Mjölksyra är livet…


Igår fick vi smaka mjölksyra på Rubins Tugh Tuesday-intervaller.

På programmet stod:

2-3(6*70 sek + 1 km) och det var fullt fräs som gällde. Syftet med passet var att lära sig springa med syraskuld. Och nog fick man smaka på laktat i benen!

Kände mig sjukt stark trots att jag varit sjuk en vecka. Låg med bra i grabb-gruppen hela intervallserien. Rubin har förmågan att på nåt sätt alltid få en att springa snabbare, bara genom att vara där. Konstigt, men så är det.

Fick utstå en hel del pikar från ledarna om min lilla simtur sist..hahaha…

-Har du våtdräkt på dig, Emma?

-Vi springer någonstans där det inte finns några sjöar för annars kanske Emma hoppar i!

-Spring inte med Emma, då kanske du aldrig kommer hem…

Hahahaha….det där kommer jag få äta upp en lååång tid framöver.

Många personer verkar resonera att man är en förlorare om man inte kör ALLA intervallen. Men det är FEL för alla måste anpassa efter sin egen nivå, annars kommer man aldrig någon vart. Att springa snabbare betyder inte att man ska springa hårdare, längre och snabbare varje gång man tränar. Nej, jag har tagit lärdom av förra året och nu ska jag köra mitt eget race och se vart det leder mig.

Jag klev av efter 2 varv, då hade jag redan varit uppe och nosat på väggen och sista 1 kilometersintervallen var jag helt stum i benen. Tyckte det räckte efter 2 varv, slutade på topp. Jag har ju trots allt inte min måltävling förrän i augusti och ska man ta lärdom av 2011 så har man ingenting ut av att ha sin formtopp i januari/februari för att sedan lessna och tappa form. Nä, nu gör jag om och ska göra rätt! Bäst när det gäller så ska det vara.

Grymt bra jobbat allihopa! CRS gör kräkintervallerna till något man längtar efter!!!

 

Håller på att fila på ett låååångt inlägg om lite tankar och åsikter kring kost och dieter mm…Håll koll, snart kommer det!

PS mest nöjd är jag över att jag igår lyckades duscha, raka mig, tvätta håret, smörja in mig och klä på mig SAMTIDIGT som jag pratade i mobiltelefon med evighetsmaskinen Micke Sahlberg. Det ni!

Majnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring bort din stress
  • Trailfeber
  • 14 trailskor testade
  • Maratonspecial
  • Fokus på rumpan
  • Maxa milen
  • Vila med Yinyoga
  • 6 löparprylar du inte kan vara utan

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Att höja sig ett snäpp


Mörkret tog överhand igår. När jag glad i hågen efter en slapp dag drog iväg till elljusspåret för att åka lite längdskidor i klassisk stil var visst ellyset släckt. FAN! Skam den som ger sig tänkte jag och stack iväg. Kände mig sjukt proffsig med vätskebälte som matchade skidorna osv. MEN efter 1 km på kuperat kolsvart spår gav jag upp. Såg ju inte spåret framför mig!

Åkte hem med svansen mellan benen…

Ingen svans mellan benen var det dock i förmiddags då jag gjorde ett nytt försök, nu i Säfsen. UTMÄRKTA spår och gud vad kul det var!!! Det var så fantastiskt vackert i det vintriga skogslandskapet så jag nästan blev tårögd. Kändes riktigt bra och bäst vad jag åker kommer en gubbe och svischar förbi:

-Du åker snyggt, sa han

-TACK, sa jag, lite skamsen och snubblade till.

Sedan blev jag helt chockad. För så snart han uttalat orden kände jag mig plötsligt som en riktig elitåkare. Det var helt plötsligt inte jobbigt, utan bara roligt. Tänk vad en liten kommentar kan uppmuntra! Jag har ju liksom aldrig lärt mig någon teknik i längd och pappa Håkan och sambo Carls tappra försök att få ordning på min klassiska stil har efter 2 minuter mer liknat utskällningar än konstruktiv kritik och hjälp med vad jag behöver förbättra. Nu, efter en enda liten komplimang känns det som jag faktiskt vill och KAN åka!

Jag har efter många år av träning kommit på att en litet hejjarop kan ge mig så enormt mycket energi. Som när en kompis till mig helt plötsligt, utan min vetskap, började klocka mig på hundringar under simpasset för en tid sedan. Jag sänkte mig  5 sekunder direkt, bara genom vetskapen att han kollade mig!

