Fyll vardagen med rätt saker


Mina bihålor ogillar flygresor och kroppen ogillar att kastas ut och in ur luftkonditionerade lokaler och svarar med att bli förkyld. Tack för den. Det är verkligen ingen fara men jag vilar och dricker varmt och låter det läka ut. Så endorfinstinna mjölksyrepass med fartfokus det får ni vänta lite och läsa om!

Nu är det verkligen vardag. Det är knökat på tuben på morgonen. I mitt badrum hänger galonbyxor i storlek 98/104 cm på tork och havregrynsgröten puttrar klockan sju, strax efter ”tankar för dagen” på P1. Väskor packas i och ur och jag har en triljard med post-itlappar där allt jag tänker göra, från att sälja en vas på Blocket till att ändra i stadgarna för den ideella föreningen står nedkladdade.

Det. Kommer. Bli. Tjyvtjockt! Bara i september ska jag på kurs i Strömstad en vecka (avancerad revision för storbolag- mycket roligare än det låter), utbilda mig till löpcoach, rodda vårt tält på Lidingöloppet, dona med ett långpass på Lidingöbanan och gärna hinna åka till landet, ta mig ut i skogen både med Gofisen och för mig själv med löparskorna på. Jag vill hinna träffa vänner, se en film. Baka bröd. Göra klart hemma, sy gardiner NEJ! Sy gardiner gör jag inte där går verkligen gränsen! Simträna med SPIF där jag gått med. Yoga på atmayoti, yogayama och gärna få in meditationen i vardagen igen. Igår satt jag i tio minuter innan ”sat nam” blev ”zzzzz”.

Ja ni hör. Och ni känner igen er. Och jag vill skicka med en så fin berättelse och en tanke inför den här veckan, den här hösten. Fritt ågergiven från en bok jag läst:

En professor stod framför sin  filosofiklass och skulle påbörja en föreläsning. Han hade en stor majonnäsburk som var tom. Han fyllde den till bredden med golfbollar och frågade klassen om burken var full? Ja det var den svarade alla. Då tog han fram en skål med småsten som han lät singla ned och fylla utrymmet mellan golfbollarna. Återigen frågade han klassen om burken var full? Ja, svarade de.

Då tog han en skopa med sand som rann ned och fyllde utrymmet mellan bollarna och stenarna. Återigen frågade han klassen om burkenvar full och fick svaret ”ja”.

Då tog han fram två koppar kaffe han haft under bänken och hällde i under publikens skratt.

Han förklarade att hade han börjat i andra änden, med först kaffe, sand, småsten så hade han aldrig fått i golfbollarna.

Sen förklarade han för klassen:

”Golfbollarna är det viktigaste i ditt liv, din familj, hälsa, dina vänner. Småstenen är ditt jobb, din bil, ditt hus. Sanden är alla andra småsaker som inte betyder något. Fyll livet med det viktigaste först, annars får det inte plats bland allt annat.”

En elev  frågade vad kaffet stod för och professorn svarade att han var glad för frågan. ” Kaffet står för att oavsett hur mycket du har i ditt liv så finns det alltid plats för en fika med en vän”.

Jag älskar den här, ser den på nätet på flera ställen. Den hjälper mig att sortera ut, när det en onsdag mellan vattenpöl och kontorskaffe är rörigt och känslan av att man vill allt men inte hinner något förföljer en dagarna igenom.

Ha en riktigt fin måndag!

Nr 8 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Träna ännu smartare
  • 7 löparklockor i stort test
  • Bästa passen! Höstens grymmaste träningspass
  • Mikronutrienter? Viktigare än du tror
  • Spring för din knopp! Därför är löpning bra för din hälsa
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Balansen. Livet. Hälsan.


Det är verkligen söndagskänsla idag. Vemodets dag och jag tycker det är en riktigt modig känsla. Det är lätt att försöka springa ifrån den – långpass eller brunch brukar lösa det mesta.
Men jag sitter på buss, flygplats och flyg och då kommer den över en. Och den känns bra. Har alltså massa tid. Massa tankar. Långt inlägg. Häng med!

