mina prestationsmål. Men det får inte bli för mycket prestation för då störs hälsan. Och elitidrottare tänkte jag inte bli. Än. Kanske efter pensionen då man har lite mer tid :).

Så träningen lägger jag upp efter de mål jag har. Nu närmast har jag inga mål alls det här året som är specifika lopp eller så förutom eventuellt 6-timmars i Borås. Jag har en fantastisk massa projekt att dra igång som har med välgörenhet och löparrangemang att göra så vill inte att de ska komma i kläm för mycket under hösten. Eftersom jag älskar att träna så har jag inga problem att ta mig ut och röra på mig utan att ha ett specifikt mål. Det är jag väldigt glad för och det fanns en tid då träningen styrdes av mat och kanske just därför njuter jag otroligt mycket nu.

Men nästa år! Då ni! Då ska jag:

• Springa väldigt långt på TEC i mitten av april (16 mil)
• Springa mycket i fjäll och terräng (bla Axa Fjällmarathon och säkert något annat)
• Tävla halv Ironman och olympisk distans i triathlon (när var hur TBD)
• eventuellt köra ett långt skidlopp i slutet på mars med en fin om än stollig vän (om vi får lite snö här i Tokholm)

Jag har inte gjort en nedskriven plan än. Men i tanken ligger att bevara och utveckla min uthållighet. Genom att varje månad springa ett riiiiiktigt långt pass. Riktigt långt. I september har jag sagt att jag ska springa 10 mil en dag. I oktober behöver det inte alls bli så långt men TEC är 16 mil och jag vill vara förberedd. Jag tror att man blir bra på det man gör- alltså behöver jag springa långt. Behöver inte vara så mycket krångligare! Det finns massa sätt att göra det på: back to back (då man springer långt två dagar i rad) bland annat och det kommer bli såna också där jag kan få in det.

Jag vill få upp min tröskelfart med nästan 20 sekunder och då är det intervaller och tröskelpass som får stå på schemat. Vanlig distans utgår i stort sett.

Jag kommer förlägga mycket tid i backig terräng- hej regelbundna duster med Hammarbybacken i fint sällskap!

Jag vill hålla kroppen stark och smidig och kommer därför fortsätta låtsas att jag tränar styrka två dagar i veckan men kanske inte låtsas jämt utan faktiskt genomföra passen! Jag ska planera in yoga på regelbunden basis men tycker det är hutlöst jäkla dyrt i den här stan! Tipsa gärna var man kan gå utan att bli ruinerad!

Sen för att avlasta löpningen blir det kanske lite boxning och förhoppningsvis en massa skidor i vinter. Jag bor 2 km från Ursvik och har ett par fantastiska skidor att fara runt på. Snällare och underbarare sätt att nå endorfinhöjder vet jag inte om! Följt av en god måltid och varm kopp te framför Vinterstudion så har du en av mina favoritdagar!

Så jag längtar faktiskt efter hösten och vintern. Ge mig rosiga kinder och långa pass igenom lövhögar och skejtintervaller på gnistrande snö. Tröskelpass i novemberrusk. Tusingar i motvind. Långpass i snö som slask.Intervaller på isiga gator. Bring it! Nej förresten- I go get it!

Mina bihålor ogillar flygresor och kroppen ogillar att kastas ut och in ur luftkonditionerade lokaler och svarar med att bli förkyld. Tack för den. Det är verkligen ingen fara men jag vilar och dricker varmt och låter det läka ut. Så endorfinstinna mjölksyrepass med fartfokus det får ni vänta lite och läsa om!

Nu är det verkligen vardag. Det är knökat på tuben på morgonen. I mitt badrum hänger galonbyxor i storlek 98/104 cm på tork och havregrynsgröten puttrar klockan sju, strax efter ”tankar för dagen” på P1. Väskor packas i och ur och jag har en triljard med post-itlappar där allt jag tänker göra, från att sälja en vas på Blocket till att ändra i stadgarna för den ideella föreningen står nedkladdade.

Det. Kommer. Bli. Tjyvtjockt! Bara i september ska jag på kurs i Strömstad en vecka (avancerad revision för storbolag- mycket roligare än det låter), utbilda mig till löpcoach, rodda vårt tält på Lidingöloppet, dona med ett långpass på Lidingöbanan och gärna hinna åka till landet, ta mig ut i skogen både med Gofisen och för mig själv med löparskorna på. Jag vill hinna träffa vänner, se en film. Baka bröd. Göra klart hemma, sy gardiner NEJ! Sy gardiner gör jag inte där går verkligen gränsen! Simträna med SPIF där jag gått med. Yoga på atmayoti, yogayama och gärna få in meditationen i vardagen igen. Igår satt jag i tio minuter innan ”sat nam” blev ”zzzzz”.

Ja ni hör. Och ni känner igen er. Och jag vill skicka med en så fin berättelse och en tanke inför den här veckan, den här hösten. Fritt ågergiven från en bok jag läst:

En professor stod framför sin  filosofiklass och skulle påbörja en föreläsning. Han hade en stor majonnäsburk som var tom. Han fyllde den till bredden med golfbollar och frågade klassen om burken var full? Ja det var den svarade alla. Då tog han fram en skål med småsten som han lät singla ned och fylla utrymmet mellan golfbollarna. Återigen frågade han klassen om burken var full? Ja, svarade de.

Då tog han en skopa med sand som rann ned och fyllde utrymmet mellan bollarna och stenarna. Återigen frågade han klassen om burkenvar full och fick svaret ”ja”.

