Jag har egentligen inte tid att blogga nu. Just därför gör jag det.

En bild från förra veckans talkshow med Bettina Sågbom, då jag låtsades vara kompis med Veronica Maggio. Foto från Yle. 

Man kan ju tänka sig att oktober är en av de lugnaste månaderna för en friidrottare. Grundsäsongen har just börjat och… ja. Det är typ allt. 

Fast riktigt så enkelt är det inte. Det är den här tiden på året som man ska fylla i alla blanketter, ansöka om stöd från olympiakomittén. Diskutera med förbundet, med föreningen, med coachen. Det ska utvärderas, analyseras och planeras. Dessutom ska det sökas sponsorer så att man har möjlighet att satsa helt och hållet på idrotten. Där emellan är det små projekt på gång. Något möte då och då. Vid sidan om det springer jag till naprapaten stup i kvarten. Det ska bli ett bra träningsår och jag bygger upp kroppen hela tiden, sakta men säkert. Jag tränar skadeförebyggande och jag går på behandligar så ofta jag kan. Hellre en gång för mycket än en för lite.

I helgen har jag tillbringat tre dagar i Mariehamn för att lyssna på (troligen världens bästa) mentala tränare Christoph Treier. Givande, men lik förbannat är det ju jäkligt tungt att resa, trots att det bara är till Åland. Och den här veckan. Oj oj, träningslägren kan slänga sig i väggen. Det är inget emot att flytta. Springas fram och tillbaka till ikea. Packa, bära, flytta, planera, gå i konkurs, planera om, glömma, komma ihåg, bygga, montera, bli hysterisk, kämpa och hålla på tills man slutligen blir nöjd. Och det kommer att bli bra. Så jäkla bra. Synd bara att jag är en sån mes som är överkänslig mot förändringar. Skulle helst bo kvar här i kvarteret. Med Nackareservatet, Hammarbybacken, Access Rehab, tvärbanan och matbutikerna typ hundra meter härifrån. Fast ja, att byta 27kvm mot 55,5kvm kanske gör att det är värt att flytta 800m bort. Då jag riktigt tänker efter. 

Hur som helst, det är mycket nu. 

Men det har sin charm också. Jag som på mina träningar oftast tänker (dock i smyg) att jag mest längtar tills det är över (löpning är inte alltid så jäkla kul) så har nu funnit charmen med att nöta på. Jag gillar det faktum att man inte kan göra något annat. Alla måsten försvinner. Det enda man kan göra just då är att träna, och att göra det jäkligt bra.

Och om motivationen mot förmodan överväger att ta en paus så säger den lilla, rosa, fluffiga unicornängeln på högra axeln: ”Sandra! Zürich!” och så tänker jag ”nu jävlar..” och fortsätter som aldrig förr.

Så att så! 

Jag lever och mår bra!

’Sådär ser jag ut då jag säger åt mina Runday-löpare: ”ser ni, där där det är som brantast, där ska ni klättra upp, och sen blir det ännu brantare. Målet med passet är att ta ut sig”. De var galet duktiga! Foto: Henrik Pehrson

Sandra

Ps. Ursäkta random bilder. Men ”Hellre en random bild i bloggen än inga bilder alls”. Eller hur det nu var man brukar säga.

Ps 2. Vete sjutton hur jag lyckades få det att låta som att jag sliter ihjäl mig på dagarna. Det gör jag inte. Förutom den här veckan.

Förra veckan var så fullspäckad av idrott som en vecka kan bli. Jag var så mycket idrottare att jag knappt hann vara Sandra. Och då pratar jag inte bara om träning, utan om allt där emellan.

De senaste månaderna har jag fått lite förfrågningar om olika saker men inget har passat i mitt schema och allt skulle ske i Finland. Till sist bokade jag flyg till en fyradagars vistelse i mitt fina finska fosterland för att få allting avklarat. Behöver jag säga att det blev intensivt?

Jag kom hem sent söndagkväll och på måndag var det bara att hoppa i bilen och köra iväg till Vasa och ett möte med finska olympiska komittén. Efter det följde en timmes diskussion med coachen om det som har varit och det som vi har framför oss. Då jag kom hem på kvällen var det bara att springa in, fylla på vattenflaskan och sticka iväg till massören. Lägg ännu in ett träningspass på förmiddagen och dit försvann den dagen. Hann träffa familjen i ca 15 minuter. 

Tisdagen var lugn och skön och jag hann träna utan stress men satt halva dan framför datorn för att planera de kommande dagarna. Hur som helst så hann jag både köpa en tvättlina (nej, tvättlinor finns inte i Sverige) och gå på kaffe med en kompis (och prata löpning i en timme (vi råkar nämligen ha samma tränare)). Jag bestämde mig för att hoppa på min fina cykel då jag en gång var hemma och hade möjlighet, och med pappas hjälp (pappor kan allt) så blev en fasttejpad ficklampa en perfekt cykellampa och jag fick en timmes månskenscykling att skriva upp i träningsdagboken.

Onsdagen var galen. Träning 06.30 är inget för mig. Det blev stress och stående bord (fick alltså stå och äta frukosten på ca 2min för att hinna till tåget). Tåget till Helsingfors var försenat och jag fick stå ute, sommarklädd (vet, eget fel) i knappa 2 plusgrader och frysa ihjäl i 35min innan tåget slutligen kom. Tågresan var nog den skönaste stunden på hela finlandsvistelsen. 4½h och en bra bok, helt fantastiskt.

Väl framme i Helsingfors skulle jag, släpandes på en 20kg väska, leta upp friidrottsförbundet för att ta emot ett pris (som jag egentligen skulle få först i november, men då har jag inte möjlighet att närvara). Ett fint, inramat ”Vuoden Kestävyysjuoksija”-diplom (årets uthållighetslöpare) och en låda med bestick (perfekt så här i flyttider). Det blev ingen mäktig tillställning men en minilunch med självaste Kemppainen som gick ut på att jag försökte minnas hur man pratade finska och han försökte undvika pinsam tystnad. (Sverige är inte alls bra för mina finskakunskaper). Men det var rätt trevligt faktiskt. Därefter var det bara att bege sig direkt till Yle och studiohuset (med en väska som då vägde 23kg). 

Hos Yle fick jag ett eget omklädningsrum (det kallas väl loge men jag är inte typen som får en egen loge så jag är inte van vid det ordet ännu) med en guldstjärna på dörren och mitt namn brevid. Jag hann knappt sätta mig ner innan det knackade på dörren och det var dags för sminkning och hårfixning. Det var första gången jag blev sminkad (av min syster då jag var 11 år räknas inte) och jag hann börja fundera på att skaffa en personlig sminkör. Sen skulle det testas ljud och ljus och så lite information om hur allt skulle gå till under kvällen. Jag var alltså gäst i en talkshow tillsammans med en finsk före detta finansminister och Veronica Maggio, slå den mixen om ni kan! Det gick fint (och kommer på tv ikväll http://svenska.yle.fi/program/bettina, och ja, ni kan till och med live-chatta med mig efteråt). En intensiv dag var slut och jag hoppade i taxin ”hem” till Yels gästlägenhet. 

Gästlägenheten var stor, typ 100kvm (vilt uppskattat) och innehöll ett sovrum med glasvägg ut till korridoren, en gigantisk bastu, femtielva duschar och ett trevligt samlingsrum. Men inga fönster. För en paranoid, mörkrädd människa som mig var det inte idealiskt (finns typ inget idealiskt för en sån människa) så jag låste in mig på rummet och höll mig där. På natten blev det varmt och jag höll på att dö av törst men jag vågade inte lämna rummet (nej, har uppenbarligen inte blivit vuxen ännu) så jag drack varm persikoyoghurt istället. Ett litet antiklimax faktiskt. På morgonen då jag vaknade hade jag ännu vatten kvar i min flaska, jag hade tydligen sparat lite för nödsituationer. Jag är en otroligt märklig människa ibland. 

Torsdagen började med att släpa ner över 25kg packning från femte våningen i en smal trappa. Klockan 06.50 på morgonen (freaking 05.50 svensk tid, tänk på det ni). Men väl framme vid Yle (andra sidan Helsingfors den här gången) blev jag sminkad ännu en gång och fick frukost och livet var trevligt igen. Hann faktiskt börja fundera på att bli heltidskändis, det där med att bli omhändertagen så där är rätt trevligt. Den tv-sändningen gick bra och kan ses här: http://arenan.yle.fi/tv/2030103 (efter 11min).

Direkt efter tv-sändningen hoppade jag i nästa taxi, som körde fel (men sånt är livet) och det var dags att gästa radio x3m. Det var lika kul som alltid men intervjun får ni inte höra, såvida ni inte lyckas hitta den själv. Jag retades lite med sverigesvenskan och vill inte få ett helt land mot mig så vi skippar det helt enkelt. Jag tycker om er ändå. 

Efter att ha träffat lite bekanta så var det bara att bege sig till flygplatsen och femtioelva timmar senare var jag hemma igen. Kände mig märkligt pigg tills jag la huvudet på kudden. Jag var Sandra igen. Skönt.

Tur att inte alla veckor ser ut sådär, att kombinera såna där dagar med träning funkar, men det känns som att träningen blir lidande. Dygnsrytmen blir inte riktigt som man vill.

Men idrott kräver mera tid än man tror. Idrott är så mycket mera än bara träning. 

Och med de orden avslutar jag inlägget och gör mig mentalt redo för en mindre trevlig nålbehandling hos världens bästa naprapat. 

