Roligt att så många tycker till om min förra inlägg. Förstår om det är frustrerande att jag inte tycker lika som er eller och om jag tycker att jag själv har ”sundast” förnuft.

Bara för att jag tränar och tävlar, tar folk förgivet att jag går på någon av dessa dieter eller tänker extremt mycket på vad jag äter. Många personer som inte utövar idrott får för sig att vi som tränar hårt automatiskt bantar samtidigtför att lyckas hålla oss i form.

Faktum är att de flesta jag känner inte kör någon som helst bantning eller ”deffning”. När det närmar sig tävling så kan de flesta bli av med de där extra vinterkilona genom att träna lite mer. Mitt glada simgäng är ju ett strålande exempel. De som lyckas få ner en semla efter mackan på fikat är jääävligt nöjda!

Men för ej tränande människor. Hur många löpare har inte anklagats för att vara underviktiga? Anledningen till att de är smala är för att de utövar en typ av idrott där man i första hand inte bygger tunga muskler, utan långa seniga muskler och är hejjare på att bränna fett. Jag vill påstå att de som utövar typ bodybuilding har mycket större problem med undervikt då de deffar ner sig till 0 fett% och tränar hårt samtidigt.

Att minska på kolhydratintaget när man tränar tycker jag verkar tokigt. Framförallt när man kör långa pass och behöver ett extra tillskott av energi under passet. För inte tar LCHF:arna fram en ungsbakad lax ur fickan på cykelturen.  Nä, jag tror de flesta som går på diet-en/er  faktiskt tar fram en vanlig jävla skitbar ur fickan eller trycker i sig en gel. Kemiskt och onaturligt och proppfulla med kolhydrater.

Tallriksmodellen är det som gäller för mig. Riktigt bonnigt alltså. Jag äter det som bjuds och favoritmaten är potatis och älgkött. Äter svamp och bär från skogen. Kött från söta kor, kycklingar och grisar (och de som bor i skogen). Och framför allt potatis, billigaste pasta och ris. Riktigt smör och riktig mjölk och mjöl! Och jag skiter fullständigt i om jag någon gång får i mej lite extra emulgeringsmedel då och då.  Jag äter allt och är jävligt lycklig över det.

Inte bangar jag heller dagens höjdpunkt, 3-fika. Glass, kakor, godis jajjemän, jag trycker i mig det som finns. Och inte har jag ångest över det. Det som åker ner i magen förbränns så sakteligen på träningspassen framöver så varför bry sig. Jag behöver ju energin. Och gemenskapen i fikarummet.

Skulle aldrig banga en macka på Lisas efter simningen och jag tror inte heller mina vänner gör det heller. Och mina vänner är, trots att de äter ”riktig mat”, jävligt vassa på det de gör. De som sitter runt bordet har flera topplaceringar i svenska mästerkapen i triathlon och känner sig riktigt nöjda om de lyckas klämma ner en semla efter mackan efter många längder i poolen.

Som lite utfyllnad får ni här en liten repetition av gymnasiekemin  från min biokemikunnige bror om argument för att inte sluta äta kolhydrater. Hjärnan kan bara köras på socker, därför blir man slö och lite dum när socker(arter) saknas i kroppen. Som tur är kan dock  fett omvandlas till socker via glukoneogenesen, men denna process är energikrävande och långsam. Dessutom blidas en sidoprodukt som luktar illa, denna sidoprodukt bildas även hos diabetiker som har svårt att hantera blodsockret.

Alltså, LCHF:are luktar illa och är dumma i huvudet?!

Man blir inte frisk av att äta snabbmackaroner och Denniskorv men kan inte vem som helst räkna ut det? Inte heller av att äta pizza och kebab flera gånger i veckan, men det fungerar som mat det med.

Micke ”Gangsta-Micke”  Sahlberg  kommentar när Amanda  förklarade att hon inte ätit förortspizza sedan hon var 13 år är legendarisk:

-Jag har inte ätit pizza, minst en gång i veckan,  sedan jag var 13!

Avisst, Micke är ingen person att sträva efter vad gäller matvanor. Men han är grym trots att han äter skräp!!!

---

Hallå!

I väntan på ”del 2” kommer här ett litet tips på roligt klipp på youtube:

http://www.youtube.com/watch?v=1KTEgLKhjIw&feature=youtu.be

Hahah, så jävla rolig! Och hörrni, bete er INTE såhär…

Här, ett till klipp om mig, hahaha…

http://www.youtube.com/watch?v=NAp678Zm2YQ&feature=related

Kramis!