Hela veckan har varit känslosam efter årsdagen för hjältens transplantation. Vill verkligen tacka alla som delade länken till Donationsregistret och även gick in och registrerade sig. Ni vet vilka ni är.
Jag minns också den här söndagen för exakt ett år sen då jag debuterade på triathlon samtidigt som hjälten transplanterades. Detta var på både hans och en läkare på transplantationsklinikens inrådan då det ”skulle ta lång tid och det var bra att göra något annat”.
Jag hade inte sovit, inte ätit och inte packat som jag tänkt. Jag grät och var ett vrak men bra gick det! Tack alla som stöttade mig då!
Mind over matter.

Jag tror att man klarar de flesta mål man sätter upp om man bara ger dem den tid och den energi de behöver.
Men alla mål har ett pris.
Att bli sitt bästa jag- det måste ju rimligtvis handla om att alla bitar är så bra de kan bli i harmoni med varandra. Vilka bitarna är är ju individuellt. Om jag pratar om att bli mitt bästa inom ultra, så kan jag ju inte bara fundera på hur mycket och hårt jag måste träna som den enda uppoffringen. Jag måste fundera på hur mycket det tuggar in på hela kakan som är jag. På vad som jag definierar som mitt bästa jag.

För mig handlar det i stort om:
Att vara det friskaste och hälsosammaste jag kan.
Då är jag en bra mamma, har ett jobb där jag utvecklas och trivs. Jag rör på mig utomhus regelbundet och får endorfinkickar. Äter så kroppen får i sig den näring den behöver utan stress, överskott och underskott och njuter av det. Balansera vila och aktivitet. Jag gör något meningsfullt för de som har det sämre. Jag har bra relationer där jag stöttar och stöttas av familj och vänner. Känner en glädje när jag vaknar och att det som ligger framför mig inspirerar.
Min bästa hälsa handlar väldigt lite om att springa maraton på 3:20 eller ta pallplats på ultrarävlingar. Och det vill jag efter den diskussion som började på Saras blogg vara jäkligt tydlig med.
Hälsa är en sak. Träningsmål och prestationer en annan. Ibland har de synergieffekter men det är inte min hälsa som är i fokus när jag vill springa 10 mil den 8e september. Lika lite som den står i fokus när jag sitter på jobbet framför en skärm i flera timmar. Hälsan väver jag in i vardagen för den är trots allt viktigast och tål inte milsvida repetitiva avsteg. Ibland hälsobloggar jag, ibland träningsbloggar jag och oftast är träningen hälsosam. Men inte alltid!

När jag är mitt bästa jag så är jag nog till exempel inte den bästa utralöparen jag kan bli. Jag gör inte karriär. Jag är inte mitt snyggaste och inte mitt snabbaste. Utan alla bitar är med i balans.
Detta har jag insett nyligen. När jag sprang Axa Fjällmarathon på den, då enligt mig med mina förutsättningar dåliga tiden så var jag inte mitt bästa terränglöparjag.
Men kanske var jag mitt bästa jag jag kunde vara just då eftersom jag valt in ett äventyr i fjällen helgen innan istället för fartbackar. Ett val som på det stora hela gjorde mig lyckligare- men inte just efter målgång.

Ibland gör jag alltså avsteg från hälsofokuset och balansen mellan delarna. Då kan det handla om att springa 16 mil. Klippa 20 minuter på min senaste triathlon tid. Tar de målen för mycket från tiden med familj och vänner så kanske det inte är värt det. Den totala lyckan ökar inte. Jag blir kanske en bättre triathlet, men en sämre vän, mamma, världsmedborgare.

Så hela det här röriga sammelsuriumet vill jag ska utmynna i att när du sätter mål för hösten och nästa år funderar på vad ditt bästa jag är?
Har du någon insats på ett lopp eller så i år som du är missnöjd med? Fundera runt det, kan det inte vara så att du jonglerat en stor arbetsbörda, en förkylning, en massa annat och ändå var på både start och mållinje och hela vägen däremellan och egentligen är så jäkla bra? Det tror jag. Kan det vara vägledande för framtiden? Det tror jag också.

