Mitt liv som dopad

Mitt liv som dopad


Runner’s World nr 1 2010
De säger att det onda
börjar efter trettio. Att kroppen blir trögare och att det blir svårare att återhämta sig från skador. Snabbheten försvinner definitivt. Jag passe-
rade den där gränsen för länge sedan och nu är det väl snarare 50 jag har att sikta in mig på. Ändå känner jag mig oerhört fräsch idag. Visst, mina ben krånglar – du är aldrig yngre än dina knän – men hjärta och lungor känns starka. Allt går enkelt.

Jag börjar lugnt,
springer den första milen på den tid jag bestämt mig för. Sedan springer jag den andra milen snabbare än den första. Det har aldrig hänt mig tidigare. Hela tiden tänker jag på den där förhatliga ”väggen”. Men denna dag, längs en grusväg i Sorsele, flyttar sig väggen snällt framför mig. Den här höstdagen känns det som om jag vore dopad. Och när nu sanningen ändå ska fram, är det precis vad jag är. Det hela är en lång historia.

Varför dopar sig folk? Det är en fråga jag ofta ställt mig. Naturligtvis förstår jag den ekonomiska fördelen med dopning. Att en del unga försöker springa ifrån sin historia in i en ny framgångsrik värld är enkelt att förstå. Men är det värt att springa ifrån sig själv?
Jag inser också att utseendefixerade ynglingar söker en genväg till en kropp som väcker uppmärksamhet. Jag förstår dem på samma sätt som jag förstår att det är fler unga kvinnor än unga killar som börjar röka, för att unga tjejer lever ett liv där en cigg kan vara en frizon.
Jag förstår, samtidigt som jag tycker att det är helt galet. Så jag beslutar mig för att dopa mig, för att begripa ännu bättre, för att verkligen uppleva. Något måste det väl vara eftersom så många gör det? Det är ju inte bara Ben Johnson på väg mot 100-meterslinjen, utan också Svenne Svensson, på väg mot till synes ingen speciell plats alls, som dopar sig.

Du behöver knappast vara knarkspanare för att upptäcka att det knapras piller och sprutas doser i den ena källarlokalen efter den andra. Det räcker att du går på gym. Där är fullt med abnorma bröstmuskler och käkar breda som cykelställ. En försäljare av ett mirakelmedel mot akne skulle bli miljonär i en ”grisblink”. Nej, anabola steroider är en dopningform som inte känns så lockande.
Men EPO eller bloddopning? Tänk dig att få kuta som Bekele en enda gång i ditt liv. Tänk att få ta ut steget bara för ett ögonblick. Tänk att det inte tar emot. Att du flyger fram.
Det blir inte av, det är fusk och kanske farligt. Det är helt enkelt inte den jag vill vara. Dessutom har vi det rent praktiska. Jag menar, det är inte bara att fråga din kompis, doktor Hilda: ”Hejsan, kan du tömma mig på en liter blod och sedan peta in det igen om 16 veckor när jag ska springa maraton?”

Men så en dag händer det. I en annons i Norrbottens Kuriren söker docent Christer Malm efter frivilliga, som kan tänka sig att bloddopa sig. Allt för ”den goda sakens skull”. Christer har upptäckt ett sätt att effektivt avslöja dem som bloddopar sig. De som fuskar, vinner medaljer och blir rika på andras bekostnad. De som drar på sig fårskinnet helt enkelt.
Nej, jag är inget helgon, du kan fråga vem du vill. Jag är bara nyfiken och jag anmäler mig direkt. Inte så mycket för idealismens skull, snarare för den unika chansen att få testa hur det känns.

