Bäcksvart i skogen!


Har varit krasslig hela veckan och det jag trodde skulle gå över efter en dag blossade upp igen. Halsen ont, huvudet ont. Aj aj. Och fyyyy vilken träningsabstinens man får!

Nu är jag hemma igen hos föräldrarna i Norhyttan för lite jobb, skidåkning och frisk luft.

Gårdagskvällen spenderade jag på Må Bättre i Ludvika. Lite löpband och sedan rullade kändis på kändis in. Träffade 1/4 del av gamla tjejgänget (eller tjejmaffian som vi kallades då det begav sig) och de drog med mig (äsch, jag var väldigt frivillig så de behövde inte dra alls faktiskt) på Body Pump och det hela blev superdundermycket roligare! Idag är musklerna dock inte lika glada kan jag säga. Vem fan tränar biceps liksom? Jo, kanske Nisse och David, de har jättestora biceps har jag minsann sett i badhuset.

Dagens fältinsats var inte så lyckad. -13 grader stod termometern när jag drog iväg kl 07:00 i morse. Men oj då. Hade inte räknat med den massiva tjälen i backen så det blev inte mycket till grävt. Inte heller vattnet ville samarbeta, är ju tjocka isen nu. Det har äntligen blivit vinter!!!!

Har precis landat efter ett 30 min löppass i ett försök att väcka kroppen till liv efter sjukdom och elände. Här finns ungefär fem gatlysen och när dessa passerats blev det MÖRKT. Helt sjukt mörkt. Men efter ett tag börjar man uppskatta det, mörkret, det är liksom bara du, skogen och stjärnorna. Och onda tankar som måste slås bort. För även om det var kallt och jag var riktigt seg i benen så var det inte de onda tankarna som måste bort. Nej. Det var mörkräddheten.  Inte gjorde det saken bättre att polisen letar i 2 dagars tid efter en psykpatient som rymde till skogs någonstans i bygden. Björn, varg, lo, bjärv, whatever, jag är inte rädd, men PSYKPATIENTER. Det är läbbbigt.

Nä nu ska jag ta mig i kragen och lyfta på luren. Har ÄNTLIGEN hittat en tränare som jag tror kommer leda mig åt rätt håll. Känns skitbra faktiskt. Har ni inte funderat på det förr…skaffa dig en coach! Du kan aldrig göra det lika bra själv (inte jag iallafall…tydligen). Mer om det i något annat uttömmande blogginlägg!

 

 

Oktobernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Träna Rätt! Långt eller kort, hårt eller lugnt
  • 6 snygga höstjackor i stor test
  • Ultralöparens smarta knep
  • Skorna som gör dig snabbare
  • Forskning: Bli bättre med bakterier
  • Hållbara maror
  • Slipp magont nu!

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Vem är egentligen bäst i Sverige?


Håll ut. Detta är ett ganska egocentriskt inlägg men jag hoppas på att jag har en bra poäng i slutet…Så här kommer det:

När jag var hemma hos mina föräldrar i Dalarna förra helgen kom jag över pappa Håkans minutiöst arrangerade klippböcker med tidningsklipp från Ludvika tidning och Dalademokraten (andra tidningarn behövs väl inte?).

Det var riktigt roligt att se alla gamla klipp från en herrans massa år sedan. Min favorit blev ändå klippet från när jag var 10 bast och yngst i Syncro Open, en öppen tävling där internationella konstsimmare deltog. Jag minns så himla väl hur min dåvarande tränare Sofia Nyström försökte förbereda mig på ”media” (var faktiskt med i Lilla sportspegeln också strax därefter på JSM) genom att låtsasintervjua mig innan så att jag skulle vara förberedd på alla frågor.

Vad jag inte var förberedd på var frågan om vilken målsättning jag hade…öööööhhhh. ”Jag ska bli bäst i Sverige!!

Om man lyckas läsa i artikeln står det:

”Gillar inte snabbsim/ Däremot gillar hon inte alls snabbsim men ändå tränar hon endel sådant för konditionens skull. Det går dock inte att ta fel på att hon ogillar det. Numera tränar Emma två till tre timmar tregånger i veckan vilket kan låta mycket tanke på hennes ålder. Själv anser hon dock inte att det är för mycket. -Visst är det jobbigt men det är nästan alltid jätteroligt, förklarar hon glatt”

10 år alltså och ganska bestämd i mina åsikter. Snabbsimning är ju trots allt inte jättekul;). Målsättningen, bli bäst i Sverige, nådde jag också tillslut….

Vann USM guld i solo, par och lag 1998.

Åkte till Moskva och tävlade i JEM 2002:

Det hela fick mig att fundera en hel del på mål både kortsiktigt och långsiktigt. Speciellt eftersom min tilltänkta tränare bad mig stolpa upp det. I detalj. Ska jag verkligen ha kvar min målsättning att bli bäst i Sverige? Och vem är egentligen bäst i Sverige idag?

