Jag är löpare: Bingo Rimér

Jag är löpare: Bingo Rimér


Jag är uppvuxen på en gård i Blekinge, där rådde en aktiv livsstil. Jag packade höbalar, målade om staket och liknande; jag var lite som en fastighetsskötare. Jag tränade boxning och taekwondo också, men gick inga matcher.

När jag flyttade till Stockholm för att bygga en karriär som fotograf jobbade jag jävligt hårt. Efter tio års fotograferande, då jag brukade stå böjd som ringaren av Notre Dame framför kameran, så började jag få ont i ryggen. Jag insåg att jag inte kunde leva på gamla meriter, så jag tog kontakt med en naprapat, som la upp ett träningsprogram åt mig.

I somras körde jag Karlshamn Swimrun tillsammans med Emma Igelström; vi är barndomskamrater. Simningen gick väldigt fort, jag var kopplad till Emma med en lina. Det var som att ligga efter en späckhuggare i full fart framåt.

Nu kör jag En Svensk Klassiker. Drömmen är att komma under 2.30 på Lidingöloppet, men i år handlade det mest om överlevnad. När jag har lärt mig vad det handlar om kan jag köra hårdare. (Reds anm: Bingo sprang på fina 2:41.)

Jag har fyllt 41, men har ingen 40-årskris, som när man går ut och krökar i ny skinnjacka, raggar unga tjejer och köper sportbil. Eller som när man har träffat en kvinna i unga år, gift sig och skaffat barn och kommer på att ”vad fan håller jag på med, blir inte livet mer än så här?” och så skiljer man sig.

Jag har levt nattklubbsliv 100 gånger om, för mig har 40-årskrisen i stället varit en 40-årslycka. Den tid jag la på nattklubbar och dekadens lägger jag nu på fysisk aktivitet. När man inte går ut och festar och springer på event så frigörs en massa tid och energi.

Jag har alltid varit lite av en renlevnadsmänniska, har varit världsmästare på att festa utan att supa skallen av mig. Jag har också vanan att äta bra – på gården hade vi egna djur, potatis och odlingar. Jag undviker tomma kolhydrater och processad mat, äter bara ekologiskt närproducerat och undviker att äta för mycket kött.

Jag har alltid sprungit, men varit väldigt försiktig, jag har enorm respekt för att springa på asfalt. Jag har kompisar som börjat springa på äldre da’r, du vet: ”Åh gud, jag måste komma i form!”, och så får de något knäfel och går plötsligt med kryckor i väntan på en operation. 

Jag föredrar trail. I somras sprang jag Salomon 27 K i Åre, det tog runt tre timmar. Banan gick över tre fjäll och man fick hänga i linor här och där. Det var rätt tufft. Lidingöloppet kommer att kännas som en räkmacka i jämförelse.

Jag kör ofta mina löprundor på Djurgården, där finns både skogsstigar och grus. Men nu har jag anmält mig till Ironman i Kalmar nästa år, så jag måste nog börja springa mer på asfalt. Jag och Emma Igelström har också siktet inställt på Ö till Ö nästa år. Swimrun är så grymt roligt.

Jag ger mig ut på löprundor så fort jag får tillfälle. Enda problemet är att få ihop logistiken. Jag har tre ungar med två olika mammor och är involverad i en massa olika bolag och projekt. Jag driver kommunikationsbyrån Lejon Media och vi arbetar med varumärken som Celsius och Sony, och driver tidningarna Pause, Man och Moore

Jag älskar gadgets och tajta kompressionskläder. Ibland känner jag mig som Fredrik i Solsidan; det kan dra iväg en jäkla massa stålar på prylar.

Träning ska vara roligt, inte ett tvång. För mig handlar det mycket om belöningen efteråt. En kall öl i bastun efter Salomon Trail i Åre till exempel, det kändes jävligt bra. Och som efter målgången i Vasaloppet – där bubblade vi till ordentligt! 

Juninumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Kom i toppform
  • 7 grymma backpass
  • Raceskotest, 11 snabba skor
  • Åre – Sveriges trailmecka
  • Spring skadefri
  • Koll på kosten
  • Intervallträna som eliten

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Carolina Gynning, konstnär, skådespelare och löpare

Carolina Gynning, konstnär, skådespelare och löpare


Visst kommer jag ihåg när jag var med i RW förra gången, det var för nio år sedan, då hade jag kommit igång bra med löpningen, och siktade på att gå ner mot femtio minuter på milen. Sedan sprang jag Tjejmilen, Midnattsloppet, Vårruset och en massa andra lopp.