Ha en fin fortsättning på hösten!

Sandra

Här kommer mitt utlovade blogginlägg. Det var kanske lite antiklimax att skriva då jag inte ens vann (tur att jag inte tränat kransbärning i onödan). Dessutom tänkte jag så himla tråkigt under gårdagens lopp. Bara en massa löpning. Men här är tankarna ändå. Kanske lite omkastade, men det kanske ni förlåter mig för.

INFÖR:

1 månad innan: wohoo, bara en månad kvar till Lidingöloppet, blir så jäkla kul! Orkar inte vänta!

2 veckor innan: hmm, jag är verkligen inte tränad för långlopp. Det kommer att bli jävligt rakt igenom. Det kommer inte att bli ett dugg roligt. Bara tungt.

Kvällen innan: jag ska alltså springa i morgon?! Jaha. Okej. Förberedd? Knappast. Men jag bara kör. Inget värre än så. Hoppas det blir en krans igen. Blir säkert trevligt.

Morgonen innan: Jeeeee, om några timmar är det över. Så underbart.

En timme innan start: Hmm. Jag borde ha varit framme vid Lidingövallen för minst en timme sedan. Vi har flera km kvar. Jag sitter fast i en bilkö. Jag kommer aldrig, aldrig att hinna i tid till starten. Inte alls bra.

En halvtimme innan start: Jag hann! Trött. Sliten. Stressad. Går på högvarv. Mår halvtaskig. Skiter i uppvärmningen. Måste lugna ner kroppen om det ska bli till något. Hej hej allihop, kul att ses.

UNDER:

Starten: Nuuuu kör vi! Hmm. Går det alltid så här långsamt i början? Det brukar ju vara lätt att ta sig fram. Vad är det här? Varför är det minst 10 tjejer före mig? Måste. Öka. Nu.

29km kvar: Så där ja, att springa förbi alla på utsidan var smart. Är jag i ledning nu? Det måste jag väl vara? Säkrast att öka lite till.

28km kvar: Men hallå! Publiken! Ni ska ju ropa ”heja första tjejen”. Är jag inte först? Jag springer ju skitsnabbt! Fasiken. Måste öka.

27km kvar: Ska jag vara trött nu? Efter 3km. Känns ologiskt. Nåja, jag har väl inte kommit in i loppet ännu. Det känns nog lugnare snart.

26km kvar: Sådär ja, dagens första ”heja första tjejen” – check! Nu är det lugnt. Men jäklar ändå, så här trött ska man inte vara i det här skedet av loppet. Meen det är lugnt, de kommande 20km är ändå bara en lätt transportsträcka fram till Abborrbacken. Inga problem. Heh.

25km kvar: Dags att kolla första mellantid. Får absolut inte vara under 19min. 18.37. Inte ok. Inte alls ok. Måste dra ner på tempot. Och käka lite glukos.

24km kvar: Den här smärtan i ryggen kan inte vara ok. Jag får bryta snart. Det här gör för ont. Utförsbackarna är för branta. Måste ha en pulka.

23km kvar: Ta ett djupt andetag nu Sandra för snart börjar de skrika. Okej, nu börjas det. Paniiiiik. Hjälp, lugna ner er. Jag är snäll. Slå inte, bit inte, skrik inte.

22km kvar: Tack för stödet publiken. Minns puls ligger ännu över 250. Men jag förstår att ni menade väl. Det uppskattar jag. Puss puss på er.

21km kvar: Vätska. Wohoo. Och finska flaggor. Och folk jag känner. Jee.

20km kvar: Mellantid nummer två. Absolut inte under 38min, då är det kört. 37.51. Det är väl inte under 38? Väl? Nejnej, oh så bra. Skit också. Måste ta det lugnare. Dags för mera glukos.

19km kvar: Inga backar. Oh så skönt. Fast så ska jag inte tycka. Jag ska säga då jag kom i mål att backarna gick bra men längden på sträckan var lite too much. Men nu kommer det ju att bli tvärtom. Jag är sjukt konstig.

18km kvar: Moahaha, här höll jag på att dö ifjol och ville bryta. Det här går ju skitlätt, vad dålig jag var ifjol. Det här är ju totally ingenting. Håller jag på att tappa strumpan förresten?

17km kvar: Vänta nu, är det lätt för att jag springer skitsakta? Hur sakta springer jag? Killarna håller ju samma tempo som mig? Kanske ska öka lite till ändå. Det går ju ändå jäkligt lätt.

16km kvar: Ett. Två. Pang! En vägg. Vad hände? På två sekunder gick jag från pigg till död. Glukos. Nu.

15km kvar: 57 minuter. Skönt, kan slöa andra halvan och ändå få en bra tid! Nu känns det bra och jäkligt kontrollerat. Det här tar jag lätt. Strumpan sitter väl kvar? Orkar inte kolla.

14km kvar: Ska det vara så här lätt? Borde jag springa snabbare? Fast det här tempot är rätt skönt. De andra är säkert jäääääättelångt efter. Ingen kan vara så dum att de öppnar under 38min första milen. Man väggar bara av sånt.

13km kvar: Här var det backar, tjoho tjoho. Hade för mig att det bara var en jobbig backe här. Inte tolv. Tungt? Hmm. Lite! Värt det? Oh ja, kransen kransen kransen. Här kommer jag.

12km kvar: Dags att ställa in hjärnan på lite Grönstabacke. Den kommer att gå bra. Och sen är det bara att orka 5km och sen typ 5km till. Det blir så bra så bra. Varför är backarna så lätta? Jag måste börja ångesta snart, annars är något fel. Jag är verkligen inte i form för såna här lopp. Förstår du det, kroppen?

11km kvar: Vad händer? Lidingöloppet ska ju vara två timmar plåga. Det här går för lätt. Jag startade för ca 5min sen och har redan sprungit 19km. Så jäkla galet.

10km kvar: hej hej publiken och Grönstabacken. Låter som att jag leder klart. Trevligt trevligt. Ska bara ta mig upp så kan jag vila sen.

9km kvar: jee vätska. Usch. Äckligt. Grejar inte sportdryck. Usch usch. Nu kör jag lätt så jag är pigg på slutet.

8km kvar: Yes, en ny gps-kille. Jag älskar gps-killar. De är så himla roliga. Alltså liksom bara för att de finns. Fast fjolårskillen var bättre, han var mera som en betjänt. Eller assistent. Nåja. Häftigt att få ha en egen gps-kille i alla fall.

7km kvar: Sju fjuttiga kilometrar. Som ett superkort distanspass. Ska det verkligen vara så här lätt? Borde jag öka? NEJ Sandra, inte förivra dig som ifjol. Eller nångång. Vatten. Jee, jee. Hur sjutton dricker man vatten? Skit också, jag glömde ju att köra muggträning tidigare i veckan. Vatten över hela mig, men fortfarande törstig.

6km kvar: nu närmar jag mig död.. abborbacken! Hoppas jag klarar det. Glukosladda nu och börja fokusera. Men vad sjutton? Finns det alltid en sån här jobbig förbacke innan abborbacken? Så jäkla taskigt.

5km kvar: I DID IT! Jag sprang hela branta partiet. Helt otroligt. Jag är bäst. Nu är det bara en ynka backe kvar. Jag gör det igen. Så jäkla underbart.

4km kvar: alltså jag springer ju faktiskt med nya skor. Borde det inte göra mera ont nånstans? Hallå? Vad är det här. Kroppen, du ska inte hålla för sånt här!

3km kvar: Va? Vad säger du, mannen? En tjej bakom mig? Kan inte stämma! Skit också, det är ju sant. Varför kom jag på att jag skulle ta det lugnare där tidigare? Ta det lugnt i en tävling!? Så jäkla klantigt. Jag orkar inte börja tävla nu. Okej, nu kör jag. Öka öka. Oj så lätt det går. Varifrån kom de här krafterna?

2km kvar: Men hallåå! Varifrån kom de där krafterna? Jag har inte det där tempot längre. Helsike. Hon kanske väggar. Hur sjutton man nu sen väggar med sådär lätta steg. Jaha jaha. Hejdå kransen. Hejdå hela jäkla tävlingen. Nåja, kan lika bra jogga i mål. Varför ens plåga mig längre. Oj, hej Karins backe. Du är ju lätt. Eller så inte. Tänker. Inte. Gå.

1km kvar: Pigg igen. Var är tjejen? Orkar inte jaga. Borde få ett diplom för att jag inte gick ett enda steg. Så duktig jag är, ja-adå. Snart blir det väl utför. Orkar inte springa i mål. Årets antiklimax.

500m kvar: men sluta heja och hålla på. Jag var dålig. Låt mig va. Ja ja, jag vet att ni är snälla men ser ni inte att jag surar.

I mål: Hoppsan. Trött i benen. Så konstigt. Intervjuer. Givetvis! Alltså jag? Vad jag heter? Jo jo, jag heter! Jag är bara besviken. Inget annat. Bara besviken. Ont? Nej nej, bara överallt.

EFTER:

I själva verket känns det ok. Mina mål att vinna och att springa snabbare än i fjol men med mindre ansträngning är ju väldigt trevliga. Men jag är mycket medveten om att jag inte är tränad för det här. Med en halv träningssäsong + en bansäsong i benen + endast ett långpass sedan maj + att jag mitt i viloperioden. Det ska inte gå. Jag var inte i skick för detta. Men jag hoppades att det skulle räcka ändå. Att jag skulle ha lite grundkondition lagrad ända från 2009 och kunna kombinera det med en bra backteknik. Jag kan vinna på att det är för lite motstånd, men med motstånd går det inte. Jag sprang ca 50 s snabbare än ifjol, med mindre ansträning och det är ju bra. Men då målet var seger så kan jag inte vara nöjd.

