Semivägg i Paris: ändå PB för RW:s nya kock Myllymäki

Semivägg i Paris: ändå PB för RW:s nya kock Myllymäki


Grattis till ett bra lopp Tommy! Med tanke på vad som nyligen hänt i Stockholm måste jag fråga hur stämningen var i Paris, efter alla fruktansvärda terrorattentat som drabbar världen och Frankrike?
– Det fanns en lite tanke innan, att det skulle kännas tillknäppt, men det gjorde det inte. Det var en riktigt fin dag, med skön stämning runt den inspirerande banan. Det var en väldigt fin gemenskap kring eventet. Vi gör något som vi tycker är roligt tillsammans så det blev en superdag helt enkelt, trots allt fruktansvärt som hänt.

Vad hade du för ambition när du gick in i loppet?
– Hade jag sagt min ambition i december hade jag sagt under 3.15 utan att blinka. Men tyvärr har jag och familjen varit sjuka några rundor under vintern, och med det har jag tappat ganska mycket träning. Så det har blivit lite mycket av växling mellan träna och vila. Sista månaden innan loppet har jag haft ganska bra träningsflow, så jag såg ändå fram mot loppet även om jag inte riktigt visste vart jag stod.

Men som jag förstod det, startade du ändå i en fart som skulle kunna ge 3.15?
– Ja, jag skulle försöka hålla någonstans mellan 4.35-4.40 minuter per kilometer och det ger runt 3.15 på maran. Jag sprang med Claes, en kompis, och vi låg rätt precis i början. Men sen bliv det snabbare. Banan är snabb och lätt, och det är svårt att inte dras med när det känns bra. Så vi var till och med nere i ”4.25 fart” och långt in i loppet låg vi på en kurs mot en sluttid på runt 3.12.

Men sen kom det en liten ”semivägg” efter 33 km. Det kom ganska plötsligt och jag blev klassiskt trött i benen och allmänt. Så från här blev det tufft och jag fick gå ner i fart. – Hade jag haft en bättre träningsvinter hade jag kanske hållit ihop det bättre hela vägen.

Kan du beskriva känslan av ”semiväggen”, och berätta hur du ändå klarade jobba vidare?
– Tröttheten handlar både om mental styrka och det fysiska, muskulärt och energimässigt. Jag tror att jag med mer maraton- erfarenhet skulle jag kunnat skjuta väggen en bit framåt. Det här var trots allt bara min första hela mara sedan 2004. Så nu har jag gjort ett race som jag tror jag har nytta av framöver.

– När väggen kom fick jag sänka farten, men ville helst undvika att gå, för då tappar man så mycket tid. Så jag jobbade vidare, bit för bit. Jag fick helt enkelt hitta den fart där jag ändå klarade ta mig framåt, trots lite känningar av kramp i framförallt högerbenet. – Sen hade jag samtidigt lite energibrist och vätskebrist. Jag försökte hålla mig lätt i kroppen innan loppet, så jag tror jag saknade energi på slutet.

– Det var den enda plumpen i loppet, att det fanns så få vätske- och energistationer på slutet av loppet, där man behöver någon extra energi och den sockerkicken det kan ge.

Du kom trots allt in på 3.19, personbästa med 19 minuter. Hur tar du med dig det och vad blir dina kommande tävlingsmål?
– Jag hade 3.38 2004, så jag får vara nöjd med att sänka den tiden med 19 minuter. Det jag tar med mig är, att jag med lite längre träningsperiod utan uppehåll säkert kan orka hålla den farten jag gjorde nu men längre än till 33 km.

Nästa mål blir först Göteborgsvarvet. Det ska bli kul att köra en halvmara där man kan våga ligga på i lite högre fart. Sen blir det Stockholm Marathon två veckor efter det. Där är det revansch som gäller, jag måste gå i mål i år, då jag tvingades kliva av på grund av en skada i fjol. – Så nu blir det vila en vecka, kanske lite lätt cykel för att aktivera mig. Men jag tror jag mår bra av att vila helt från löpningen en vecka innan jag böjar träna det igen.