Kanske borde jag ha någon med mig varenda gång jag tränar/tävlar som peppar mig att verkligen KÄMPA! För mig är det det som gör det lilla extra, det där som gör att jag höjer mig ett snäpp.

Var på spinning i eftermiddags. Hujjedamej vad jobbigt det var. Måste skynda långsamt nu. Veckans halsont och förkylning har satt sina spår på formen.

Men nu är Emma G på G igen!

Bäcksvart i skogen!


Har varit krasslig hela veckan och det jag trodde skulle gå över efter en dag blossade upp igen. Halsen ont, huvudet ont. Aj aj. Och fyyyy vilken träningsabstinens man får!

Nu är jag hemma igen hos föräldrarna i Norhyttan för lite jobb, skidåkning och frisk luft.

Gårdagskvällen spenderade jag på Må Bättre i Ludvika. Lite löpband och sedan rullade kändis på kändis in. Träffade 1/4 del av gamla tjejgänget (eller tjejmaffian som vi kallades då det begav sig) och de drog med mig (äsch, jag var väldigt frivillig så de behövde inte dra alls faktiskt) på Body Pump och det hela blev superdundermycket roligare! Idag är musklerna dock inte lika glada kan jag säga. Vem fan tränar biceps liksom? Jo, kanske Nisse och David, de har jättestora biceps har jag minsann sett i badhuset.

Dagens fältinsats var inte så lyckad. -13 grader stod termometern när jag drog iväg kl 07:00 i morse. Men oj då. Hade inte räknat med den massiva tjälen i backen så det blev inte mycket till grävt. Inte heller vattnet ville samarbeta, är ju tjocka isen nu. Det har äntligen blivit vinter!!!!

Har precis landat efter ett 30 min löppass i ett försök att väcka kroppen till liv efter sjukdom och elände. Här finns ungefär fem gatlysen och när dessa passerats blev det MÖRKT. Helt sjukt mörkt. Men efter ett tag börjar man uppskatta det, mörkret, det är liksom bara du, skogen och stjärnorna. Och onda tankar som måste slås bort. För även om det var kallt och jag var riktigt seg i benen så var det inte de onda tankarna som måste bort. Nej. Det var mörkräddheten.  Inte gjorde det saken bättre att polisen letar i 2 dagars tid efter en psykpatient som rymde till skogs någonstans i bygden. Björn, varg, lo, bjärv, whatever, jag är inte rädd, men PSYKPATIENTER. Det är läbbbigt.

Nä nu ska jag ta mig i kragen och lyfta på luren. Har ÄNTLIGEN hittat en tränare som jag tror kommer leda mig åt rätt håll. Känns skitbra faktiskt. Har ni inte funderat på det förr…skaffa dig en coach! Du kan aldrig göra det lika bra själv (inte jag iallafall…tydligen). Mer om det i något annat uttömmande blogginlägg!

 

 

Vem är egentligen bäst i Sverige?


Håll ut. Detta är ett ganska egocentriskt inlägg men jag hoppas på att jag har en bra poäng i slutet…Så här kommer det:

När jag var hemma hos mina föräldrar i Dalarna förra helgen kom jag över pappa Håkans minutiöst arrangerade klippböcker med tidningsklipp från Ludvika tidning och Dalademokraten (andra tidningarn behövs väl inte?).

Det var riktigt roligt att se alla gamla klipp från en herrans massa år sedan. Min favorit blev ändå klippet från när jag var 10 bast och yngst i Syncro Open, en öppen tävling där internationella konstsimmare deltog. Jag minns så himla väl hur min dåvarande tränare Sofia Nyström försökte förbereda mig på ”media” (var faktiskt med i Lilla sportspegeln också strax därefter på JSM) genom att låtsasintervjua mig innan så att jag skulle vara förberedd på alla frågor.

Vad jag inte var förberedd på var frågan om vilken målsättning jag hade…öööööhhhh. ”Jag ska bli bäst i Sverige!!

Om man lyckas läsa i artikeln står det:

”Gillar inte snabbsim/ Däremot gillar hon inte alls snabbsim men ändå tränar hon endel sådant för konditionens skull. Det går dock inte att ta fel på att hon ogillar det. Numera tränar Emma två till tre timmar tregånger i veckan vilket kan låta mycket tanke på hennes ålder. Själv anser hon dock inte att det är för mycket. -Visst är det jobbigt men det är nästan alltid jätteroligt, förklarar hon glatt”

10 år alltså och ganska bestämd i mina åsikter. Snabbsimning är ju trots allt inte jättekul;). Målsättningen, bli bäst i Sverige, nådde jag också tillslut….

Vann USM guld i solo, par och lag 1998.