Men jag är tillbaka nästa år. Med en hel träningsäsong i kroppen går det troligen bättre, men de riktigt bra tiderna kommer först om många år då jag slutat min bankarriär och verkligen kan träna inför såna här lopp.

Så jag vill avsluta med att säga grattis till Therese, bra jobbat och smart sprunget! Och grattis Annelie till tredje platsen och ett ordentligt pers på sträckan i år igen. Jag trodde damklassen skulle ha ett ”mellanår” i år men istället var det riktigt hög klass och många tjejer sprang under 2.15. Riktigt kul! Grattis också till Patrik som gjorde ett imponerande pers och sprang i mål på en sjunde placering i herrklasssen.

Ett stort tack till publiken och ert fantastiska, men lite läskiga skrikande och fina stöd, ett tack till Magnus för langningen, till Charlotte för uppmuntran och stöd, till GPS-killen för att du fanns, till hela Lidingöloppet för ett, som vanligt, otroligt lyckat arrangemang. Och sist men inte minst, ett stort tack till världens bästa Jessica Lindén, för att jag hann i tid till starten, för all hjälp, för maten, intervjuerna, tröjan och ditt leende, trots att jag inte vann. Det värmer.

Nya tag nästa år!

Sandra

Det negativa: jag har tränat för att springa snabbt på bana. 3km. Med hinder. På lördag ska jag springa 30km i terräng. Kämpa kroppen. 

Min bansäsong slutade efter Finnkampen och samtidigt började min viloperiod. För min del innebär det att jag kapar bort mera än hälften av min träningsmängd och kör bara fem pass per vecka. 

Trots att jag är mitt i min viloperiod så har jag ändå hunnit förbereda mig lite inför loppet. Här är en lista på förberedelser. Don’t try this at home. 

1. Backar. I mitten av augusti sprang jag sista milen ute på Lidingö, i lätt tempo, för att minnas hur den såg ut. Jag, Sandra ”backälskaren” Eriksson blev förskräckt. Jag lugnade ner mig fyra veckor senare då jag insåg att backar faktiskt är lättare om man springer snabbt.

Backar under kontroll – Check!

2. Nya skor. Jo, jag vet, att springa i nya skor ifjol var ingen höjdare. Men jag hade faktiskt sprungit ett 16km terränglopp med dem helgen innan, nästan helt utan problem. I efterhand tror jag inte att skorna var det enda problemet, om jag bara hade förstått hur lätt jag borde ha tränat veckan efter så hade det kanske inte blivit något problem. För det var faktiskt först fyra-fem dagar efteråt som vristen gav upp. 

Jag köpte ett par nya skor förra veckan. Jag tyckte väldigt bra om dem men kände att de hade betydligt mindre dämpning än jag är van vid och igår bestämde jag mig för att inte ta risken att springa Lidingöloppet med dem. Så jag köpte nya skor. 

Idag ska jag springa första passet med mina nya skor. Totalt får jag ihop 3 pass med dem. MEN det är exakt samma sko som jag sprungit med det senaste halvåret så jag vet att foten klarar av den. Ville inte använda mitt gamla par eftersom a) sulan är sliten och greppar uselt b) det är stora hål på stortårna och grus i skorna är förrädiskt. Men om de nya skorna av någon anledning skulle kännas dåliga nu innan så tejpar jag de gamla och kör i dem. Oroa er inte.

Löpskor under kontroll – Check!

3. Långpass. Förra veckan sprang jag 25km lätt distans. Det tog drygt 1h och 58min. Det var helvetiskt och mina ben grät. Det var mitt längsta pass sedan Lidingöloppet ifjol. Och mitt första pass över 2 mil sedan… maj? Början av juni? Nåt sånt. Kör inte långpass under bansäsongen. Och att ge sig in på ett Lidingölopp utan långpass kan ju låta idiotiskt. Men jag hade inga fler långpass ifjol eller året innan heller så det blir nog bra ändå. Grundkonditionen är inte så illa.

Konditionen under kontroll – Check!

4. Nagellack. Ifjol efter Lidingöloppet så fanns det en rubrik publicerad någonstans som lät såhär ”Sandras naglar helgens snackis”. Och visst var naglarna fina ifjol. Finska flaggor, olika nyanser av rosa och en massa info om mitt lopp. Hur överträffar man det? För det måste ju överträffas. Har funderat i flera månader men har bara planerat 5 naglar ännu. Men om jag målar resten rosa så kanske det duger?

Naglar under kontroll – Check!

5. Kransbärning. I fjol tränade jag stenhårt på kransbärning och visst gav det resultat. Mitt livs första segerkrans var svintung och axlarna har inte återhämtat sig helt ännu. I år har jag inte tränat på kransbärning vilket kan tyckas ganska klantigt av mig. Men jag fick faktiskt en liten krans i Norrköping tidigare i sommar så jag tror att jag har den rätta bärningstaktiken på plats. Man vill ju inte vara kransövertränad heller. Dessutom storhandlade jag på Ica i söndags och träningsvärken i axlarna dan efter (hade trots allt burit kassarna 200m) tyder på att mina axelmuskler hade växt rejält.

Axelstyrka under kontroll – Check!

6. Näring. I fjol sa jag att jag skulle vinna loppet och la en massa press på mig själv. Jag blev så nervös att jag inte kunde äta. Jag var hungrig vid starten. Jag är inte heller van vid att dricka under lopp och började dricka för sent. Utan dendär glukostabletten hade nog sista milen tagit en kvart längre. 

I år har jag också sagt att jag ska vinna men det är för att jag måste. Man vill ju aldrig ha en sämre placering än året innan. Så i år orkar jag inte vara nervös. Jag kommer att käka bra innan och under makaronkampen (även känt som pastapartyt) på Grönsta kvällen innan. Dessutom har jag övat på att dricka och käka under ett par pass de senaste veckorna och kommer att ha langning längs banan och en ficka full av glukostabletter. Perfekt.

Energin under kontroll – Check!

7. Terränglöpning. Springa mycket i backar, säger dom. Jaha, säger jag. Att börja köra en massa terräng de två veckorna innan tävlingen känns inte som en superbra idé. Man vill ju helst vara fräsch då man springer också. Men jag sprang ju faktiskt ett terränglopp som gick galet bra i maj. Och ett bra backigt landsvägslopp i augusti. Plus tre pass ute på Lidingö. Plus några pass i Nackareservatet. Plus ett par promenader upp på Hammarbybacken. Plus att jag brukar vara bra i backar i normala fall. Så ja.. jag har tydligen kört lite backar ändå. 

Backar totally under kontroll – Check!

8. Hälsa. Ifjol sprang jag inte alls de fyra månaderna efter LL. Året innan tog det bara två månader innan jag var i löpskick. Nästa år har jag ett EM där jag har tänkt göra en jäkligt bra resultat. Resultat som kräver en hel träningssäsong. Med andra ord, känner jag smärta under loppet som antingen a) beror på annat än trötthet b) blir värre och värre under loppet c) gör att jag inte kan springa normalt så bryter jag. Viljan får inte som den vill då. Jag bryter. Så jo, hej hej mina konkurrenter, om ni sparkar mig i knät eller så, så har ni ännu lättare att vinna!

Hälsoreglerna under kontroll – Check!

9. Motstånd. Ingen Ulrika Flodin (kom igen Ulrika, du är bra på att plåga mig, du hinner anmäla dig ännu!). Ingen Johanna Bäcklund (fjolårstvåan, var håller hon hus?). Ingen Johanna Bohlin, Lena Gavelin, Anna Rahm eller Malin Ewerlöf-Krepp heller för den delen. Var är ni? Jag säger inte att startfältet i år är dåligt, absolut inte. Där finns fjolårstrean och -fyran, Annelie Johansson och Evelin Talts. De kan göra vad som helst. Och någon kan alltid komma och överraska. Man vet aldrig. Men jag tror att min taktik ska räcka ganska långt.

Motstånd under kontroll – Check!

10. Taktik. Jag må vara en ärlig människa. Men så dum är jag faktiskt inte att jag skriver ut min taktik på bloggen några dagar innan loppet. Men jag har en taktik. En plan som känns riktigt bra. En plan som ska ta mig till seger och en tid snabbare än i fjol. Om allt går vägen vill säga. Den delen av min plan som jag kan avslöja är att jag har tänkt springa snabbare än i fjol men med mindre ansträngning. Låter otroligt behagligt.

Taktik under kontroll – Check!

11. Bloggen. I fjol skrev jag ett omtyckt blogginlägg efter loppet då jag berättade hur det kändes, kilometer för kilometer. I år kommer jag givetvis att göra likadant. Men i år blir det knappast lika roligt. Ska skriva små kort med roliga ämnen på som jag ska ta fram och tänka på under loppet och blogga om sen. Fast nu ljög jag nog. Men ändå. Det blir nog en bra blogg i år också. (fjolårets inlägg är inlägg nr 2 i denna blogg (tror jag) ifall ni är nyfikna. 

Tankarna under kontroll – Check!