Slutligen, du är en viktig nyhet i nästa nummer (RW #5) av tidningen som vår nya kock. Vad kan läsarna förvänta sig av där?

– Jag kommer försöka dela med mig av min filosofi kring mat, att maten ska vara njutbar samtidigt som den ska funka med träning. Alla har givetvis olika behov, men jag har utgått från vad jag själv gillar att äta. Samtidigt lämnar jag öppningar i vad man själv kan addera i form av tex mer kolhydrater om man tränar mycket. Jag vill inspirera både med kul smaker och smakbilden. Det ska bli kul att delge det i tidningen.

RW tackar för intervjun och ser fram mot Tommys inslag in Runners World framöver.

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Kom i form nu! Bästa tipsen för dig som vill bli snabb, stark och skadefri i vinter
  • Vi har testat 10 smarta träningsklockor
  • Run streak med RW: Spring lite varje dag och förändra ditt liv
  • Benhård träning: Övningarna som ger dig kraft i benen
  • Heta julklappstips
  • Forskning: Farväl inflammation
  • Smart mat: Stärk immunförsvaret

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Jepkosgei och Kamworor vinner New York City Marathon – Mustafa ”Musse” Mohamed 25:a

Jepkosgei och Kamworor vinner New York City Marathon – Mustafa ”Musse” Mohamed 25:a


Den 3 november sprang några av världens snabbaste långdistanslöpare den 49:e upplagan av New York City Marathon. På startlinjen stod bland annat de båda kenyanska världsrekordhållarna på halvmaraton, Geoffrey Kamworor och Joyciline Jepkosgei. Med i det högkvalitativa elitfältet fanns även svensken Mustafa ”Musse” Mohamed.

Damfältet var först i väg i de för maratonlöpning perfekta förhållandena: + 7° och sol. Amerikanskan Des Linden öppnade upp damelitloppet redan efter 14 kilometer. Efter några kilometer hade hon en lucka på 13 sekunder. Då började fyra andra löpare ta upp jakten: Jepkosgei, Mary Keitany och Nancy Kiprop från Kenya samt etiopiskan Ruti Aga. De kom ikapp Linden på Pulaski-bron från Brooklyn till Queens. De fem löparna passerade halvvägsmarkeringen på 1:11:39.

Joyciline Jepkosgei vann New York City Marathon – och det var första gången hon sprang ett maraton.

Med mindre än milen kvar stack Jepkosgei, som nu gjorde sin maratondebut, och den femfaldiga NYC Marathon-vinnaren Keitany. Med fem kilometer kvar öppnade Jepkosgei en lucka, som sakta växte och till slut blev 54 sekunder i mål.

Den 25-åriga Jepkosgei vann på 2:22:38, vilket är den näst snabbaste tiden någonsin i New York Marathons historia. Banrekordet innehas av Margaret Okayo, som 2003 vann på 2:22:31. Keitany blev tvåa och hamnade därmed på pallen för åttonde gången – på åtta starter. Ruti Aga blev trea. Bland svenskorna var Studenternas Johanna Salminen snabbast med 2:57:38. (2:59:30 ”Gun time”)

Även herrarnas lopp öppnades i relativt hög fart. I tätgruppen som snabbt utkristalliserades sprang bland annat Geoffrey Kamworor, världsrekordhållaren på halvmaraton (58:01 i Köpenhamn), fjolårssegraren Lelisa Desisa – och Hälles Mustafa ”Musse” Mohamed.

De sexton tätlöparna passerade 21,1 kilometer på 1:04:49. Men sedan började folk släppa tätgruppen – bland annat tvingades Musse ge sig. Med milen kvar återstod fem löpare: Kamworor och Albert Korir från Kenya, samt Tamirat Tola, Shura Kitata och Girma Bekele Gebre från Etiopien.

Efter 35 kilometer släppte Kitata. Övriga fyra löpare höll ihop till Central Park, men kort därefter gjorde Kamworor, som vann loppet 2017, sitt avgörande ryck. Följande 5 kilometer (35-40 km) sprang han på 14:14, och han vann till slut på 2:08:13. Korir (2:08:36) och Gebre (2:08:38) fick också ta plats på podiet. Gebre var en stor överraskning då han inte ens fanns med i elitfältet utan startade från ”sub” elitstarten.