När jag var liten satte mina föräldrar mig i alla idrotter man kan tänka sig. Jag var riktigt duktig i basket, handboll och simning. Och så spelade jag golf och tennis, det gjorde alla i Falsterbo där jag växte upp. Men när jag blev äldre ville jag har en mer tonad kropp med mer långa muskler, det får jag av löpning.

Ett år efter att jag senast var med i RW så blev jag gravid. Det var faktiskt så att jag hade fått några missfall innan jag fick behålla det inom mig. Grejen var att jag fortsatte träna precis lika mycket när jag blev gravid, det klarade inte min kropp. Det är så himla många som säger att man kan träna på exakt som vanligt, men det var först när jag slutade träna och åt precis vad som helst, som det fastnade, som jag blev gravid på riktigt.

Jag hade önskat att det hade varit annorlunda, det var ju inte så bekvämt att gå upp trettio kilo och sedan gå ner trettio kilo, och så upp trettio kilo när jag blev gravid igen. Vissa bara ploppar ut ungar och det händer ingenting med deras kroppar, men för mig var det verkligen tufft att komma tillbaka.

Efter graviditeterna började jag med styrketräning för att bygga upp min kropp igen. Jag körde tung styrketräning i tre år, med min PT, Emelie. Det var mycket kettlebells, egen vikt med boll, men också tunga lyft med skivstång. Min kropp hade tagit mycket stryk av graviditeterna, det tog lång tid innan jag kände mig stark nog för att kunna pusha mig i löpspåret igen.

Jag tycker inte det är skitkul att träna alla gånger, för mig är det mer ett nödvändigt ont, för att kroppen ska orka bli gammal. Men det är alltid skönt efteråt. Tidigare körde jag tre gånger i veckan, men nu har jag ökat rejält, nu kör jag fem gånger i veckan. Det är styrkepass, löpning och ridning. Nu har jag också fått grymma resultat, men det är inte gratis. Det krävs mycket träning, bra kost och disciplin till max.

Jag kör ingen strikt diet, men jag äter inget gluten, ingen laktos och inget socker. Kött äter jag. 

Vid jul tog jag mig under timmen igen på milen, och var så jäkla nöjd med mig själv. Nu finns det inget stopp, tänkte jag, nu ska jag under 50. Det har jag inte klarat än, men ligger runt 52 minuter.

Jag är hellre ute och nästan offrar livet i fruktansvärt väder än springer på löpband.

Jag bor på Ekerö, det finns ett spår där som är ungefär två kilometer, där snurrar jag runt. Det är hälften skog, hälften asfalt och lite kuperat. Min PT lägger upp nya program varje månad, som jag följer. Det är en hel del intervaller, som är det tråkigaste jag vet. Men jag märker ju efter några intervallpass att jag går ner några sekunder på milen. Det brukar bli tre pass med löpning i veckan, ett intervallpass, ett pass på fem kilometer och ett på en mil.

Jag tycker egentligen åtta kilometer är max, de två sista sliter på kroppen, och jag vill inte börja se ut som en sådan där tanig, utmärglad person. Sedan i julas, med omläggning av kost och all träning, har jag gått ner sjukt mycket. Jag brukar inte väga mig, jag tycker vikten är ointressant, men jag märker det på kläderna, allting har blivit för stort. Och det är ju så jäkla dyrt att behöva köpa nytt hela tiden.

Det har hänt att jag har sprungit på löpband när det har varit total snöstorm ute, men det är verkligen skittråkigt. Jag är hellre ute och nästan offrar livet i fruktansvärt väder än springer på löpband. Ibland har det faktiskt varit lättare att springa milen med snö piskande i ansiktet, mentalt känner man sig så cool, det är jag mot stormen. 

Jag springer alltid till musik, jag hatar att springa utan. En gång i vintras dog mobilen för att det var så kallt, de sista tre kilometerna utan musik ville jag bara skjuta mig själv. Det är ju på slutet man behöver grymma låtar så att man får adrenalin.

Tre bra låtar att springa till är Aviciis ”Hearth Upon My Sleeve”, Britney Spears ”Work Bitch” och The Presets ”This Boy´s In Love”. Om jag varvar de tre låtarna på Premiärmilen blir det nog sub 50, haha.