12. Äventyr. Lidingöloppet förknippas med äventyr för mig. Traditionen brukar se ut som så att jag är reseledare och packar ner Ville, Jimmy och Sandra (en annan Sandra) (hälften av dem brukar vara sjuka och dnf:a) åker tåg fem timmar, åker båt över natten många timmar, kommer till stora stygga Stockholm okristiligt tidigt, somnar i receptionen på hostellet på fridhemsplan. Shoppar hela fredan och avslutar med löpning och pastaparty. Osv osv osv. I år bor jag plötsligt i Stockholm. Hur äventyrligt är det? Mina kompisar kommer inte ens hit i år. Vet inte ens om jag kan springa utan att åka båt innan. 

Äventyr inte alls under kontroll – Check! (kan dock hända att jag och kroppen är piggare utan äventyrande innan loppet)

13. Kärlek. I fjol träffade jag en kille mitt under Lidingöloppet. Han stod och hejade. Sen fick jag en kram då jag kom i mål. Jag hade aldrig sett honom förr (bara varit irriterad på honom på twitter). På kvällen träffades vi och nu för tiden bor vi i samma lägenhet. Det var liksom en trevlig bonus på fjolårsloppet. Vad månne det blir för bonus i år? Jag kan ju inte träffa flera killar. Nåväl, han jag har kanske kan ge mig en kram efter målgång igen. Helt klart bättre än inget. 

Hajskylten jag skrattade ihjäl mig åt den första tröttna, fnittriga och roliga kvällen.

Bonus under kontroll – Check!

14. Planering. Jag brukar göra kompendium på tio sidor innan Lidingöloppet (ja, på riktigt) med alla möjliga listor om allt man måste tänka på. I år behöver jag inte tänka lika mycket men ikväll ska jag skriva listor och jag ser väldigt mycket fram emot det.

Planering lätt under kontroll – Check!

15. Feelis. Ordet feelis finns ju inte sverigespråket så det är lite jobbigt. Men ni vet vad feeling betyder antar jag. På finlandssvenska pratar vi mycket om feelis (uttalas fiiilis). Ni fattar? ”Jag har bra feelis inför helgen” (jag har en bra känsla inför helgen). Och det har jag. Bra feelis. Allt runt omkring loppet är så trevligt. Människorna, mässan, makaronerna mpubliken, mnaturen, målgången mosv. Ursäkta min bokstavshumor.

Mfeelisen under kontroll – Check!

Det räcker så här va!?

Så hur känns det då?

Vi låter kläderna till tjejen med tidernas sämsta humor svara på den frågan:

Det märkliga är att jag faktiskt känner mig helt lugn. 

Sandra

Ps. Det positiva: uppladdningen är åtminstone bättre än ifjol.

Det är så många människor jag vill tacka. Så många som hjälpt mig igenom det senaste året. Så många att det kräver ett eget inlägg! 

Mitt första tack går till Guy Storbacka, världens bästa tränare. Det är inte alltid så lätt för en tränare då adepten är sjuk eller skadad och han inte riktigt kan hjälpa till. Det är inte helt lätt för en tränare heller då adepten flyttar utomlands och han inte kan se hur träningarna ser ut. Men vi har haft telefonkontakt hela tiden och han har varit med under tävlingsäsongen. Vårt samarbete funkar utmärkt och Guy vet verkligen hur jag fungerar som idrottare samtidigt som han också kan se mig som människa! Vi har nu samarbetat i 8½ år och jag ser ingen anledning till att ändra på saken.

Nästa stora tack går till Magnus och till familjen. Till Magnus, min underbara sambo, som står ut med mig varje dag (eller så kanske han låtsas, hur som helst så gör han det bra). Som orkar med mina humörsväningar och mitt deppande under tiden jag var skadad. Som tycker om mig för att jag är den människa jag är och inte för att jag springer snabbt. Men det tycker han också om. Åtminstone så länge han vet att han är snabbare än mig på sprintsträckorna.

Samma sak är det med familjen. De står kanske inte alltid ut med mig, men de försöker åtminstone. De hejar och de vill alltid mitt bästa, men de skulle tycka lika mycket om mig även om jag bestämde mig för att sluta springa. Tack till mamma och pappa för att ni är mamma och pappa. Tack till Heidi och Zenitha som orkar heja och bry sig trots att de själva dragits med skadeproblem under en längre tid nu. Tack till Tony för alla grattiskramar och tack till Conny för att du är världens bästa lillebror. Och tack till släkten som alltid hänger med i vad jag gör och som bryr sig, även om de kanske inte annars alltid är så idrottsintresserade. 

Tack till Tom Andtbacka, som står ut med mina telefonsamtal då jag har problem. Som alltid är villig att hjälpa till. Tack till Christoph Treier som alltid kommer med smarta ord då den mentala biten hamnar i en svacka.

Tack till Ellen, min fina fina vän, som alltid gör mig så glad. Tack till sektynmänniskorna för att ni är bäst. Och förlåt för att vi bara pratar spikskor och kilometerhastigheter hela tiden. Tack till alla andra vänner och bekanta som tagit sig tid att slänga över ett fint meddelande då och då, det värmer! Tack till Patrik som hjälpt mig med saker jag inte fattat i Sverige, och som har varit ett fantastiskt löpsällskap och visat nya vägar!

Tack till massören Glenn. Att besöka Glenn är bäst, både för att massage är guds gåva till mänskligheten men också för att Glenns humor är fantastisk. Det är inte alltid man ligger och skrattar på massagebänken. Tack till Björn Sverre på access rehab. Jag hatar verkligen de där nålarna men vem vet, utan dem hade jag kanske haft foten i oskick ännu. Tack till Sirpa på Running Sweden som har hälpt mig att hitta mina inre magmuskler och som inte skrattat åt mig trots att jag säkert är den fysiskt svagaste idrottare hon nångång samarbetat med. Tack till landslagsläkaren Timo Kuusisto som hjäpt mig med alla sjukdomsproblem, smidigare än så blir det inte. Tack också till övriga läkare som hjälpt mig, lite här och var i Norden. 

Tack till sponsorerna; Andelsbanken och Polar. Ni gör allting lite enklare!

Tack till IFN, ÖID, SFI, SUL och OK för allt stöd, ni gör min satsning möjlig. 

Tack till alla ni människor som tar er tid och hör av er, både då det går bra och då det inte går så bra. Tack till er som suttit i publiken och hejat i sommar. Och tack till er som hejat framför tv:n också. 

Många har sagt ”nämen du får säkert så många meddelanden att jag inte vet om jag ska våga skriva längre, jag börjar känna mig jobbig”. Ni är inte jobbiga. Det spelar ingen roll om jag får fem eller femhundra meddelanden, varje litet ord gör mig glad. Tack för att ni bryr er och förhoppningsvis kan jag ge er lite glädje också.

Med så här många fantastiska människor runt omkring sig är allt möjligt. 

STORT TACK TILL ER ALLIHOPA! 

Och förstås tack till Runners för att jag får skriva mina konstiga tankar här.

Sandra

Och tack till benen och hela kroppen, som står ut med mig och min hjärna. 

För det första, tusen tack för era gratulationer efter helgens lopp. Det värmer!

För det andra, helgens lopp. Ganska enkelt att beskriva. Mentalt jobbigt men väldigt kontrollerat. Det är alltid mentalt jobbigt då någon ligger i rygg men löpningen var väldigt bekväm och kontrollerad. Kunde till och med spara mig inför slutspurten och kände att det ännu hade funnits mera att ge vid behov. Men det finska rekordet som jag jagat i fyra år är nu äntligen mitt. Fantastiska Johanna Lehtinen som hade det förra rekordet var väldigt glad över det också. Rekord är till för att slås! Och även om inte ens söndagens lopp var ett perfekt lopp så var det ändå ett bra sätt att avsluta säsongen på. Kan jag springa 9.38 en skitsäsong så blir det kul att se vad jag kan göra om jag får vara hel och frisk den kommande träningssäsongen.

Jag satt just och funderade över säsongen och funderade på vad jag har gjort för bra i sommar och hittade ändå en hel del godbitar (som för övrigt är ett obehagligt ord):

– Terräng-FM, 6km, i Vanda i maj vann jag med ca 1min i ett väldigt lätt lopp, formen var på topp.

– 3000m i Norge i ösregn, kyla och storm i slutet av maj kändes jäkligt bra och det blev nytt utomhuspers på 9.04 (innepers: 8.59)

Sen gick hela juni uselt p.g.a. mycoplasman eller vad det nu sen var. 

– 1500m i slutet av juni på 4.16 var ändå pb med 1s och första 1500-loppet på flera år. Med tanke på mitt löpskick då och att jag sprang sista 700m helt ensam så var det helt godkänt.

– 3000m i mitten av juli på 9.03. Loppet kändes inte så bra och jag åt ännu mediciner som gjorde att kroppen inte kändes helt hundra.

– 3000m hinder på FM i slutet av juli blev en kontrollerad seger och första gången sedan loppen i maj kändes kroppen riktigt bra. Jag var pigg i benen och sparade på krafterna i mitten av loppet. Pb på 9.43.

– 5000m i början av augusti på 16.01. Tiden är inget jag är nöjd med då jag siktade på att springa under 15.40 men med noll motstånd och extrem värme så var det godkänt. Jag sprang mest för att ta mig i mål.

– 3000m hinder i sutet av augusti på 9.40. Hade två hårda pass + naprapatbesök + hård massage + hemresa från Sverige + mormors begravning under de 6 dagarna innan loppet och det blev bara för mycket. Kroppen var helt död och jag kan inte förstå hur jag kunde springa på 9.40. 

– 3000m hinder nu på Finnkampen. Bra form, pigga ben och kontrollerat lopp. 9.38.