Blodddopning är inte precis nytt. Det sägs att man prövade att föra över blod från djur till människor redan på 1800-talet. Mindre lyckat! Under andra världskriget genomfördes dock lyckade blodtransfusioner och genast insåg man vinsterna. Men oftast är det professor Björn Ekblom som får erkännandet för att han genomförde de första öppna medicinska experimenten med bloddopning 1972.
Troligen fanns det de som bloddopade sig tidigare än så, dock inte fullt så säkert och seriöst som när Doktor Ekblom utförde sina experiment.
I korta drag går bloddopning ut på att man i god tid inför en tävling, säg ett OS-lopp på 10 000 meter, extraherar en viss mängd (ungefär nio deciliter) blod ur kroppen. Samtidigt separeras blodplasman ut och de röda blodkopparna sparas i frysen. Efter 16 veckor, några dagar före loppet, när du tränat hårt och fått tillbaka dina normala blodvärden, återförs de röda blodkropparna in din kropp. Din syreupptagningsförmåga blir alltifrån ett par, till tjugo procent högre, beroende på din fysiska status innan. Du kan helt enkelt falla, stiga upp, skaka lite på dig och ändå hinna springa ifatt dina medtävlare och utklassa dem i spurten.
Nackdelen med bloddopning har ansetts vara den relativt korta verkningstiden. Det verkar dock vara en myt som lever kvar sedan 1970-talet. Då fanns det inte lika effektiva sätt att bevara blodet. Nedkylningsmetoderna påverkade de röda blodkropparna negativt och gjorde att blodets kvalité försämrades. Men med dagens nedfrysning verkar inte de röda blodkropparna ta någon skada. Maxeffekten varade tidigare någon dag efter att blodet återinförts i kroppen och som längst varade effekten någon vecka.
Dagens moderna bloddopningsmetoder är alltså effektivare. Ett skid-VM, till exempel, ansågs förr alldeles för långt eftersom dopningseffekten skulle mattas av redan efter de första tävlingsdagarna. Ett exempel från 1970och 1980-talet var de längdåkare från Öststaterna som alltid var bäst på de inledande sträckorna av ett mästerskap. Tremilen var närmast en rysk fiesta. (Med detta inte sagt att vi svenskar är några helgon, vi har också våra dopade idrottsmän.)
Men då ska man också komma ihåg att bloddopning inte räknades som fusk i början på 1970-talet. Det var inte mer dopning än vad vi anser att ett höghöjdsläger är idag.
Numera är det annorlunda. Bloddopning är fusk, dessutom en ”apparat” du inte klarar att utföra helt utan assistans. Den som bloddopar sig behöver hjälp, bland annat en plats att extrahera, lagra och sedan föra tillbaka blodet i kroppen. Och ett längdlandslag, till exempel, påminner om en familj i en husvagn där inte mycket undgår någon annan. För att bloddopning ska fungera måste den närmast vara obligatorisk i laget.
Vissa länders landslag figurerar nästan aldrig i dopningssammanhang medan dopning snarare framstår som regel än undantag i andra, där statskontrollerat fusk sker med hjälp av anställda dopningdoktorer och forskare, vilka ägnar mycken tid åt att dölja dopningen. Blodpåsarna i Estland inför skid-VM i Lahtis vittnar om en häpnadsväckande självsäkerhet och en absurd förmåga att lägga locket på. Så säkra var man på att inte avslöjas att man inte ens brydde sig om att sudda ut sina spår ordentligt.
Å andra sidan har de som sysslar med dopning alltid legat steget före, så de väntade sig helt enkelt inte att de skulle avslöjas. Dessutom tror jag inte att fader Isak skulle ha låtit lura sig så lätt om han inte varit så godtrogen. Det ligger i människans natur att tro det bästa om folk.

 

Onsdag den 29:e oktober. Jag går in på Sunderby Sjukhus där docent Malm väntar på mig i receptionen. Den dos blod som jag extraherade ur kroppen för 16 veckor sedan ska nu återinföras. Under perioden före och under att jag tömde blod gjorde jag tre VO2 maxtest och några dagar innan besöket i Sunderbyn har jag också genomfört ett sista maxtest på Winternet. Det är mot dessa resultat jag vill mäta mig. Jag är ingen löpare och har inte pannben för dylika VO2 maxtest, men det spelar ingen roll. Det jag vill se är skillnaden!
Jag skriver på ett papper där jag på heder och samvete lovar att inte tävla under den fyra veckor långa period som bloddopningen förväntas ge effekt. Jag hade inte tänkt att tävla någonsin ändå, så löftet var enkelt. Vid 43 års ålder och med 10 kilos övervikt känns det inte som om min tävlingskarriär skulle få en ny skjuts.
Men det känns ändå självklart att skriva på. Jag ogillar tanken på att jag skulle kunna vara en fuskare. Dock är jag nyfiken, förbaskat nyfiken, på hur det kommer att kännas, om dopningen gör någon skillnad. Detta är min personliga vinst med hela projektet. Att, nedtecknat på en datorutskrift, få se mina förbättrade värden.

Två dagar efter att jag varit på Sunderby sjukhus och fyllt på blod går jag in i det kalla testrummet på Winternet i Boden. Anna Nordin, testledaren, är där liksom docent Malm. Jag tar plats på löpbandet.
Resultatet?
Jag kutar en dryg minut längre och med tyngre belastning än tidigare. Med andra ord är jag denna dag nästan 17 procent bättre än jag någonsin varit under året. Det är inte utan att jag tänker att det skulle ha varit skönt att kuta Lidingöloppet med 15-20 procent bättre punsch i benen. Det är en märklig upplevelse. Jag ”känner” ingen skillnad. Det är inte så att det spritter i benen eller att humöret är förändrat. Men svart på vitt, klockan på väggen avslöjar att jag verkligen är så mycket bättre och starkare tack vare det medicinska experimentet.

Dagen efter är jag ute och jagar älg. På eftermiddagen springer jag två mil. Jag börjar lugnt, springer den första milen på den tid jag bestämt mig för. Sedan springer jag den andra milen lite snabbare än den första. Det har aldrig hänt mig tidigare. Hela tiden tänker jag på den där förhatliga ”väggen”. Men denna dag, längs en grusväg i Sorsele, flyttar sig väggen snällt framför mig.
Grusvägen, som är en mil, lutar utför på vägen ut och följaktligen uppför på vägen hem, men den går lika lätt båda vägarna. Det har aldrig hänt mig tidigare. Och det enda jag gjort är ett litet experiment.
Rent moraliskt känns det fel. Rent känslomässigt är det förbaskat underbart. I sitt sammanhang är mitt experiment ganska harmlöst, men om jag skulle missbruka det på en tävlingsbana, blir det något helt annat.

Dessutom följer med automatik ytterligare en effekt av dopningen, nämligen den psykologiska. Om jag skulle genomgå dopning igen, skulle mina tidigare erfarenheter av att det faktiskt fungerar höja mitt självförtroende. Jag skulle med säkerhet veta att jag hade fysiska fördelar jämfört med dem som inte dopat sig. Jag skulle veta att jag är bättre än jag är.