Mustafa ”Musse” Mohamed kom in som 25:a på 2:19:41 och blev 2:a man i H40-klassen. Han tog med det hem cirka 20 000 kronor (2 000 USD).

Totalt tog sig 470 svenskar i mål i 2019 års NYC Marathon. Totalt slogs även rekord i antalet fullföljande löpare. Imponerande 53 627 löpare kom i mål, varav 30 886 män och 22 741 kvinnor.

Det är deltagarsiffror som med stor sannolikhet kommer att slås nästa år. Då firar New York Marathon 50 år sedan första upplagan 1970. Då var det 55 löpare som fullföljde.

FOTO: @nycmarathon & Daniel Norberg
Kort bildrapport hittar du även på vår Instagram @runnersworldswe

Passa på! Just nu 60% rabatt!

Passa på! Just nu 60% rabatt!


Just nu! Mer än halva priset på prenumeration, endast 39 kronor per tidning! Ordinarie pris 99 kronor.

Få Sveriges största löpartidning hemskickad till dig 11 gånger (helår) för bara 437 kronor! Du får massa tips om löpning, kost, prylar och om hur du bäst kommer i form, allt direkt hem i brevlådan och på webben. Nyhet! Du har dessutom som prenumerant 20%* på löparskor och kläder! Bra va!

TA DEL AV ERBJUDANDET HÄR!

Ge bort en prenumeration!

Carolina rusade in i Sverigetoppen på maran

Carolina rusade in i Sverigetoppen på maran


När Frankfurt Maraton avgjordes i söndags fick vi en ny löpare på den svenska tio bästa-listan genom tiderna. Då satte nämligen 26-åriga Carolina Wikström personligt rekord med över 9 minuter med tiden 2:33:49. Runner’s World stämde av med Roslagenlöparen kring den fantastiska utveckling hon haft som löpare.

Det var inte bara Carolina som tävlar för LK Roslagen som sprang fort av svenska löpare i det erkänt snabba maratonloppet i Frankfurt. Snabbast var Huddinges Hanna Lindholm som sprang på mycket fina 2:30:47 vilket bara är lite drygt 1 minut från hennes ”PB” och gav en 12:e plats i loppet. På herrsidan gjorde Hannas klubbkompis Ebba Tulu Chala, som tidigare i år tog SM-silver på maran, ett riktigt starkt lopp. Han blev 14:e man i mål på nya personbästatiden 2:15:01.

Men det största utropstecknet stod nog ändå Carolina för när hon sprang den andra halvan av loppet 8 sekunder snabbare än sitt personbästa på halvmaraton. Med 1:18:03 och fantastiska 1:15:41 på andra halvan visar hon att det– trots den stora personliga rekordförbättringen – nog finns än mer att hämta i snabba maratontider framöver.

När Runner’s World når Carolina befinner hon sig i Tanzania, dit hon begav sig direkt efter loppet i Frankfurt.

Stort grattis till en fantastisk insats i Frankfurt! Nu när jag når dig är du i Tanzania så vi får börja där, varför Tanzania?
– Tack så jättemycket. Ja precis, jag åkte hit direkt från Frankfurt för att göra min praktik här. Jag pluggar till läkare och har genom ett utbyte en praktikplats här i tre veckor. Flera kursare har varit här tidigare så det är genom de kontakterna jag fått möjlighet komma hit.

– Det var perfekt att kunna springa ett maraton precis innan jag åkte hit för att kunna släppa löpningen när jag är här.