---

Ja nu blev det här inlägget sjukt långt och jag har inte ens skrivit hälften av allt jag funderat på. Delar därför upp det hela i flera blogginlägg. Kanske är det mesta i texten dravvel men det här är saker jag länge tänkt på:

För ett tag sedan skrev en bloggarkollega här på Runners om att han blivit ”hånad” för att han tog sig en rejäl portion glass efter maten under ett träningsläger. Det gör mig lite ledsen och framförallt provocerad. Låt pojken äta glass på träningsläger, han växer ju fortfarande!

Vi triathleter har i regel inga problem med vikten under träningssäsong. Att man går upp ett par kilo när man har sin basperiod är bara bra för kroppen. Att äta mer eller lika mycket energi som man gör av med håller oss friska. Varför då börja med LCHF och andra kolhydratsnåla dieter nu? Kalla mig stel i tankesättet men jag kan inte för mitt liv tro på att LCHF är en långsiktig diet att gå på. Varför minska på kolhydraterna? De är inte farliga!

Kött och fett är bra i LAGOM mängd. Dagens kött är dessutom så processat, fyllt med kemikalier och hormoner att det inte kan anses nyttigt att äta i stora mängder. Det är dessutom mycket svårsmält för magen. Att korv är cancerogent pga av nitrit är inte någon nyhet. Allt kött innehåller tillsatt nitrit för att få den röd/rosa fräscha färgen. Och att nitrit är farligt i höga doser lärde jag mig i tidig ålder på kemin i skolan. Vid nedbrytning i kroppen bildas nedbrytningsprodukter av nitrit som binder till de röda blodkropparna och en därmed försämrad syretransporten, dvs. inte så bra för hårt idrottande människor. Nitrit är även toxiskt i höga doser. Små barn är som vanligt speciellt känsliga för dessa effekter. Det ni!

Köttindustrin är en vidrig historia. Att föda upp djur ska inte vara en industri där djuren far illa och deras naturliga beteenden tas ifrån dem. Det är dessutom ett globalt miljöproblem att så många äter så pass mycket kött. LCHF är dessutom köttindustrin egna lilla påhitt!

Jag önskar att folk åt meer miljövänligt istället. Att folk tänkte på att äta säsongsbetonat och ta det som finns tillgängligt och helst närproducerat. Sveriges Lantbruksuniversitet har gjort en studie som visar att energiåtgången för att producera ett kilo av nötkött är 12,8 kWh. För att framställa ett kilo baljväxter (som innehåller mycket av det protein man annars får via animalierna) behövdes 0,86 kWh och för potatis endast 0,44 kWh. Det innebär att det går åt mellan 10 och 20 gånger mer energi för att producera animaliska produkter än vegetabiliska. Det beror främst på att djuren konsumerar stora mängder energi (vare sig de betar eller äter odlad spannmål) innan de slaktas och blir kött. Även slakt, transporter och tillagning står för avsevärda delar av energiåtgången. Det leder också till att animaliska livsmedel kräver mycket större markytor. Det är alltså inte hållbart att alla äter LCHF.

Den här mathetsen som har blivit kring kolhydrater känns helt sjuk. Det liknar mer och mer det ”fett-larm” som var för ett par år sedan när nyckelhålsmärkning, lightprodukter, lättmargarin och lättmjölk var det folk ”skulle” äta. Jag blir så jävla matt, eller mätt??!

Hela Coltingcircusen med att bara äta cashewnötter, bark och raw food har fått hela Sverige att bli dumma i huvudet! Kan inte folk tänka själva? Tror många missförstår själva syftet med dieten och kör sin egen lilla variant. Man blir inte friskusen själv bara genom att äta biff och sallad varje dag.

Säkerligen fungerar det för vissa. Jag tror absolut man blir smal på att bara äta protein och fett . Och om det bara handlar om att bli smal snabbt som attan, så visst. Men är det verkligen hälsosamt? Och långsiktigt? Det gör säkert kroppar deffade men att man skulle bli bättre inom sin sport? Knappast, anser jag! Man blir glad, energisk och känner sig stark i ALLA viktminskningsformer men den långvariga effekten blir snarare tvärt om. Man blir trött, seg, får lättare infektioner etc etc.

Träffade en gammal vän häromkvällen, Åke. Han hade börjat med LCHF. Han fattade inte hur fasen jag kunde äta potatis och bröd.

