Här har det varit klent med uppdateringar idag. Hoppas att ni inte är utom er av oro. Dels har internet i rummet gett upp igen och det lockar inte att sitta alltör mycket i den kvava korridoren (så viktig är min blogg faktiskt inte). Sen har det också varit en fullspäckad dag så jag har ändå inte haft tid att uppdatera läget.

Den här dagen började med att förstöra min dygnsrytm eftersom jag var tvungen att stiga upp tidigt (enligt mig) då vi skulle ha morgonmöte hela laget. Jag har för tillfället ett eget rum vilket är väldigt bra då alla de andra tjejerna har sina kval på förmiddag/morgon medan jag springer på kvällen. På så vis behöver jag inte anpassa min dygnsrytm efter någon annan och kan sova, vakna och leva precis som jag vill. Nåväl, morgonmöte var det och jag fick alla detaljer klart för mig. Är lite speciellt nu då vi har så litet lag och därför får ha väldigt få ledare med oss. Det har lett till att vi (jag) inte har någon långdistanstränare med oss. Men de tar hand om mig ändå så det är ingen fara.

I förmiddags hoppade jag på bussen till stadion och kollade området där omkring. Hur stort och fint som helst. Men tyvärr blev det också lite onödigt mycket tid under den stekande solen. Efter rundturen blev det dags för presskonferens. Där slapp jag som vanligt lätt undan. Ingen orkar fråga mera än ett par frågor då jag pratar svenska. Kunde nog köra intervjuerna på finska också men ingen tycks våga fråga så då kör jag på på svenska.

Då presstillfället var över var det bara en liten stund kvar tills lunchtiden tog slut och eftersom vi bor för långt borta så hann vi inte tillbaka och äta. Istället hoppade vi på metron till centrum (?) för att käka där. Det gick bra förutom då man skulle beställa vatten; ”still water, please!” ”Sparkling or not sparkling?” ”Not sparkling”. ”And a water for me too” ”Excuse me?” ”just WATER” ”häh?” ”waaateeer” ”still?” ”yes, please”. Men att annars så. Kul med lite variation i maten åtminstone.

Tunnelbanefärden hem var en upplevelse också. Plötsligt känns de äldsta tågen på Stockholms röda och blå linje lyxiga. De är fräscha, ljudlösa och bekväma jämfört med Moskvas tåg.

Väl tillbaka på hotellet igen vilade jag en stund innan träning. Med tanke på att jag vistats för mycket i solen idag, sovit för lite, gått för mycket och varit igång hela dan så var jag inställd på att det skulle kännas betydligt segare idag. Och det gjorde det. Ett par hundra meter. Och sen bara rullade det på. Uppladdningen här har verkligen gått jättebra och för en gångs skull tror jag att jag kan få till det imorgon.

Det här är mitt sjätte seniormästerskap (tredje VM) och jag har många gånger fått frågan om vad jag tar med mig från tidigare mästerskap och vad jag har lärt mig. Givetvis känner jag en stor trygghet i och med att jag vet precis hur saker och ting går till. Detaljer skiljer alltid men jag har ganska bra koll vilket är skönt. Sen är det här också första säsongen som jag är bättre grupplöpare än sololöpare. Tidigare har jag mest varit van vid att tävla mot klockan vilket har försvårat mästerskapen rejält då jag inte haft någon koll på min löpning. Men nu föredrar jag att springa i grupp, så får se hur det fungerar imorgon.

Blir att ta det lugnt ikväll. Läsa en bok, slösurfa på nätet en stund till. Kanske äta någon av äppelbullarna jag smugglade från matsalen tidigare ikväll (grymt stolt över kvällens smuggling. Fyra äppelbullar, ett bröd/bulle/torr och rund grej och en grönsaksbulle, men den har jag redan slängt bort).

Får se, kanske kommer det en uppdatering ännu imorgon, annars så, håll tummarna!

17.20 rysk tid. 16.20 finsk tid. 15.20 svensk tid. 

Sandra

Hör och häpna, ikväll fanns det kött som inte var torrt. Helt fantastiskt gott. Och grapeklyftorna lika goda som vanligt. Dessutom fick jag medsmugglat två äppelbullar och en yoghurt i handväskan. Man måste passa på då alla som jobbar i matsalen kollar bort. Lite spänning i tillvaron är aldrig fel!

Och sen bara fungerar internet i rummet. Bra dessutom. Det hade jag inte räknat med men det är ytterst trevligt. 

Har precis besökt fysioterapeuten också. Fick inte riktigt den behandling jag ville ha men så blir det ibland. Hade hoppats på en massa ryggknäckande men det blev en lätt massage istället. Och det säger man ju sällan nej till.

Heatindelningen har också kommit upp idag. Jag är i heat 1, som vanligt, och trots att många säger att det är en nackdel att vara i första heatet så stör det inte mig. Jag föredrar faktiskt det. Vi blir bara två heat i år, 14 i vårt heat och 15 i det andra. Spekulationerna kring varför Yulia Zaripova inte springer är många. Och mystiska. Dock inget vi kan göra något åt, och en chans till en ännu högre placering för mig. 

