Det här med cykling


Merry är tillbaks! Annelie hade satt dit flaskhållare där bak och så en vattenflaska med IronManloggan på. No pressure! Haha! Min älskade Merida Road Lite som rullar så fort så jag blir rädd. Det går inte mot cykelsäsong men några mil ska man väl hinna med. Jag bor nära Ekerö och har inte ens cyklat där- som att svära i kyrkan va? Jag tänkte ge mig ut där en söndag och antar att det är mycket cyklister där då. Inte ”andra cyklister” för jag är inte cyklist. Än. Jag har gärna lila GoCoco strumpor, vill helst stanna och dricka för det vinglar så när flaskan ska i och ur hållaren. Jag har dessutom icke matchande färg på styrlinda mot däck talade Jim vänligt om. Jag har svårt att hålla ordning på vad ”däck” och ”hjul” är men där ekrarna sitter är hjul och så kan man byta däck. Svarta är tydligen bäst säger ovan nämnda man. Han torde veta men jag gillar min fina cykel. Den får se ut som den gör.

Det är dags att börja tampas med cyklingen. Ja inte nu. Fy fasen vad ruttet jag mår. Jag har inga halsmandlar så alla bakterier och virus när de väl biter sätter sig i bihålorna eller bronkerna. Jag pallar faktiskt inte ens cykla hem hojen idag. Jag är Tigerfisfri i två dagar också och det är de dagarna jag hinner allt: sova, jobba länge och träna. Men nu blir det alltså bara jobb. Drygt.

Fast ändå inte. Har haft två fantastiska möten idag. Snörvlandes. Den där bollen jag satte i rullning innan sommaren. Den är det två viktiga personer som också vill rulla och dem träffade jag idag. Nu rullar den rätt stadigt skulle jag vilja säga och jag hoppas och tror jag kommer få rulla den vidare ordentligt och då kan jag tala om vad det är! Håll tummarna!

Sen träffade jag Peter från Trimtex och blir som alltid lika imponerad av deras grejer. Som ett barn i en godisbutik ungefär var jag idag. Älskar den här bilden från deras hemsida:

Jo så det här med cykling då alltså.  Jag börjar med att läsa reglerna då (älskar denna- läs!).  Så tar vi resten sen.

Underbar bild från Velominati.com

Majnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring bort din stress
  • Trailfeber
  • 14 trailskor testade
  • Maratonspecial
  • Fokus på rumpan
  • Maxa milen
  • Vila med Yinyoga
  • 6 löparprylar du inte kan vara utan

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Min träningsfilosofi och träningsplan


Nä mina bihålor ger sig inte och jag försöker se det som en gåva att ”få” en helt träningsfri vecka med tvångsvila men kroppen mår inte bra av kontorsvardagen: Min korsrygg värker. Jag känner mig stel eftersom den yogainspirerade stretchsekvens jag alltid genomför efter träning (eh nåja det slarvas allt lite) faller bort. Jag tycker det är svårare att somna och blir lite retlig. Och melodramatisk. Som ni hör. Jag har alltså vilat i tre dagar….

Men det ger mig tid att fundera på träningen framåt. Och eftersom jag läser en massa träningsbloggar, bloggar i övrigt och hälsobloggar så vill jag försöka förmedla vad jag tycker och tänker om träning.

Jag tycker för det första att träning för prestation är något helt annat än träning för hälsa. Och det är väl en rejält öppen bred dörr att slå in men det var många som var lite halvchockade efter SVT’s dokumentär ”Medaljens baksida” om hur våra elitidrottare tränar och de skador de dras med. Det var väl inget konstigt med att Kluft stod och kräktes efter backintervaller? Det var ju ingen av dem som försökte påstå att elitsatsning hade med hälsa att göra! Jag tänker också att hade Kallur bott i kanske Kina eller Ryssland så hade det bara varit att köra på eller avgå. Vi har säkert ett världsomspännande sett, sunt sätt att arbeta med elitidrott i Sverige. Tror jag.