-Det gör din kropp inflammerad, menade han.

Han hade bara hållit på med detta en vecka, hur kan man då uttala sig?

Jag har inga inflammationer. Och jag äter bröd varje dag. Och herregud, folk har ätit potatis i 100 år, det är INTE onyttigt! Det är ju typ stenålderskost och DESSUTOM innehåller potatis massor av vitaminer, mineraler och bra energi. Bra bränsle liksom. Folk har ätit potatis i hundratals år. Kött har varit lyx. varför ändra på något som fungerar? Varför krångla till det? Snälla, prata inte LCHF med mig. för mig är det som att tuta i mig apelsindieten eller snickersdieten. De fungerar säkert men det är inget för mig!

Jag är ingen expert och har ingen ”utbildning” i kost och hälsa men jag har ett sunt förnuft och det tror jag mer på än trender inom matvärlden.

Del två i den här ostrukturerade psykbrytsföljetongen om mat kommer i morgon (förmodlligen)…

---

Igår fick vi smaka mjölksyra på Rubins Tugh Tuesday-intervaller.

På programmet stod:

2-3(6*70 sek + 1 km) och det var fullt fräs som gällde. Syftet med passet var att lära sig springa med syraskuld. Och nog fick man smaka på laktat i benen!

Kände mig sjukt stark trots att jag varit sjuk en vecka. Låg med bra i grabb-gruppen hela intervallserien. Rubin har förmågan att på nåt sätt alltid få en att springa snabbare, bara genom att vara där. Konstigt, men så är det.

Fick utstå en hel del pikar från ledarna om min lilla simtur sist..hahaha…

-Har du våtdräkt på dig, Emma?

-Vi springer någonstans där det inte finns några sjöar för annars kanske Emma hoppar i!

-Spring inte med Emma, då kanske du aldrig kommer hem…

Hahahaha….det där kommer jag få äta upp en lååång tid framöver.

Många personer verkar resonera att man är en förlorare om man inte kör ALLA intervallen. Men det är FEL för alla måste anpassa efter sin egen nivå, annars kommer man aldrig någon vart. Att springa snabbare betyder inte att man ska springa hårdare, längre och snabbare varje gång man tränar. Nej, jag har tagit lärdom av förra året och nu ska jag köra mitt eget race och se vart det leder mig.

Jag klev av efter 2 varv, då hade jag redan varit uppe och nosat på väggen och sista 1 kilometersintervallen var jag helt stum i benen. Tyckte det räckte efter 2 varv, slutade på topp. Jag har ju trots allt inte min måltävling förrän i augusti och ska man ta lärdom av 2011 så har man ingenting ut av att ha sin formtopp i januari/februari för att sedan lessna och tappa form. Nä, nu gör jag om och ska göra rätt! Bäst när det gäller så ska det vara.

Grymt bra jobbat allihopa! CRS gör kräkintervallerna till något man längtar efter!!!

 

Håller på att fila på ett låååångt inlägg om lite tankar och åsikter kring kost och dieter mm…Håll koll, snart kommer det!

PS mest nöjd är jag över att jag igår lyckades duscha, raka mig, tvätta håret, smörja in mig och klä på mig SAMTIDIGT som jag pratade i mobiltelefon med evighetsmaskinen Micke Sahlberg. Det ni!

---

Mörkret tog överhand igår. När jag glad i hågen efter en slapp dag drog iväg till elljusspåret för att åka lite längdskidor i klassisk stil var visst ellyset släckt. FAN! Skam den som ger sig tänkte jag och stack iväg. Kände mig sjukt proffsig med vätskebälte som matchade skidorna osv. MEN efter 1 km på kuperat kolsvart spår gav jag upp. Såg ju inte spåret framför mig!

Åkte hem med svansen mellan benen…

Ingen svans mellan benen var det dock i förmiddags då jag gjorde ett nytt försök, nu i Säfsen. UTMÄRKTA spår och gud vad kul det var!!! Det var så fantastiskt vackert i det vintriga skogslandskapet så jag nästan blev tårögd. Kändes riktigt bra och bäst vad jag åker kommer en gubbe och svischar förbi:

-Du åker snyggt, sa han

-TACK, sa jag, lite skamsen och snubblade till.