Nu ska jag avsluta kvällen med en ny bok och ladda upp mentalt inför morgondagens presstillfälle!

Sandra

Idag har jag grubblat lite. Grubblat över hur jag reagerade då jag kom hit igår. Försökt komma underfund med varför jag blev så upprörd över allt. Är jag för krävande? För bortskämd? För negativ? För avundsjuk? Nej, det tycker jag egentligen inte. Däremot kanke det var onödigt att blogga om det. Å andra sidan är det mesta jag bloggar om väldigt onödigt.

Idag har som sagt det mesta fixat sig. Maten, träningsmöjligheter, internet, mellanmål. Jag fick till och med varmvatten i duschen efter många om och men. Just nu tycker jag inte att det är något problem att bo här. Klart att maten (nej, det är faktiskt inte bara jag som är kräsen den här gången) och avståndet till stadion inte är det bästa men det kan jag leva med. Kylan på rummet störde inte heller min nattsömn, även om jag förstod att andra har frusit. Det är kanske bara principen som stör mig. Att de andra få bo där vi stadion och inte vi. Och det är klart att alla inte kan ha det exakt likadant och ibland har någon mera tur än någon annan och det får man leva med. Jag råkar bara tycka att VM är ett tillfälle där alla ska ha samma förutsättningar. Nåja. Så här är det och det kommer inte att störa min uppladdning såvida jag inte låter det göra det.

Mitt eftermiddagspass var bara ett lätt halvtimmespass och för att få lite omväxling i tillvaron beslöt vi oss att åka till en träningsstadion en knapp halvtimme härifrån dit det går bussar från hotellet regelbundet. Då vi kom dit märkte vi att det var en idrottshall och en vanlig sportplan med 400m banor. Inget fel med det, vi är ju ändå friidrottare, men det var placerat centralt och där fanns inga parker eller liknande att springa i. Så då var det bara att placera hörlurarna på sin plats i öronen och springa iväg längs första bästa trottoar. Taggtrådsstängsel, hundar, trafikljus och odiskret stirrande människor gjorde mig lite ängslig ibland men det var bara att höja volymen och förklara för sig själv att allt inte är farligt. Och efter en hel del u-svängar så hade en halvtimme gått. Vackert så.

Termometrarna påstod att det var mellan 29 och 32 grader och visst värmde solen en hel del men det kändes ändå inte så farligt tyckte jag. Om det där var 32 så hoppas jag att vi har 38 då vi ska springa.

Är det bra väder då vi ska springa så kan jag få till en riktigt bra tid tror jag. Om det är dåligt väder så kommer troligen en hel del att underprestera och då kan jag få en bra placering.

Det känns som att nånting alltid krånglar för mig på mästerskap. Mitt eget fel givetvis. Antingen är jag för klen för värmen, sover för dåligt, äter för dåligt eller något liknande. Så känns det inte nu. Kroppen känns som den brukar, bara att lite lättare, och det gör mig trygg.

Nu är det pasta- och påläggsdags.

Sandra

Igår då jag kröp ner i sängen, lite för sent, eftersom min kropp inte ännu fattat att det är rysk tid som gäller i Ryssland så log jag redan. Jag var trött och skulle få sova. Hur fantastiskt är inte det?

Och natten var troligen helt underbar. Jag vaknade knappt 9h efter att jag lagt huvudet på kudden och kände mig utvilad. Insåg att det är länge sedan jag vaknat av att jag har varit utvilad istället för att vakna av värmeslag. 

Frukosten var bra. Där fanns till och med gröt. Gröt finns aldrig på hotell utanför Norden så det gjorde mig glad. Inte ens de ryssar (alltså inte ryska friidrottare utan bara vanliga allmänna ryssar) som sportade med att tränga sig före alla köer störde mig (men seriöst, är det lag på att man inte får uppfostra folk här i landet? Jag som brukar tycka att vi är oartiga i Finland!).

Fortsatte morgonen med att fastna i en bra bok, läsa ut den och bli lycklig över det typiska Sandra-slutet. Sen begav jag mig ut och springa och även om parken jag yrade runt i igår var tommare (heter det tommare? Kan något vara mera tomt än tomt? Vad heter det annars? Mindre folktät?) idag så valde jag en annan väg. Hittade en park precis bredvid där man kunde springa ett varv runt på asfalt i ca 900m. Inte illa. Mera än så kräver jag inte (tänker bakåt på VM i Daegu då jag sprang alla pass på förlägret på en fotbollsplan och alla pass under VM-veckan på en 500m asfaltraka). Här fanns det till och med skugga. Vädret är också mycket behagligare idag. Solen steker men luftfuktigheten är inte lika hög och det är behagligt i skuggan. Dagens pass kändes bra och jag tror faktiskt att det kommer att gå vägen på lördag!