Så jag har fått ihop 7 personbästan i sommar, dock inte en enda tid jag är nöjd med (även om jag givetvis är glad över att äntligen inneha finska rekordet och över några segrar) Men någonstans måste man nog börja. Och ja, jag har sagt det tusen gånger men säger det igen, med tanke på hur träningssäsongen 2012-2013 såg ut så är det fullkomligt galet att jag har kunnat springa som jag har gjort. 

Jag är verkligen redo att ändra saker i mitt idrottsliv nu. Blir väldigt motiverad av att tänka på vilka tider som är realistiska att springa på inkommande säsong om allt går vägen. 

Det senaste idrottsåret, från september 2012 fram tills nu, har varit det absolut tyngsta hittills i min karriär, såväl mentalt som fysiskt. Mellan alla skadeproblem och sjukdagar så har jag ändå byggt upp en mental styrka och en större vilja än jag någonsin haft förr. Det är värt att kämpa sig igenom varenda liten motgång, varenda jobbigt träningspass. Det är värt alla skitkommentarer och det är värt alla misslyckanden, man lär sig av sina misstag. Det är värt alla prioriteringar och det är värt att lämna bort ett normalt liv för idrotten. För det ger så otroligt mycket, på alla sätt och vis. Och den senaste säsongen har gett mig mera än någonsin. Det är svårt att säga exakt vad jag tar med mig från det senaste året, men jag har fått så många aha-upplevelser, blivit en så mycket smartare och starkare idrottare och blivit så otroligt många erfarenheter rikare. För att inte tala om alla fantastiska människor man träffat och lärt känna!

Nu är det dags för viloperiod, och det erkänner jag, att det är otroligt svårt att vila. Jag känner mig obekväm med det då jag är så motiverad att börja träna hårt igen. Men samtidigt behövs vilan. För kroppen och för huvudet. Efter Lidingöloppet 28 september är det dags att stänga träningsdagboken för 2013 och öppna en ny (och ja, jag kommer till och med att byta format på kommande års träningsdagbok (efter mååånga år med likadana små häften). Allt är nytt). 

Den 1 Oktober 2013 börjar den spännande, lärorika, jobbiga och fantastiska träningssäsongen inför säsong 2014. Och det är mycket möjligt att jag då äntligen, efter fyra halvdåliga säsonger, verkligen får till det! 

Jag vill avsluta med att säga tack. Men det ska få ett helt eget inlägg!

Sandra

Jag har kollat igenom mina senaste blogginlägg och de verkar ju inte alls speciellt muntra. Detta är ju lite trist, speciellt i och med att jag egentligen känner mig ganska munter. Men jag fungerar väl som en alltför stor del av mänskligheten. Man glömmer att skriva om det som är bra och påpekar bara det som borde förbättras. Jag om någon borde skärpa mig med det. 

Men det är lite väl mycket på gång nu. En säsong som ska avslutas, helst med resultat jag själv kan vara nöjd med. Säsongen ska utvärderas och gås igenom. Nästa säsong ska planeras och målen läggas. Jag ska tömma min lägenhet här och försöka packa ner hela mitt flyttlass i en väska och komma tillbaka till Sverige. Vi ska försöka hitta en ny lägenhet som man faktiskt ryms två personer i och flytta dit. Jag ska ha min övergångsperiod och övertyga min kropp om att den måste vila. Jag ska börja på med mina kurser och komma igång med lite tränarjobb. Inför kommande säsong ska det diskuteras med förbund och olympiakomittén och fyllas i blanketter och planeras. Ett stödteam inför nästa år ska fixas och sponsorer och den ekonomiska biten ska vara väl planerad. 

September och oktober är inte så tysta och lugna som man skulle kunna tro, då säsongen är över och allt. Det är mycket på gång hela tiden. Men samtidigt är september och oktober utan tvekan de roligaste träningsmånaderna! 

Jag har mycket framför mig. Mycket roligt.

Tyvärr får nog bloggen bli lite lidande framöver. Ni får titta på mig live på Finnkampen nästa helg istället! Kom ihåg vilket land vi håller på (FINLAND!)

I övrigt så tycker jag att ni ska klicka runt på de andra bloggarna, de är trevliga, underhållande och fulla av spännande bilder. Mina personliga favoriter är Ulrika och Anders F, men det betyder inte att de andra är sämre. Läs, läs, läs!

Och jo, ifall det blir en lång bloggpaus (med mitt tålamod kanske den bara bli en vecka, vem vet) så oroa er inte, det kommer ett Lidingöloppsinlägg i år igen! 

Ta hand om er tills vidare! 

Och tack för alla fina kommentarer jag fått den senaste tiden, ni är bäst! 

Sandra

Efter söndagens lopp gjorde jag en intervju. Där framhöll jag att sjukdomar och skador sällan bara är otur utan att det oftast finns bakomliggande orsaker. Man kanske hade kunnat göra något annorlunda för att förbättra sitt immunförsvar eller träna mera skadeförebyggande osv. Precis som jag skrev i mitt förra inlägg. Jag sa också att jag inte har gjort det tillräckligt bra och att det är mitt fel att de senaste säsongerna har sett ut som de har gjort. För oavsett om jag har gjort fel rakt igenom eller om jag har bara har haft otur och varit för nära sjuka människor så kan jag knappast skylla på någon annan än mig själv. Ingen annan har skadat mig eller slängt körtelfeber på mig. Det är jag som äger min idrottande kropp och det är jag som bestämmer över den. Så enkelt är det. Jag nämnde också att det känns som att jag aldrig har satsat på min idrott, men jag var uppenbarligen inte tillräckligt tydlig med att berätta att det är väldigt svårt att satsa för fullt då man knappt hinner börja på innan en skada/sjukdom dyker upp.

Lite trist var det att öppna tidningen nästa dag och läsa att jag slarvar hela tiden, att jag inte bryr mig eller tar min idrott på allvar. De fick det nästan att låta som att jag har blivit sjuk med flit och att jag har skadat mig för att jag har glömt att träna. Jag lät som tidernas mest oseriösa idrottare. Det var mina ord som använts, men betonade på ett nytt sätt.

Senast en halv vecka innan stod det i samma tidning att förbundet påstått att jag var den enda finska friidrottare som misslyckades i VM. Jag uppnådde visserligen inte mitt mål att ta mig till final, men jag gjordet ett väldigt lyckat lopp. 

Men nu går alltså människorna omkring här och tror att jag har sagt att jag inte bryr mig. 

Förbannade media. Kan inte idrott bara få vara träning och tävling? 

Men så här är det och man lär sig hela tiden. Det är också därför jag vill blogga. För att ha chansen att beskriva sanningen. 

Det är en sak som jag definitivt har lärt mig i sommar. Hur det är att vara elitidrottare. Att direkt man börjar synas i media så är man inte längre än människa. Då är man allmän egendom utan känslor och alla har rätt att säga vad som helst om personen i fråga och åt personen i fråga. Jag vet att det funkar så men jag har svårt att acceptera det.

Det är klart att man ska kunna ta kritik. Och givetvis har alla rätt till en åsikt. Men de som skriver har oftast en klar inställning och då spelar det ingen roll vad det handlar om, de har bestämt sig för vad de tycker och letar fel tills de blir helt hysteriska.

Problemet är inte innehållet i kommentarer som flyger till höger om vänster om idrottares utseende, inställning, utförande, tankesätt osv. Problemet är att det finns så många respektlösa människor som tror sig veta mera än alla andra. ”Som idrottare ska man kunna ta sånt där”. Vadå? Ska man behöva lägga in skithantering i sitt träningsprogram?

Det här gäller inte mig mera än någon annan. Det gäller knappast finsk friidrott mera än någon idrott alls i världen. Det gäller väl alla offentliga personer i hela världen. Och alla människor som tror att man lär känna någon via media. 

Allt det här är egentligen inget nytt för mig, men i sommar har det varit lite väl mycket. Men i sommar har jag också installerat en ignorera och radera-knapp i mitt huvud. Den är ibland svår att hitta men då jag väl gör det så är den effektiv. 

Och som man tragiskt nog påpekar alltför sällan så är ju de som betyder något alltid lika fantastiska. Och även anonyma positiva kommentarer dyker upp. Jag är ytterst tacksam över varje litet hejarop. Det spelar ingen roll om ni är fem eller om ni är femhundra som hejar på mig, varenda en av er gör mig lite gladare ändå.

På lördag ska jag tävla i Frankrike och det ser jag väldigt mycket framemot. Jag har inte en blekaste aning om hur startfältet ser ut så det är omöjligt att lägga någon press på sig placeringsmässigt. Men jag hoppas på ett bra och jämnt lopp, med motstånd hela vägen. 

Träningsmässigt har jag tagit det lugnare sen i söndags. Ikväll springer jag det enda lite hårdare passet innan helgen och det är inte speciellt hårt. Jag lär mig av mina misstag. Förra veckans träningsdagar var egentligen riktigt bra, det var först i efterhand då jag byggde ihop dem till en hel vecka som jag insåg att jag borde ha haft en lite lugnare dag där emellan. 

Gör om gör rätt.