Sedan blev jag helt chockad. För så snart han uttalat orden kände jag mig plötsligt som en riktig elitåkare. Det var helt plötsligt inte jobbigt, utan bara roligt. Tänk vad en liten kommentar kan uppmuntra! Jag har ju liksom aldrig lärt mig någon teknik i längd och pappa Håkan och sambo Carls tappra försök att få ordning på min klassiska stil har efter 2 minuter mer liknat utskällningar än konstruktiv kritik och hjälp med vad jag behöver förbättra. Nu, efter en enda liten komplimang känns det som jag faktiskt vill och KAN åka!

Jag har efter många år av träning kommit på att en litet hejjarop kan ge mig så enormt mycket energi. Som när en kompis till mig helt plötsligt, utan min vetskap, började klocka mig på hundringar under simpasset för en tid sedan. Jag sänkte mig  5 sekunder direkt, bara genom vetskapen att han kollade mig!

Kanske borde jag ha någon med mig varenda gång jag tränar/tävlar som peppar mig att verkligen KÄMPA! För mig är det det som gör det lilla extra, det där som gör att jag höjer mig ett snäpp.

Var på spinning i eftermiddags. Hujjedamej vad jobbigt det var. Måste skynda långsamt nu. Veckans halsont och förkylning har satt sina spår på formen.

Men nu är Emma G på G igen!

---

Har varit krasslig hela veckan och det jag trodde skulle gå över efter en dag blossade upp igen. Halsen ont, huvudet ont. Aj aj. Och fyyyy vilken träningsabstinens man får!

Nu är jag hemma igen hos föräldrarna i Norhyttan för lite jobb, skidåkning och frisk luft.

Gårdagskvällen spenderade jag på Må Bättre i Ludvika. Lite löpband och sedan rullade kändis på kändis in. Träffade 1/4 del av gamla tjejgänget (eller tjejmaffian som vi kallades då det begav sig) och de drog med mig (äsch, jag var väldigt frivillig så de behövde inte dra alls faktiskt) på Body Pump och det hela blev superdundermycket roligare! Idag är musklerna dock inte lika glada kan jag säga. Vem fan tränar biceps liksom? Jo, kanske Nisse och David, de har jättestora biceps har jag minsann sett i badhuset.

Dagens fältinsats var inte så lyckad. -13 grader stod termometern när jag drog iväg kl 07:00 i morse. Men oj då. Hade inte räknat med den massiva tjälen i backen så det blev inte mycket till grävt. Inte heller vattnet ville samarbeta, är ju tjocka isen nu. Det har äntligen blivit vinter!!!!

Har precis landat efter ett 30 min löppass i ett försök att väcka kroppen till liv efter sjukdom och elände. Här finns ungefär fem gatlysen och när dessa passerats blev det MÖRKT. Helt sjukt mörkt. Men efter ett tag börjar man uppskatta det, mörkret, det är liksom bara du, skogen och stjärnorna. Och onda tankar som måste slås bort. För även om det var kallt och jag var riktigt seg i benen så var det inte de onda tankarna som måste bort. Nej. Det var mörkräddheten.  Inte gjorde det saken bättre att polisen letar i 2 dagars tid efter en psykpatient som rymde till skogs någonstans i bygden. Björn, varg, lo, bjärv, whatever, jag är inte rädd, men PSYKPATIENTER. Det är läbbbigt.

Nä nu ska jag ta mig i kragen och lyfta på luren. Har ÄNTLIGEN hittat en tränare som jag tror kommer leda mig åt rätt håll. Känns skitbra faktiskt. Har ni inte funderat på det förr…skaffa dig en coach! Du kan aldrig göra det lika bra själv (inte jag iallafall…tydligen). Mer om det i något annat uttömmande blogginlägg!

 

 

---

Håll ut. Detta är ett ganska egocentriskt inlägg men jag hoppas på att jag har en bra poäng i slutet…Så här kommer det:

När jag var hemma hos mina föräldrar i Dalarna förra helgen kom jag över pappa Håkans minutiöst arrangerade klippböcker med tidningsklipp från Ludvika tidning och Dalademokraten (andra tidningarn behövs väl inte?).

Det var riktigt roligt att se alla gamla klipp från en herrans massa år sedan. Min favorit blev ändå klippet från när jag var 10 bast och yngst i Syncro Open, en öppen tävling där internationella konstsimmare deltog. Jag minns så himla väl hur min dåvarande tränare Sofia Nyström försökte förbereda mig på ”media” (var faktiskt med i Lilla sportspegeln också strax därefter på JSM) genom att låtsasintervjua mig innan så att jag skulle vara förberedd på alla frågor.