Åkte till Moskva och tävlade i JEM 2002:

Det hela fick mig att fundera en hel del på mål både kortsiktigt och långsiktigt. Speciellt eftersom min tilltänkta tränare bad mig stolpa upp det. I detalj. Ska jag verkligen ha kvar min målsättning att bli bäst i Sverige? Och vem är egentligen bäst i Sverige idag?

Lisa Nordén jovisst, hon är helt klart bäst men hon har inte tävlat i Sverige sedan 2008 (????!). Hon är ju för fasen i princip bäst i världen! På Olympisk och sprint.På hemmaplan sopar ju Åsa Annerstedt mattan och hon borde väl därmed få titeln bästa tjej i Sverige? Och det finns ju massor av up-coming tjer som är grymma och har potential att spöa skiten ut alla gamla rävar i toppen.  

Hur räknar man egentligen?

I mina ögon är iallfall den som är bäst i Sverige den som vinner SM och då kan man ju inte räkna den som är hypotetiskt bäst utan det är ju själva tävlingen som avgör! Den som är snabbast. Bäst när det gäller helt enkelt.

Den som lyckas hålla sig ifrån skador, magproblem, krascher etc. Den vinner ju och den blir ju sådeles bäst i Sverige? Långdistans då.  Är David Näsvik bättre för att han slog Pontus 2010? Trots att Pontus vann i år? Eller hur fasen? Är det banrekordhållarna som är bäst dvs Eva Nyström och Clas Björlling? Sistnämda har ju faktist nu lagt av. Och Djurback. Skitbra triahlet som nu tävlar lång, men hur går det egentligen för honom där ute i vida världen? Är det så jäkla svårt alltså att man måste slå ALLA inklusive de som tävlar utomlands för att bli bäst i Sverige?

Så när jag säger att jag vill bli bäst i Sverige så menar jag ju  inte att jag ska slå Lisa Nordén. Det fattar ju jag å att jag inte kommer att göra. Men jag tror inte att epitetet ”bäst i Sverige” är en omöjlighet. Jag ska ju inte heller satsa på Olympisk i längre.

Jaa, målsättnigen står kvar. Och det funkade ju sist…(ja, ok det fanns några tjejer som var snäppet bättre än mig, så visst. Jag var inte the-one-and-only-bäst men jag var iallafalll med och kämpade om medaljerna)

Här är jag i full fräs under Notgårdsloppet i Ludvika 2009. Där kom jag 2:a (gemyt). Eva Nyström, Clas Björling och Martin Flinta (elit x3) dök upp och inspirerade! Och enligt tidningen är det bara växlingen jag behövde slipa på:).

 

Ja, ok jag är inte jättebra på att sätta upp mål. Men när jag tänker på det så är det ”bäst” jag strävar efter. Jag har det i huvudet varenda pass jag gör.

Mer konkret. Jag har inget behov av Hawaiii just nu. Inte heller tävla internationellt. Jag vill först bli bra på hemmaplan så att man har någonting att komma med när man gör internationell debut. I ärlighetens namn var det ju inte skitkul att vara med i Moskva på JEM, göra sin bästa tävling någonsin i världshistorien och komma…typ någonstans i mitten.

Nä, ska det vara så ska det och då ska jag vara med i toppen och kriga!!!

 

Idrottsgalan


Vilket jävla antiklimax.

Idrottsgalan 2012 och jag bölade bara två gånger (!). Den första gången när man visade Helena Janssons målgång när hon inte fattade att hon vunnit. Den andra när Alshammar tog hem årets Kvinnliga…

Sen var det väl inte så mycket mer man kan orda om idrottsgalan 2012.

Redan efter 15 minuter hade jag träsmak i röven och började hitta på andra saker att göra hemma. Nä det var tur att jag inte var och tittade live. Urusel programledare (kunde inte Roberto fått stanna kvar liiiite längre i rutan så kanske det hela hade räddats upp en aníng?) som inte levererade ett enda roligt skämt (?). Tråkiga imitatörer (vart var Tony?), inga nyheter (var det hela en repris på sportens årskrönika?), urkassa artister (pinsamma covers framförda av gårdagens melodifestivaldeltagare) och ett jävvla tjat om alla böcker som skrivits under året.

Åååh typiskt. Jag som hade laddat med semlor och mjölk och var redo för värsta bästa TV-kvällen….

Kvällens räddning var dock Sjöbergs sjukt roliga diss av hela cirkusen och Jerringprisets vinnare R-G Bengtsson. Vilka män!