Två dagar efter att jag fått mitt blod återinfört och skulle göra mitt första VO2 maxtest som dopad trodde jag knappast på någon skillnad. Men jag blev förvånad. Ja, lika förvånad som jag blir nu när jag springer två mil dagen efter maxtestet.
På pricken en vecka efter att jag återinfört de röda blodkropparna gör jag ytterligare ett maxtest. Det visar på ännu bättre resultat: Jag har nästan 20 procent högre syreupptagningsförmåga. Efter det andra testet planar formkurvan ut, för mig precis som för resten av gruppen. Men fortfarande, efter att testet är slutfört, fem veckor efter att de röda blodkropparna har återinförts i våra kroppar, är gruppens testvärden
högre än de var precis innan vi fick vårt blod infört.
Med andra ord är bloddopning effektivare idag än på 70-talet, vilket ger mig en del att tänka på. Förutom det faktum att jag skulle kunna springa snabbare
på tävling, så skulle jag också kunna effektivisera min träning. Som bloddopad skulle jag kunna träna på en högre intensitet under en träningsperiod, och jag skulle ha lättare att återhämta mig. Det skulle naturligtvis ge stora resultat.

Så hur känner jag nu då? Skulle jag kunna göra om det?
Så här är det: Dopning är fusk, men självklart skulle jag kunna göra om det – för ett sådant här test. Men jag skulle aldrig göra det för att vinna över någon annan. Däremot förstår jag dem som gör det, förstår dem på samma sätt som jag förstår andra som försöker fly från sig själva. Men sanningen jag ser i spegelbilden när jag ska raka mig är att det inte är jag som presterar, det är det medicinska experimentet.
Om några veckor åker jag till Alperna för att åka längdskidor i två veckor. När jag åter är hemma kommer jag att ha nästan samma upplevelse och effekt av höghöjdsträningen som av dopningen. Jag kommer att ”flyga fram” i längdspåren utanför Luleå. Det är vad jag nöjer

mig med. Jag blir gärna bättre och starkare, men inte med hjälp av en nål i armen, hur effektivt det än är.

 

DOCENT DOPNING
Vem kan man lita på? I dagens idrott är det ibland svårt att glädjas över idrottarnas fantastiska resultat. I umeå finns Docent Doping – Christer Malm. Honom ska vi hoppas på.

Christer Malm sitter i ett rum längst in i en korridor på idrottsmedicinska enheten vid Umeå universitet. Han säger att oredan beror på att han nyss flyttat in. Jag tror att den beror på att det varit julledighet. Det är 32 minusgrader ute. Imorgon ska Christer Malm till Hemavan för att hålla en föreläsning om dopning, där är det visst 41 minusgrader.
Christer tar täten mot kaffemaskinen, han har spänst i stegen. Vid 41 års ålder säger han att det börjar ta emot. Att hälsenorna gör ont när han tar i så mycket som han vill. Jag kan ana hur mycket det är. Christer har distriktsrekord på 3000 meter hinder i Norrbotten, han har gjort tre finnkamper och sprungit 5000 meter på 14 minuter och 10 sekunder som bäst.

Projektet som Christer driver är ett samarbete mellan Idrottsmedicin i Umeå och Winternet i Boden bland andra. På Winternet har det rent praktiska skett, som VO2 max-tester och olika provtagningar, medan analyserna utförts på Idrottsmedicin i Umeå.
För Christer är kopplingen till Winternet naturlig, han har jobbat där och han är norrbottning. Pengarna till projektet kommer bland annat från WADA (World Anti-Doping Agency). Det man, i korthet, söker efter är ett sätt att avslöja så kallad autolog bloddopning, en metod där ditt eget blod extraheras och fryslagras för att senare återinföras. En dopningsmetod som i princip är omöjlig att upptäcka.
Vad Christer och hans forskarlag forskar på är ett sätt att spåra den svårupptäckta autologa dopningen genom olika så kallade biomarkörer, som reagerar när de blir nedfrysta. Det man vet är att vissa ämnen, till exempel vissa proteiner, reagerar på kyla. Om tester visar sådana förändrade biomarkörer i en idrottares blod, så vet man alltså att blodet varit nedfryst och att idrottaren gjort en blodtransfusion. I Christers drömvärld ska det inte vara krångligare att genomföra dessa test än ett graviditetstest. En droppe på stickan och en viss färgavvikelse uppstår. Men dit är det en bit kvar.

Att få fram säkert test för bloddopning är ett prioriterat forskningsområde. Mörkertalet är enormt. Förutom den autologa dopningen finns det ytterligare två bloddopningsmetoder. Epo är ett kroppseget hormon som gör att kroppen producerar röda blodkroppar. En epospruta i låret gör att kroppen reagerar som på beställning och börjar producera extra mycket röda blodkroppar. Epodopning har man numera viss koll på hur man ska avslöja.
Den andra metoden, homolog bloddopning, innebär att idrottaren får någon annans blod. Den här metoden är också möjlig att avslöja, förutsatt att testet görs i rätt ögonblick och att blodet inte kommer från ett tvillingsyskon.
Av de drygt 5000 idrottare som avslöjades i dopningstest förra året utgjorde de epo-dopade 51 personer, det vill säga en procent. De som brukade anabola steroider utgjorde nära 60 procent.
Och autolog dopning då? Noll procent! Inte en enda idrottare åkte fast trots att metoden använts sedan början av 1970-talet.