Vad jag inte var förberedd på var frågan om vilken målsättning jag hade…öööööhhhh. ”Jag ska bli bäst i Sverige!!

Om man lyckas läsa i artikeln står det:

”Gillar inte snabbsim/ Däremot gillar hon inte alls snabbsim men ändå tränar hon endel sådant för konditionens skull. Det går dock inte att ta fel på att hon ogillar det. Numera tränar Emma två till tre timmar tregånger i veckan vilket kan låta mycket tanke på hennes ålder. Själv anser hon dock inte att det är för mycket. -Visst är det jobbigt men det är nästan alltid jätteroligt, förklarar hon glatt”

10 år alltså och ganska bestämd i mina åsikter. Snabbsimning är ju trots allt inte jättekul;). Målsättningen, bli bäst i Sverige, nådde jag också tillslut….

Vann USM guld i solo, par och lag 1998.

Åkte till Moskva och tävlade i JEM 2002:

Det hela fick mig att fundera en hel del på mål både kortsiktigt och långsiktigt. Speciellt eftersom min tilltänkta tränare bad mig stolpa upp det. I detalj. Ska jag verkligen ha kvar min målsättning att bli bäst i Sverige? Och vem är egentligen bäst i Sverige idag?

Lisa Nordén jovisst, hon är helt klart bäst men hon har inte tävlat i Sverige sedan 2008 (????!). Hon är ju för fasen i princip bäst i världen! På Olympisk och sprint.På hemmaplan sopar ju Åsa Annerstedt mattan och hon borde väl därmed få titeln bästa tjej i Sverige? Och det finns ju massor av up-coming tjer som är grymma och har potential att spöa skiten ut alla gamla rävar i toppen.  

Hur räknar man egentligen?

I mina ögon är iallfall den som är bäst i Sverige den som vinner SM och då kan man ju inte räkna den som är hypotetiskt bäst utan det är ju själva tävlingen som avgör! Den som är snabbast. Bäst när det gäller helt enkelt.

Den som lyckas hålla sig ifrån skador, magproblem, krascher etc. Den vinner ju och den blir ju sådeles bäst i Sverige? Långdistans då.  Är David Näsvik bättre för att han slog Pontus 2010? Trots att Pontus vann i år? Eller hur fasen? Är det banrekordhållarna som är bäst dvs Eva Nyström och Clas Björlling? Sistnämda har ju faktist nu lagt av. Och Djurback. Skitbra triahlet som nu tävlar lång, men hur går det egentligen för honom där ute i vida världen? Är det så jäkla svårt alltså att man måste slå ALLA inklusive de som tävlar utomlands för att bli bäst i Sverige?

Så när jag säger att jag vill bli bäst i Sverige så menar jag ju  inte att jag ska slå Lisa Nordén. Det fattar ju jag å att jag inte kommer att göra. Men jag tror inte att epitetet ”bäst i Sverige” är en omöjlighet. Jag ska ju inte heller satsa på Olympisk i längre.

Jaa, målsättnigen står kvar. Och det funkade ju sist…(ja, ok det fanns några tjejer som var snäppet bättre än mig, så visst. Jag var inte the-one-and-only-bäst men jag var iallafalll med och kämpade om medaljerna)

Här är jag i full fräs under Notgårdsloppet i Ludvika 2009. Där kom jag 2:a (gemyt). Eva Nyström, Clas Björling och Martin Flinta (elit x3) dök upp och inspirerade! Och enligt tidningen är det bara växlingen jag behövde slipa på:).

 

Ja, ok jag är inte jättebra på att sätta upp mål. Men när jag tänker på det så är det ”bäst” jag strävar efter. Jag har det i huvudet varenda pass jag gör.

Mer konkret. Jag har inget behov av Hawaiii just nu. Inte heller tävla internationellt. Jag vill först bli bra på hemmaplan så att man har någonting att komma med när man gör internationell debut. I ärlighetens namn var det ju inte skitkul att vara med i Moskva på JEM, göra sin bästa tävling någonsin i världshistorien och komma…typ någonstans i mitten.

Nä, ska det vara så ska det och då ska jag vara med i toppen och kriga!!!

 

---

Vilket jävla antiklimax.

Idrottsgalan 2012 och jag bölade bara två gånger (!). Den första gången när man visade Helena Janssons målgång när hon inte fattade att hon vunnit. Den andra när Alshammar tog hem årets Kvinnliga…

Sen var det väl inte så mycket mer man kan orda om idrottsgalan 2012.