20120826-150447.jpg

20120826-150247.jpg<;;;;;;/a
Walk like an egyptian vid Turning Torso


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Sightseeinglöpning i Köpenhamn


Jag älskar att springa. Jag gör det för att det gör mig lycklig. Idag sprang jag på ett av de i min åsikt bästa sätt man kan springa: med någon man tycker om och på ett sätt där man ser mycket.
Det var inget ”förena nytta med nöje” tänk. Att passa på att träna. Nej det var en rolig grej och eftersom jag mått lite kymigt var det än mer fokus på att ta det lugnt.
Vi åt en tidig frukost:

20120825-152113.jpg
.. Där temat tydligen var ägg! Joggade till Malmö Centralstation.
Tog Öresundståget till Köpenhamn och fortsatte jogga där efter ett sånt här:

20120825-152255.jpg
Började med Örstedsparken:

20120825-152722.jpg
Sen Norrebrokvarteren. Sen sprang vi en jättefin sväng längs kanalen till botaniska Institutet och Rosenborg och vidare till Amalienborg där kungafamiljen bor.

20120825-153020.jpg
20120825-153049.jpg

20120825-153029.jpg
Hjälten vid HC Andersens staty och Rosenborg- ni vet där Hamlet bodde.
Sen sprang vi över Nyhavn till Christiania men det var så skitigt och sorgligt där. Fullt med gräspuffande slashasar.

20120825-153333.jpg

20120825-153342.jpg
Så det fick tummen ned och vi letade oss ut.

20120825-154015.jpg
Sprang några kilometer i fin medvind längs vattnet på Larsens plads till ett av världens mest fotograferade moment- den lille havsfrun.
”Vi springer klart så kan vi äta sen” sa Hjälten och så gjorde vi det. Avslutade löprundan med en ”Iron man” juice på något flådigt varuhus och promenerade sen till tåget längs Ströget.
Ca 23 km blev det och jag kan verkligen rekommendera detta sätt att se en stad! Vi tog det såpass lugnt att vi tog god tid på oss att stanna och titta på saker och fota och fika och ändå hann vi se så mycket på en dag!
Man kommer inte hem med så mycket bös heller eftersom man måste bära det.
Nu slappar vi på hotellet. Ikväll är det galastylad underhållning med Robinz och Loreen. Vi får se hur länge det här kvällströtta paret orkar.
Heja alla på Bellmansstafetten, heja triathleter, heja alla på Skövde Ultrafestival. Heja alla som läser denna blogg!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Helgen då allting händer


Det är så mycket kul man vill vara med på och den här helgen är det någon sorts kulmen på roliga lopp och händelser.

Jag hade definitivt varit med på StockholmTriathlon där jag debuterade förra året. I år är det VM och förutom att själv tävla motionsklass hade jag gärna spanat in eliten.

I ultravärlden är det Ultrafestival i Skövde och här kan du följa de tävlande. Just nu ligger legenden Yannis Kourus och snittar 5:04 tempo i 48-timmarstävlingen medan också rutinerade Jan-Erik tryggt tuggar fram i 6-tempo.
Springer man inte Bellmanstafetten i Stockholm på lördag så kan man vara med mina fina vänner i Bloggar om träning nätverket och inviga Sats i Danderyd. Här läser du mer om det på Facebook.

Själv är jag alltså på väg till Malmö.
Jag är så fruktansvärt sömnig och ser verkligen fram emot en fullservice helg där jag bara behöver ställa mig i rätt kö så dyker det upp både mat och underhållning. Sova i en hotellsäng och vakna i lugn och ro. Det ska bli fantastiskt. Låter som jag jobbat flera veckor redan men de här små breaken regelbundet är det som gör att Anniemaskinen går i 150 annars.
Ha en jättefin fredag!

20120824-154006.jpg

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

The return of Lactic Acid session #Hammarbybacken


20120824-103033.jpg

Jag hittar så jääääkla dåligt i den här stan. Speciellt söder om stan. Men när tuben rullade in på Gullmarsplan igår för vårt planerade backpass fanns det hopp- man såg Hammarbybacken och lokalsinne har jag faktiskt.

Så jag tog sikte mot den där kullen och började jogga. Men då hände något. Jag har varit med om regn med stort R när jag bodde i Oz-land men inte så ofta i Svedala. Men det här var bara ett skämt! Det hann inte ens rinna undan på gångbanan, jag var dyngsur in och ut på några minuter och det rann in i munnen och det var så grått så backen syntes inte. Jag bara sprang och alla jag såg stod under hustak och parasoll, paraplyer och markiser och jag bara sprang där i regnet som någon dåre på jakt på ..eh stigmeter?