Matproblemet har jag löst genom att käka överkörd, glutenfri pasta och påläggsskinka/kalkon. Det enda tuggbara köttet. Spelar ingen roll att jag äter samma sak varje dag. Viktigaste nu dagarna innan är att jag har tillräckligt med energi i kroppen. Och dendär blodgrapen, så jäkla gott. Förbundet tar också väl hand om oss och har fixat fram mellanmål åt oss så nu slipper man att gå hungrig. Och så är det lite kul att smuggla ner bröd i handväskan. 

Det här är en bra dag. Inte ens mina hörlurar har slagit knut på sig själv idag. Och det är väldigt ovanligt! 

Tänk så mycket lite sömn kan göra för människan. 

Och om humöret sjunker igen (ja, med tanke på att jag lider av total avsaknad av tålamod, alltså på riktigt, total avsaknad, så sjunker mitt humör väldigt snabbt (ifall ingen ännu märkt det)) så kan jag bara tänka på hösten så blir jag helt lycklig igen. Min relation till hösten är väldigt speciell. 

Nåväl, dags för dagens andra pass!

Sandra

Jag överdrev. I klagoinlägget alltså. Jag ljög inte men jag ansträngde mig för att få det att låta ännu värre än det är. Hoppas ni förlåter mig. Om man klarar sig undan förkylningar, matförgiftningar och påhopp i parken så är det faktiskt ok. Internet funkar dessutom riktigt bra på korridorsgolvet!

Jag skypade med en svensk i 45 minuter och lugnade ner mig. Nu ska jag sova tio timmar. 

God natt. 

Sandra

Känner mig märkligt lugn efter att ha skrivit förra inlägget. Om man låter bli att tänka på att det är VM så kan man nästan acceptera det mesta. 

Sen då man kommer hem får man komma ihåg att vara tacksam över hur bra man egentligen har det.

Perspektiv, upplevelser och erfarenhet. Underskattade grejer de tre.

Sandra

Jag har två EM, två VM och ett OS bakom mig. Och under de fem tävlingarna kan jag komma på en sak att klaga på. Maten i Daegu. Den var inte bra. Där fanns knappt något kött och maten var kall. Men det är allt. På fem tävlingar.

Framför er har ni nu ett långt klagoinlägg om varför jag överväger att flyga hem imorgon och åka tillbaka på lördag morgon innan jag ska tävla.

1. Hotellets läge. ALLA andra hotell ligger som sagt vid stadion. I närheten av varandra. Vi bor 40min därifrån. Elva finska idrottare och lite afrikaner. Vi är så få att de nog hade kunnat få in oss i vilket hotell som helst med hjälp av några extrasängar. Då vi bor här så missar vi hela den inspirerande idrottsatmosfären. Något av det bästa med stora mästerskap är ju just det att man blir så motiverad av att leva bland andra idrottare. Men nu är vi här för oss själva och en mera oinspirerande miljö finns knappast.

2. Hotellgäster. Hotellet är gigantiskt. 25 våningar högt och två miljoner våningar brett. Vi idrottare fyller alltså bara en bråkdel av hotellet. Resten är ryssar. Ikväll har de nån show och nån hänger på caféer och barer nere i aulan, om också är gigantisk. Det är massor med folk och värdelöst för en idrottare som vill ha lugn och ro.

3. Maten. Maten ska vara mångsidig och passa alla. Jag vet att jag är kräsen men nånting borde ju gå att äta. Till lunch valde vi mellan kyckling som var panerad i något som till lukten påminde om rävmat, eller snustorr kyckling, tillsammans med ris eller pasta som antingen var överkörd eller färdigtuggad. Är man hungrig så går nog något ner men man kan ju hoppas att man inte hinner bli matförgiftad innan helgen. Men de har blodgrape och det är gott. Och så kan man smuggla ner äppelbitar i handväskan.

4. Mellanmål. Vi får varken kvällsmål eller mellanmål. Det finns några fruktbitar i matsalen men ingen mat får tas ut därifrån. Här bor friidrottare som ska tävla i VM och man får inte ens mellanmål.

5. Hotellrummet. Blev glad då det var så svalt först. Tills jag märkte att det inte går att ändra temperatur. Kommer att bli kallt i natt. Blir jag förkyld så stämmer jag hotellet på ett par miljoner. Röklukten är jag redan van vid även om den är oaccetabel. Duschningen just var helvetisk. Duschdraperiet hade en extrem stank av tobak och duschen pep så jag trodde jag höll på att få tinnitus. Förutom det så hölls den inte i ställningen så man fick hålla den i handen och jag frös trots att jag duschade i det varmaste vatten man kunde få. Tur åtminstone att vi har en telefon på toaletten.