Sandra

Här har ni den korta sammanfattningen om hela min hinderkarriär:

2006: 10.56 (mitt livs första 3000m hinder, 17år gammal och enda deltagaren i loppet)

2007: 10.24 (mitt första FM-guld på seniornivå, personbästa i nervositetsillamående)

2008: 10.00 (en femteplats och bästa europé på VMu20 i Polen, synd att det inte var EM)

2009: 9.45 (9.47, klarade VM-gränsen (9.48), 9.46 på VM och 9.45 på Decanations i september)

2010: 9.54 (klarade EM-gränsen (9.55) på ren vilja, låg kring 9.55 hela sommaren)

2011: 9.49 (klarade VM-gränsen (9.50) i sista försöket)

2012: 9.43 (OS-gränsjakt (9.48), där gränsen klarades med marginal)

2013: 9.40. Hittills.

Det här är vad människorna ser. Och jag förstår dem helt och hållet då de tror att jag inte har något utvecklingspotential. Att jag har gjort mitt. Fem sekunder sedan 2009 är klent. De får gärna fortsätta tro att jag inte kan utvecklas. Jag gillar att överraska. 

Det människorna inte ser är det här:

Fram till 2009 hade jag aldrig skadeproblem. Aldrig. 

Träningssäsong 09-10:

Drog på mig ett krånglande knä i Sydafrika i Januari. En månad löpträning försvann och jag fick tejpa knät och använda knästöd varje dag fram till juni. Hela säsongen var mina ben ”konstiga”. Kunde springa 1km lätt och sedan bara dog jag. Helt kraftlös. I efterhand misstänker jag allergi eller liknande. Det kändes inte som dålig form. Tog mig ändå till EM men låg kring 9.55 hela säsongen.

Träningssäsong 10-11:

Hösten började lite småkrångligt med en stor motivationssvacka som pågick flera månader. Jag vet inte orsaken till det men jag hade ingen lust att träna. Men jag tränade ändå och under inomhussäsongen var jag i fint skick. I början av april gav andra knät upp och ingen kunde hitta något problem. Jag avbröt mitt portugalläger och fick alltför många onödiga kortisonbehandlingar. Jag kunde inte springa alls och testade olika typer av alternativ träning men det var väldigt svårt att hålla igång och motivationen var i botten. Ingen hittade något fel och först efter ett tre månaders löpuppehåll kunde jag sakta men säkert börja springa igen. Formen var usel men jag gick snabbt framåt och bara 7 veckor efter att jag börjat springa igen så kvalade jag till VM. Förlägret på VM misslyckades och VM gick uselt.

Träningssäsong 11-12: Jag inledde hösten med att springa ett Lidingölopp som jag länge sett framemot. Efter halva loppet 15km gjorde sig knäproblemen påminda och idiotiskt nog så bröt jag inte loppet utan haltade de sista 15km i mål. Efter det tog det två månader innan jag sprang normalt igen. Mycket idiotiskt av mig, men man lär sig av sina misstag. I januari 2012 var jag i mitt livs bästa skick och sprang 3000m utan motstånd på 8.59. I början av april började det krångla igen och denhär gången var det knävecket. Det blev en månads löpuppehåll men den här gången hjälpte faktiskt kortisoninjektionen och formen steg snabbt igen. Under juni fungerade ändå ingenting. Benen var mystiskt sega och kraftlösa oavsett vad jag gjorde. Det låter som överträning men det är helt orealistiskt. Istället misstänker jag allergi även här. Första gången som mina ben fungerade var i den regniga EM-finalen i Helsingfors. Resten av säsongen gick halvbra, och jag hade svårt att springa i grupp, men blev många erfarenheter och ett personbästa rikare.

Träningssäsong 12-13: Jag började med att överbelasta min fot på Lidingöloppet. Är ovan vid långlopp och förstod inte hur lång återhämtningsperiod som krävdes. Ingen hittade något fel på foten så jag skaffade gymkort i Stockholm och började träna alternativt tills kroppen sa stopp en dag, mitt under ett superlätt spinningpass. Jag var totalt slut och vilade över en vecka utan att förstå vad som var fel på mig. Sen fick jag beskedet att jag hade körtelfeber och sammanlagt blev det en månad på soffan, utan någon som helst träning. Då jag började springa kring julafton så var 5km en utmaning och en plåga men det var bara att kämpa på. Ett par veckor senare var det bättre men då sa foten stopp igen och det var bara att hoppa på cykeln. Jag började löpträna första gången (sedan september!) först i mitten av februari och då låg veckomängden på 50km. Formen steg snabbt och i maj var jag i toppskick och såg framemot en bra säsong. Men direkt säsongen började insåg jag att något var fel. Jag var kraftlös på tävlingar och flåsade som ett djur på lätta distanspass och än en gång misstänkte (och misstänker ännu) jag allergi. Blodprovet visade dock på mykoplasma och tre veckor med antibiotika började. Medicinen gjorde mig trött och seg men direkt jag slutade med den så började det gå framåt. Och ungefär där är jag idag.

Så där ser den alltså ut. Listan över mina omtalade omständigheter. 

Varje år bestämmer jag mig för att hålla mig frisk och skadefri, men det räcker inte att bestämma. Visst kan man ha mycket otur då man drabbas av problem men oftast finns det en bakgrund till det. Man behöver inte nödvändigtvis ha gjort något fel, men man kunde kanske ha gjort något bättre. Tyvärr märker man ju det oftast för sent. 

Jag har aldrig haft problem med att göra min löpträning. Jag gör det jag ska göra, oavsett om jag är motiverad eller inte den dagen. Jag lämnar inte bort en träning bara sådär om jag inte är sjuk eller liknande. Men jag har hittills inte varit heltidslöpare och jag har inte levt som en elitidrottare vid sidan om träningen. Inte varit tillräckligt noga med balansen i träning-vila-sömn-näring och liknande.

Jag tänker aldrig bli en 24-timmarsidrottare i den bemärkelsen att jag lever som en idrottare konstant. Det kommer att komma sena nätter med vännerna någon helg, det kommer att komma för mycket onyttigheter nån vecka och det kommer att komma dagar då jag fuskar med stödträningen. Men jag kommer att leva som en 24-timmarsidrottare i den bemärkelsen att jag är medveten om att jag är idrottare då jag gör mina val. Jag kan unna mig en helkväll med gänget men måste då kanske fundera om jag ska byta plats på något träningspass eller liknande. Planerar man bra så ordnar sig det mesta. Att vara idrottare 24 timmar i dygnet är skrämmande. Jag vill känna att jag har ett liv vid sidan om också, för jag kommer inte att leva som elitidrottare hela mitt liv.

Men kommande år har jag gjort det valet att jag kommer att vara heltidsidrottare. Jag kommer att studera lite vid sidan om, gå olika kortare kurser och jobba som tränare ibland, mest för att komma bort från löpningen lite och ha ett socialt liv. 

Målet för nästa säsong är väldigt högt men så skrämmande realistiskt att det pirrar i min mage bara av att tänka på det. De senaste åren har jag verkligen fått perspektiv på saker och ting och nu vet jag vad jag ska göra för att hålla mig hel och skadefri. Jag vet vad jag ska göra för att kroppen ska hålla för den träningsmängd jag behöver. 

Att jag har kunnat göra de resultat jag har gjort de senaste åren är egentligen ganska otroligt med tanke på de problem jag haft. Och tanken på vad jag kan göra med en hel träningssäsong i bagaget är ganska trevlig.

Det kommer att ske stora förändringar i mitt liv som idrottare framöver och jag tror att det är precis vad som behövs. Viljan, motivationen och självförtroendet är på plats. 

2012 krävdes det 9.36 för att ta medalj på EM.

2013 hade tredje bästa europé på VM 9.37.

Igår sprang ja 9.40 i ett dåligt lopp med slitna ben.

Den sanningen ger mig någon typ av kick.

Den där sanningen om att det finns så mycket som jag kan förbättra gör mig ganska ivrig också.

Det är fritt fram för mänskligheten att tro vad de vill. 

Har jag coachen, sambon, familjen, vännerna och framför allt min egen hjärna på min sida så klarar jag mig fint. Och det har jag.

Jag ser framemot slutet av säsongen och början på träningssäsong 2013-2014. Nu är det dags för förändringar!

Och ja, jag ska fortsätta jobba med vattengraven. Och nej, jag behöver inte era åsikter om den.

Sandra

Det positiva är att jag vet vad jag har gjort fel och hur jag kan ändra på det inför kommande tävlingar. 

Det negativa är att jag har gjort fel.

Ni vet hur det såg ut förra helgen. Först tävling och sen ett ”återhämtande” pass längs Lidingös sista mil. Mina ben grät på söndag kväll. 

På måndag körde jag ett par lätta pass och däremellan var jag och knäckte lite rygg. Inget märkvärdigt med den dagen förutom att dagsrutinerna var lite som de var. 

På tisdagkväll skulle jag köra ett mentalt jobbigt banpass. Tusensexhundringar, eller sextonhundringar som det heter på sverigespråket. Allt som är längre än 600m känns långt på bana. Jag var stressad över något den där dagen, kanske över lägenhetsletandet, och kom iväg alltför sent på kvällen till passet. Men jag sprang de fyra kilometrarna till Enskede IP och konstaterade att det var lite kallt. Och att jag hade glömt mina spikskor hemma. Istället för att bli hysterisk försökte jag tänka vad som var det smartaste att göra. Min fina sambo erbjöd sig att springa hem, hämta skorna och cykla tillbaka och jag kunde inte riktigt säga nej till det. Fast ja, sen glömde han cykelnyckeln på Enskede och fick springa båda vägarna, och även fast han sprang jäkligt snabbt så tar det ju sin tid att springa 8km och jag var irriterad (inte på honom, på fotbollsspelarna) och frusen. Och för att göra det ännu roligare så sprang det juniorer och ledare på alla banor samtidigt som fotbollsspelarna hade de där förbannade bollarna ute på banorna konstant.