I strävan att avslöja den autologa bloddopningen pågår en dansk studie där man försöker avslöja dopningen genom att söka spår i blodet efter de plastpåsar som blodet förvarats i. Det är helt enkelt så att vissa beståndsdelar i plasten följer med i blodet när det återinförs i kroppen. Låt oss säga att blodet har blivit ”förgiftat”, om än bara minimalt.
I Umeå försöker Christer och hans forskarlag alltså upptäcka hur blodet ”frostskadats”. De vet att vissa beståndsdelar i blodet påverkas av kylan. Svårigheten är att hitta ett enkelt sätt att avslöja det.
– Jag är säker på att vi kommer att lyckas, säger Christer. Vi tillsammans med danskarna kommer att få fram vattentäta metoder för att kunna avslöja de som bloddopar sig. Det vi bland annat sett hos de första testgrupperna är att om syreupptagningsförmågan ökar med 17 procent i snitt för gruppen, och om uthålligheten, alltså tiden deltagarna orkar springa, ökar med 15 procent, så visar det sig att HB-värdet knappt ökar med fem procent i genomsnitt, och på en del av gruppen inte alls. Det innebär att HBvärdet inte är en så bra indikator som vi kanske trott, förklarar Christer.
Snart börjar forskarlaget med en ny testgrupp i Boden. Den första testgruppen hamnade i bakvattnet på grund av svininfluensa och höstsnuvor. Nu kör de under vårvintern, med en handplockad och mer homogen grupp.
– I förlängningen måste vi förr eller senare testa elitidrottare. Sådana som kan tänka sig att inte tävla under försöket, eller elitidrottare som precis lagt ner sin aktiva karriär. Det kommer.
– När ska resultaten vara klara?
Christer rycker på axlarna när jag frågar.
– Vi ska ha en dragning av projektet för WADA under hösten 2010, sen får vi se. Det nya epo-testet, som kommer ut nu, har väl tagit tolv år att få fram. Men så länge har nog inte WADA tålamod med oss, säger han och skrattar.
Dopning är ingen lätt sak. Svenska idrottare är i grunden negativa till dopning och vill inte ens vara med i tester. Dessutom ska varje dopingtest prövas i det etiska rådet.
– Det var svårt att få folk till det första testet. Men nu, efter en viss massmedial uppmärksamhet, har folk verkligen varit intresserade, säger Christer och ler.

Den minnesgode kanske minns när Per Elofsson under ett lopp i Kiruna ramlade och slog sig sönder och samman i ett stenröse. Ungefär 1,5 liter av hans blod samlades i ena skinkan. Förlorar du så mycket blod i normala fall, kan det kompenseras medicinskt. Diskussionen kom upp, men Per Elofsson vägrade. Istället rehabiliterade han sig i längdspåren i Umeå, tillsammans med sin läkare eftersom hans blodvärden var så låga. Ett samtal med ”dopningspolisen” Christer Malm ger också andra perspektiv på frågan om ”rättvisemärkt idrott”. Det blir en intressant diskussion om varför epo och bloddopning är fusk, men höghöjdsläger, ja till och med ”höghöjdshus”, är okej, trots att effekt och syfte är desamma, du ska lura kroppen.
– Höga doser kreatin kan öka din prestationsförmåga även om det inte är dopingklassat. Men hur mycket sill måste du egentligen äta för att bli en fuskare?
Koffein är inte heller dopingklassat, men det är upptaget på WADAs observationslista som ett stimulantia. Och hur vanligt är det inte att vasaloppsåkare smäller i sig kaffe eller cola under den sista milen in mot mål, när dryckerna ger mest och bäst effekt?
Det märks att han lever med frågeställningarna i ett ständigt brus, trots att han hade tänkt bli maskiningenjör.

För så var det. Christer Malm åkte till USA på ett idrottsstipendium för att läsa till civilingenjör. Han är en duktig löpare och har bland annat representerat Sverige i Finnkampen tre gånger.
På universitet gick han fel på första föreläsningen och hamnade i fel kurs. När han skulle rätta till misstaget insåg han att han egentligen tyckte att det hela var trist. Han bytte inriktning och läste idrottsfysiologi istället. Det var hans grej.
Efter fem år i USA började Christer Malm forska vid Karolinska institutet där Björn Ekblom blev hans mentor. Samme Björn Ekblom som ofta kallas bloddopningens upphovsman eftersom han utförde de första vetenskapliga bloddopningsförsöken som verkligen fungerade i början på 1970-talet.
Christer Malm disputerade i början av 2000 med avhandlingen ”Immunological changes in Human blood and skeletal muscle in response to physical exercise”.
I korta ordalag innebär det att han tog tag i en gammal myt. Den som hävdar att det som händer när man tränar är att musklerna ”går sönder” och sedan läks för att växa sig starkare har helt fel enligt Christer. Eller som han enkelt uttrycker sig:
– Du får inte hjärnblödning av att tänka, alltså går inte musklerna sönder av att arbeta.
Efter att Christer disputerat började han jobba i Umeå och nu är det alltså bloddopning som sysselsätter honom.
Hur mycket skillnad gör då bloddoping? Hur stor roll spelar några deciliter blod hit eller dit? I testgruppen var prestationsökningen ungefär 15 procent i snitt, men vad innebär det?
– Jag har faktiskt roat mig med att räkna på det, säger Christer.
Och sedan knappar han fram en bild på datorn och allt blir genast tydligt.
– Jag har ett personbästa som är 14 minuter och 10 sekunder på 5000 meter. Det skulle ha varit Norrbottens rekord om jag inte hade tävlat för Hammarby då. Men hur som helst, för att få vara med på VM behöver jag kvala in på 13.27. Det låter som en stor skillnad, men är i verkligheten bara dryga fem procents förbättring av min kapacitet. Lite bloddoping hade kanske ordnat det? För att börja kriga om medaljer på VM fattas det ytterligare fem procent. Och för att springa på världsrekordtider måste bloddopningen ge mig en effekt som ungefär motsvarar 12,5 procent, säger Christer.

