Varför ta tåget till sta´n … när man kan simma?

RW Team Ultramarin bestämde sig för en liten testtur tillsammans. Totte (t h) snälla fru Sonja körde ut oss till landet utanför tullarna. Där skulle finnas en kul bana att simma, förklarade Totte, först en liten sjö och en kanal och sen en  stor sjö (Sickla) och en kanal till och så Järlasjön och så iland nedanför Hammarbybacken. Ganska exakt fem km. Lugnt tempo och någon minut vattentramparvila var tjugonde minut.

– Det är visst näckrosor i sjön, påpekade jag för Totte när vi skulle kliva i den första lilla sjön.

Jag gillar inte att simma bland näckrosor, de kan dra ner en vuxen man under ytan, det vet ju alla som är någorlunda bekanta med svenska folksägner.

– Ingen fara, sa Totte, jag simmade här i midsomras. Gick perfekt.

Så vi hoppade i. Efter 100 meter fastnade ena paddeln i något segt och grönt. En j-la massa sjögräs. Något hade växt till sig sedan midsomras. Efter 101 meter fastnade andra paddeln i samma sega gröna sjögräs. Efter 102 meter fastnade ena foten. Efter 103 meter fastnade andra foten. Dolmen drogs ur sitt  läge. Och imma på glasögonen.

– Totte, för i h-vete, det här går inte!

– Bara 500 meter kvar, sa Totte, sen blir det stor sjö!

Men det gick inte. Det var läge för panik. Jag simmade plötsligt omkring i en skräckroman av Stephen King. Ett ondskefullt jättefält av sjögräs var på väg att dra ner mig i djupet.

– Jag väääääääänder!

Och jag vände. Och sjögräset drog. Fick loss en arm, men då blev det mer sjögräs runt den andra armen. För varje bentag, än mer gräs runt benen. Pulsen upp i Red Alert.

Till slut kom jag ändå loss, kom fram till startbryggan som en ilandfluten midsommarstång, med gräsligt gräslikt grönt runt ben och armar. Ljuva liv, jag lever, aldrig mera simma skitsjö!

– Konstigt, sa Totte, jag fastnade inte alls.

Han var nog fridlyst. Jag skulle aldrig ha kritiserat näckrosorna. Den här sjön ville mig illa. Vi joggade i stället ett par hundra meter till den stora sjön. Där var det vatten, vatten, bara vanligt vatten. Solen sken, ljumma vindar, knappt en våg. Hjärtat började klappa lugnt igen, armarna vevade på och vevade på, blicken vaken efter nytt sjögräs.

Folk vinkade från kajaker och bryggor. Vi vinkade tillbaka. Drygt 2 timmar och 25 minuter senare var vi tillbaka i sta´n. Kravlade upp på en brygga med solande mödrar och små barn.

– Hej, vi kommer från Saltsjö-Duvnäs, sa Totte.

– Vad har du mellan benen, undrade ett barn.

– En dolme, svarade Totte, man flyter bättre med en sådan.

Jag har fått helt nytt perspektiv på Ö till Ö nu. I ytterskärgården finns inget djävulskt sjögräs. Bara vatten, vatten, underbart öppet vatten.

---

Vi drogo till Byrum. Stormen hade dundrat halva natten, ylat i master och tåg. Morgonen därpå var dock havets yta kav lugn, och vi togo oss till stranden för att göra det en pirat ibland måste göra.

Havets fasa – Rubber Roger (hoppa i havet, Jack Sparrow!!), med häxornas hemvist, Blå Jungfrun till vänster.

Fast havet var än fasligare. Nattens grymma dyning hade vänt havet upp och ner och gjort det som dagen innan varit vänligt och varmt till något otäckt och kallt.

– Åtta grader i vattnet ropte en landkrabba.

– Ha, ha, skrattade vi. Du tappa visst en siffra där. 18 grader, menar du.

– Nä, åtta, skrockade landkrabban och vände anletet åter mot sin Mari Jungstedtdeckare.