Jag tränar för prestation och jag tränar för hälsa. Främst för hälsa. Om den tid och den energi jag lägger på träning är en morotskaka så är kakan hälsofokuset och frostingen är prestation. För mycket frosting mår man illa av och bara kakan blir lite torr och tråkig.

När jag tränar för hälsa handlar det om att röra på sig utomhus och träna bål och rygg så jag orkar bära hem tunga matkassar med färgglada grönsaker, bära Tigerfisen på axlarna. Orka kontorsjobba framför datorn och kunna njuta av att röra mig för egen maskin utan att flåsa för mycket ute i terräng. Jag vill få endorfinkickar och eftersom jag hade ett hjärtfel tills för mindre än ett år sen där hjärtat ofta rusade i 240 slag mer minut så var det viktigt att hjärtat var starkt.

Sen har jag ett stort intresse för att vara utomhus, gärna i terräng och gärna i fjäll. Jag brinner för att testa mina uthållighetsgränser och se vad kroppen klarar av. Men inte framför en spegel på ett gym utan ute i naturen. Jag älskar känslan av att sätta upp ett mål och träna mot det. Jag älskar känslan av att springa, både när jag ska iväg, medan jag springer, när det känns lätt, när det känns tufft och när jag går i mål. Därför tränar jag för prestation. Jag vill genomföra en halvironman, bli snabbare och snabbare på olympisk distans triathlon, genomföra en ironman, jag vill springa längre och längre ultralopp. Jag vill också testa att springa fort på korta lopp men det får vänta lite.

hälsan får jag automatiskt när jag siktar mot mina prestationsmål. Men det får inte bli för mycket prestation för då störs hälsan. Och elitidrottare tänkte jag inte bli. Än. Kanske efter pensionen då man har lite mer tid :).

Så träningen lägger jag upp efter de mål jag har. Nu närmast har jag inga mål alls det här året som är specifika lopp eller så förutom eventuellt 6-timmars i Borås. Jag har en fantastisk massa projekt att dra igång som har med välgörenhet och löparrangemang att göra så vill inte att de ska komma i kläm för mycket under hösten. Eftersom jag älskar att träna så har jag inga problem att ta mig ut och röra på mig utan att ha ett specifikt mål. Det är jag väldigt glad för och det fanns en tid då träningen styrdes av mat och kanske just därför njuter jag otroligt mycket nu.

Men nästa år! Då ni! Då ska jag:

  • Springa väldigt långt på TEC i mitten av april (16 mil)
  • Springa mycket i fjäll och terräng (bla Axa Fjällmarathon och säkert något annat)
  • Tävla halv Ironman och olympisk distans i triathlon (när var hur TBD)
  • eventuellt köra ett långt skidlopp i slutet på mars med en fin om än stollig vän (om vi får lite snö här i Tokholm)

Jag har inte gjort en nedskriven plan än. Men i tanken ligger att bevara och utveckla min uthållighet. Genom att varje månad springa ett riiiiiktigt långt pass. Riktigt långt. I september har jag sagt att jag ska springa 10 mil en dag. I oktober behöver det inte alls bli så långt men TEC är 16 mil och jag vill vara förberedd. Jag tror att man blir bra på det man gör- alltså behöver jag springa långt. Behöver inte vara så mycket krångligare! Det finns massa sätt att göra det på: back to back (då man springer långt två dagar i rad) bland annat och det kommer bli såna också där jag kan få in det.

Jag vill få upp min tröskelfart med nästan 20 sekunder och då är det intervaller och tröskelpass som får stå på schemat. Vanlig distans utgår i stort sett.

Jag kommer förlägga mycket tid i backig terräng- hej regelbundna duster med Hammarbybacken i fint sällskap!

Jag vill hålla kroppen stark och smidig och kommer därför fortsätta låtsas att jag tränar styrka två dagar i veckan men kanske inte låtsas jämt utan faktiskt genomföra passen! Jag ska planera in yoga på regelbunden basis men tycker det är hutlöst jäkla dyrt i den här stan! Tipsa gärna var man kan gå utan att bli ruinerad!