6. Internet. Eftersom man inte har så mycket att göra här om man inte vill springa runt på stan vilket man knappast vill om man ska tävla snart, så vill man gärna ha ett internet att fördriva tiden på. Och som det ska vara så har vi faktiskt gratis internet på hotellrummen. I teorin. I praktiken fungerar det fem minuter per timme och så sitter man 55 minuter och är stressad över att det inte fungerar. Hur svårt kan det va. Sitter för tillfället på golvet i en rökstinkande korridor.

7. Mörkt. Vi har ingen taklampa, bara små sänglampor. Min har ramlat så den hänger upp och ner.

8. Träningsmöjligheter. Det finns en park här nära. Bra, tänkte jag. Parken är överfull av supande, hånglande ryssar i alla åldrar som tittar surt på en då man springer förbi. Inte en enda idrottare såg jag till. Försökte springa längs trottoarerna iställe men kom inte fram i folkmassorna. Imorgon får jag väl bussa två gånger 40min per väg för att köra två halvtimmespass.

Om jag riktigt anstränger mig så hittar jag säkert mera fel men det är klart man hittar om man letar.

Det är säkert någon som tycker att jag är krävande, gnällig och negativ men det kan jag leva med. Det här är VM. Världsmästerskap. Det här är världens bästa idrottare. Det är vårt jobb. Det är det här vi jobbar stenhårt för varje dag, varje vecka, varje månad och varje år. Det här är viktigaste dagen på hela året för många idrottare. Med positiv inställning kommer man långt. Men man måste få i sig tillräckligt med näring, man måste få lugn och ro och kunna vila, man måste få möjlighet att träna utan att vara orolig. Och jag tycker inte att de lyckas med något här. Jag är riktigt jäkla besviken. Och det är klart att saken inte blir bättre av att tänka att de som får bo på de andra hotellen säkert har det mycket bättre. Ni vet, många skulle ha det bra om inte andra hade det bättre.

Däremot är jag tvungen att springa bra. Om jag inte springer bra så har ju hela den här resan varit onödig, och det känns inte okej.

Och ni som tänker säga att jag inte ska lägga fokus på sånadär onödigheter så oroa er inte. Jag har precis stressat av mig i ett långt blogginlägg. Känner mig nästan lugn nu. 

Hoppas jag inte fryser ihjäl i natt.

Sandra

Jag gör det till en Rysslandstradition det här. Varje gång jag är i Ryssland ska jag blogga dagligen. Jag stannar här en dryg vecka så ni som inte gillar mina ”kvantitet före kvalitet”-inlägg kan komma tillbaka om sisådär åtta dagar. Ni andra får hänga med bakom kulisserna. 

Igår åkte jag hemifrån och då jag skulle checka in på den första flygresan till Helsingfors slapp jag lätt undan. Jag lyfte upp väskan på bandet och skulle börja leta efter körkort och biljett då mannen bakom disken sa ”Jaha, så du ska å tävla igen. Ska jag checka in dig till Helsingfors eller Moskva?”. Tror att jag aldrig har känt mig så känd i hela mitt liv. 

Efter en alltför kort natt med ca fem timmar sömn så var jag tillbaka på flygplatsen i Vanda. Jag var inte ett dugg vaken fastän jag käkat både donitsar och rabarberkaka till frukost och jag såg ut precis som jag kände mig. Hade inte lagt en tanke på att sminka mig och håret var oborstat. Så får man en alldeles för stor pikétröja med reklam på med förklaringen ”den är inte fel storlek, DU är fel storlek”, och så var det dags för första tv-intervjun. På flygplatsen. Halv åtta på morgonen. Jomen morjens. 

Efter det har jag minnesluckor fram tills vi landade. Jag antar att jag sov en del på flyget. Väskorna kom hyfsat snabbt men som vanligt har vi en stavhoppare med oss så vi fick vänta en timme på stavar som aldrig kom. (Nej, inget ont om stavhopparna, det är knappast deras fel, det skulle nog bli krångel om jag skulle börja checka in hinder också). 

Värmen i Moskva är otrevlig. Precis som i Kazan. Hett, soligt och hög luftfuktighet. Alla idrottarhotell ligger precis vid stadion. Förutom ett som är 40min bort. Där bor vi. 

Framme vid hotellet blev det smått kaotiskt igen. Väskor skulle släpas upp för tusentals trappor medan tv filmade så mycket de orkade. Accrediteringskort skulle fixas och welcome bags hämtas och sen fick vi slutligen mat. VM/EM/OS-mat brukar vara bra. Här är maten tyvärr mindre bra. Men det ska väl gå att överleva. Mellanmål har vi inte och inget får tas ut ur matsalen men det fixar sig eventuellt. Efter maten fick vi våra rum och jag blev så lycklig över att det är svalt i rummet att varken röklukten eller de blommiga tygerna stör mig. På rummet hann vi inte stanna många minuter för då var det dags för intervjuer igen, den här gången på finska. Jag pratar bra finska då jag är trött (om nån har hört intervjuen, snälla, låt mig bara tro att jag var duktig, okej?). 