Ibland jobbar som skådespelare, men mitt huvudsakliga jobb på dagarna är konstnär. Det har gått jättebra, jag har haft många utställningar de senaste åren. Jag har också gjort min konst till olika designprodukter; brickor och allt möjligt. Jag vill inte hamna i den desperata knipa man kan hamna i när man börjar bli äldre och inte är lika intressant för TV-branschen. Jag vet ju hur det är, ena dagen är du svinhet, men nästa vill de inte ha dig.

Nu satsar jag allt på att komma i form till Premiärmilen. Jag kan ta ett glas vin till middag, men jag går aldrig ut och dricker en massa drinkar. Jag blir hög på andra grejer, som Runners High.

Jag går aldrig ut och dricker en massa drinkar. Jag blir hög på andra grejer, som Runners High.

Det är en konstig grej, Runners High, man kan springa och känna och tänka, åh faen nu gör det ont här och där, eller att telefonen ligger i fel ficka, eller den här låten var inte så jävla bra som jag trodde. Man springer där och ältar en massa grejer, men plötsligt glömmer man allt, och när man gör det och det inte alls känns jobbigt att springa, då upptäcker man att man plötsligt har sprungit fortare än man någonsin har gjort tidigare.

Och så att man ena kilometern kan känna, guud jag vill bara dö, och nästa, livet leker, jag flyger fram, och så ännu en kilometer fram och ner i svackan igen. Ibland är det som att man går igenom hela livet på en löprunda.

Jag och Carina Berg ville verkligen göra en podd tillsammans om att hitta sig själv och andra grejer. Spotify nappade, och nu har vi sänt fyra avsnitt och vår podd ligger tvåa i Sverige. Jag trodde väl att det skulle gå rätt bra, vi har ju många följare på sociala medier, men inte så här bra, det är fantastiskt kul.

Jag dejtar en ny kille som är löpare, vi har tränat lite ihop, men inte sprungit. Han springer så fort, jag är rädd för att han bara kommer att älga iväg. Vi får se hur det blir med det, allting är väldigt nytt, men jag älskar att träna med den jag är ihop med.

Löpning är också en ventil, den är ångestbefriande. Om jag ger mig ut och springer mår jag alltid bättre efteråt. När man går igenom en skilsmässa som jag gjorde, det är helt fruktansvärt och speciellt när man har små barn, hjälpte löpningen mig mycket. 

Ridningen fungerar på samma sätt. Ibland kunde jag ha så mycket ångest, då åkte jag till stallet och bara höll om min häst, det var så lugnande. Och när jag satt på honom kunde jag känna hur all min dåliga energi gick ur min kropp och ner i hans. Jag tänkte, guud jag ger min häst dålig energi, för det ville jag ju inte, jag älskar ju min häst, men de är så balanserade energimässigt. Han bara sög upp min negativa energi och så försvann den. 

Jag har en app, Runkeeper, men sådana där gps-klockor tycker jag är helt värdelösa, jag fattar aldrig hur de funkar. Jag har två par Asics-skor, som jag tycker är jättebra. Ingen spons, jag köper själv, haha. 

När jag har klarat under 50 minuter på milen, kommer jag sikta på att gå under 45 minuter. Jag tycker att det är jättekul att ha mål som jag kan sikta in mig på. 

 

 

 

Det lönar sig att prenumerera

Det lönar sig att prenumerera


Du får bland annat 20% rabatt på Runners’ Store.

Sveriges kanske bästa utbud av löputrustning. Som premium prenumerant har du hela 20 % rabatt på löputrustning förutom på elektronik där du får 10% rabatt. Som digitalprenumerant har du 15% rabatt på löputrustning förutom på elektronik där du får 10% i rabatt. Du kan handla via vår webbshop (länk till vår butik) eller besöka någon av våra butiker på Regeringsgatan 26 i Stockholm eller Baltzarsgatan 31 i Malmö. För att få rabatt i någon av butikerna i Stockholm eller Malmö behöver du visa upp din medlemstatus. Den hittar du under ·Mina sidor” här på sajten. Obs! för att få tillgång till din rabatt på sajten behöver du vara inloggad. Rabatten kan ej kombineras med andra rabatter eller erbjudanden. Dessutom för du möjlighet att läsa Bicycling, Vasalöparen och såklart Runner’s World digitala tidningen i din dator/mobil eller läsplatta.