Då tog han fram två koppar kaffe han haft under bänken och hällde i under publikens skratt.

Han förklarade att hade han börjat i andra änden, med först kaffe, sand, småsten så hade han aldrig fått i golfbollarna.

Sen förklarade han för klassen:

”Golfbollarna är det viktigaste i ditt liv, din familj, hälsa, dina vänner. Småstenen är ditt jobb, din bil, ditt hus. Sanden är alla andra småsaker som inte betyder något. Fyll livet med det viktigaste först, annars får det inte plats bland allt annat.”

En elev  frågade vad kaffet stod för och professorn svarade att han var glad för frågan. ” Kaffet står för att oavsett hur mycket du har i ditt liv så finns det alltid plats för en fika med en vän”.

Jag älskar den här, ser den på nätet på flera ställen. Den hjälper mig att sortera ut, när det en onsdag mellan vattenpöl och kontorskaffe är rörigt och känslan av att man vill allt men inte hinner något förföljer en dagarna igenom.

Ha en riktigt fin måndag!

Det är verkligen söndagskänsla idag. Vemodets dag och jag tycker det är en riktigt modig känsla. Det är lätt att försöka springa ifrån den – långpass eller brunch brukar lösa det mesta.
Men jag sitter på buss, flygplats och flyg och då kommer den över en. Och den känns bra. Har alltså massa tid. Massa tankar. Långt inlägg. Häng med!

Hela veckan har varit känslosam efter årsdagen för hjältens transplantation. Vill verkligen tacka alla som delade länken till Donationsregistret och även gick in och registrerade sig. Ni vet vilka ni är.
Jag minns också den här söndagen för exakt ett år sen då jag debuterade på triathlon samtidigt som hjälten transplanterades. Detta var på både hans och en läkare på transplantationsklinikens inrådan då det ”skulle ta lång tid och det var bra att göra något annat”.
Jag hade inte sovit, inte ätit och inte packat som jag tänkt. Jag grät och var ett vrak men bra gick det! Tack alla som stöttade mig då!
Mind over matter.

Jag tror att man klarar de flesta mål man sätter upp om man bara ger dem den tid och den energi de behöver.
Men alla mål har ett pris.
Att bli sitt bästa jag- det måste ju rimligtvis handla om att alla bitar är så bra de kan bli i harmoni med varandra. Vilka bitarna är är ju individuellt. Om jag pratar om att bli mitt bästa inom ultra, så kan jag ju inte bara fundera på hur mycket och hårt jag måste träna som den enda uppoffringen. Jag måste fundera på hur mycket det tuggar in på hela kakan som är jag. På vad som jag definierar som mitt bästa jag.

För mig handlar det i stort om:
Att vara det friskaste och hälsosammaste jag kan.
Då är jag en bra mamma, har ett jobb där jag utvecklas och trivs. Jag rör på mig utomhus regelbundet och får endorfinkickar. Äter så kroppen får i sig den näring den behöver utan stress, överskott och underskott och njuter av det. Balansera vila och aktivitet. Jag gör något meningsfullt för de som har det sämre. Jag har bra relationer där jag stöttar och stöttas av familj och vänner. Känner en glädje när jag vaknar och att det som ligger framför mig inspirerar.
Min bästa hälsa handlar väldigt lite om att springa maraton på 3:20 eller ta pallplats på ultrarävlingar. Och det vill jag efter den diskussion som började på Saras blogg vara jäkligt tydlig med.
Hälsa är en sak. Träningsmål och prestationer en annan. Ibland har de synergieffekter men det är inte min hälsa som är i fokus när jag vill springa 10 mil den 8e september. Lika lite som den står i fokus när jag sitter på jobbet framför en skärm i flera timmar. Hälsan väver jag in i vardagen för den är trots allt viktigast och tål inte milsvida repetitiva avsteg. Ibland hälsobloggar jag, ibland träningsbloggar jag och oftast är träningen hälsosam. Men inte alltid!

När jag är mitt bästa jag så är jag nog till exempel inte den bästa utralöparen jag kan bli. Jag gör inte karriär. Jag är inte mitt snyggaste och inte mitt snabbaste. Utan alla bitar är med i balans.
Detta har jag insett nyligen. När jag sprang Axa Fjällmarathon på den, då enligt mig med mina förutsättningar dåliga tiden så var jag inte mitt bästa terränglöparjag.
Men kanske var jag mitt bästa jag jag kunde vara just då eftersom jag valt in ett äventyr i fjällen helgen innan istället för fartbackar. Ett val som på det stora hela gjorde mig lyckligare- men inte just efter målgång.

Ibland gör jag alltså avsteg från hälsofokuset och balansen mellan delarna. Då kan det handla om att springa 16 mil. Klippa 20 minuter på min senaste triathlon tid. Tar de målen för mycket från tiden med familj och vänner så kanske det inte är värt det. Den totala lyckan ökar inte. Jag blir kanske en bättre triathlet, men en sämre vän, mamma, världsmedborgare.

Så hela det här röriga sammelsuriumet vill jag ska utmynna i att när du sätter mål för hösten och nästa år funderar på vad ditt bästa jag är?
Har du någon insats på ett lopp eller så i år som du är missnöjd med? Fundera runt det, kan det inte vara så att du jonglerat en stor arbetsbörda, en förkylning, en massa annat och ändå var på både start och mållinje och hela vägen däremellan och egentligen är så jäkla bra? Det tror jag. Kan det vara vägledande för framtiden? Det tror jag också.

<;;;;;;/a
Walk like an egyptian vid Turning Torso