Då jag ändå var på gång så tänkte jag att jag lika bra kan göra det obligatoriska dopingtestet på en gång. Det tog sin tid och de tyckte att det var väldigt nödvändigt att bandagera in hela armen så den inte gick att böja efteråt. Jag hade ju trots allt ett nålhål i armvecket. Livet är hårt.

Men nu sitter jag här på rummet och har äntligen fått internet att fungera. Jag skriver i sömnen. Funderar på om man ska powernappa nu eller köra en 11h natt sen istället. Oh denna beslutsångest. 

Kvar på schemat idag är att träna, hitta mat och sova. 

Så att så. Eftersom jag nästan känner mig yr i huvudet av trötthet så tror jag att det är dags för mig att sluta. 

Återkommer med ett tydligare och mera informativt (alltså vettig info) inlägg i ett senare skede!

Häng med på min VM-resa!

Sandra

De som inte vill märka det så märker det inte. De går runt i sina egna fina bubblor och låtsas som ingenting. Vi (jag) som vill märka det så märker det och går runt i våra (min) egna ännu finare bubblor (bubbla). För er som inte vill märka det, förlåt. Men har ni inte känt det i luften? Att hösten är på väg. Den underbara, efterlängtade hösten. 

Jag älskar hösten. Jag föredrar hösten långt framför sommaren (ja, om vi bortser från att sommar = tävlingssäsong). Hösten är årets mest underskattade årstid och det enda positiva människor lyckas hitta med hösten är att ”nåja, färgerna är väl helt fina”. Och visst är färgerna fina, men de intresserar inte mig så himla mycket. Jag är mera en svartvitrödrosa typ. Inte gröngulorangerödbrun. Nej färgerna berör inte mig så mycket. Men luften. En luft man kan andas i. Sval, kanske regnig, frisk. 

För mig är höst en känsla av nystart. Jag blir så glad och motiverad. Efter att ha känt mig lat i ett halvår blir jag plötsligt helt övertaggad på att göra en massa saker. Många pratar om nystart vid årsskiftet. Men jag har svårt att hitta den känslan mitt i vintern då alla dagar ser likadana ut. Steget från sommar till höst känns större. Och det största steget kommer ju förstås i och med att tävlingssäsongen slutar och en ny träningssäsong börjar. Och att träna på hösten slår allt.

Att springa i höststormar på kvällarna längs med vattnet är mäktigt. Inga människor har vågat sig ut. Det är bara jag, mina steg mot gruset och så vindarna. Hela världen lever och mest levande, det är jag. Efter en sommar som varit för kall, för varm, för kvav eller för regnig så är luften äntligen frisk och alldeles perfekt. Och man kan knappast klaga på regnet, det ska regna på hösten. Det hör till. Och jag älskar att det blir mörkare ute. Utan mörker skulle man aldrig se hur fint ljuset är. 

Det är förstås under tävlingssäsongen man allra lättast ser vad man behöver utvecklas inom som idrottare. Man hittar sina svagaste sidor och inser vad man borde jobba med. Då säsongen väl är slut så brukar jag vara full av idéer och motivation. Jag får kämpa mig igenom de två lätta veckorna efter säsongen och klättrar nästan på väggarna då jag bara får träna en gång om dagen fastän jag helst skulle köra fem pass. På hösten släpper också all press. Även om jag inte känner nån press utifrån så har jag ju mina mål på sommaren. Och under våren ”måste” ju träningarna lyckas, för annars blir man orolig inför säsongen. Men på hösten spelar ingenting någon roll. Så länge jag kan springa spelar det ingen roll. Man kan bara lyssna på kroppen, dra på sig världens största leende och springa, springa och springa.

Den här hösten kommer dessutom att bli världens bästa höst (jag skrev ”häst” två gånger innan jag stavade höst rätt. Inte bra). Jag ser framemot att flytta tillbaka till Sverige och fixa om lägenheten, att testa nya saker i träningen, att gå kurser och lära mig saker, att springa Lidingöloppet, att åka upp i fjällen och springa. Och att bara gå runt och andas. 

På hösten är löpning inte träning. På hösten är löpning livet.

Men först ska jag springa ett VM. Och jag har stora planer för mitt Moskvabesök.

Sandra

Tack för all respons på mitt förra inlägg. Kul med så många positiva och intressanta kommentarer!

Det är lite sommarlov här på bloggen. Hela veckan har gått ut på att förbereda mig mentalt på helgens FM-tävlingar här på hemmaplan i Vasa. 

Det var nämligen så att inför gårdagens lopp så var vi två tjejer som klarat b-gränsen på 3000m hinder till VM i Moskva (9.48) och bara en av oss skulle få åka, den som vann gårdagens lopp. Om någon av oss hade klarat a-gränsen (9.43) hade båda fått åka. 

Oona Kettunen, som sprang åt sig ett EM-guld i 19-årsklassen på 9.45 och jag med ett årsbästa från Dublin på 9.47, och båda hoppades att vi båda skulle få åka. 