Klicka här för att bli prenumerant

 

 

 

Jag är löpare: Daniella Witte

Jag är löpare: Daniella Witte


Jag har alltid tränat, mestadels individuell träning, allt från simning på hög nivå till pass på gym. Men i samband med att jag fick barn så har löpningen passat mig bra.

När jag var yngre simmade jag i Kristianstad, tränade sex dagar i veckan, till slut blev det för mycket. Jag gick inte in i ett badhus på många år efter det att jag slutat. Jag har också alltid löptränat från och till, som ett komplement till övrig träning. Jag är uppvuxen i mellersta Skåne, där är det väldigt fin natur att springa i, det har varit ett dragplåster. Jag mår väldigt bra av att vara ute i skogen, det ger mig lugn.

Jag arbetar som inredare och stylist och fotograf. Mina kunder är olika inredningsföretag och jag får ofta beställningar där jag ska göra inspirationsjobb runt ett tema. Jag arbetar också med inredningsmagasinet Elle Decoration, för dem gör jag mest egna installationer och skriver en blogg. Jag har även ett konto på Instagram, med 75 000 följare. Där berättar jag om vardagsliv, inredning och lite löpning.

Jag ska representera Run Stockholm den sjunde maj i år. Det är ett lopp i innerstaden, där man kan välja mellan 5 och 10 kilometer. Jag ska vara den som representerar den kreativa människan, den som behöver löpningen för att kunna prestera kreativt.

Jag är annars inte så mycket för lopp, det är bara stressande. Men när jag nu springer det här loppet, jag ska springa 10 kilometer, så kommer jag inte att bry mig om några tider. När jag springer ska det vara en kul grej utan några prestationskrav. För mig är löpning avkoppling, något som vädrar ut och neutraliserar hjärnan.

Jag försöker springa varannan dag, och då landar jag på ungefär sex-sju kilometer per gång. Ibland blir det upp till en mil, men sällan mer. Dagsformen får avgöra hastigheten och distansen. Jag är noga med att ta en vilodag mellan passen för att inte pressa kroppen för mycket. Jag springer i alla väder, utom när det vinterstormar som värst här i Skåne, då blir det löpband på gym.

Löpningen ger mig massor av idéer, ofta öppnar den upp när man kört fast i några tankebanor och inte kommer ut. Jag arbetar mycket hemifrån, men jag är också i Stockholm en hel del. Jag har alltid löparskorna med mig på mina resor. När jag är i Stockholm drar jag mig till vatten när jag springer, ofta blir det längs Hornstulls strand och Årstaviken.

Jag försöker få med läsarna av min blogg och på Instagram att hänga på Run Stockholm. Det vore kul om vi kunde få till någon samlingspunkt, där vi kunde springa tillsammans, och kanske prata lite inredningstips på vägen, ha ha!

Hur länge möblerna får stå kvar på samma plats hemma? Jag har väldigt mycket jobb, så jag hinner faktiskt inte göra om så mycket hemma. Men jag känner ett ständigt behov av förnyelse, så är det att vara en skapande människa.

Det finns ett lopp jag tänker att jag ska springa någon gång, och det är Tjejmilen i New York. Det skulle vara en fantastisk känsla att springa i New York.

Ett av mina bästa löparminnen upplevde jag i somras när vi hälsade på ett par kompisar i Gnesta, som älskar löpning. Vi gick ut varje morgon och sprang fem lugna kilometer, som vi avslutade med att simma ut till en badflotte där vi gjorde lite träningsövningar, innan vi simmade tillbaka.

Där väcktes också lusten till simning igen, men utan några krav på prestation. Det var en underbar upplevelse att både springa och simma omgiven av vacker natur. 

Efter tre barn och en lång träningspaus – så blev Maria mer vältränad än någonsin!

Efter tre barn och en lång träningspaus – så blev Maria mer vältränad än någonsin!


”Jag är uppvuxen på Dalarö i en familj där alla sprang tillsammans i toppluvor på julafton. Min bror, mina föräldrar och jag – det var liksom självklart att alla skulle med. Våra grannar måste ha tänkt: ’Jaha, här kommer familjen Åström igen…’

Som ung var jag med i Södertörns friidrottsförening, jag tävlade i sprint, 200 meter. När jag var 16, 17 jobbade jag extra som gympaledare hemma på Dalarö och efter en tid började jag leda aerobics och funk runtom i Sverige. 