Sen för att avlasta löpningen blir det kanske lite boxning och förhoppningsvis en massa skidor i vinter. Jag bor 2 km från Ursvik och har ett par fantastiska skidor att fara runt på. Snällare och underbarare sätt att nå endorfinhöjder vet jag inte om! Följt av en god måltid och varm kopp te framför Vinterstudion så har du en av mina favoritdagar!

Så jag längtar faktiskt efter hösten och vintern. Ge mig rosiga kinder och långa pass igenom lövhögar och skejtintervaller på gnistrande snö. Tröskelpass i novemberrusk. Tusingar i motvind. Långpass i snö som slask.Intervaller på isiga gator. Bring it! Nej förresten- I go get it!

Fyll vardagen med rätt saker


Mina bihålor ogillar flygresor och kroppen ogillar att kastas ut och in ur luftkonditionerade lokaler och svarar med att bli förkyld. Tack för den. Det är verkligen ingen fara men jag vilar och dricker varmt och låter det läka ut. Så endorfinstinna mjölksyrepass med fartfokus det får ni vänta lite och läsa om!

Nu är det verkligen vardag. Det är knökat på tuben på morgonen. I mitt badrum hänger galonbyxor i storlek 98/104 cm på tork och havregrynsgröten puttrar klockan sju, strax efter ”tankar för dagen” på P1. Väskor packas i och ur och jag har en triljard med post-itlappar där allt jag tänker göra, från att sälja en vas på Blocket till att ändra i stadgarna för den ideella föreningen står nedkladdade.

Det. Kommer. Bli. Tjyvtjockt! Bara i september ska jag på kurs i Strömstad en vecka (avancerad revision för storbolag- mycket roligare än det låter), utbilda mig till löpcoach, rodda vårt tält på Lidingöloppet, dona med ett långpass på Lidingöbanan och gärna hinna åka till landet, ta mig ut i skogen både med Gofisen och för mig själv med löparskorna på. Jag vill hinna träffa vänner, se en film. Baka bröd. Göra klart hemma, sy gardiner NEJ! Sy gardiner gör jag inte där går verkligen gränsen! Simträna med SPIF där jag gått med. Yoga på atmayoti, yogayama och gärna få in meditationen i vardagen igen. Igår satt jag i tio minuter innan ”sat nam” blev ”zzzzz”.

Ja ni hör. Och ni känner igen er. Och jag vill skicka med en så fin berättelse och en tanke inför den här veckan, den här hösten. Fritt ågergiven från en bok jag läst:

En professor stod framför sin  filosofiklass och skulle påbörja en föreläsning. Han hade en stor majonnäsburk som var tom. Han fyllde den till bredden med golfbollar och frågade klassen om burken var full? Ja det var den svarade alla. Då tog han fram en skål med småsten som han lät singla ned och fylla utrymmet mellan golfbollarna. Återigen frågade han klassen om burken var full? Ja, svarade de.

Då tog han en skopa med sand som rann ned och fyllde utrymmet mellan bollarna och stenarna. Återigen frågade han klassen om burkenvar full och fick svaret ”ja”.

Då tog han fram två koppar kaffe han haft under bänken och hällde i under publikens skratt.

Han förklarade att hade han börjat i andra änden, med först kaffe, sand, småsten så hade han aldrig fått i golfbollarna.

Sen förklarade han för klassen:

”Golfbollarna är det viktigaste i ditt liv, din familj, hälsa, dina vänner. Småstenen är ditt jobb, din bil, ditt hus. Sanden är alla andra småsaker som inte betyder något. Fyll livet med det viktigaste först, annars får det inte plats bland allt annat.”

En elev  frågade vad kaffet stod för och professorn svarade att han var glad för frågan. ” Kaffet står för att oavsett hur mycket du har i ditt liv så finns det alltid plats för en fika med en vän”.

Jag älskar den här, ser den på nätet på flera ställen. Den hjälper mig att sortera ut, när det en onsdag mellan vattenpöl och kontorskaffe är rörigt och känslan av att man vill allt men inte hinner något förföljer en dagarna igenom.

Ha en riktigt fin måndag!

Balansen. Livet. Hälsan.