Redan efter 15 minuter hade jag träsmak i röven och började hitta på andra saker att göra hemma. Nä det var tur att jag inte var och tittade live. Urusel programledare (kunde inte Roberto fått stanna kvar liiiite längre i rutan så kanske det hela hade räddats upp en aníng?) som inte levererade ett enda roligt skämt (?). Tråkiga imitatörer (vart var Tony?), inga nyheter (var det hela en repris på sportens årskrönika?), urkassa artister (pinsamma covers framförda av gårdagens melodifestivaldeltagare) och ett jävvla tjat om alla böcker som skrivits under året.

Åååh typiskt. Jag som hade laddat med semlor och mjölk och var redo för värsta bästa TV-kvällen….

Kvällens räddning var dock Sjöbergs sjukt roliga diss av hela cirkusen och Jerringprisets vinnare R-G Bengtsson. Vilka män!

Men alltså. Jerringpriset. Fatta ni vilket genombrott och erkännande av idrotten som sådan! Men redan minutrarna efter vinnaren blev officiell efter Herr Majestät Knugens sons minut av stakande och pisnam tystnad så brakade kommentarna på fejjan loss:

”Hur kan en hästchaufför vinna Jerringpriset när det var fritt fram att rösta på vilken man ville av dom andra kandidaterna? jag bara undrar…

”För första gången i livet så telefonröstar man, och då svenska folket man ur huse och röstar fram en gubbe på häst som tagit EM-guld. Å du milde!”

”I avsaknad av idol röstar det klientelet tydligen på Jerringpriset.”

Åhhhh ni fattar ju ingenting! Ridning får ju ALDRIG något utrymme i svensk media. Vi ska väl uppmärksamma prestationer och mästerskapsmedaljer på dessa galor? ELLER?! Nä inte ridsporten. Men curlig, DET är helt ok. Bowling med av någon jävvla anledning. SUCK! Jag gillar Hellner som fan och det var sjukt bra gjort men han fick ju faktiskt ett pris och Kalla och Ingemarsdotter ett. Vi kan väl ha lite spridning av utmärkelserna eller? Mångfald inom idrotten!

Tänk alla dessa miljoner tjejer som sliter i stallet, all sin ledig tid och bara drömmer om att tävla internationellt! Det är ingen lek minsann och de lägger ner oändligt med träning för att komma någon vart.  Det är ju för fasen en skitstor sport i Sverige! Därför blir det pinsamt när folk inte unnar en kanonstor bragd att inte få ett pris och lite uppmärksamhet för insatsen!

Nä, det var riktigt bra att den lille gubbjävlen fick det där priset, trots att tacktalet skulle behövas slipas lite ytterligare på (han var rätt söt när han stod där och stakade sig…).

Ja, ok jag är lite partisk då jag varit hästtjej som yngre och fortfarande rider litegrann då och då. Men Lisa Nordén var ju för fan hästtjej hon med, så jag tror hon tycker likadant!

För övrigt har jag idag gjort en ”Lelle” och gått direkt från sängen till after-swim-fikat på Lisas. Utan att simma. Det var väldigt kul. Tur att man hänger med så roliga snubbar:)! Roligt var också att det blev alldeles tyst när jag kom in på fiket. Undra om dom pratade om Jerringpriset. Kändes så.

Kram på er!

 

 

---

Vaknade upp i lördags i iskalla stolpboa där jag alltid sover när jag är hos mina föräldrar med halsont och en sträng med snor konstant hängandes från näsan. Inte bra.

Grotfallsrundan (längdskidor 42 km) som jag skulle vara med på under söndagen kändes som önsketänkande. Trots det ville jag ändå testa om det fanns någon möjlighet att orka och jag och Calle gav oss iväg för att reka spåren. Det gick segt och efter vurpa nr 1 pga isig backe kastade jag in handduken och tog en fika i solskenet istället. Inte så dumt det.

Kan konstatera så här i efterhand att det var en jävla tur att jag blev förkyld. Misären som Carl fick utstå i 42 km var inte att leka med. Lite pannben har han fanimig, karl min. Kan man inte tro! Skidorna var urkassa, 3 timmar i ursinne ute i vallaboden räckte inte för att vallateamet (Carl) skulle få till bra skidor. Stackarn! En fin 78:e plats blev det i H21 (fy fan vad dåligt). Det var riktigt kul att kolla på och supporta men den lätta febern jag hade gjorde att jag missade langning till Carl på sista varvet och han gick in i väggen till följd. Jag tar på mig det dåliga resultatet. Förlåt!

