Idrottsgalan

Vaknade upp i lördags i iskalla stolpboa där jag alltid sover när jag är hos mina föräldrar med halsont och en sträng med snor konstant hängandes från näsan. Inte bra.

Grotfallsrundan (längdskidor 42 km) som jag skulle vara med på under söndagen kändes som önsketänkande. Trots det ville jag ändå testa om det fanns någon möjlighet att orka och jag och Calle gav oss iväg för att reka spåren. Det gick segt och efter vurpa nr 1 pga isig backe kastade jag in handduken och tog en fika i solskenet istället. Inte så dumt det.

Kan konstatera så här i efterhand att det var en jävla tur att jag blev förkyld. Misären som Carl fick utstå i 42 km var inte att leka med. Lite pannben har han fanimig, karl min. Kan man inte tro! Skidorna var urkassa, 3 timmar i ursinne ute i vallaboden räckte inte för att vallateamet (Carl) skulle få till bra skidor. Stackarn! En fin 78:e plats blev det i H21 (fy fan vad dåligt). Det var riktigt kul att kolla på och supporta men den lätta febern jag hade gjorde att jag missade langning till Carl på sista varvet och han gick in i väggen till följd. Jag tar på mig det dåliga resultatet. Förlåt!

Vann gjorde Jimmie Johnsson tätt följt av Grycksbopojkarna Tynell. Hade jag varit med hade jag väl hamnat där strax efter…

Till alla därute som hjälper till med langning, hejjning, meckning osv vid tävlingar och träningar. Ni är guld värda!!!!! Även om personen som tävlar skäller, snorar och skriker så är den sjukt tacksam för det arbete du lägger ned.

Personligen tycker jag att ett hejjarop vid tävlingsbanan vara det som gör den där extra sparringen som gör att man orkar öka och göra de där viktiga sekundrarna! Ser du mig på någon form av tävlingsbana, HEJJA! Det värmer verkligen!!!!

Ikväll är det dags för årets TV-höjdpunkt nämligen idrottsgalan! Ska försöka hålla tårarna borta (en omöjlighet) och jag hoppas, hoppas att triathlon, simning,  löpning och cykling får vara med på ett litet hörn bland all fotboll och hockey.

Har fått utstå en och annan pik från släkt och vänner för att de tycker att jag är tråkig eftersom jag tränar jämt och ständigt. Tiill och med under tiden som ungdom när jag tränade konstsim 5 ggr/vecka var det alltid någon som suckade högt när jag skulle tävla istället för att hänga med och dricka folkisar på stan på lördagskvällen. Visst jag har inte varit guds barn under min uppväxt och jag har haft min beskärda del av partylivet. Men nu är jag väldigt trygg i att gå och lägga mig kl 22 varje kväll, även på helgen. Det är ju skönt!

Visst, jag kan förstå dem. Jag är tråkig i den bemärkelse att jag ofta väljer bort umgänge, fest och sena nätter för att cykla trainer eller stiga upp i ottan och simma. Men oftast utförs inte den fysiska aktiviteten ensam, utan i med åtminstone en eller ett par personer jag verkligen gillar att hänga med. Det är en social happening nästan alla mina träningstimmar.

Jag har ju mitt egna disco när jag sitter på balkongen och lyssnar på fetaste house-dunka-dunket.

Jag minglar i tysthet och utstår de tuffaste intervallerna med mina cykelvänner i en svettig spinningsal (eller utomhus, när det går att cykla, i den vackraste naturen).

Jag springer sida vid sida med mina bästa löppolare och löser världsproblemen.

Jag simmar det snabbaste jag kan och snackar skit med mina bästa simkompisar varje tisdag- och torsdagmorgon.

Jag får besöka många intressanta platser i Sverige som jag annars aldrig hade fått uppleva. Hindåsskogen, Hallstahammars industriområde, Kalmars gamla flygplansraka, Mora simhall, ja you name it! Inga dåliga ställen va?!

Jag blir brun (och smal!) när jag åker på solsemester med min kära och tränar järnet en vecka när det är som tråkigast i slasksverige.

För att inte tala om vilka fester det blir under lågsäsong när alla ska ta sin en-gång-om-året-fylla!

Som en gammal kompis undrade:

-Har du kompisar att träna med i varenda stad eller?