Har du koll på löparlandet Tanzania? Och kommer du att träna något med tanzaniska löpare, trots att du precis sprungit ett maraton?
– Nej, jag har faktiskt ingen koll på det och har ingen tanke direkt på att springa här nere. Men har du några tips på löpningen här tar jag gärna emot det…

Du sprang på en fantastisk tid i Frankfurt. Var det väntat för dig eller kom det som en överraskning?
– Jag blev jätteöverraskad. Min förhoppning var en tid under 2.40. Eftersom jag hade en bra känsla inför loppet skulle jag, om det kändes bra under loppet, sikta ner mot 2.36-2.37. Med första halvan på 1.18 så var jag lite rädd att jag skulle bli trött andra halvan, men vid 25 kilometer vet jag inte riktigt vad som hände. Min tränare Christian Mundt hade sagt innan att de bästa loppen ofta springs med en snabbare andra halva. Så det hade jag med mig och så tänkte jag ”nu jäklar ska jag försöka öka”. Det kändes bara som att jag hade hur mycket kvar som helst. Det var förvånande – men en härlig känsla.

Ja, du hade en otrolig avslutning. Hur står sig andra halvan på loppet med 1:15:42 jämfört med ditt personbästa på just halvmaran?
– För sex veckor sedan sprang jag mitt personbästa i Köpenhamn Halvmarathon och det här var 8 sekunder snabbare. Jag vet inte riktigt vad som hände.

Hur har känslan varit efter loppet?
– Såklart har jag träningsvärk, men under själva loppet mådde jag bra vilket är förvånande med tanke på hur mycket snabbare jag sprang än vad jag hade trott själv. Ofta kan jag må lite dåligt när jag ”maxar mig” så, men nu mådde jag bra hela tiden. Men självklart tog det. Jag känner framförallt av baksidorna på låren.

Vi är nog många som inte känner till din bakgrund som löpare, men som jag förstått har ni haft löpning som motionsform i familjen?
– Min mamma är den som sprungit i min familj. Så jag har hängt på henne en del och tyckt att det varit kul att springa lite motionslopp. Men jag har aldrig satsat utan mer joggat 10 kilometers rundor.

När du var yngre, som barn och ungdom, ägnade du dig inte åt friidrott eller löpning då?
– Nej, det här började jag mer med i gymnasiet. Det var ingen runt mig som höll på med friidrott eller löpning, så jag körde andra sporter – som jag var jättedålig på, haha. Som gymnastik till exempel.

Sedan sprang du maraton i Stockholm 2018?
– Ja, min mamma hade kört Stockholm Marathon med sin pappa och nu tänkte hon att vi kunde anmäla oss tillsammans. Så vi hade det som ett gemensamt mål och kunde peppa varandra fram mot loppet.

Och du gjorde 3.11 direkt, på ditt eget träningsupplägg?
– Ja, det var på eget upplägg, även om jag fått inspiration från en kompis som hade ett schema från en bok. Från det fick jag lite tips på hur jag kunde lägga upp det. Just den typen av strukturerad träning var kul. Strukturen gav bra resultat vilket gjorde att jag kollade efter en klubb att träna med efter loppet i Stockholm. Då hittade jag Löparklubben Roslagen där jag fick ett väldigt bra bemötande, så det blev min klubb.

Hur förändrades träningen när du kom med i Roslagen?
– Jag körde fortfarande mest själv men efter ett strukturerat upplägg av klubbens tränare. Även om vi tränade samtidigt hade de flesta olika upplägg, men peppen och klubbgemenskapen kunde och kan jag fortfarande ta del av.

Du sprang riktigt bra i årets ASICS Stockholm Marathon, med en 7:e plats på 2:43. Som jag förstod det var det efter det du började träna med din nuvarande coach Christian Mundt?
– Ja, det var efter maran jag kom med i Christians träning. Han tränade en kompis, så jag hade fått en bra känsla kring den träningen.

Ändrade Christian något på träningen?
– Ja, den kvalitetsträning jag kört tidigare med Roslagen var mestadels 200-metersintervaller och ett tröskelpass i veckan. Med Christian blev det mer varierat, fler långa fartlekar och längre pass med fartinslag. Så jag tror att jag har blivit mer uthållig av det.

Vad är din styrka som löpare?
– Det är en jättesvår fråga. Jag upplever själv att jag har ganska bra känsla för vad jag klarar av att prestera. Det är kanske en styrka.