Det är verkligen söndagskänsla idag. Vemodets dag och jag tycker det är en riktigt modig känsla. Det är lätt att försöka springa ifrån den – långpass eller brunch brukar lösa det mesta.
Men jag sitter på buss, flygplats och flyg och då kommer den över en. Och den känns bra. Har alltså massa tid. Massa tankar. Långt inlägg. Häng med!

Hela veckan har varit känslosam efter årsdagen för hjältens transplantation. Vill verkligen tacka alla som delade länken till Donationsregistret och även gick in och registrerade sig. Ni vet vilka ni är.
Jag minns också den här söndagen för exakt ett år sen då jag debuterade på triathlon samtidigt som hjälten transplanterades. Detta var på både hans och en läkare på transplantationsklinikens inrådan då det ”skulle ta lång tid och det var bra att göra något annat”.
Jag hade inte sovit, inte ätit och inte packat som jag tänkt. Jag grät och var ett vrak men bra gick det! Tack alla som stöttade mig då!
Mind over matter.

Jag tror att man klarar de flesta mål man sätter upp om man bara ger dem den tid och den energi de behöver.
Men alla mål har ett pris.
Att bli sitt bästa jag- det måste ju rimligtvis handla om att alla bitar är så bra de kan bli i harmoni med varandra. Vilka bitarna är är ju individuellt. Om jag pratar om att bli mitt bästa inom ultra, så kan jag ju inte bara fundera på hur mycket och hårt jag måste träna som den enda uppoffringen. Jag måste fundera på hur mycket det tuggar in på hela kakan som är jag. På vad som jag definierar som mitt bästa jag.

För mig handlar det i stort om:
Att vara det friskaste och hälsosammaste jag kan.
Då är jag en bra mamma, har ett jobb där jag utvecklas och trivs. Jag rör på mig utomhus regelbundet och får endorfinkickar. Äter så kroppen får i sig den näring den behöver utan stress, överskott och underskott och njuter av det. Balansera vila och aktivitet. Jag gör något meningsfullt för de som har det sämre. Jag har bra relationer där jag stöttar och stöttas av familj och vänner. Känner en glädje när jag vaknar och att det som ligger framför mig inspirerar.
Min bästa hälsa handlar väldigt lite om att springa maraton på 3:20 eller ta pallplats på ultrarävlingar. Och det vill jag efter den diskussion som började på Saras blogg vara jäkligt tydlig med.
Hälsa är en sak. Träningsmål och prestationer en annan. Ibland har de synergieffekter men det är inte min hälsa som är i fokus när jag vill springa 10 mil den 8e september. Lika lite som den står i fokus när jag sitter på jobbet framför en skärm i flera timmar. Hälsan väver jag in i vardagen för den är trots allt viktigast och tål inte milsvida repetitiva avsteg. Ibland hälsobloggar jag, ibland träningsbloggar jag och oftast är träningen hälsosam. Men inte alltid!

När jag är mitt bästa jag så är jag nog till exempel inte den bästa utralöparen jag kan bli. Jag gör inte karriär. Jag är inte mitt snyggaste och inte mitt snabbaste. Utan alla bitar är med i balans.
Detta har jag insett nyligen. När jag sprang Axa Fjällmarathon på den, då enligt mig med mina förutsättningar dåliga tiden så var jag inte mitt bästa terränglöparjag.
Men kanske var jag mitt bästa jag jag kunde vara just då eftersom jag valt in ett äventyr i fjällen helgen innan istället för fartbackar. Ett val som på det stora hela gjorde mig lyckligare- men inte just efter målgång.

Ibland gör jag alltså avsteg från hälsofokuset och balansen mellan delarna. Då kan det handla om att springa 16 mil. Klippa 20 minuter på min senaste triathlon tid. Tar de målen för mycket från tiden med familj och vänner så kanske det inte är värt det. Den totala lyckan ökar inte. Jag blir kanske en bättre triathlet, men en sämre vän, mamma, världsmedborgare.