Och jo, det har jag nog (nästan). Alltid finns det någon man kan få ihop en sim-eller löpdejt med, vart man än befinner sig. Det finns alltid någon klubb eller gammal kamrat man kan träna med. Och är det inte fantastiskt? Triathlon är ju en supersocial sport! Inte hade väl jag åkt till Fagersta simhall ensam och tränat dagarna innan julafton om inte man fick chans på kompishäng i världsklass samtidigt! Och då är man väl inte tråkig?! Eller?

Och helt seriöst, vad gör folk om man inte har familj och inte tränar? Jag blir iallafall deprimerad varje höst när jag har viloperiod för att jag får så mycket tid. Men har inget att göra! Hänga runt, shoppa, fika, läsa bok, dricka lite sprit….amen sen då? Det blir ju skittrist efter ett tag! Och man har ju fortfarande spring i benen efter!

Inte för att jag inte gillar att hänga med mina icke-triathlet-kompisar, nej för fan. Jag älskar att leka med dom och det hoppas jag att dom vet, även om jag oftast inte hinner umgås med er så mycket. Det kan vara jättesvårt att få ihop träningsschemat när man bara ska ”hänga”. Det smidiga är ju om man kan äta, vila eller sova tillsammans för det är ju det man behöver mellan varven. Så tyvärr är det är ju lättare att leka med likasinnade. Ibland är det faktiskt vansinningt jobbigt att ta sig utanför dörren efter 2 timmar skogslöpning och efteråt man är faktiskt inte sugen på att göra någonting. Alls! trots att klockan är tolv på en söndag.

Jo men så är det och jag hoppas att ni står ut med mig.

Men NÄE vi triathleter är inte tråkiga….vi har bara lite annorlunda intressen!

För att kontra lite till alla lata jävlar som just nu är på ett varmt paradisställe och samlar träningstimmar kan jag ju stolpa upp mitt schemaupplägg varje tisdag:

5:45 Uppstigning, grötintag==> slänger mig på monarken (nä inte en sån där med watt och grejjer som står still, utan en ärligt stulen herrcykel i modell äldre) till Eriksdalasbadet

6:30-8:00 simning med bästa gänget (ja, ok jag vet jag brukar komma sent men igår var det är för att monarkens växlar har gått sönder med den tyngsta växeln ligger i och det var faktiskt inge luft i sulorna och vad gör man då???)

8:30-9-isch dagens höjdpunkt i form av fika och pepptalk på Lisas

9-17.30 Jobba med rapportskrivning eller vara ute i kylan och gräva efter skitig jord och vatten

18:00-19:30 Tough Tuesday med Rubin och glada gänget på Club Running Sweden (och jag var på torra land heeeela passet!)

19:30-20 stretch, ibland styrka och pladder med alla som uthärdat passet:)

20-21 Hemkomst, dusch, mat och avrapportering av dagen till sambon

22:15  sovdax (efter sporten, hockeyn hoppar jag över)!

Nä det här är inte glamouröst alls och jag är inte bitter för att inte jag är på ett soligt ställe och får träna hur mkt som helst (suck…). Räddningen är Head Camp v.9 då minsann jag också ska bli brun och smal:).

OBS! Fredrik, Jenni, Anton och ni andra som har det riktigt najs där i värmen: ni vet att jag giller er ändå:)!

….heter Chip.

Han är en australian shepherd och bor hemma hos min mamma och pappa i dalskogen. Det är en vallhund och är ganska krävande då den behöver mycket stimulation både kroppsligt och mentalt. En damphund alltså och det är kanske därför vi passar så bra, jag och Chip. Mamma Karin har tränat honom både i lydnad och agility (hopp över hinder) men med varierat resultat. Hundens mål och mammas mål går kanske inte alltid hand i hand. Men han funkar perfekt för triathlon (nja kanske inte simning då för det blir så lätt hål i våtdräkten när hunder kommer krafsandes och ska ”rädda” en).

Jag vet, jag är inte direkt ensam. Jonas Colting, Jojje Borssén och miljoner svenskar tränar med sina hundar så det är ju ingen nyhet direkt att det är gött att träna med sin hund. Jag vill bara skriva av mig lite om min vän. Att träna med vovve är oslagbart i den mening att de:

aldrig bangar ur trots väder, vind, etc..

är superglada hur jävligt det än är

vinner alltid en spurt

ger en alltid kärlek och energi tillbaka, trots att man spottar och svär och är allmänt less

Finns säkert 100 fördelar till att träna med sin bästis men nu till själva saken. 