Har du några favoritpass i det upplägg du kör med Christian nu?
– Jag har uppskattat de långa fartlekspassen som är lite nya för mig. Det blir stor variation och i efterhand märker man hur långt och snabbt man faktiskt kört utan att märka av det. Tidigare kunde jag köra 20 km ganska tufft rakt av, men nu blir det mer uppdelat och det blir mindre mentalt jobbigt. Nu kan det till exempel bli ett 25 km långt pass med 2 km fart följt av lite kort aktiv vila, sen ett 1 km avsnitt ännu lite snabbare än 2-kilometersavsnittet och efter det lite längre aktiv vila. Sen upprepar man det några gånger så att man samlar ihop bra volym samtidigt med bra fart.

Med tanke på din fantastiska avslutning på maran i Frankfurt ställer man ju sig frågan hur snabbt du kunnat springa om du vågat öppna ännu tuffare. Finns OS-kvalgränsen på runt 2.28-2.29 nu i din plan?
– För mig känns det helt sjukt och lite overkligt att ens frågan om OS kommer upp. Det har liksom inte alls funnit med i någon plan. Vi har inte planerat våren riktigt än, utan ska ta det först efter min praktik. Men det kommer bli någon halvmara och någon mara i vår. Vilka lopp det blir har vi inte bestämt än och vilka mål man ska ha får vi se. Jag var ju inte riktigt beredd på att jag ska ligga på 2.33, så det är ju nytt att sätta mål utifrån den tiden.

Runner’s World tackar för intervjun och ser med spänning fram emot att följa Carolinas fortsatta satsning.


Kipchoge redo skriva historia – kolla livestreamen på RW

Kipchoge redo skriva historia – kolla livestreamen på RW


LÖRDAG 12/10 med start klockan 08:15 kan det skrivas löparhistoria om Eliud Kipchoge blir förste man att springa maraton-sträckan under två timmar.

Löpningen sker i den minst sagt , i löparvärlden, omtalade satsningen som kallas Ineos 1:59 Challenge. Det är inget ”riktigt” lopp, så något världsrekord kan det inte bli, men en tidsbarriär kan sprängas när Kipchoge springer mot klockan.

Loppet görs på en noga utvald varvbana i Praterparken i Wien, och Kipchoge kommer ha 41 !! stjärnlöpare som som avlöser varandra för att hjälpa Kipchoge hålla den grymma fart som det krävs för att gå under 2 timmar.

I snitt måste han avverka varje kilometer på 2.50 minuter per kilometer, i 4,2 mil. Hararna som drar upp farten har i sin tur en pacingbil till hjälp, som projicerar en lasermarkör på marken framför löparna som de ska försöka hänga med. 

Vädret ser ut att bli riktigt bra med nästan ingen vind, runt 8 grader i starten som sedan stiger till runt 12-13 grader mot slutet av det förhoppningsvis under 2 timmarnas löpning!

KOLLA IN SÄNDNINGEN NEDAN:

Photo: Jon Super for The INEOS 1:59 Challenge

Köpenhamn Halvmarathon – jakten på PB:t

Köpenhamn Halvmarathon – jakten på PB:t


Arina Thorén är inte tjejen som ger upp i första taget. Trots långa perioder av smärtande hälsenor kämpar hon målmedvetet på med löpningen. Nyligen stod hennes sikte inställt på ett PB på Köpenhamn halvmaraton.


”Förväntansfull ställde jag mig på startlinjen till Köpenhamn halvmaraton. Jag kände att jag var redo och hade fått träna något sånär smärtfritt den senaste tiden. PB, det borde gå!”

Läs vidare på Arina´s blogg hos ASICS FrontRunner

David om superloppet i Berlin

David om superloppet i Berlin


I 2019 års Berlin Marathon sprang David Nilsson på den snabbaste svenska maratontiden på 29 år. Här berättar David med egna ord om loppet. ”Jag flög över till Berlin med ett enda tydligt mål….”