Efter gymnasiet jobbade jag som instruktör på olika hotell nere i Sydeuropa för hotellens gäster. Och mina universitetsstudier finansierade jag genom att leda pass 6-7 gånger i veckan. Under den här tiden löptränade jag också regelbundet. 

Men så fick jag tre barn ganska tätt. Det var ingen smärtfri resa, utan den kantades av flera missfall. Jag blev försiktig med träningen, hade inte samma sug längre och mitt driv och min naturliga vilja att träna var som bortblåst. Jag kom tillfälligt tillbaka till formen mellan barnen, men det blev aldrig någon bestående framgång. Resultatet blev att jag inte kände mig så stark som jag var tidigare och jag kände mig lätt deprimerad. 

Efter att vi äntligen hade fått vårt tredje barn bytte jag kosthållning och började träna igen. Jag cyklade på min spinningcykel medan min yngsta låg i en babykorg bredvid, och jag fick tillbaka formen. 

Men efter föräldraledigheten började jag jobba hårt i finansbranschen, jag reste mycket, åt oregelbundet på flygplatser och flygplan. Så det blev aldrig någon ordning på träningen. Tvärtom levde jag ganska ohälsosamt och kände hela tiden att jag inte mådde särskilt bra.

Dålig kost, för lite träning och alla resor födde ångest och deppighet. Alla dessa trekantsmackor gav en ofräsch känsla, som ledde till fler och fler dåliga beteenden under tidiga morgnar på flygplatser och jag blev allt mer missnöjd med min livsstil. För när man inte lever som man vill blir man deppig.

I våras bytte jag jobb och på min nya arbetsplats hände det något med min inställning till träning. Många av mina kollegor tränade, vilket inspirerade mig. En kollega tipsade mig om att börja följa Paulo Roberto på Instagram. Han menar ju att man alltid hinner träna 15 minuter om dagen – och det hinner man faktiskt. Så är det bara. Om man tar bort den tid man lägger ner på Facebook och andra sociala medier per dag så får man lätt loss 1,5 timmar, och då har man ju tid att viga åtminstone 15 av de minuterna till träning.

Jag gjorde som Paulo sa och tränade min kvart om dagen. En kvart som snart blev en halvtimme. Jag började prioritera mina 30 minuter på spinningcykeln varje morgon klockan 5:00-5:30. Snart fick jag upp ett starkt träningssug igen, det som jag inte hade känt under hela småbarnsperioden. Jag längtade efter att löpträna, så jag köpte en ryggsäck så att jag skulle kunna springa till jobbet – en sträcka på 9 kilometer.

Till en början gick det långsamt. Det gjorde mig besviken, men jag intalade mig att jag inte skulle bry mig om vilken tid jag sprang på, utan att det viktigaste av allt var att jag mådde bra. 

Sen kom sommaren och jag fick flow. Det var nu inte längre fråga om jag hade träningslust eller inte – jag hade fått behov av att springa. Jag sprang nu varje dag i veckan utom en. Körde styrka på det lokala utegymmet fyra gånger i veckan, yogade. Jag bokade upp massor av lopp under hösten för att kunna behålla drivet efter sommaren. 

Jag sprang Tjejmilen på 48 minuter. I september skulle jag ha sprungit Lidingölöppet, 15 kilometer och Hässelbyloppet, 10 kilometer, men fick hälseneproblem, så jag fick dra mig ur i sista sekund. Det kändes jättetrist, för jag var verkligen laddad och i form för de där loppen.

När jag ser tillbaka på hur jag slarvade med min hälsa under småbarnsåren, och hur jag lever idag, så är det så tydligt att den mentala biten, kosten och träningen hänger ihop. Jag märker att nu när jag tränar mer är jag mindre sugen på socker, och jag längtar efter mat lagad från grunden. Dessutom har motståndskraften mot stress och motgångar har ökat, jag har mer energi och den bakomliggande känslan av deppighet är borta. 

Löpning är en perfekt träningsform när man som jag reser mycket. Man behöver bara ha med sig löparskor, löpartajts och träningstopp, sen är det bara att ge sig ut från hotellet och springa, det finns liksom inga ursäkter. Överhuvudtaget gäller det att se möjligheter i vardagen – springa till jobbet, springa på lunchen, ta hjälp och inspireras av kollegor och bekanta. 

Det allra bästa med löpningen är att jag kommer ut och får andas frisk luft och får ljus på näsan, det ger så mycket kraft. Jag gillar särskilt att springa i terräng. Det är underbart att springa i en korridor av löv till doften av skog. Mina morgonlöpturer till jobbet längs Mälaren – vilken energikick!” 