Till slut tornade något upp sig framför mig och jag räknade ut att jag måste vara på baksidan av backsaten. Bara att ta sig runt men det såg snårigt ut och det var som floder av vatten överallt. Så jag sprang upp istället och nu minsann behagade det klarna.

Sara som alltid gör allt med stil hade lyckats vänta ut regnet inne på ett närliggande hotell och möte mig i foten av backen.
Redan då insåg jag att kittlet i halsen knappast skulle förbättras av att jag blivit dyngsur och kall men inget att göra åt då.
Nina och Sofy anslöt och vi började mata uppför backen. Jag tror den är ca 500 meter och det sög på rätt bra i benen direkt.
Det är ingen direkt social företeelse det här med backintervaller: man flåsar för mycket för att prata och alla rör sig i olika fart.
Jag tränar backe för att
1) De lopp jag ska springa är backiga
2) Det har gjort mig snabbare
3) Det gör mina ben starkare
4) Det är grym mjölksyraträning som är snäll mot kroppen uppför eftersom man inte slammar i fötterna så mycket som om man ska upp på samma puls på flacken
5) jag blir bättre tekniskt uppför och nedför

Som vanligt så ville min fartmotstridiga kropp lägga sig i en hög under passet och tyckte allt kändes helt ok efter. Mycket att jobba på.
Sen gjorde jag alltså ungefär alla kardinalfel man kan göra avseende det ”öppna fönster” man har efter träningen:
Jag åt inte. Jag tog inte på mig varmt (hade inget med). Jag var dyngsur, iskall och hungrig.
Väl hemma åtgärdade jag allt detta men det kan ha varit lite sent!
Sov med sockar, drack kokhett vatten och hade underställströja på. Idag är jag mest seg, både i hals och kropp.

Väskan är packad med finklänning och löparskor för nu bär det av till Malmö med ca 3000 andra anställda för den årliga kickofffen. En helg full av fest och artister som Timbuktu, Loreen och Robinz. Jag festar dock inte utan tänker sova gott, äta, gott och läsa min bok. Men främst så drar jag och hjälten till Köpenhamn imorgon och sightseeingspringer- förutsatt att kliet i halsen är borta.

20120824-104116.jpg

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Torsdagstrassel


Torsdagar har historiskt varit när saker och ting inte går så bra. Det brukar vara veckans sämsta dag alla kategorier. En djupare analys skulle säkert visa att jag bränner krutet i tre dagar och behöver pusta ut, för att sen vara på max fredag till söndag igen.

Inte vet jag. Vet bara att min plånbok är borta och tur är väl det att jag bara har en lite börs med ett snart utgånget körkort, ett bankkort och ett icakort. Dock ett fulladdat SL kort men det får jag väl cykla och springa igen då.

Jag vaknade med liiiite känning i halsen. Kan vara torr luft. Har varit seg hela dagen och haft oflyt på jobbet. Den sten jag satte fart på i våras har börjat rulla och nu är den jätteläskig inser jag. Hjälp.

Jag har sett i andra bloggar att man skriver ”3 saker du inte visste om mig” så jag tänkte i min oinspirerande anda berätta tre saker om mig du nog inte visste. Och likt Sofy så undrar jag vad ni vill läsa mer om? Har lovat att skriva om Hjälten- check på den eller hur? Mer om träning kommer ju regelbundet…men shoot!

Tre saker du inte visste om mig

1) Jag drömmer om att bli en djuphavsdykare. Ni vet de som lägger oljeledningar i Nordsjön. På riktigt!

2) Om jag inte hade fått Lillan hade jag till 99% bott i Australien. Jag hade ett erbjudande när jag pluggade där om att plugga och jobba med ett projekt där man arbetade med att promota valturism snarare än valfångst i Tonga. Jag hade bott strax utanför Byron Bay, uppe bland kullarna, haft en liten bil med blommor på, gått barfota och surfat så fort jag var ledig. Och jobbat hårt.

3) Jag älskar att sjunga och spela gitarr och piano. Mycket hellre än bra men jag har skrivit flera låtar och ibland drömmer jag att jag är en sing-songwriter som får sitta på en liten scen och spela mina låtar och prata om vad jag vill däremellan.

När man är låg på energi så ska man tanka av fina människor. Vilken rackarns tur att det är flera såna jag ska träffa alldeles snart!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in