Chip och jag har varit ett oslagbart team sedan dagen vi hämtade hem honom som knubbig liten valp 2000. Jag gick då i nionde klass. Under tonåren var han både min kurator och coach. Chip har alltid funnits där för mig gör mig alltid glad, no matter what.

Otaliga löppass har han varit vid min sida/ framför/ bakom och många skidpass har han släpat på mig runt elljusspåret för att jag ska få upp någotsånär rimlig fart. För att inte tala om alla långpromenader han har uthärdat i skog och mark. Han behöll till och med lugnet när han och jag träffade gråben på Rödmyra i förfjol. Chippen kommer alltid att vara min bästis och min allra bästa träningskamrat.

Numer sviktar dock hans hälsa och hjärtat har sagt ifrån löp- och skidturer. Att lulla runt i skogen eller på gården är det han orkar med i dagsläget och det räcker bra för mig med. Intervaller, långpass och trösklar och dylikt får nu klaras av på egenhand när jag tar mig en tur upp till föräldrarna i Dalarna.

Ett är iallafall bombsäkert. Den dagen Chip inte finns där på gården i Norhyttan kommer det vara en enorm saknad. Kommer det nästan en tår när jag tänker på det…

När man minst anar det så händer det plötsligt att kroppen och knoppen samarbetar. Man blir liksom lite förvånad själv, vad är det som händer?

Gårdagen bjöd på simning med min klubb Stockholm City triathlon klubb (SCT). Coach Mike hade en ordentlig genomgång av åldrandets fysiologi innan passet och det var ingen peppande historia må jag säga. Allt kommer gå åt helvete ju äldre man blir. Måste bli bra NU!

Gårdagens simpass var en hjärndöd serie besående av 800-400-200-100-50. Hjärndöda serier, det gillar jag, då är det bara att kötta på och tankeverksamheten kan ägnas åt att fokusera på greppet i vattnet, vattenläge och rotation. Perfekt. Hade tänk mig att jag skulle gå ner en bana så jag slapp slita som ett djur för att hänga med men plötsligt låg jag ändå och simmade med de snabbaste. Faaan. Likt en humla som egentligen inte kan flyga försökte jag simma i samma takt som snabbkarlarna Pontus, Ulf och Stefan. Blir otroligt psykad av att ligga efter men det var precis vad jag gjorde. Hjärnan ville inte tänka på grepp, vattenläge och rotation.

Istället lät det såhär i mitt huvud: Ge upp. Gå hem. Du orkar inte. Titta vad långt du ligger efter. Nu får du ingen vila igen. Det här går aldrig.

Kroppen säger: Kör. Du älskar det här. Kom igen. Vad stark du är! De är ändå killar. Tävla med dig själv istället.

Vi sprider ut oss så var och en får varsin bana i bredd lagom till 100-ingarna. Första tre går finfint. Jag tar i för kung och fosterland. Sedan börjar hjärnspökena igen.

Ge upp. Gå hem. Du orkar inte. Titta vad långt du ligger efter. Nu får du ingen vila igen. Det här går aldrig. Äsach jag kör fyra sedan får vi se.

Och när vi hankat oss fram ca 3 km, slutar jag tävla med de andra, orkar helt enkelt inte, bara slappnar av. Drar ned frekvensen på armarna, fokuserar på en stark benkick. Nu händer det! Proppen går ur och jag kan simma! Tar inte i överhuvudtaget och bara gliiiider fram. Och det går fort! Yes!!!!

Visst är det konstligt. Hjärnspöket har tackat för sig och kroppen får utrymme att bara köra som den vill och då bara funkar det! allt flyter på!

Kände liknanade på gårdagens långlöp (som jag fick utöva själv då sällskapet blev kvar, fastnaglad framför tour de ski). Plötsligt när jag slutar bry mig om fart och teknik så bara börjar det rulla. Fantasktiskt!

Och lagom till herrarnas sista etapp är jag hemma. Monsterbacke vs. Hellner. Vilken hjälte. Trots att han kände sig seg och syrig på platten och hade tankar om att det aldrig skulle gå, så lyckades han ändå skrämma bort sina hjärnspöken, bara kötta på, förbi Northug, uppför backen. Helt sjuk prestation. Vilken inspiratör!

Hoppas kunna styra mig det där såsmåningom, att tänka bort hjärnspökena och bara låta kroppen jobba. 

Ett är iallafall säkert, jag älskar min sport!