Vi stoppade en tå i, och ville inte riktigt tro. Vi stoppade halva kroppen i, och ville ändå inte riktigt tro. Vi simmade 50 meter, och sedan började vi tro. Halleluja!!! vad vi började tro. Och paddlarna paddlade i åttio knop upp på land igen. Fy f-n för h-vetets alla djävular, och häxorna på ön därute, detta havet var ju brinnande kallt. Det rök om de nakna underbenen väl uppe på land igen. Årets kortaste simpass avklarat.

Så mycket varmare nästa morgon på skattjakt genom det öländska inlandet.

Och så mycket lugnare.

Nu vänder vi åter mot hemmahamn. Med hopp om hetare hav mellan Sandhamn och Utö. Annars lär det bli dubbel-rubber för Rubber Roger i höst …

---

Dagarna flyr som kåta kaniner över fälten. Snart dags åka hem igen.

Igår loggade jag in 16 km morgonlöpning och 2000 m simning. Det gick gäss på havet, och man kände sig liten.

I morse gick jag också upp tidigt och löpte 12 kmlugnt. Sedan iväg till en annan ölandsby några mil bort för att prata ny bok m m med en av mina favoriter i TV-rutan, Lotta Lundgren. En av historieätarna, ni vet. Jätterolig, jättesmart, och med en charm som sägs ha en förödande effekt på män, vilket jag nog kan hålla med om.

Jag vet inte riktigt vad som hände, det är jag till vänster, men ändå inte riktigt jag. Lottas bok som kommer ut i november, ser i alla fall ut så här:

Innan jag började prata med Lotta dök hennes man Martin upp och skakade hand. Han såg ut som en löpare. Det var han också. Han håller på med ultra och sådant där ”Ö till Ö” förklarade Lotta. Och innan viktiga lopp brukar hon proppa honom full med en massa underbar mat. Man kan bli avundsjuk för mindre.

Martin, som heter Johansen i efternamn, gick in på 13.05 i Ö till Ö år 2011. Jag hade gärna sutttit där flera timmar och pratat om matlagning som livsfilosofi och löpning som … ja, livsfilosofi … och kombon: äta mycket och springa mycket – som optimal livsfilosofi … men jag hade lovat brorsan ett eftermiddagspass. En dubbeldag, mycket spännande.

Så efter hej till Lotta som sa att det absolut värsta hon ätit var sill kokad i svagdricka, vilket låter rimligt, så drog jag åter till min semesterhåla för att dundra 10×600 m på en tunn liten asfaltsträng inhöljd i ett ammonikadoftande moln med ursprng från en kohage bredvid. Intervallet genomfördes med ackuratess, s k Lottalundgren-effekt!

En optimal dag på alla möjliga sätt och vis. Även om solen lyste med sin frånvaro.

---

Brorsan igår.

5000 meter på Ölandsspelen i Högby, Öland. En alldeles skimrande friidrottskväll i det lilla formatet. Gröngrönt lysande gräs, rödröd lysande tartan, banlöpning parallellt med annan friidrott, ungdomar som hoppar stavhopp, löpare som värmer upp, lugn men ändå laddad stäming. En korvkiosk utan kö, publik i solstolar, glassar i motljus, ingen trängsel. Klockan närmade sig sju, men en bra bit över 20 C i luften. Alldeles magiskt.

Brorsan nervös, värmde upp inför B-heatet. Värmde inte i studentlinnet. förstås.  Vore en dödssynd, och risk för evig onåd hos tränare Lorenzo. Målet var sub 20 min på 5000 meter, något brorsan aldrig tidigare lyckats med.

Och det gick. Brorsan sprang, han svettades, han flåsade, han drog pluggarna ur öronen på sista varvet (fin metafor, ohämmat lånad från krönikör Klingberg här i spalten bredvid) och gick in på 19.55 … eller möjligen låga 19.56, och precis så där slut som man kan bli i en OS final … eller VM final.  Lite mindre format här i Högby, som sagt, men samma kamp, samma stora känslor.

Löpning … så jobbigt … så kul!