Vann gjorde Jimmie Johnsson tätt följt av Grycksbopojkarna Tynell. Hade jag varit med hade jag väl hamnat där strax efter…

Till alla därute som hjälper till med langning, hejjning, meckning osv vid tävlingar och träningar. Ni är guld värda!!!!! Även om personen som tävlar skäller, snorar och skriker så är den sjukt tacksam för det arbete du lägger ned.

Personligen tycker jag att ett hejjarop vid tävlingsbanan vara det som gör den där extra sparringen som gör att man orkar öka och göra de där viktiga sekundrarna! Ser du mig på någon form av tävlingsbana, HEJJA! Det värmer verkligen!!!!

Ikväll är det dags för årets TV-höjdpunkt nämligen idrottsgalan! Ska försöka hålla tårarna borta (en omöjlighet) och jag hoppas, hoppas att triathlon, simning,  löpning och cykling får vara med på ett litet hörn bland all fotboll och hockey.

---

Har fått utstå en och annan pik från släkt och vänner för att de tycker att jag är tråkig eftersom jag tränar jämt och ständigt. Tiill och med under tiden som ungdom när jag tränade konstsim 5 ggr/vecka var det alltid någon som suckade högt när jag skulle tävla istället för att hänga med och dricka folkisar på stan på lördagskvällen. Visst jag har inte varit guds barn under min uppväxt och jag har haft min beskärda del av partylivet. Men nu är jag väldigt trygg i att gå och lägga mig kl 22 varje kväll, även på helgen. Det är ju skönt!

Visst, jag kan förstå dem. Jag är tråkig i den bemärkelse att jag ofta väljer bort umgänge, fest och sena nätter för att cykla trainer eller stiga upp i ottan och simma. Men oftast utförs inte den fysiska aktiviteten ensam, utan i med åtminstone en eller ett par personer jag verkligen gillar att hänga med. Det är en social happening nästan alla mina träningstimmar.

Jag har ju mitt egna disco när jag sitter på balkongen och lyssnar på fetaste house-dunka-dunket.

Jag minglar i tysthet och utstår de tuffaste intervallerna med mina cykelvänner i en svettig spinningsal (eller utomhus, när det går att cykla, i den vackraste naturen).

Jag springer sida vid sida med mina bästa löppolare och löser världsproblemen.

Jag simmar det snabbaste jag kan och snackar skit med mina bästa simkompisar varje tisdag- och torsdagmorgon.

Jag får besöka många intressanta platser i Sverige som jag annars aldrig hade fått uppleva. Hindåsskogen, Hallstahammars industriområde, Kalmars gamla flygplansraka, Mora simhall, ja you name it! Inga dåliga ställen va?!

Jag blir brun (och smal!) när jag åker på solsemester med min kära och tränar järnet en vecka när det är som tråkigast i slasksverige.

För att inte tala om vilka fester det blir under lågsäsong när alla ska ta sin en-gång-om-året-fylla!

Som en gammal kompis undrade:

-Har du kompisar att träna med i varenda stad eller?

Och jo, det har jag nog (nästan). Alltid finns det någon man kan få ihop en sim-eller löpdejt med, vart man än befinner sig. Det finns alltid någon klubb eller gammal kamrat man kan träna med. Och är det inte fantastiskt? Triathlon är ju en supersocial sport! Inte hade väl jag åkt till Fagersta simhall ensam och tränat dagarna innan julafton om inte man fick chans på kompishäng i världsklass samtidigt! Och då är man väl inte tråkig?! Eller?

Och helt seriöst, vad gör folk om man inte har familj och inte tränar? Jag blir iallafall deprimerad varje höst när jag har viloperiod för att jag får så mycket tid. Men har inget att göra! Hänga runt, shoppa, fika, läsa bok, dricka lite sprit….amen sen då? Det blir ju skittrist efter ett tag! Och man har ju fortfarande spring i benen efter!

Inte för att jag inte gillar att hänga med mina icke-triathlet-kompisar, nej för fan. Jag älskar att leka med dom och det hoppas jag att dom vet, även om jag oftast inte hinner umgås med er så mycket. Det kan vara jättesvårt att få ihop träningsschemat när man bara ska ”hänga”. Det smidiga är ju om man kan äta, vila eller sova tillsammans för det är ju det man behöver mellan varven. Så tyvärr är det är ju lättare att leka med likasinnade. Ibland är det faktiskt vansinningt jobbigt att ta sig utanför dörren efter 2 timmar skogslöpning och efteråt man är faktiskt inte sugen på att göra någonting. Alls! trots att klockan är tolv på en söndag.