Jag slutade som sagt med antibiotikan förra helgen och har mått mycket bättre sedan dess och kände mig därför väldigt självsäker. Oona var troligen lite trött efter många lopp förra helgen samt en hel del resande, men man vet aldrig, hon kunde lika bra ha varit i toppskick. Jag har vunnit hinder de senaste sex åren och skulle aldrig förlåta mig själv om jag inte vann så pressen blev lite stor. 

Men så fick vi draghälp av finska rekordinnehavaren Johanna Lehtinen (som nyligen varit sjuk och därför valde att inte springa i mål) och mina ben var rekordpigga samtidigt som Oonas ben inte hade sin bästa dag. Tekniken funkade och hemmapubliken var underbar och det var bara att ignorera nervositetsillamåendet och springa. 

Det blev seger med 11sekunder, ett klent pers med 0,04s och en VM-biljett i handen. Sjunde raka, tre kvar. 

Sluttiden blev tyvärr 9.43,34 och räckte inte till a-gränsen. Jag försökte verkligen ta i på slutet trots att min biljett var säkrad men det räckte tyvärr inte. Jag borde ha vågat ta i tidigare  för att klara gränsen men jag ville givetvis inte heller riskera min egen biljett. Känns väldigt trist att vara så nära men så här är idrotten. Det är svårt att springa en VM-biljett åt sig själv, men ännu svårare att springa åt någon annan. 

Så här blev det den här gången och jag är åtminstone glad över guldet, vm-biljetten och den fantastiska stämningen. Tiden däremot är inget jag skrattar mig lycklig över. Glad blir jag då tio sekunder kapas från gårdagens tid. Vet vet, kanske det händer redan i Moskva!

Nu börjar min säsong på riktigt! 

Sandra

Hej och ursäkta för dålig uppdatering. Har äntligen blivit av med antibiotikan och all medicin mot antibiotikans biverkningar. Kroppen känns bättre för varje dag som går och jag ser fram emot helgens finska mästerskap. 

Jag har inte alltid varit så duktig på att svara på frågor här på bloggen men jag fick en fråga efter mitt förra inlägg som jag tänkte att kan vara passande att svara på mitt i den pågående hälsohetsen. 

”Hejssan,

sku vara mycket intressant o höra något om din kost, hur ser den ut, hur äter en topplångdistanslöpare egentligen? Vet du hur mycket energi du får från kolhydraterna, proteiner eller fett? Vilka födoämne äter du mest, t.ex. äter du kvarg, grynost, pasta, mjölk, kött osv? Det sku vara fascinerande o få veta vad du äter för du presterar så himla bra! Lycka till Moskva, hoppas du springer till finalen!

-Alisa”

För det första, tack Alisa för kommentaren och lyckönskningarna! 

För det andra, om någon vill lära sig att äta som en elitidrottare så kommer ni nog att bli besvikna nu. 

1. Jag har ingen aning om hur mycket energi jag får från kolhydrater, proteiner och fett. Jag äter tills jag är mätt. 

2. Kvarg: äter jag som mellamål ibland för att det är gott och för att det innehåller proteiner. Jag äter inte extra proteiner för att bygga stora muskler. Jag försöker äta mellanmål med proteiner eftersom jag tror att mitt proteinintag via den vanliga maten ibland blir för litet. Grynost: äter jag inte för det är inte gott och det finns andra saker som innehåller detsamma. Pasta: äter jag massor, verkligen jättemycket. Ofta vit pasta också även om jag försöker att välja en mörkare fullkornsvariant ibland. Folk tjatar om att man ska undvika kolhydrater och ljus pasta men jag slutar inte äta den så länge jag mår bra av det. Och utan kolhydrater orkar man inte. Mjölk: dricker jag inte för att jag inte tycker att det är gott. Försöker få i mig andra mjölkprodukter (ost, kvarg, fil osv) för att undvika kalciumbrist som senare kan leda till osteoporos. Kött (eller fisk eller kyckling): äter jag till varje måltid med ris eller pasta. 

Mina regler då det gäller mat är 

1) Ät tillräckligt!

2) Ät mångsidigt!

3) Försök äta regelbundet!

4) Ät inte godsaker innan maten för då orkar jag ingen mat. 

Jag undviker hel- och halvfabrikat så långt jag kan men visst kan jag käka snabbmat om jag vill det någon gång, men ytterst sällan mera än någon gång per månad. Det är gott men ganska illamåendeframkallande. 

Mellan måltiderna kan jag däremot vara onyttig. Jag gillar att baka, och äta det jag bakat, jag är en riktig godisgris och en film är aldrig lika bra utan popcorn. Men även här finns det gränser. Ingen mår för bra av för mycket onyttigheter och jag försöker själv minska på det. Inte för att jag presterar sämre av det utan för att jag inte mår bra av det. Men att helt sluta äta godsaker ser jag ingen nytta med…

Jag äter ingen sallad, inga grönsaker (förutom morot, men det är väl egentligen en rotsak) och jag har fått höra en hel del om det. Orsaken till att jag inte äter det är att jag tycker att det smakar fruktansvärt illa. Istället äter jag en hel del frukt, allt mellan 3 och 10 frukter per dag. Det har fungerat i 24 år så jag ser ingen orsak till att ändra på det nu. 