Men alltså. Jerringpriset. Fatta ni vilket genombrott och erkännande av idrotten som sådan! Men redan minutrarna efter vinnaren blev officiell efter Herr Majestät Knugens sons minut av stakande och pisnam tystnad så brakade kommentarna på fejjan loss:

Hur kan en hästchaufför vinna Jerringpriset när det var fritt fram att rösta på vilken man ville av dom andra kandidaterna? jag bara undrar…

För första gången i livet så telefonröstar man, och då svenska folket man ur huse och röstar fram en gubbe på häst som tagit EM-guld. Å du milde!”

”I avsaknad av idol röstar det klientelet tydligen på Jerringpriset.”

Åhhhh ni fattar ju ingenting! Ridning får ju ALDRIG något utrymme i svensk media. Vi ska väl uppmärksamma prestationer och mästerskapsmedaljer på dessa galor? ELLER?! Nä inte ridsporten. Men curlig, DET är helt ok. Bowling med av någon jävvla anledning. SUCK! Jag gillar Hellner som fan och det var sjukt bra gjort men han fick ju faktiskt ett pris och Kalla och Ingemarsdotter ett. Vi kan väl ha lite spridning av utmärkelserna eller? Mångfald inom idrotten!

Tänk alla dessa miljoner tjejer som sliter i stallet, all sin ledig tid och bara drömmer om att tävla internationellt! Det är ingen lek minsann och de lägger ner oändligt med träning för att komma någon vart.  Det är ju för fasen en skitstor sport i Sverige! Därför blir det pinsamt när folk inte unnar en kanonstor bragd att inte få ett pris och lite uppmärksamhet för insatsen!

Nä, det var riktigt bra att den lille gubbjävlen fick det där priset, trots att tacktalet skulle behövas slipas lite ytterligare på (han var rätt söt när han stod där och stakade sig…).

Ja, ok jag är lite partisk då jag varit hästtjej som yngre och fortfarande rider litegrann då och då. Men Lisa Nordén var ju för fan hästtjej hon med, så jag tror hon tycker likadant!

För övrigt har jag idag gjort en ”Lelle” och gått direkt från sängen till after-swim-fikat på Lisas. Utan att simma. Det var väldigt kul. Tur att man hänger med så roliga snubbar:)! Roligt var också att det blev alldeles tyst när jag kom in på fiket. Undra om dom pratade om Jerringpriset. Kändes så.

Kram på er!

 

 

Grotfallsrundan 2012


Vaknade upp i lördags i iskalla stolpboa där jag alltid sover när jag är hos mina föräldrar med halsont och en sträng med snor konstant hängandes från näsan. Inte bra.

Grotfallsrundan (längdskidor 42 km) som jag skulle vara med på under söndagen kändes som önsketänkande. Trots det ville jag ändå testa om det fanns någon möjlighet att orka och jag och Calle gav oss iväg för att reka spåren. Det gick segt och efter vurpa nr 1 pga isig backe kastade jag in handduken och tog en fika i solskenet istället. Inte så dumt det.

Kan konstatera så här i efterhand att det var en jävla tur att jag blev förkyld. Misären som Carl fick utstå i 42 km var inte att leka med. Lite pannben har han fanimig, karl min. Kan man inte tro! Skidorna var urkassa, 3 timmar i ursinne ute i vallaboden räckte inte för att vallateamet (Carl) skulle få till bra skidor. Stackarn! En fin 78:e plats blev det i H21 (fy fan vad dåligt). Det var riktigt kul att kolla på och supporta men den lätta febern jag hade gjorde att jag missade langning till Carl på sista varvet och han gick in i väggen till följd. Jag tar på mig det dåliga resultatet. Förlåt!

Vann gjorde Jimmie Johnsson tätt följt av Grycksbopojkarna Tynell. Hade jag varit med hade jag väl hamnat där strax efter…

Till alla därute som hjälper till med langning, hejjning, meckning osv vid tävlingar och träningar. Ni är guld värda!!!!! Även om personen som tävlar skäller, snorar och skriker så är den sjukt tacksam för det arbete du lägger ned.

Personligen tycker jag att ett hejjarop vid tävlingsbanan vara det som gör den där extra sparringen som gör att man orkar öka och göra de där viktiga sekundrarna! Ser du mig på någon form av tävlingsbana, HEJJA! Det värmer verkligen!!!!

Ikväll är det dags för årets TV-höjdpunkt nämligen idrottsgalan! Ska försöka hålla tårarna borta (en omöjlighet) och jag hoppas, hoppas att triathlon, simning,  löpning och cykling får vara med på ett litet hörn bland all fotboll och hockey.