Christer säger att elitidrottare inte får en prestationshöjning på 15 procent av dopningen, inte ens 12,5 procent, men det dopningen gör, eftersom den numera har en bättre och längre verkan, är att idrottaren kan träna hårdare.
– Du kanske gör din uppbyggnadsträning bloddopad och förbättrar effektiviteten med fem procent. Det är oändligt mycket. Du dopar dig inför tävlingen och förbättrar dig med en procent. En procent på varje varv i ett 5000-meters lopp är fyra meter per varv. Det är 50 meter extra som de andra ska ta in på dig i spurten, förklarar Christer.

När jag går säger Christer än en gång att han är säker på att hans forskarlag kommer att lyckas. Sedan säger han att han hoppas att det ska bli varmare
i Hemavan i morgon. Jag för min del drömmer om att det ska blåsa mindre kallt inom idrotten. För det vore kul om man kunde lita på någon igen.

Faktaruta
World Anti-Doping Agency (WADA) definierar dopning enligt följande: Ett vilseledande användande av en substans eller metod som är potentiellt farlig för idrottarens hälsa och/eller är kapabel att förbättra idrottarens prestationer. Alternativt: Förekomsten av en användningsmetod och/eller substans i idrottarens kropp, som finns upptagen i WADA:s lista över förbjudna medel.

 

Huset utan framgång

Huset utan framgång


Ulf Friberg [landslagsledare]
Löpargymnasiets siffror är inte bra. Det är få som har slagit igenom på seniornivå och då ska vi ändå ha klart för oss att löpargymnasiet funnits under lång tid och många av de bästa talangerna har gått där. Jag kan bara komma på två aktiva som gått där och efter det verkligen sprungit internationella mästerskap på seniornivå och det är Oskar Käck och Mattias Claesson. Claesson tränade redan då sig själv, medan Oskars utveckling kom långt senare. Löpargymnasiet får inte bli slutmål, utan början på något nytt. Det viktiga får inte bli att prestera bra resultat under tiden på löpargymnasiet, utan de aktiva ska utvärderas efter sina karriärer.
Jag tror inte att internat är en bra idé. Jag tror att man behöver sitt normala liv utanför löpningen. i den här åldern grundläggs mycket attityd och värderingar som är avgörande för den fortsatta löparkarriären. samlar man ihop ett 30-tal löpare i gemensamt boende där de umgås 24 timmar om dygnet finns risken att de som kommer dit med individuella särdrag, som gjort dem till bra löpare, istället plattas ut och formas efter gruppen”.

Löpargymnasiet i Sollentuna är en så kallad het potatis i löparsfären. Denna omdiskuterade skola såg dagens ljus 1988 och i över 20 år har det bubblat av åsikter hos löparfolket. Det är ingen överdrift att säga att väldigt många har varit och fortfarande är starkt kritiska. Det finns en mängd negativa åsikter mot verksamheten. Det handlar om framförallt tre återkommande punkter.

• Att skolan inte lyckas leverera speciellt många topplöpare.
• Att många slutar helt med löpning under och efter sina år på Löpargymansiet.
• Att många blir skadade på grund av träningen

Här på internatet i Sollentuna har det passerat många fantastiska talanger genom åren. Tyvärr är det precis som Ulf Friberg säger, att det faktiskt bara är två stycken som egentligen har lyckats och verkligen nått målet: Oskar Käck och Mattias Claesson. Detta alltså ända sedan 1988 – två stycken!
Den första jag stöter på när jag kliver in på internatet denna gråtunga majdag är Albin Olausson, en stor talang från Åsbro som nu snart har avslutat sitt första år. Han är en av dem få utvalda som under tre år ska få professionell hjälp med sin löpning. Han bor i en enrummare på tolv kvadrat på första våningen av tre.

– Det är klart att det har varit en stor omställning att flytta hemifrån, säger han.
Vilka är fördelarna här?

– Ja, det är ju lättare att träna bra här. Det blir mer träning helt enkelt. Mer inspiration och bättre kvalité.
Finns det risk att det blir för mycket träning?
– Jo, det är klart att risken finns, det är en nackdel. Att det blir för mycket kvalité helt enkelt. Det är ju många som blir skadade. Nu är det till exempel några som har stressfrakturer. Själv har jag ont i hälsenorna och lite i knäet, säger Albin och gör sig redo för samlingen inför dagens träning.