Lisa Nordén jovisst, hon är helt klart bäst men hon har inte tävlat i Sverige sedan 2008 (????!). Hon är ju för fasen i princip bäst i världen! På Olympisk och sprint.På hemmaplan sopar ju Åsa Annerstedt mattan och hon borde väl därmed få titeln bästa tjej i Sverige? Och det finns ju massor av up-coming tjer som är grymma och har potential att spöa skiten ut alla gamla rävar i toppen.  

Hur räknar man egentligen?

I mina ögon är iallfall den som är bäst i Sverige den som vinner SM och då kan man ju inte räkna den som är hypotetiskt bäst utan det är ju själva tävlingen som avgör! Den som är snabbast. Bäst när det gäller helt enkelt.

Den som lyckas hålla sig ifrån skador, magproblem, krascher etc. Den vinner ju och den blir ju sådeles bäst i Sverige? Långdistans då.  Är David Näsvik bättre för att han slog Pontus 2010? Trots att Pontus vann i år? Eller hur fasen? Är det banrekordhållarna som är bäst dvs Eva Nyström och Clas Björlling? Sistnämda har ju faktist nu lagt av. Och Djurback. Skitbra triahlet som nu tävlar lång, men hur går det egentligen för honom där ute i vida världen? Är det så jäkla svårt alltså att man måste slå ALLA inklusive de som tävlar utomlands för att bli bäst i Sverige?

Så när jag säger att jag vill bli bäst i Sverige så menar jag ju  inte att jag ska slå Lisa Nordén. Det fattar ju jag å att jag inte kommer att göra. Men jag tror inte att epitetet ”bäst i Sverige” är en omöjlighet. Jag ska ju inte heller satsa på Olympisk i längre.

Jaa, målsättnigen står kvar. Och det funkade ju sist…(ja, ok det fanns några tjejer som var snäppet bättre än mig, så visst. Jag var inte the-one-and-only-bäst men jag var iallafalll med och kämpade om medaljerna)

Här är jag i full fräs under Notgårdsloppet i Ludvika 2009. Där kom jag 2:a (gemyt). Eva Nyström, Clas Björling och Martin Flinta (elit x3) dök upp och inspirerade! Och enligt tidningen är det bara växlingen jag behövde slipa på:).

 

Ja, ok jag är inte jättebra på att sätta upp mål. Men när jag tänker på det så är det ”bäst” jag strävar efter. Jag har det i huvudet varenda pass jag gör.

Mer konkret. Jag har inget behov av Hawaiii just nu. Inte heller tävla internationellt. Jag vill först bli bra på hemmaplan så att man har någonting att komma med när man gör internationell debut. I ärlighetens namn var det ju inte skitkul att vara med i Moskva på JEM, göra sin bästa tävling någonsin i världshistorien och komma…typ någonstans i mitten.

Nä, ska det vara så ska det och då ska jag vara med i toppen och kriga!!!

 

Idrottsgalan


Vilket jävla antiklimax.

Idrottsgalan 2012 och jag bölade bara två gånger (!). Den första gången när man visade Helena Janssons målgång när hon inte fattade att hon vunnit. Den andra när Alshammar tog hem årets Kvinnliga…

Sen var det väl inte så mycket mer man kan orda om idrottsgalan 2012.

Redan efter 15 minuter hade jag träsmak i röven och började hitta på andra saker att göra hemma. Nä det var tur att jag inte var och tittade live. Urusel programledare (kunde inte Roberto fått stanna kvar liiiite längre i rutan så kanske det hela hade räddats upp en aníng?) som inte levererade ett enda roligt skämt (?). Tråkiga imitatörer (vart var Tony?), inga nyheter (var det hela en repris på sportens årskrönika?), urkassa artister (pinsamma covers framförda av gårdagens melodifestivaldeltagare) och ett jävvla tjat om alla böcker som skrivits under året.

Åååh typiskt. Jag som hade laddat med semlor och mjölk och var redo för värsta bästa TV-kvällen….

Kvällens räddning var dock Sjöbergs sjukt roliga diss av hela cirkusen och Jerringprisets vinnare R-G Bengtsson. Vilka män!

Men alltså. Jerringpriset. Fatta ni vilket genombrott och erkännande av idrotten som sådan! Men redan minutrarna efter vinnaren blev officiell efter Herr Majestät Knugens sons minut av stakande och pisnam tystnad så brakade kommentarna på fejjan loss:

Hur kan en hästchaufför vinna Jerringpriset när det var fritt fram att rösta på vilken man ville av dom andra kandidaterna? jag bara undrar…

För första gången i livet så telefonröstar man, och då svenska folket man ur huse och röstar fram en gubbe på häst som tagit EM-guld. Å du milde!”