Inspireras mer av Maria – följ henne i Livsloppetbloggen den närmaste månaden!

Jessica lever drömmen – bytte juridiken mot löpning

Jessica lever drömmen – bytte juridiken mot löpning


”Under min uppväxt sprang jag ingenting, inte en meter. I stället höll jag på med hästar och musik. Efter gymnasiet flyttade jag till Uppsala för att studera juridik. Under den tiden tränade jag lite på gym, körde spinning och bodypump. 

När jag var färdig med mina studier började jag arbeta på Teaterförbundet i Stockholm som förhandlare. Efter det gjorde jag notarietjänstgöring och därefter arbetade jag en tid på advokatbyrå. Jag fortsatte sedan in på domarbanan och blev så småningom hovrättsassessor. När jag var klar med det började jag på Finansdepartementet som rättssakkunnig.

Jag träffade min man för drygt tolv år sedan. Han sprang en del och ibland följde jag med honom ut. Jag tyckte verkligen inte om det, men jag tyckte om honom. 

Det blev lite sporadisk löpning fram till 2009, då vi fick vårt första barn. Jag började gå promenader och sprang ibland små korta sträckor. När jag kom hem kände jag att jag hade en helt ny energi i kroppen. Just den energin började jag tycka väldigt mycket om. 

Promenaderna övergick i rena löpturer som blev längre och längre. En dag kände jag flow, något jag hade hört och läst så mycket om, men nästan trott var hittepå. Där och då blev jag liksom biten på riktigt, jag började gilla löpning. 

Jag googlade efter någon att springa tillsammans med och fann löpargruppen Runday. Mycket med dess träningar var nytt för mig. Jag hade aldrig tidigare tränat vare sig löpteknik eller intervaller. Plötsligt började löpningen gå både lättare och snabbare. Det är otrolig inspirerande att springa i en löpargrupp. I just denna kan alla vara med oavsett nivå, man behöver aldrig känna att man springer för långsamt. Det är dessutom alltid sådan härlig pepp och mycket glädje. 

När löpningen började bli rolig anmälde jag mig också till lopp. Min drömgräns var länge att klara milen på under 50 minuter. Sedan blev gränsen 45 minuer. Nu har jag som mål att komma under 40 innan jag fyller 40. Jag har sprungit på 43 minuter så jag har tre år på mig att kapa tre minuter. Jag vet inte om det kommer att gå, men bara att försöka är roligt. 

Jag brukar springa fyra till sex mil i veckan. Både jag och min man har snöat in helt på löpning. När vi äter frukost på morgnarna så är en av standardfrågorna: var ska du springa idag? Det är jätteroligt att vi har löpningen som gemensamt intresse, att vi kan dela varandras upplevelser samt vara engagerade i varandras mål och drömmar. Då har man också stor förståelse för att den andra har behov av att sticka ut och springa i två timmar. 

Nu har vi två barn, tre och sju år gamla, och då får man i bland vara lite kreativ för att få till löppassen. Vi springer ofta till och från jobbet, i bland med en extra sväng, samt till och från vänner som vi hälsar på. 

Jag sprang mitt första maraton när vår yngsta son var tio och en halv månad. Det var bland det roligaste jag gjort. Man ska naturligtvis vara försiktig med träning direkt efter en graviditet och förlossning, men jag tog det väldigt lugnt i början. Jag gick i mål på 3.43 och det var alldeles underbart. Andra maran gick ett halvår senare, i New York.  

Förutom att springa under 40 på milen, är mina tidsmål under 1.35 på halvmaran och under 3.30 på maran. Just nu springer jag dock ofta utan klocka. Jag njuter av att bara vara ute, gärna i skogen, känna in naturen, lyssna på kroppen och springa på enbart känsla. 

Sedan ett drygt år tillbaka är jag en del av Rundays crew på heltid. Vid sidan av juridiken har jag alltid haft en dröm om att arbeta entreprenöriellt och kreativt. När möjligheten med Runday dök upp kände jag att jag kunde förena den drömmen med min passion för löpning. Det är kul att pröva på någonting nytt, och det passar bra nu när barnen fortfarande är små. Men jag har inte lämnat juridiken helt, jag kommer arbeta med den lite vid sidan av, och jag vet ju att den alltid finns där om jag vill gå tillbaka på heltid igen. 