När jag lite senare sammanstrålar med samtliga på Sollentunavallen inför dagens intervallpass saknas det några stycken. Någon kör på egen hand i terrängspår efter att precis ha kommit tillbaka från en skada. En annan med stressfraktur i foten kör alternativ träning. Några är med, trots att de har känning av diverse skador.
Just detta är ju en del av kritiken. Att många helt enkelt blir skadade för att det tränas för hårt i för unga år. Jag förstår kritiken, men kan också samtidigt ha viss förståelse för att skador uppstår. Tränar man löpning på hög nivå med stor belastning är det tyvärr ofrånkomligt. För att bli bra måste man tänja på gränserna och ofta balansera på den berömda knivseggen. Däremot kan jag tycka att ovanligt många går sönder. Går man igenom statistiken från alla år så är det alldeles uppenbart att för många tvingas sluta på grund av just skador. Dessutom har ju skadebekymmer en tendens att gå hand i hand med bristande motivation.
Om man tar sig tid att verkligen granska statisktiken från Löpargymnasiet så visar det sig att siffrorna faktiskt är värre än befarat. I ett examensarbete av Peter Öhman från Idrottshögskolan år 2000 så slår han fast att andelen som lägger av med löpning i samband med, och efter Löpargymnasiet är så hög som 50 procent. Vid en ytterligare granskning som Runner’s World har gjort visar det sig att siffran är ännu högre. Av alla som gått på Löpargymnasiet i Sollentuna slutar hela 70 procent med sin löpning inom två år efter avslutad utbildning. Sju av tio som är där för att bli just löpare blir alltså inte alls löpare. Anledningen är allt som oftast skadeproblem och/eller bristande motivation. Siffrorna är alarmerande och frågan är vad man gör för fel.
– Jag tror faktiskt att man borde börja tänka i andra banor, säger Stefan Olsson som är förbundskapten för friidrottslandslaget. En sak som man kan fundera över är lokaliseringen. Stockholm/Sollentuna passar förstås inte alla, vilket ställe gör det? Min bild är att många löpare kommer från helt andra miljöer än Stockholm. Ofta från mindre orter med en annan livsstil som bakgrund. Våra bästa löpare är ofta stora individualister och många har gått sina egna vägar.
Vad säger du om siffran, 70 procent lägger av?
– Det låter mycket, men jag gör också reflektionen att det är för få ungdomar som via Löpargymnasiet når landslaget och utvecklas till elitlöpare som seniorer.
Vilken är din analys av felet?
– De tänker kanske lite kortsiktigt.
Det är viktigt att man inte ser Löpargymnasiet som en slutpunkt utan som ett enormt viktigt led i utvecklingen som löpare. Att bli en framgångsrik löpare tar lång tid och kräver stort tålamod. Löpargymnasiet saknar också till skillnad mot många andra idrottsgymnasier föredömen som visat att det går att lyckas internationellt. Mattias Claesson är visserligen på väg, men det är en karaktär och framgångskultur som finns i högre grad på vissa andra idrottsgymnasier och som jag tror Löpargymnasiet skulle behöva mer av.
Ärligt, vad tycker du om deras verksamhet?
– Självklart är det min förhoppning är att de ska bidra till seniorlandslaget i högre utsträckning än vad de har gjort och gör idag, avslutar Stefan Olsson och lägger på luren för att fortsätta bevaka sitt landslagsläger i ett soldränkt Portugal.

Återigen svidande kritik alltså. Det är ändå svårt att se vari problemet ligger. Det är svårt att hitta en korrekt analys av varför Löpargymnasiet inte lyckas bättre. Det är precis det jag tänker på när jag står där på Sollentunavallen och bevittnar dagens intervallpass under ledning av legendaren Ola Liss. Killarna kör 150-metersintervaller. Tjejerna lite blandat, både tvåhundringar och fyrhundringar. De har bra förutsättningar. Professionella tränare. Alla tycks motiverade. Alla vill bli elitlöpare. Nästan ingen blir det.
Jag möter en av de ansvariga för hela idén direkt efter dagens träning. Turebergs entusiastiska Ola Liss som har varit med ända sedan starten av Löpargymnasiet 1988.

Thomas Engdahl [Fd Förbundskapten]
”Jag instämmer i en stor del av kritiken som finns mot löpargymnasiet. De redovisar ett magert utfall, väldigt få når internationell klass och det måste helt klart betraktas som ett stort misslyckande. Jag tycker att man är dålig på att utvärdera verksamheten, t ex från förbundet. man är dålig på att hitta förbättringar. De dåliga siffrorna är ju kända, men man gör inte speciellt mycket åt det..Jag kan också tycka att det inte är helt bra att de som jobbar på löpargymnasiet och även på andra riksidrottsgymnasier tycks sitta på livstidskontrakt. Det skulle vara betydligt bättre med projektanställningar. Det är viktigt att alla alltid är 100% motiverad..
När det gäller Mattias Claesson kan man inte säga att han är en produkt av löpargymnasiet..” 

Conny Sundh [Tränare Hässelby SK]
”Problemet är ju att det inte blir så mycket av det för dem löpare som är på löpargymnasiet. De flesta som har blivit riktigt stora löpare har ju inte gått där. Ett stort problem med löpargymnasiet är att motivationen ute i klubbarna i landet försvinner. När Sveriges talanger drar till Sollentuna så tappar ju hemorten och klubben en duktig löpare. Klubbtränare och löparkompisar i hemmaklubben blir lidande. ” 