”I avsaknad av idol röstar det klientelet tydligen på Jerringpriset.”

Åhhhh ni fattar ju ingenting! Ridning får ju ALDRIG något utrymme i svensk media. Vi ska väl uppmärksamma prestationer och mästerskapsmedaljer på dessa galor? ELLER?! Nä inte ridsporten. Men curlig, DET är helt ok. Bowling med av någon jävvla anledning. SUCK! Jag gillar Hellner som fan och det var sjukt bra gjort men han fick ju faktiskt ett pris och Kalla och Ingemarsdotter ett. Vi kan väl ha lite spridning av utmärkelserna eller? Mångfald inom idrotten!

Tänk alla dessa miljoner tjejer som sliter i stallet, all sin ledig tid och bara drömmer om att tävla internationellt! Det är ingen lek minsann och de lägger ner oändligt med träning för att komma någon vart.  Det är ju för fasen en skitstor sport i Sverige! Därför blir det pinsamt när folk inte unnar en kanonstor bragd att inte få ett pris och lite uppmärksamhet för insatsen!

Nä, det var riktigt bra att den lille gubbjävlen fick det där priset, trots att tacktalet skulle behövas slipas lite ytterligare på (han var rätt söt när han stod där och stakade sig…).

Ja, ok jag är lite partisk då jag varit hästtjej som yngre och fortfarande rider litegrann då och då. Men Lisa Nordén var ju för fan hästtjej hon med, så jag tror hon tycker likadant!

För övrigt har jag idag gjort en ”Lelle” och gått direkt från sängen till after-swim-fikat på Lisas. Utan att simma. Det var väldigt kul. Tur att man hänger med så roliga snubbar:)! Roligt var också att det blev alldeles tyst när jag kom in på fiket. Undra om dom pratade om Jerringpriset. Kändes så.

Kram på er!

 

 

Grotfallsrundan 2012


Vaknade upp i lördags i iskalla stolpboa där jag alltid sover när jag är hos mina föräldrar med halsont och en sträng med snor konstant hängandes från näsan. Inte bra.

Grotfallsrundan (längdskidor 42 km) som jag skulle vara med på under söndagen kändes som önsketänkande. Trots det ville jag ändå testa om det fanns någon möjlighet att orka och jag och Calle gav oss iväg för att reka spåren. Det gick segt och efter vurpa nr 1 pga isig backe kastade jag in handduken och tog en fika i solskenet istället. Inte så dumt det.

Kan konstatera så här i efterhand att det var en jävla tur att jag blev förkyld. Misären som Carl fick utstå i 42 km var inte att leka med. Lite pannben har han fanimig, karl min. Kan man inte tro! Skidorna var urkassa, 3 timmar i ursinne ute i vallaboden räckte inte för att vallateamet (Carl) skulle få till bra skidor. Stackarn! En fin 78:e plats blev det i H21 (fy fan vad dåligt). Det var riktigt kul att kolla på och supporta men den lätta febern jag hade gjorde att jag missade langning till Carl på sista varvet och han gick in i väggen till följd. Jag tar på mig det dåliga resultatet. Förlåt!

Vann gjorde Jimmie Johnsson tätt följt av Grycksbopojkarna Tynell. Hade jag varit med hade jag väl hamnat där strax efter…

Till alla därute som hjälper till med langning, hejjning, meckning osv vid tävlingar och träningar. Ni är guld värda!!!!! Även om personen som tävlar skäller, snorar och skriker så är den sjukt tacksam för det arbete du lägger ned.

Personligen tycker jag att ett hejjarop vid tävlingsbanan vara det som gör den där extra sparringen som gör att man orkar öka och göra de där viktiga sekundrarna! Ser du mig på någon form av tävlingsbana, HEJJA! Det värmer verkligen!!!!

Ikväll är det dags för årets TV-höjdpunkt nämligen idrottsgalan! Ska försöka hålla tårarna borta (en omöjlighet) och jag hoppas, hoppas att triathlon, simning,  löpning och cykling får vara med på ett litet hörn bland all fotboll och hockey.

Tråkiga triathleter?


Har fått utstå en och annan pik från släkt och vänner för att de tycker att jag är tråkig eftersom jag tränar jämt och ständigt. Tiill och med under tiden som ungdom när jag tränade konstsim 5 ggr/vecka var det alltid någon som suckade högt när jag skulle tävla istället för att hänga med och dricka folkisar på stan på lördagskvällen. Visst jag har inte varit guds barn under min uppväxt och jag har haft min beskärda del av partylivet. Men nu är jag väldigt trygg i att gå och lägga mig kl 22 varje kväll, även på helgen. Det är ju skönt!