Då Magnus kom tillbaka och jag hade värmt upp igen var det bara att köra på. Första intervallen gick uruselt och irritationen inom mig växte. Jag bestämde mig för att korta av träningen. Men sen gick det bättre och bättre och plötsligt var hela träningen klar. Klockan var mycket och middagen skulle bli sen. Men passet gick bra. Sen ringde jag coachen som sa: ”jag hade tänkt ringa dig innan och säga att tiderna vi hade lagt upp kanske var lite onödigt hårda”. Hoppsan, tur att jag bara sprang hälften för snabbt då. Förlåt benen.

På onsdag var det dags för en riktigt lätt dag med endast ett löppass. Och en massage. Som jag trodde att skulle bli behaglig. Tänk så fel man ska ha. En vass armbåge som arbetade sig från nacke ner till vader. Medan jag skrek av smärta inombords. En sån myseftermiddag. Massage var visserligen välbehövlig men en massage sliter ju samtidigt ganska mycket.

På torsdag körde jag dagens första pass med bästa Patrik Engström, och trots att det tempot blev lugnt så tog Ursviks backar på krafterna. Resan fram och tillbaka till Sundbyberg tog också sin tid och min lunch blev mest slarvig. På kvällen då jag lite för sent, igen, kom mig ut på det andra passet som skulle vara lite halvhårt så var min kropp utan energi. Jag sprang i samma tempo som planerat men med den energibrist jag hade så borde jag ha tagit det ännu lugnare, eller väntat tills efter middagen innan jag sprang. 

För då blev det ju som det blev på fredag. Kroppen sa stopp. Efter 6km gav jag upp. Tempot var långsamt och benen stendöda. Kul känsla två dagar innan tävling. Men jag flög iväg hem till Finland och tänkte att mycket kan ändra på två dagar. Och att jag är dum i huvudet.

Lördagen blev veckans tyngsta dag, då vår älskade mommo skulle begravas. Hon må ha varit 85 år gammal, men hon var ändå ung, pigg och alltid så glad. Hon brukade alltid heja framför tv:n och ännu två dagar innan hon dog så hade hon fått en tv till sängen på sjukhuset för att tillsammans med moffa se då jag sprang på VM. Det var fint. Och nu är saknaden stor. Igårkväll kände jag mig ganska slut trots att jag inte sprang mera än ett par kilometer. Begravningen hade gjort sitt. Jag försökte piggna till genom att umgås med vännerna men tröttheten tog över. 

Och idag var det dags att tävla. Vi skulle ha en Kenyansk hare som skulle springa på 3.11-3.12 första kilometern (jag hade möjlighet att välja tempot) och jag sprang loppet enbart för att få en bra tid. Men motivation hade jag noll av och kroppen kändes usel. Jag hoppades på mirakel men ännu under uppvärmningen kändes det riktigt dåligt, benen hade ingen energi. Väderförhållandena var perfekta för att springa bra men tyvärr var det mina ben som skulle springa, inte solen.

Redan från första steget kände jag att det inte alls rullade på och pessimist-Sandra tog över min hjärna och sa att jag skulle bryta ett ben så att jag hade någon orsak till att avbryta loppet. Men det kändes lite onödigt så jag körde på. Haren kunde inte räkna så första 3.11-kilometern gick på 3.06. För min del på ca 3.10, kanske strax under. Löpningen kändes fortfarande inte bra och trots att hindren gick ok så kände jag att jag inte hade flyt över dem. Jag fick fokusera och jobba och allt kändes bara fel. Tränaren fanns på plats för att ropa varvtider och även om jag hörde varenda en och visste vad jag borde ha för tider så fattade jag ändå inte hur snabbt jag sprang. Då han ropade åt mig med 200m kvar att jag kan springa finskt rekord om jag tar i så fattade jag det ändå inte men tryckte på. Tyvärr låg klockan lite väl långt framme vid målet så jag såg inte den på slutet, annars hade jag kanske fått den där extra energikicken. Min sluttid blev 9.40,86, pers med 2,5 sekunder och en halv sekund från finska rekordet. 

Det här loppet kunde sammanfatta hela min säsong. ”Bra med tanke på omständigheterna.” Loppet var inte bra för det kändes inte bra. Mina ben var för trötta för tävling idag och det var enbart på grund av egen dumhet. Men med tanke på att jag var trött och sliten så var det en bra tid. Och det ger mig definitivt en nytändning till sommarens två sista bantävlingar. Om jag förstår att ta det lugnt nu och det inte hinner bli vinter de två kommande loppen så kan jag nog springa en vettig tid ännu i sommar!

Men jag måste verkligen få bort de här omständigheterna. 

Att det ska vara så förbannat lätt att vara efterklok.

Sandra

Man vet att det är dags att blogga då man får oroliga mail av folk som undrar om man deppat ihop totalt efter VM. 

Tack för att ni är så omtänksamma. Det är fint med mig! 

Det var egentligen meningen att jag skulle stanna kvar i Moskva ännu sex dagar efter att jag hade sprungit. Men värmen, maten och framför allt träningsmöjligheterna var så usla att jag beslöt mig för att sticka därifrån så fort som möjligt. Så redan dagen efter loppet satt jag på flyget hem, utan att ens ha hunnit sitta i VM-publiken en enda gång. Men som sagt, jag var inte i Moskva för att heja. Jag var där för att prestera. Och då jag hade presterat klart kunde jag lika bra åka hem. Eller hem och hem. Jag åkte direkt till Stockholm och mötte upp sambon efter jobbet som inte fattade någonting alls eftersom jag inte hade berättat att jag skulle komma, och han trodde att jag var kvar i Moskva. ”Fy va dum du är, du är så himla taskig”, sa han, och jag tolkade det som att han blev jätteglad. Och lite förvånad. 

Redan från och med måndag, då jag började träna på svensk mark igen, var motivationen skyhög. Träningen flöt på lite för bra och jag sprang mina pass lite för snabbt och blev lite sliten i benen. På onsdagen hade jag tänkt springa ett 800m-lopp på någon liten tävling på stadion men tyckte att starten gick för sent så istället sprang jag till Enskede och maxade ett 800m, med 1min vila efter första 600m. Tiderna blev 1.34 och 30 vilket fick duga med halvslitna ben. (Nä okej, jag var otroligt missnöjd med sexhundringen men förklaringen till varför jag var missnöjd är så himla lång att det är enklast om jag låter lite lagom nöjd istället).

Efter onsdagens maxande var det dags att köra på lätt igen men jag hade svårt att ta det tillräckligt lugnt. På fredagkväll skulle jag köra ett snabbdistans/tröskelpass (vet fortfarande inte vad det heter i Sverige) som jag såg framemot. 8km som skulle börja i 3.45 och sedan öka. Sjukt roligt. Men strax innan jag skulle köra passet så kommer sambon och påstår att det går ett stadslopp dagen efter där jag kan vinna och springa banrekord. Och det är ju om möjligt ännu roligare. Så då var det bara att ta fram telefonen och ringa och anmäla sig till Norrköpings stadslopp. Jag har som regel att inte springa stads/terränglopp under bansäsongen men principfasta människor är det värsta jag vet så jag bröt mot mina regler och ställde upp ändå.

Målen inför loppet var tre till antalet. 1) Vinna. 2) Springa banrekord. 3) Springa avslappnat. Jag skulle inte springa ihjäl mig, det skulle ha varit jätteonödigt.

Det mesta gick enligt planerna. Banan var besvärlig med många 90-graderssvängar. Första halvan var mycket utför och andra halvan riktigt jobbig med många uppförsbackar. Benen var piggare än nånsin och det rullade på riktigt bra andra halvan. Samtidigt kände jag nog att jag inte hade tränat för 10km-lopp. Illamåendet kom snabbt och höll i hela vägen. Det blev inte värre och värre utan det var hela tiden så där lagom plågsamt så man skulle bli mentalt ordentligt sliten. Men seger och banrekord blev det. Och ett spurtpris som jag bara lite halvhhjärtat ansträngde mig för och inte räknade med att kamma hem. Så det kan gå. Det som ändå förvånade mig mest var att jag fick till en negativ split. Jag brukar vara känd för att öppna för hårt så jag blev lite förvånad, speciellt då andra halvan var så mycket tyngre än första. Mellantiderna var 16.44 och 16.43. Sluttiden får ni räkna ut själva. Om ni inte orkar det så var den i alla fall 34.27. Och jag sprang inte ihjäl mig.

Rättelse. Fick en kommentar från Björn angående min tid. 16.44 och 16.43 blir givetvis inte 34.27 tillsammans, har räknat om det tusen gånger men min hjärna står stilla. Andra halvan gick givetvis 59s långsammare än första och logiken stämmer mycket bättre. Mellantiderna var alltså 16.44 och 17.43, precis som det borde på en sån där bana. Sluttiden dock fortfarande 34.27. Tack.

Igår, dagen efter loppet skulle jag ta ett verkligt lugnt distanspass och beslöt mig för att sticka ut till Lidingö och springa Lidingöloppets sista mil. Visst vet jag att sista milen har tre riktigt jäkliga backar, men tre backar på en mil är ju ingenting på ett distanspass. Tänkte jag. Problemet var att de tre backarna var nio. (Varför lyckas man alltid förtränga hur jäkligt ett lopp har varit?). Och trots att benen kändes pigga dagen innan så kändes det minsann att de jobbat i backarna. Så gårdagens pass blev inte direkt återhämtande. 