Jo men så är det och jag hoppas att ni står ut med mig.

Men NÄE vi triathleter är inte tråkiga….vi har bara lite annorlunda intressen!

---

För att kontra lite till alla lata jävlar som just nu är på ett varmt paradisställe och samlar träningstimmar kan jag ju stolpa upp mitt schemaupplägg varje tisdag:

5:45 Uppstigning, grötintag==> slänger mig på monarken (nä inte en sån där med watt och grejjer som står still, utan en ärligt stulen herrcykel i modell äldre) till Eriksdalasbadet

6:30-8:00 simning med bästa gänget (ja, ok jag vet jag brukar komma sent men igår var det är för att monarkens växlar har gått sönder med den tyngsta växeln ligger i och det var faktiskt inge luft i sulorna och vad gör man då???)

8:30-9-isch dagens höjdpunkt i form av fika och pepptalk på Lisas

9-17.30 Jobba med rapportskrivning eller vara ute i kylan och gräva efter skitig jord och vatten

18:00-19:30 Tough Tuesday med Rubin och glada gänget på Club Running Sweden (och jag var på torra land heeeela passet!)

19:30-20 stretch, ibland styrka och pladder med alla som uthärdat passet:)

20-21 Hemkomst, dusch, mat och avrapportering av dagen till sambon

22:15  sovdax (efter sporten, hockeyn hoppar jag över)!

Nä det här är inte glamouröst alls och jag är inte bitter för att inte jag är på ett soligt ställe och får träna hur mkt som helst (suck…). Räddningen är Head Camp v.9 då minsann jag också ska bli brun och smal:).

OBS! Fredrik, Jenni, Anton och ni andra som har det riktigt najs där i värmen: ni vet att jag giller er ändå:)!

---

….heter Chip.

Han är en australian shepherd och bor hemma hos min mamma och pappa i dalskogen. Det är en vallhund och är ganska krävande då den behöver mycket stimulation både kroppsligt och mentalt. En damphund alltså och det är kanske därför vi passar så bra, jag och Chip. Mamma Karin har tränat honom både i lydnad och agility (hopp över hinder) men med varierat resultat. Hundens mål och mammas mål går kanske inte alltid hand i hand. Men han funkar perfekt för triathlon (nja kanske inte simning då för det blir så lätt hål i våtdräkten när hunder kommer krafsandes och ska ”rädda” en).

Jag vet, jag är inte direkt ensam. Jonas Colting, Jojje Borssén och miljoner svenskar tränar med sina hundar så det är ju ingen nyhet direkt att det är gött att träna med sin hund. Jag vill bara skriva av mig lite om min vän. Att träna med vovve är oslagbart i den mening att de:

aldrig bangar ur trots väder, vind, etc..

är superglada hur jävligt det än är

vinner alltid en spurt

ger en alltid kärlek och energi tillbaka, trots att man spottar och svär och är allmänt less

Finns säkert 100 fördelar till att träna med sin bästis men nu till själva saken. 

Chip och jag har varit ett oslagbart team sedan dagen vi hämtade hem honom som knubbig liten valp 2000. Jag gick då i nionde klass. Under tonåren var han både min kurator och coach. Chip har alltid funnits där för mig gör mig alltid glad, no matter what.

Otaliga löppass har han varit vid min sida/ framför/ bakom och många skidpass har han släpat på mig runt elljusspåret för att jag ska få upp någotsånär rimlig fart. För att inte tala om alla långpromenader han har uthärdat i skog och mark. Han behöll till och med lugnet när han och jag träffade gråben på Rödmyra i förfjol. Chippen kommer alltid att vara min bästis och min allra bästa träningskamrat.

Numer sviktar dock hans hälsa och hjärtat har sagt ifrån löp- och skidturer. Att lulla runt i skogen eller på gården är det han orkar med i dagsläget och det räcker bra för mig med. Intervaller, långpass och trösklar och dylikt får nu klaras av på egenhand när jag tar mig en tur upp till föräldrarna i Dalarna.

 

Ett är iallafall bombsäkert. Den dagen Chip inte finns där på gården i Norhyttan kommer det vara en enorm saknad. Kommer det nästan en tår när jag tänker på det…

---