Målet var att inte göra något där borta som skulle kosta mig mer än max fem vilodagar. Då jag precis hade börjat komma igång med bra träning för första gången sedan i våras, efter en sommar kantad av olika bekymmer, var jag nu rädd för att en mara skulle kunna få mig ur balans. Framförallt fysiskt men även mentalt, ifall den skulle kännas alldeles för plågsam och tråkig sista biten. Dagarna före tänkte jag att ett marathon är ingenting en bara springer igenom, i synnerhet inte med hög utgångsfart, och jag velade fram och tillbaka vad som skulle kunna vara ett lagom realistiskt mål med loppet.


Tidigare i veckan hade jag fått information om ett gäng olika farthållare åt eliten, där farter så spridda som från 2:03 till 2:15 skulle finnas, och faktiskt grupper både för sluttider på 2:10 och 2:11. I 2:10-gruppen skulle ett gäng asiater lägga sig i, framförallt koreaner, och i 2:11-gruppen skulle alla de bästa européerna bland annat springa. Fastän jag inte alls kände mig förberedd för en 2:11-tid bestämde jag mig ändå för att testa och gå med så länge som möjligt i den, mycket för att jag aldrig fick en tydlig bild vilka som skulle starta med 2:13- respektive 2:15-hararna.
Absurt nog föll sig inledningen som sådan (kanske lite extra inspirerad av att starta strax bakom Bekele!) att jag gick ut än hårdare och efter första kilometern på 3:05 insåg jag mitt misstag när jag för första gången kollade bak och såg att 2:11-gruppen befann sig en bra bit bakom mig. Jag hade alltså råkat gå ut med 2:10-gruppen istället och nu var goda råd dyra! Skulle jag fortsätta hänga med de här löparna? Nej, om inte loppet var kört redan nu skulle det definitivt vara det om en mil. Skulle jag droppa bak hastigt som i att börja jogga? Nej då skulle jag känna mig alldeles för dum och dessutom förlora onödiga sekunder redan nu.


Som tur är föll det sig så att två av asiaterna också insett sitt höga utgångstempo och började genast backa av farten. Jag la mig i rygg på dessa och en kilometer senare hade gruppen bakom kommit ikapp. Därefter var det väldigt händelselöst under 30 km (halvmaran just på 1:05:30) och var 500:e meter dök en ny projicerad sluttid (oftast mellan 2:11:00 och 2:11:30) upp på bilen som åkte med oss. Det enda som egentligen hände var att vi efter 25 km kom ikapp 2:10-gruppen och att det några kilometer efter det för första gången började bli löpare som droppade bak.

Vår grupp hade med milen kvar halverats och nu återstod bara en handfull löpare som fortfarande hade ordentligt med krafter kvar!
Två av dessa var österrikaren Peter Herzog och amerikanen Matt Llano, som även fortsatte starkt ända in i mål med tider kring 2:11 blankt. Jag lyckades tyvärr inte hänga på dessa utan fick springa sista halvmilen själv, närmsta löpare både framför och bakom var mer än halvminuten bort. Men då jag kände att jag var på väg mot en bra tid, så försökte jag hålla koncentrationen uppe ändå. Eftersom jag alltså inte hade någon annan i själva loppet kvar att fokusera på, så började jag istället tänka på Szalkais, Musses och Ekvalls tider för att behålla rätt fart och rytm. 40 km passerades på 2:04:47, vilket tydde på att jag behövde hålla minst 3:20/km för att ta den sistnämnda.


När jag nästa gång såg en klocka var det på upploppsrakan och den visade 2:11:30. Jag bestämde mig för att spurta så hårt jag bara kunde (nu var det ju för sent att kunna få kramp!) och jag kollade inte upp mot klockan igen förrän jag hade passerat mållinjen och hade den bakom mig. Den var fortfarande på 2:11 och jag förstod att jag hade lyckats komma under 2:12 med marginal. Den slutliga tiden 2:11:50, är jag mycket nöjd med då jag minst sagt inte var särskilt optimistisk kring min träning inför.
Och än viktigare, inte en enda muskelspänning hade gjort sig ordentligt till känna under loppet vilket tydde på att återhämtningen skulle kunna gå bra den närmsta veckan!

FOTO: Carl-Gustaf Nilsson