Jag äter inga kosttillskott. Undviker piller och liknande så långt det går. Jag tror att allt går att få i sig genom den naturliga kosten. Men om jag känner att jag har en förkylning på gång så käkar jag ett par 1000mg c-vitaminbrustabletter för att förhindra att förkylningen bryter ut. Vissa säger att det är farligt att äta för mycket c-vitaminer och vissa säger tvärtom. Så är det med allt. På internet hittar man det man vill hitta. Jag kör på det som fungerar för mig.

Ibland käkar jag också proteinbars. Inte för att jag vill. De är både onyttiga och äckliga. Jag gillar inte choklad (!) och de är lite väl söta och maffiga. Men som nödmellanmål fungerar de. 

Innan tävling så har jag inte flera regler än att jag ska ha ätit klart 3h före start. Om jag då äter pasta, pizza eller något annat spelar ingen roll såvida jag inte känner mig mätt vid start. Hinner jag inte äta en ordentlig måltid så kan det bli frukt, yoghurt, nånting salt och kanske en proteinbar, bara för att få några proteiner alls i mig. Det viktigaste är att ha energi i kroppen innan tävling.

Jag ser till att vänta minst 1h innan jag tränar efter att jag har ätit för annars grejar inte min mage att springa. Någon gång springer jag innan frukost men det hör inte till favoritpassen och jag undviker att springa över 12km tom mage. Det pratas mycket om att träna på tom mage nu men det passar inte mig så bra. Efter nästan alla pass blir det banan och vätska och så kanske jag fortsätter med lite lätt styrketräning innan jag äter riktig mat.

Alla träningsbloggar som unga tjejer slaviskt följer gör mig ledsen. Alla kosttillskott, alla förbannade proteinpulver, alla regler om att man inte får äta kolhydrater, alla ”nyttiga efterrätter” bestående av en massa pulver och skit får mig att må illa. För mig är det inte att äta hälsosamt. Det är en slavisk diet och inget som människokroppen föredrar.

Det händer ibland att jag får kommentarer om att jag är för smal eller äter fel eller har problem osv men jag har för länge sedan slutat lyssna. Jag har sprungit EM och VM och OS. Det är OMÖJLIGT att prestera utan att äta tillräckligt. Det är omöjligt att orka träna tolv gånger per vecka med för lite energi i kroppen. Det går inte. Det går ett pass. Men det går inte ens en vecka. 

Som idrottare känner man sin kropp mycket väl och vet vad man mår bra av. Man vet hur man ska äta för att orka träna och för att kunna prestera. Elitidrott är inte hälsosamt, man pressar sin kropp hårt. Men det är ett val vi själva gör och det är inte en sjukdom. Min kropp är van vid det här och jag trivs hur bra som helst!

Så här tänker och äter jag. Knappast idealiskt och det finns mycket jag kan förbättra. Jag tror inte att någon kunde kopiera mina matvanor (eller träningsupplägg heller för den delen) och prestera samma tider som jag gör, för alla fungerar olika. Med andra ord, matvanor är väldigt individuellt, och jag tror att det handlar om att hitta det som passar bäst för en själv. Precis som med allt annat.

Sandra

Jag springer. Det är tävling och jag springer. På röda banor, in i kurvan. Kanske faller jag, kanske inte. Men jag springer på de röda banorna och ser de andra framför mig. Det är en viktig tävling och jag har kapacitet att göra tider jag hittills bara drömt om. Men så börjar jag tappa tätklungan. En efter en drar löparna i från mig. Jag tar i allt vad jag har men inget händer. Det är som att springa på stället. Som att benen är bortdomnade. Jag kan inte kontrollera dem. Det är en otroligt obehaglig känsla. Jag kan inte bestämma över min egna kropp.

Ungefär där brukar jag vakna. Bland alla mardrömmar om mördare, arga djur och död så är den där absolut värst. Det är löparobehag på hög nivå.

Gårdagens lopp var också som en dröm. Men faktiskt inte en mardröm. Däremot hade loppet skrämmande många likheter med mardrömmen. Ben som inte går att kontrollera. Misslyckande då det gäller. Och så vidare. Men jag minns det som en dröm. Jag minns det suddigt. Jag minns det knappt alls.

Dagen innan loppet mådde jag inte bra. Jag besökte läkaren på kvällen och fick mera värkmedicin. Jag åt mig hög på antibiotika, mjölksyrebakterier, värkmedicin och lite resorb däremellan. Allt för att lura kroppen att den var frisk. Och på tävlingsdagen mådde jag faktiskt bättre än på flera dagar. Huvudvärken satt kvar men jag var inte så sliten som innan. Jag såg framemot att springa men kände mig inte alls nervös. I huvudet alltså. Kroppen gjorde uppror och nervösillamåendet satte igår direkt från morgonen. Och trots att det lugnade ner sig efter någon timme så var det inte lätt att få i sig någon mat. Men jag lyckades på något vis.