Löpningen har blivit en väldig central del av mitt liv. Jag hoppas kunna springa fram tills jag dör. Löpningen ger mig energi, jag blir lugn och jag blir glad. Den ger mig så mycket upplevelser. Nu har jag och min man siktet inställt på Tokyo Marathon.”

Inspireras mer av Jessica och hennes löpning på Livsloppetbloggen den närmaste månaden!

Så gick Katja från överviktig och svårt sjuk till pigg och stark löpare

Så gick Katja från överviktig och svårt sjuk till pigg och stark löpare


Hösten 2012, när jag hade fött mitt tredje barn, drabbades jag plötsligt av högt blodtryck. Jag blev inlagd på sjukhus, där läkarna konstaterade att jag hade fått havandeskapsförgiftning. Under några dagar var jag väldigt sjuk och fick mig då en tankeställare: Jag hade nu tre barn att ta hand om och det gällde att hålla sig frisk och stark, så att jag kunde finnas där för dem. Under den här tiden var jag kraftigt överviktig med en vikt på 94 kilo. Jag insåg att jag måste gå ner i vikt, annars kunde det sluta illa. 

Våren 2013 samlade jag kraft och gick med i Viktväktarna. Samtidigt började jag gå långa promenader med barnvagnen. Eftersom jag vägde så mycket väntade jag med att börja springa för att inte dra på mig några skador till följd av övervikten. Jag bestämde mig för att börja springa när jag hade gått ner till 85 kilo och det målet nådde jag under sommaren samma år, då jag började blanda gång med löpning. 

Jag fortsatte att sköta kosten och fasade successivt ut gången mot allt mer löpning. Våren 2014, ett knappt år efter att jag inlett min nya livsstil, sprang jag Vårruset (5 km) med en kompis. Hon orkade inte springa hela loppet så vi gick en hel del. Men jag kände att jag hade orkat springa mer, så jag anmälde mig till ännu ett 5-kilometerslopp – och sprang i mål på 30 minuter. På hösten samma år sprang jag också min första mil utan att stanna, då hade jag dessutom gått ner 17 kilo.

Jag kände mig lättare, vilket gjorde mig gladare. Och när jag sprang kände jag mig lycklig; när jag kom hem efter en milrunda bubblade det inombords. Min man märkte också skillnaden. Han tyckte att jag var gladare och verkade nöjdare med livet, så han köpte mig nya träningskläder för att peppa mig att fortsätta springa. Och det kanske låter märkligt, men det gav mig en extra morot att ge mig ut i höstmörkret. 

I mars 2014, ett år efter att jag hade tagit beslutet att ta tag i min hälsa, hade jag gått ner till 65 kilo. Ännu ett år senare, i maj 2015, bestämde jag mig för att anta nästa utmaning: Göteborgsvarvet. Jag anmälde mig och sprang i mål på tiden 1.56.30. Jag var så stolt över mig själv när jag kom i mål, vilken kick det gav! Jag visste inte att man kunde få sådana glädjekickar som vuxen, trodde att det var något som bara barn kunde få. Glädjen kom nog mycket av att jag satte ett – för mig – högt mål och lyckades nå det, jag var helt enkelt stolt över mig själv. 

Jag har nog inte så bra självkänsla i grunden, har alltid varit prestationsinriktad och värderat mig själv efter vad jag har åstadkommit. Därför aktar jag mig för att mäta mig alltför mycket med andra när jag springer. Jag har också medvetet valt bort att springa med pulsklocka eftersom jag är rädd att jag då skulle fixera för mycket vid tider och prestation. Dessutom har jag bestämt mig för att inte springa för många lopp per år, jag vill att löpningen ska vara lustfylld, inte bara prestationsinriktad. Därför kommer jag att nöja mig med ett halvmaraton och några kortare lopp per år. Maraton är jag inte alls intresserad av, det känns för långt för mig. 

Som trebarnsmamma finns det inte mycket utrymme för egen tid, men löpningen har gett mig det där andhålet som jag behöver för att få ny energi och vara en bra mamma som lyssnar och är närvarande. Jag brukar ofta ge mig ut och springa på kvällen när minstingen är nattad. Under löprundorna hinner jag återhämta mig både psykiskt och fysiskt. Löpning har helt enkelt gett mig mer balans i livet.

Läs fler delar av Katjas historia i Livsloppet-bloggen!