Min allra bästa vän…


….heter Chip.

Han är en australian shepherd och bor hemma hos min mamma och pappa i dalskogen. Det är en vallhund och är ganska krävande då den behöver mycket stimulation både kroppsligt och mentalt. En damphund alltså och det är kanske därför vi passar så bra, jag och Chip. Mamma Karin har tränat honom både i lydnad och agility (hopp över hinder) men med varierat resultat. Hundens mål och mammas mål går kanske inte alltid hand i hand. Men han funkar perfekt för triathlon (nja kanske inte simning då för det blir så lätt hål i våtdräkten när hunder kommer krafsandes och ska ”rädda” en).

Jag vet, jag är inte direkt ensam. Jonas Colting, Jojje Borssén och miljoner svenskar tränar med sina hundar så det är ju ingen nyhet direkt att det är gött att träna med sin hund. Jag vill bara skriva av mig lite om min vän. Att träna med vovve är oslagbart i den mening att de:

aldrig bangar ur trots väder, vind, etc..

är superglada hur jävligt det än är

vinner alltid en spurt

ger en alltid kärlek och energi tillbaka, trots att man spottar och svär och är allmänt less

Finns säkert 100 fördelar till att träna med sin bästis men nu till själva saken. 

Chip och jag har varit ett oslagbart team sedan dagen vi hämtade hem honom som knubbig liten valp 2000. Jag gick då i nionde klass. Under tonåren var han både min kurator och coach. Chip har alltid funnits där för mig gör mig alltid glad, no matter what.

Otaliga löppass har han varit vid min sida/ framför/ bakom och många skidpass har han släpat på mig runt elljusspåret för att jag ska få upp någotsånär rimlig fart. För att inte tala om alla långpromenader han har uthärdat i skog och mark. Han behöll till och med lugnet när han och jag träffade gråben på Rödmyra i förfjol. Chippen kommer alltid att vara min bästis och min allra bästa träningskamrat.

Numer sviktar dock hans hälsa och hjärtat har sagt ifrån löp- och skidturer. Att lulla runt i skogen eller på gården är det han orkar med i dagsläget och det räcker bra för mig med. Intervaller, långpass och trösklar och dylikt får nu klaras av på egenhand när jag tar mig en tur upp till föräldrarna i Dalarna.

Hej vad det går i skidspåret

 

Ett är iallafall bombsäkert. Den dagen Chip inte finns där på gården i Norhyttan kommer det vara en enorm saknad. Kommer det nästan en tår när jag tänker på det…

Majnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring bort din stress
  • Trailfeber
  • 14 trailskor testade
  • Maratonspecial
  • Fokus på rumpan
  • Maxa milen
  • Vila med Yinyoga
  • 6 löparprylar du inte kan vara utan

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Plötsligt händer det/ Proppen ur


När man minst anar det så händer det plötsligt att kroppen och knoppen samarbetar. Man blir liksom lite förvånad själv, vad är det som händer?

Gårdagen bjöd på simning med min klubb Stockholm City triathlon klubb (SCT). Coach Mike hade en ordentlig genomgång av åldrandets fysiologi innan passet och det var ingen peppande historia må jag säga. Allt kommer gå åt helvete ju äldre man blir. Måste bli bra NU!

Gårdagens simpass var en hjärndöd serie besående av 800-400-200-100-50. Hjärndöda serier, det gillar jag, då är det bara att kötta på och tankeverksamheten kan ägnas åt att fokusera på greppet i vattnet, vattenläge och rotation. Perfekt. Hade tänk mig att jag skulle gå ner en bana så jag slapp slita som ett djur för att hänga med men plötsligt låg jag ändå och simmade med de snabbaste. Faaan. Likt en humla som egentligen inte kan flyga försökte jag simma i samma takt som snabbkarlarna Pontus, Ulf och Stefan. Blir otroligt psykad av att ligga efter men det var precis vad jag gjorde. Hjärnan ville inte tänka på grepp, vattenläge och rotation.

Istället lät det såhär i mitt huvud: Ge upp. Gå hem. Du orkar inte. Titta vad långt du ligger efter. Nu får du ingen vila igen. Det här går aldrig.

Kroppen säger: Kör. Du älskar det här. Kom igen. Vad stark du är! De är ändå killar. Tävla med dig själv istället.

Vi sprider ut oss så var och en får varsin bana i bredd lagom till 100-ingarna. Första tre går finfint. Jag tar i för kung och fosterland. Sedan börjar hjärnspökena igen.

Ge upp. Gå hem. Du orkar inte. Titta vad långt du ligger efter. Nu får du ingen vila igen. Det här går aldrig. Äsach jag kör fyra sedan får vi se.

Och när vi hankat oss fram ca 3 km, slutar jag tävla med de andra, orkar helt enkelt inte, bara slappnar av. Drar ned frekvensen på armarna, fokuserar på en stark benkick. Nu händer det! Proppen går ur och jag kan simma! Tar inte i överhuvudtaget och bara gliiiider fram. Och det går fort! Yes!!!!

Visst är det konstligt. Hjärnspöket har tackat för sig och kroppen får utrymme att bara köra som den vill och då bara funkar det! allt flyter på!

Kände liknanade på gårdagens långlöp (som jag fick utöva själv då sällskapet blev kvar, fastnaglad framför tour de ski). Plötsligt när jag slutar bry mig om fart och teknik så bara börjar det rulla. Fantasktiskt!