Så hela det här röriga sammelsuriumet vill jag ska utmynna i att när du sätter mål för hösten och nästa år funderar på vad ditt bästa jag är?
Har du någon insats på ett lopp eller så i år som du är missnöjd med? Fundera runt det, kan det inte vara så att du jonglerat en stor arbetsbörda, en förkylning, en massa annat och ändå var på både start och mållinje och hela vägen däremellan och egentligen är så jäkla bra? Det tror jag. Kan det vara vägledande för framtiden? Det tror jag också.

20120826-150447.jpg

20120826-150247.jpg<;;;;;;/a
Walk like an egyptian vid Turning Torso

Sightseeinglöpning i Köpenhamn


Jag älskar att springa. Jag gör det för att det gör mig lycklig. Idag sprang jag på ett av de i min åsikt bästa sätt man kan springa: med någon man tycker om och på ett sätt där man ser mycket.
Det var inget ”förena nytta med nöje” tänk. Att passa på att träna. Nej det var en rolig grej och eftersom jag mått lite kymigt var det än mer fokus på att ta det lugnt.
Vi åt en tidig frukost:

20120825-152113.jpg
.. Där temat tydligen var ägg! Joggade till Malmö Centralstation.
Tog Öresundståget till Köpenhamn och fortsatte jogga där efter ett sånt här:

20120825-152255.jpg
Började med Örstedsparken:

20120825-152722.jpg
Sen Norrebrokvarteren. Sen sprang vi en jättefin sväng längs kanalen till botaniska Institutet och Rosenborg och vidare till Amalienborg där kungafamiljen bor.

20120825-153020.jpg
20120825-153049.jpg

20120825-153029.jpg
Hjälten vid HC Andersens staty och Rosenborg- ni vet där Hamlet bodde.
Sen sprang vi över Nyhavn till Christiania men det var så skitigt och sorgligt där. Fullt med gräspuffande slashasar.

20120825-153333.jpg

20120825-153342.jpg
Så det fick tummen ned och vi letade oss ut.

20120825-154015.jpg
Sprang några kilometer i fin medvind längs vattnet på Larsens plads till ett av världens mest fotograferade moment- den lille havsfrun.
”Vi springer klart så kan vi äta sen” sa Hjälten och så gjorde vi det. Avslutade löprundan med en ”Iron man” juice på något flådigt varuhus och promenerade sen till tåget längs Ströget.
Ca 23 km blev det och jag kan verkligen rekommendera detta sätt att se en stad! Vi tog det såpass lugnt att vi tog god tid på oss att stanna och titta på saker och fota och fika och ändå hann vi se så mycket på en dag!
Man kommer inte hem med så mycket bös heller eftersom man måste bära det.
Nu slappar vi på hotellet. Ikväll är det galastylad underhållning med Robinz och Loreen. Vi får se hur länge det här kvällströtta paret orkar.
Heja alla på Bellmansstafetten, heja triathleter, heja alla på Skövde Ultrafestival. Heja alla som läser denna blogg!

Helgen då allting händer


Det är så mycket kul man vill vara med på och den här helgen är det någon sorts kulmen på roliga lopp och händelser.

Jag hade definitivt varit med på StockholmTriathlon där jag debuterade förra året. I år är det VM och förutom att själv tävla motionsklass hade jag gärna spanat in eliten.

I ultravärlden är det Ultrafestival i Skövde och här kan du följa de tävlande. Just nu ligger legenden Yannis Kourus och snittar 5:04 tempo i 48-timmarstävlingen medan också rutinerade Jan-Erik tryggt tuggar fram i 6-tempo.
Springer man inte Bellmanstafetten i Stockholm på lördag så kan man vara med mina fina vänner i Bloggar om träning nätverket och inviga Sats i Danderyd. Här läser du mer om det på Facebook.

Själv är jag alltså på väg till Malmö.
Jag är så fruktansvärt sömnig och ser verkligen fram emot en fullservice helg där jag bara behöver ställa mig i rätt kö så dyker det upp både mat och underhållning. Sova i en hotellsäng och vakna i lugn och ro. Det ska bli fantastiskt. Låter som jag jobbat flera veckor redan men de här små breaken regelbundet är det som gör att Anniemaskinen går i 150 annars.
Ha en jättefin fredag!

20120824-154006.jpg