Min nästa tävling går på söndag i Tammerfors. Sista eliittikisat-tävlingen för i år och 3000m hinder står på schemat. Idag har jag varit och knäckt ryggen lite och på onsdag väntar massage. Imorgon är veckans enda banpass på schemat och på fredag flyger jag hem. Där emellan ska jag ta det lugnt. En bättre uppladdning än så blir det inte, har jag bestämt.

Målet för söndagens tävling är högt. Målen för de få lopp som är kvar den här säsongen är höga. Samtidigt fokuserar jag lika mycket på nästa säsong redan nu. Planerar min höst. Funderar på hur jag ska lägga upp saker och ting. Och jag har riktigt bra planer på gång. 

Jag har färdiglekt nu. 

I oktober börjar jag på riktigt, vägen mot att bli en riktig idrottare.

Sandra

Det gick inte att blogga i går. Det gick verkligen inte. Trots att jag var uppe halva natten och gjorde ingenting så var jag nog inte i skick att producera en vettig text. Mitt huvud var fullt av ord och tankar samtidigt som allting bara kändes så jäkla tomt.

Jag var helt säker på att jag skulle lyckas den här gången. Det fanns inget som talade föratt det inte skulle räcka. Och besvikelsen är så jäkla stor.

Jag vaknade igår morse, pigg och förväntansfull (ja, det låter nästan för positivt, men jag kände mig faktiskt så). Morgonpasset gick lätt och bra och jag tyckte bara att allt skulle bli kul. Jag var ordentligt taggad och blev glad över alla lyckönskningar jag fick. Ingen nervositet fanns ens i närheten av min kropp så jag kunde avnjuta såväl frukost som lunch utan problem.

Första problemet kom direkt efter lunch. Då skulle jag bara upp till rummet, hämta väskan och sen hoppa på bussen. I ett 25-våningshotell är det lite kö till hissarna och det går inte så snabbt men jag var ut i god tid så jag tog ingen stress. Då jag väl kom upp till rummet så hade mitt nyckelkort slutat fungera. Jag stod där oförstående en stund och konstaterade att jag kommer att missa bussen. Inte för att det gjorde något. Jag skulle nog hinna även om jag tog en senare buss. Å andra sidan är jag inte typen som missar bussar så kanske det skulle gå ändå. Så jag ringde en av våra ledare som ringde vår attaché som kontaktade receptionen (nej, de är inte så bra på engelska så jag hade inte kunnat göra det själv) och ett par minuter senare hade jag ett nytt nyckelkort och jag behövde knappt skynda mig till bussen.

Problem två kom då vi var framme vid uppvärmningsplanen. Mina rosa, fantastiska favoritspikskor var sönder. Det minimala hålet vid stortån hade blivit jättestort, så hela tån stack ut. Jag provsprang lite med dem och konstaterade att jag inte vågar ta någon risk. Jag bestämde mig för att tävla i mina andra spikskor istället. De är inte lika bekväma men sånt märker man inte då man väl är igång. Men så hade fysioterapeuten för lite att göra så han testade några skotejpningar och till slut bestämde vi oss för att det höll. Så problem två blev aldrig något problem.

Uppvärmingen kändes bra. Det var över 30 grader ute och solen stekte. Jag älskade vädret. Trots att det är tungt med värme så brukar jag ändå kunna prestera bra i sånt väder. Och det är alltid flera av de duktigaste löparna som inte grejar värmen, som klappar igenom totalt. Det hade man kunnat ta någon placering på. Fast samtidigt är det en lite riskabel taktik att räkna med att någon klappar igenom.

Call-roomsprocedurerna var de vanliga, bara att lite mera noggranna och aggressiva än vanligt. De slet ut allt ur väskorna och sen glömde de bort att kolla spikskorna. Men åtminstone tejpade de över min tuggummipåse, och det var ju himla tur. Call-room 2 var lite speciellt. Eller åtminstone var det första gången i mitt liv som jag sprang på mondobana med spikskor under fyra enorma kristallkronor. En helt trevlig upplevelse faktiskt.

Då vi kom ut på stadion blev jag besviken. Åtminstone 300m av varvet var skugga. Och det var nästan svalt i skuggan. Inget väder folk klappar igenom av. Men jag var fortfarande taggad och allt kändes bra. Stegringsloppen rullade fint och det här med att hälla en vattenflaska över huvudet kändes lika bra som vanligt. Och så stod man där på startlinjen, småflinade lite åt att en tjej glömt att ta på sig nummerlappen (om jag då hade vetat att det var hon som skulle knäcka mig totalt sen…) och tyckte fortfarande att det skulle bli kul att springa.

Loppet startade och jag kom iväg bra. Efter tvåhundra meter hade jag en bra plats på innerbanan men jag insåg sen att det kanske inte alls var så bra. Då vattengraven var på utsidan av banorna så springer man ju rakt istället för att svänga in i kurvan som man vanligtvis gör. Och det förstår inte folk så de som är längst ut blir lätt intränga på banorna innanför och då missar man ju vattenhindret. Så det blev lite krånglande där. Och så såg ungefär hela loppet ut. Konstant i klunga, konstant trångt, många placeringsbyten och ett jäkla fokus för att ens hitta hindren. Det var utan tvekan det svåraste lopp jag någonsin sprungit men jag kände ändå att jag hade kontroll och låg med topp 5-gänget så länge som möjligt. Tänkte ta dem alla i spurten.

Tekniken gick utmärkt. Trots att jag knappt såg hindren före jag var framme vid dem så funkade steganpassningen perfekt. Till och med vattengraven gick bättre än väntat igår. Taktiskt sett tyckte jag också att jag gjorde det bra och jag hade huvudet på min sida hela tiden. Hela tiden positiv, varje steg. Men i nåt skede tappade jag klungan, jag vet inte när. Och då blev det svårt. Jag kämpade verkligen sista varvet men det räckte inte. Jag förlorade första spurtstriden på väldigt länge vilket inte är okej. Men jag började för sent och för skylla mig själv. Då jag kom i mål slängde jag mig på rygg. Kände att jag verkligen tagit ut mig. Tjugo sekunder senare var jag på benen igen och kunde ha kört ett nytt lopp.

Åttonde i mitt heat på 9.45 och jag hade en känsla av att det inte skulle räcka, men kände mig ändå helt lugn. Sen stod jag brevid alla Finlands journalister och såg heat 2 springa och då jag såg deras tider så blev det tungt. 2,5 sekunder från final. På en tid som inte ens är snabb. Besvikelsen var så himla stor. En tid på ynka 9.42 räckte till final och jag klarade inte det.

9.42 är inte ens en tid som kräver ett perfekt lopp. Med ett perfekt lopp kan det gå en bra bit under 9.40. Men man kan inte tänka så heller. Man kan inte räkna med att ett mästerskapskval ska bli ett perfekt lopp för mig. En bra löpare ska klara olika taktiker och olika lopp. Och igår gjorde jag mitt bästa mästerskapslopp hittills. Jag har äntligen lärt mig att springa i grupp och tekniken utvecklas varje dag.

Jag har förstås funderat en hel del på hur jag hade kunnat ta i kapp de 2,5 sekunderna på något vis. Och jag tror att svaret är det mentala. Även om jag hade det mentala helt på klart igår så tog det så förbaskat mycket krafter att ha stenkoll och en massa fokus på var man la ner fötterna de första två kilometrarna. Hade jag varit i andra heatet där de sprang på rad istället för i klunga så hade det varit lättare. Men vad är det för idé att tänka så?

Det räckte inte den här gången och jag får acceptera det. Men det är svårt.
Har försökt trösta mig själv med att tänka att jag har fyra träningsmånader mindre än de andra löparna. Att jag har körtelfeber, mykoplasma och en ofungerade fot bakom mig. Att jag presterat bra med tanke på omständigheterna. Men det hjälper inte heller. Jag vill inte prestera bra med tanke på omständigheterna. Jag vill prestera bra. Och för mig är inget bra som är över 9.30.

Jag kunde fortsätta analysera i all evighet. Och säkert kommer det flera funderingar här på bloggen. Men jag tror att det här får räcka idag. Jag har redan skrivit så mycket att jag inte ens själv kommer att orka läsa igenom det.

Men det som känns bra nu är att jag är så otroligt motiverad. Ända sedan mars har jag varit motiverad… inför säsong 2014. Jag har hela den här sommaren vetat att jag är i mitt livs bästa form men att jag ännu inte är där jag vill vara, och det har varit svårt att tagga till inför tävlingar även om det sist och slutligen ändå har gått ganska bra. Nu har jag bara roliga tävlingar kvar. Visst siktar jag ännu på en bättre tid i sommar och det borde nog gå i ett lopp där jag springer mot klockan.

Jag har ett häfte där det på pärmen står ”I think I think too much”. I det häftet har jag skrivit upp allt jag kan förbättra och ändra på för att bli en bättre idrottare. Häftet är nästan fullt och det gör mig grymt taggad. Efter fyra halvtaskiga säsonger är det dags att verkligen ta hand om mig själv på allvar. Om jag lyckas med det och får en hel träningssäsong, då kan jag faktiskt börja prestera igen nästa sommar. Efter att ha lekt på en nivå där jag inte vill vara i fyra år. Utvecklingspotential finns. Och jag är så otroligt taggad!

Tusen tack för alla lyckönskningar och uppmuntrande ord igår! Det värmer otroligt mycket bland alla idiotiska kommentarer om vad och hur man borde göra!

Sandra