Visst, jag kan förstå dem. Jag är tråkig i den bemärkelse att jag ofta väljer bort umgänge, fest och sena nätter för att cykla trainer eller stiga upp i ottan och simma. Men oftast utförs inte den fysiska aktiviteten ensam, utan i med åtminstone en eller ett par personer jag verkligen gillar att hänga med. Det är en social happening nästan alla mina träningstimmar.

Jag har ju mitt egna disco när jag sitter på balkongen och lyssnar på fetaste house-dunka-dunket.

Jag minglar i tysthet och utstår de tuffaste intervallerna med mina cykelvänner i en svettig spinningsal (eller utomhus, när det går att cykla, i den vackraste naturen).

Jag springer sida vid sida med mina bästa löppolare och löser världsproblemen.

Jag simmar det snabbaste jag kan och snackar skit med mina bästa simkompisar varje tisdag- och torsdagmorgon.

Jag får besöka många intressanta platser i Sverige som jag annars aldrig hade fått uppleva. Hindåsskogen, Hallstahammars industriområde, Kalmars gamla flygplansraka, Mora simhall, ja you name it! Inga dåliga ställen va?!

Jag blir brun (och smal!) när jag åker på solsemester med min kära och tränar järnet en vecka när det är som tråkigast i slasksverige.

För att inte tala om vilka fester det blir under lågsäsong när alla ska ta sin en-gång-om-året-fylla!

Som en gammal kompis undrade:

-Har du kompisar att träna med i varenda stad eller?

Och jo, det har jag nog (nästan). Alltid finns det någon man kan få ihop en sim-eller löpdejt med, vart man än befinner sig. Det finns alltid någon klubb eller gammal kamrat man kan träna med. Och är det inte fantastiskt? Triathlon är ju en supersocial sport! Inte hade väl jag åkt till Fagersta simhall ensam och tränat dagarna innan julafton om inte man fick chans på kompishäng i världsklass samtidigt! Och då är man väl inte tråkig?! Eller?

Och helt seriöst, vad gör folk om man inte har familj och inte tränar? Jag blir iallafall deprimerad varje höst när jag har viloperiod för att jag får så mycket tid. Men har inget att göra! Hänga runt, shoppa, fika, läsa bok, dricka lite sprit….amen sen då? Det blir ju skittrist efter ett tag! Och man har ju fortfarande spring i benen efter!

Inte för att jag inte gillar att hänga med mina icke-triathlet-kompisar, nej för fan. Jag älskar att leka med dom och det hoppas jag att dom vet, även om jag oftast inte hinner umgås med er så mycket. Det kan vara jättesvårt att få ihop träningsschemat när man bara ska ”hänga”. Det smidiga är ju om man kan äta, vila eller sova tillsammans för det är ju det man behöver mellan varven. Så tyvärr är det är ju lättare att leka med likasinnade. Ibland är det faktiskt vansinningt jobbigt att ta sig utanför dörren efter 2 timmar skogslöpning och efteråt man är faktiskt inte sugen på att göra någonting. Alls! trots att klockan är tolv på en söndag.

Jo men så är det och jag hoppas att ni står ut med mig.

Men NÄE vi triathleter är inte tråkiga….vi har bara lite annorlunda intressen!

Tuff tisdag


För att kontra lite till alla lata jävlar som just nu är på ett varmt paradisställe och samlar träningstimmar kan jag ju stolpa upp mitt schemaupplägg varje tisdag:

5:45 Uppstigning, grötintag==> slänger mig på monarken (nä inte en sån där med watt och grejjer som står still, utan en ärligt stulen herrcykel i modell äldre) till Eriksdalasbadet

6:30-8:00 simning med bästa gänget (ja, ok jag vet jag brukar komma sent men igår var det är för att monarkens växlar har gått sönder med den tyngsta växeln ligger i och det var faktiskt inge luft i sulorna och vad gör man då???)

8:30-9-isch dagens höjdpunkt i form av fika och pepptalk på Lisas

9-17.30 Jobba med rapportskrivning eller vara ute i kylan och gräva efter skitig jord och vatten

18:00-19:30 Tough Tuesday med Rubin och glada gänget på Club Running Sweden (och jag var på torra land heeeela passet!)

19:30-20 stretch, ibland styrka och pladder med alla som uthärdat passet:)

20-21 Hemkomst, dusch, mat och avrapportering av dagen till sambon

22:15  sovdax (efter sporten, hockeyn hoppar jag över)!

Nä det här är inte glamouröst alls och jag är inte bitter för att inte jag är på ett soligt ställe och får träna hur mkt som helst (suck…). Räddningen är Head Camp v.9 då minsann jag också ska bli brun och smal:).

OBS! Fredrik, Jenni, Anton och ni andra som har det riktigt najs där i värmen: ni vet att jag giller er ändå:)!