Vad säger han om den hårda kritik som finns mot verksamheten. Jag ställer frågan när vi satt oss tillrätta med utsikt över Sollentunavallens blå banor. – Ja, den kritiken fanns väl kanske förut innan verksamheten kommit igång ordentligt, men det känner vi inte av längre. Kritiken fanns med viss rätt förut, men nu tycker jag inte att den stämmer, nu när vi har hittat strukturen, säger Ola.
När det gäller er målsättning, hur viktigt är det att det blir elitlöpare av dessa i slutändan?
– Det är jätteviktigt. Det är ju vad Riksidrottsförbundet och Friidrottsförbundet har satt upp som mål. Målet är att det ska leda till landslagskapacitet och det gör det också.
Gör det verkligen det?
– Ja.
Hur många av dem som har gått Löpargymnasiet har sprungit i seniorlandslaget?
– Ja, menar du nu bara seniorlandslaget så är det väl mellan 15-20 stycken. Jag kan inte den exakta siffran.
Hur många har deltagit i mästerskap?
– Ja, det är ju inte lika många förstås. Det är färre, visst är det så. Mattias och Oskar förstås. Men helt klart hade vi hoppats på lite större utdelning än vad det blivit hittills.
Varför slutar så många med löpning efter Löpargymnasiet?
– Ja, jo, det är stora avhopp. Andelen som slutar ligger på 50 procent och det är nog tyvärr en normal siffra för våra idrottsgymnasier.
Löpargymnasiets siffra är inte 50 procent, den är 70 procent…
– Ja, det är för höga siffror. Man har inte tålamodet att jobba vidare. Det är ju inte positivt så att säga va. Vi vill ju uppnå en långsiktighet i tänket och synsättet.

På något sätt känner jag att jag inte vill pressa Ola mer. Han är en skön människa. Han vill se allt positivt och börjar prata om hur många som det går bra för, hur bra det har gått i ungdomsfinnkamper och hur många som haft uppdrag i juniorlandslag och det är givetvis jättebra. Ändå är siffrorna när det gäller seniorsidan otäckt tydliga. 70 procent lägger av. Bara Käck och Claesson har gått hela vägen. Verksamheten har pågått i över 20 år. Det är inte tillräckligt bra utdelning. Så är det bara. Jag ringer upp Oskar Käck för att höra hans bild.
– Jag tycker inte att det är så konstigt att så många slutar med löpningen. Många blir smärtsamt medvetna om vad som verkligen krävs för att bli en bra löpare på Löpargymnasiet.
Vad menar du?

– De allra flesta vet helt enkelt inte hur mycket som krävs. Många saknar den rätta inställningen. Själv var jag bland de sämre rent talangmässigt, men jag visste vad som krävdes och jag var villig att göra jobbet.
Vilken passning skulle du vilja skicka till Löpargymnasiet?
– Ja, först vill jag säga att jag är jävligt nöjd med åren där. Det finns förbannat bra förutsättningar för att träna löpning. Däremot tror jag att de borde lägga större vikt vid det rent mentala när det gäller ansökningarna. De borde inte stirra sig blinda på resultat utan tänka mer på vilka som egentligen har det rätta psyket.

Just här berör nog Oskar Käck en viktig punkt. Att bli en bra löpare gör ont. Att bli en elitlöpare gör jätteont. Att bli en landslagslöpare gör ännu ondare. Det gäller att vara mentalt förbered för vad som krävs och hur många är egentligen det när de är 16 år?
Plockar ni ut rätt elever, frågar jag Ola Liss.
– Det kan man väl diskutera. Några enstaka på vägen missar vi. Det gör vi.
Hur viktig är den mentala styrkan hos dina elever?
– Jätteviktig och det jobbar vi med. Vi har åtskilliga lektioner där vi bland annat jobbar med den mentala guiden.
Motivationen tryter ändå för en del, ganska många till och med…
– Ja, till dem som inte förstår vad det handlar om så skulle man egentligen kanske vilja säga att din tid på Löpargymnasiet är över nu. Du får lämna oss. Men den möjligheten har vi inte. Har man börjat här så har man rätt att gå ut sina tre år.

Det finns så oerhört mycket att ta upp till diskussion när det gäller Löpargymnasiet. Man skulle kunna fortsätta reda ut den dåliga kontakten mellan Löpargymnasiet och de aktivas hemmaklubbar. Just i det ämnet hörde jag Ola Liss under en samling tidigare under dagen säga att det är bättre om tränarna därute i Sverige håller kontakten med honom istället för tvärtom. Jag förstår vad han menar, men det visar också att det inte är någon jätteprioriterad fråga. Man skulle kunna prata ännu mer om just den dubbelt negativa effekten som blir följden ute i landet. Man skulle också kunna diskutera själva internatiden ytterligare. Skadebekymren borde ytterligare belysas med mera, med mera.

Bo-Gunnar Bogges [Friidrottstränare Örebro]
”Min första tanke när jag tänker på löpargymnasiet är, vad har kommit ut av detta? De får ju gräddan, men vad kommer egentligen ut? Det som är illavarslande är att så otroligt många slutar med löpningen helt. Löpargymnasiet utarmar Sverige på stimulans. Många andra löpare och tränare blir av med viktig stimulans vilket innebär en dubbel negativ effekt. Jag tror också att det sällan är bra att rycka upp dem här ungdomarna från sin normala tillvaro. Det är ju trots allt tränaren i hemmaklubben och löparkompisarna där som gjort att vederbörande tyckt att det varit roligt med löpning. Kontakten mellan löpargymnasiet och ungdomarnas tränare hemma är dålig. Jag vet också att de försöker värva dit elever med stor talang utan att prata med vare sig klubb eller tränare. Jag tror inte på själva idén. Varför ska vi i så unga år samla alla löpare på ett enda ställe? Ska vi ha ett häckgymnasium, ett trestegsgymnasium, ett höjdgymnasium också?” 