Och lagom till herrarnas sista etapp är jag hemma. Monsterbacke vs. Hellner. Vilken hjälte. Trots att han kände sig seg och syrig på platten och hade tankar om att det aldrig skulle gå, så lyckades han ändå skrämma bort sina hjärnspöken, bara kötta på, förbi Northug, uppför backen. Helt sjuk prestation. Vilken inspiratör!

Hoppas kunna styra mig det där såsmåningom, att tänka bort hjärnspökena och bara låta kroppen jobba. 

Ett är iallafall säkert, jag älskar min sport!

 

Hockeyfunderingar och utbrott i simhallen 2.0


Gårdagens plurr visade sig som blå/svarta märken och värk lite här-och-där. Min kropp börjar bli som en karta över de senaste träningsäventyren och jag liknar mer och mer ett slagfält. Skönaste kommentaren bjöd Carl, min sambo på:

-Sluta fjanta dig nu, det där gör ju hockeyspelarna varenda pass (om mitt svullna knä som jag tydligen tagit emot mig på vid fallet).

Jag gick faktiskt på hockey när jag var liten. 2 gånger. Det var skittråkigt. Det var mycket roligare att springa runt på läktaren och mima till Lilli och Sussi i pauserna när brorsan spelade. Kommer aldrig börja med hockey. Det gör ont på huden.

Bildbevis:

Dagens simpass bjöd på sinnesutbrott nummer 2 på 2 veckor. Sist var i Ludvika Sporthall när plötsligt småungar började bombardera motionsimbanorna via trampolinen. Aggghhh!

Idag var det pga en bröstsimmare jag råkade simma in i. Vanligtvis är det jag själv som brukar få mig en spark eller dylikt men idag hade jag paddlar (haha) och råkade göra illa en stackars motionär. Hon blev arg, jag blev ännu argare (haha). Fattar liksom inte vad bröstsimmarna har att göra på banor folk ligger och simmar crawl på (och nej, jag var inte ensam, vi var 5 st crawlsimmare på min bana) när det finns 3 banor för bröstsim men bara en bana för snabbsim. Vett och etikett i simhallen!

En dag ska jag öppna en egen simhall där man bara får simma om man har gått vett-och-etikett-kursen för simhallar. Man ska bara få simma crawl och medley där, det är badmössetvång (det är vidrigt att få ett hårstrå i munnen eller i ansiktet när man ligger och simmar), man måste raka av sig all kroppsbehåring och, framförallt, man måste var SNÄLL och GLAD (+ lite fler saker men det tar jag upp i min vett-och-etikett-kurs framöver!)

Tjolahopp in i duschen och tvaga av svetten från dagens pass nummer 2!

Badpremiär 2012


Efter nyårsledighetens avsaknad på löpning och krassligheten tidigare i veckan var det äntligen dax att testa spirorna på dagens Running Sweden-pass.

Snön hade fallit under dagen och det var så där vintrigt, mysigt och allt var vitt (jaja, 1 mm snö är iallafall snö). Var lite osäker på om jag skulle palla springa fort idag, så jag var tvungen att försäkra mig om vad passet skulle innehålla. Putte svarade snabbt. Det skulle bli 4 km uppvärmn+20 minuter tröskel + 4 km nedvarvning. Det skulle jag nog ändå stå pall för. 

Brassade iväg med den röda racerpolon (oh yes, det är självklart röda och svarta skinnsäten+växelspak och på backspegeln hänger finaste wonerbaumen i form av en röd älg) och hann faktiskt fram i tid denna gång (ovanligt). De fyra kilometrarna uppvärmning gick snabbt som fan och efter några stegringslopp började kroppen känna sig redo ändå.

Beslutade att köra 10 minuter ut i ca 4.15-fart och 10 min in igen lite snabbare. Första 2 gick långt snabbare och pulsen låg runt 180 och det kändes SUPERLÄTT. Jag var stark, kändes som jag hade övertaget och efter 2 km svängde vi in på en stig. Det blev lite fel, vi fick gena. Inga problem jag körde på först i gruppen om 4 pers. Tunnelseende. Terräng, nemas problemas tänkte jag. Såg asfalten komma närmare, ÄNTLIGEN! Ner på cykelbanan igen och…..

AAAAAAHHHHHHHHHGGGGGGHHHHHTTTTTTT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!HJÄÄÄÄÄÄLLLLLLPPPPPPPPPPPPPPPP!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

*KALLT, BLÖTT, PANIK, SKRIK, VAD-FAN-HÄNDER*

…det var visst inte asfalten…det var en SJÖ!

Hahaha… Chocken var ett fakrum. Hur i h-vette kunde jag inte se att det var en sjö. Löpkompisarna var schyssta och väntade på mig. Sedan var det bara att bita i och kuta hemmåt. Blev en hyffsad tröskel ändå. Adrenalinet gjorde sitt:).

Vid samlingspunkten fick Rebecka torka ansiktet på mig med några pappersservetter, var helt dyig i ansiktet (helt sjukt vad mycket saker hon har i sin lilla magväska…fantastiskt!). Någon frågade om det var avloppsvatten. Jo, det luktade faktiskt lite så. Usch.

Som tur var hade jag ju bilen så det blev ilfärd hem och studsade rakt in i duschen. Vass och sjögräs lite här o var. Hahah.

Japp, då var badpremiären avklarad för det här året. Har ni badat än?

Nybadad!

Välkommen till min blogg!


Jajjemän, nu bloggar jag här. Följ mig i min vardag och min triathlonsatsning. Här kommer jag att skriva om allt som rör sig i mitt huvud; före, under och efter träning/tävling. Förhoppningsvis kan jag underhålla och inspirera mina läsare, vilken sport ni än utövar. Håll koll på mig för nu kör vi!