Då jag kom till stadion fick jag veta att uppvärmningsplanen bestod av en varm inomhushall med noll syre. Jag skämtar inte. Det var rent av obehagligt att vistas där inne. Jag värmde upp både inomhus och ute på den lilla asfaltfläcken man kunde springa på men jag kände rätt snabbt att det inte fungerade. Jag var yr i huvudet och kände mig utan energi. Hade ingen lust att springa alls. Jag var inte taggad längre och jag var väldigt oengagerad i uppvärmningen. Nervositeten var bortblåst och jag längtade efter att vara i mål och ha allting bakom mig.

Direkt vi kom in på stadion kändes det mycket bättre. Luften var friskare och stegringsloppen rullade på riktigt bra. Jag visste att det fanns en risk att kroppen skulle ta slut efter en kilometer men då jag stod på startlinjen så hade jag bara medalj i tankarna. Eller bara och bara. Jag hade nog guld i tankarna också. Aristakhova var inte med och Zaripova hade kunnat få för sig att köra taktik i sin årsdebut och då hade jag kunnat spurtslå även henne.

Jag kan inte beskriva loppet så mycket, för ärligt talat så minns jag inte. Jag vet att vi sprang långsamt men att det kändes snabbt. Inte snabbt som i tungt utan snabbt som i hög frekvens. Eller något sådant. Jag tänkte länge att jag tar medalj. Det är bara att spurta. Hindren gick dessutom bra. Istället för att som vanligt tänka att ”ååh, tre varv kvar ännu…” så tänkte jag ”oj, bara fyra varv kvar, kul”. Men ändå bara tog allting slut. Jag har ingen aning om i vilket skede jag har släppt klungan och när jag har slutat försöka jaga i kapp dem. Benen kändes pigga hela tiden, men ändå helt kraftlösa. Jag var helt utan energi. Då sista varvet började insåg jag att det inte längre gick att ta medalj så jag slutade anstränga mig. Det var bara att ta sig i mål. Övervägde att spruta på slutet men det fick räcka med en liten tempoökning för att åtminstone komma under skamgränsen på 10 minuter. De sista fem metrarna joggade jag och direkt jag kom i mål slet jag av mig nummern och lämnade banan. Benen var pigga men oanvändbara. Min första tanke var att jag kan springa ett lopp till genast och springa ännu snabbare.

Sen kom tårarna. Tankarna på att det här var fjärde och sista gången jag hade medaljchans på en värdetävling före de riktiga senior-mästerskapen. Jag var och är övertygad om att jag hade kommit hem med en silvermedalj om jag inte hade alla mediciner i kroppen. Men nu hade jag det. Jag deppade över att det är fjärde säsongen som förstörs på grund av skador, sjukdomar och problem. Jag kände mig totalt misslyckad. Riktigt jävla misslyckad.

Men sen är ju världen full av fina människor och ganska snabbt kändes det bättre. Tävlingen i sig betyder inte så mycket för mig. Inte ens medaljen. Just nu är jag ledsen över att jag missat chansen till ett riktigt bra lopp. Att jag inte klarade det.

Jag har en personlig regel. Om jag springer ett lopp riktigt värdelöst (jury: jag själv) så behöver jag inte jogga ner. Jogga ner är jättetråkigt men att jogga ner då man är deppig är enbart självplågeri. Istället steg jag upp klockan 6 imorse, efter knappt 5h sömn, och stack ut och sprang. Det kändes långt i från bra men kropp och själ behövde det.

Nu sitter jag i S:t Petersburg. Satt just i Moskva och innan det i Kazan. Ikväll somnar jag i Helsingfors och imorgon bitti är jag i Stockholm. Rubbade rutiner, sömnbrist och mat som knappt förtjänar att kallas mat. Jag är trött och luktar troligen lika mycket svett som huvudet värker. Jag hatar resedagar. Men mest är jag glad att komma bort från Rysslandet.

Nästa tävling blir 21.7 i Lapinlahti. 3000m slätt, allt över 9min är underkänt. Dock kommer jag fortfarande att äta antibiotika då så får se hur kroppen svarar. Men det är ett senare problem.

Nu ska jag överleva dagen och sen ska jag njuta över att vara tillbaka i Stockholm ett tag. Springa långpass i Hellasskogarna, krama på sambon och kanske tvinga med honom på Ikea. Det låter som en himla bra plan om jag får säga det själv.

Hur sammanfattar jag Rysslandsresan och gårdagens lopp då?

Som alltid då det inte gått som jag vill:

Kokemus kokemus. (Lägg det ordet på minnet)

Sandra