Det finns som sagt åtskilligt att titta närmare på, men jag tror att Oskar Käck är nära sanningen när han nämnde just bristen på motivation hos många. Ola Liss sista svar är också ganska tydligt i frågan. Svaret där han gör klart att han ibland skulle vilja byta ut elever som inte har den rätta inställningen, men inte får göra det. Ett svar som tydligt visar att Löpargymnasiet som ska vara elitinriktat, uppenbarligen inte tillåts vara det.

Det som givetvis också blir intressant är finansieringen. Elevernas hemkommuner står naturligtvis för sin del i och med skolpengen, cirka 70 000 kronor per år och elev. Sollentuna kommun lägger ner så mycket som 700 000 kronor per år i verksamheten. Riksidrottsförbundet går in med 30 000 kronor per år och elev.
Det är mycket pengar som är i rullning för att Sverige ska få fram elitlöpare från Sollentuna. Jag frågar Marianne Söderberg på RF om hon kan berätta om deras utvärdering av just Löpargymnasiet.
– Ja, eh, vi jobbar med något som vi kallar för kvalitetssäkringsmodell. Vi begär in en verksamhetsbeskrivning från respektive gymnasium och vi gör även platsbesök.
När det gäller Löpargymnasiet så är det alltså upp till dem att berätta för er hur det går?
– Ja, det kan man säga, vi kontrollerar inte själva utan vi är i behov av rapporter.
Vilken är er bild av läget då?
– Ja, vi är medvetna om att det finns problem, men eleverna ska ju inte vara som bäst när de går på Löpargymnasiet utan det gäller ju att visa upp långsiktiga resultat.
70 procent slutar med löpning?
– Vi har inte tittat på det på det sättet. Det där är lite mer av en förbundsfråga. Det är upp till dem faktiskt.

När det gäller förbundet så har vi tidigare hört Stefan Olssons tankegångar. Kerstin Rosén är annars kontaktperson på Friidrottsförbundet när det gäller Riksidrottsgymnasierna. Hur ser hon på Löpargymnasiets siffror? Först säger hon att hon inte kan de siffrorna. När jag berättar så låter hon förvånad.
– Ja, är det på det sättet så borde man ju verkligen fundera, säger hon.
Vad vill ni göra åt problemet att så många slutar?
– Det är en skitsvår fråga. Det är jobbigt för många elever att gå vidare. De har fått allt serverat på Löpargymnasiet och plötsligt är skolåren över och man ska ta hand om allt själv. Många klarar inte riktigt det utan slutar med sin idrott.

Visst är det
säkert så som Kerstin säger. Det blir ett vakuum efter Löpargymnasiet för många. För närvarande jobbar flera aktörer med att få fram ett bra upplägg efter gymnasiet. En fortsättning på högskola/universitet där eleverna erbjuds vidare professionell hjälp i sin löparsatsning. Om det betyder att det kommer bli fler landslagsframgångar från idrottare som gått via Löpargymnasiet står fortfarande skrivet i stjärnorna, men en sak torde ändå vara klar. Det kan nog inte bli sämre utdelning än vad det har varit under drygt 20 år.

 

Diskutera: Huset utan framgång

________________________

Källor: Peter Öhman ”Vart tar alla aktiva vägen efter Löpargymnasiet”
Löpargymnasiets Verksamhetsbeskr 2008
RF:s Återföringsrapport 2009
Statistik/Resurch: Hans Wiktorson

 

Ligger jag i farozonen?

Ligger jag i farozonen?


Hej. Doping är ett elände som man läser om i många sammanhang och som aktualiseras
extra mycket i samband med stora
mästerskap. Friidrotten har framställts som en av de idrotter där utövarna oftast använder sig av förbjudna
droger.  En friidrottare tränar väl överlag betydligt hårdare än de som ägnar sig åt lagsport och bör
väl därför ha betydligt mer av
exempelvis nandrolon i kroppen. Kan vi motionärer också ha förhöjda värden och ligga i riskzonen för att fällas vid
en dopingkontroll? Jag själv löptränar 7-8 mil i veckan samt styrketränar. Ligger jag i farozonen?

Med vänlig hälsning
Folke, Korsberga

RW svarar: Hur mycket varje individ har
av nandrolon, som är ett kroppseget tillväxthormon, varierar något.
Tillväxthormon frisätts som ett svar på den
ansträngning man utför och i vuxen ålder är
nivåerna avsevärt mycket lägre än under uppväxtåren. För att komma upp i
de otillåtna mängder som krävs för
att man ska få en dopingeffekt så krävs
ett intag utifrån. Det bekräftar Mats Garle,
dopingexpert på Dopinglabbet, Huddinge sjukhus:

  • Vad gäller nandrolon så finns det mycket små mängder naturligt i kroppen som kan öka
    något vid fysisk aktivitet. Därför
    har man satt gränsvärdet till 2 ng/ml innan provet räknas som positivt. Tar
    man nandrolon som injektion eller som hälsokost så kan man hamna på nivåer
    uppåt 1000-5000 ng/ml. Marion Jones
    man C J Hunter hade omkring 5000 ng/ml!

Idag fälls ingen på kroppseget nandrolon då man inte kan komma över gränsvärdet som
är satt. Om man överskrider
gränsvärdet har man helt klart
intagit något som ger utslag. Någon risk för
att du ska få otillåten hög mängd nandrolon i
kroppen endast genom den träning du bedriver, finns alltså inte.

Richard Kingstad, leg.sjukgymnast
Runner´s World