Satt själv bland publiken och hejade på. Tung vecka. Tolv mil löpning, 10 000 m simning. Ett slags pers, det också. Gungande hav i förrgår. Blåste friskt, bröt gäss. Grått vatten, dålig sikt, flöt runt som en kork på öppet hav, sjögräs både här och där. Tänkte, nu skiter jag i det här. Tänkte sen på han som trilla av färjan mellan Åland och Stockholm, som simmade runt i sju timmar, och till slut plockades upp av en helikopter. Kajkade på. Gungeligung. Och till slut upp på strand, upp på Alvaret, och löpning ut bland alla  blommorna. Klafsade fram på stig mellan små orkidéer, de lyste uppmuntrande, och solen bröt fram en aning och värmde gummit i våtdräkten och man förvandlades från blötdjur till människa igen. Och allt var gott.

Men nästa år blir det nog mer banlöpning. Jag vill också ligga halvdöd på en tartanbana på Öland … med nytt pers!

Bravo Brorsan!!

---

Över bron igen. Mot ön. Öland.

Havet till höger, där man simmade förra året. Som en sardin bland andra sardiner. Men det släppte efter 500 m. Ack, sardinens längtan ut mot det stora havet.

Och bron. Som man cyklade på. Krängde över stången, upp över krönet. Djupt ner över tristyret nerför. Det gick fort då. Svindlande minnen av järn.

I går morse. Ut 06.10. Resten av huset i djup sömn. Kyligt, dagg över ängarna. Mot Bredsätra, en mil raksträcka. Smal asfaltsväg. Tugga på. Sen till vänster, och vänster igen. Egby, Mörby, Löt. Rulla på, rulla på. Vindkraftverken, vevande rymder. Stor fågel över rapsfält, dök snabbt. En sork mindre?

Ölandsgubbe

Klockade 31 km (på norska – rolig långlöpning ) lagom till frukost två.

Idag ner i havet. Dolme, dojor på. Gaah, 15 C? Men efter 300 meter var kroppen som fisken i vattnet, knoppen släppte tanken på kylan. Bra sikt. Inga hajar, inga lik, bara bottenformationer och småfisk. Upp efter 1500 m, upp och spring. Dålig känsla i fötterna. Som man stått länge i snö med för tunna skor. Började tina upp efter tre kilometer. Efter fem kilometer, i havet igen. Havet varmare nu. Eller kroppen. Paddla på. Underkroppen på släp. 1200 m till, och så upp på land igen, vig som en kvastfening. Hej familjen, hej hej.

Sen kasta macka. Sen baywatch från solstolen. Holiday – all in!

Bubblor i Borgholm ( ej bostads …)

Fånga dagen

Fånga fisk

Middag för amfibieman

/to be continued …/

---

Ja, Gården då, inte Grekland!

Första semesterdagen, for iväg i den mycket gamla Volvon med trunken full av allt en man kan behöva.

Kom fram kvart över sju, och då hade två killar redan simmat klart. Men jag skulle ju inte bara simma. Jag skulle springa OCH simma, och packade upp prylarna. Många prylar. Rosa dolme med elastiska spännband. Inte lika kinky som det låter. En tub Runners Worlds vaselin. Kanske lite … kinky. De färdigsimmade killarna gjorde stora ögon. Försökte se så hetero ut som möjligt. Fram med en Camelbak. Nä nä, no toe. Löpardojor. Paddlar. Våtdräkt. Min Nya Våtdräkt.

Har bytt ut min fem år gamla våtdräkt mot den här. Definitivt ett steg uppåt, sitter som ett smäck på kroppen. Mjuk i armhålorna, stramar inte när man simmar. Elastisk i grenen (inte lika kinky som det låter, det heller), stramar inte när man springer. Och med fartränder på magen, som gör att man simmar fortare. Möjligen.

Vindstilla, och 19 C i vattnet. Lite sol, lite moln, vattnet likt en spegel.

Sprang iväg till en strand, klickade på Garmin, och 570 m senare vid bryggan på andra sidan sjön. Löpning 1500 meter, och så i vattnet igen.

Så där höll det på. En gång, två gånger, åtta gånger. Nian tillbaka till bryggan med kappsäcken. Totalt 5060 m simning (garmin) och 10.8 km löpning.

Sen åt jag upp en val till lunch. Nästan.

---

Upp med Iphonetuppen! Frukost på vatten, nötter och russin. Ut på Gärdet 06.28.

Och kolla, det har redan flaggats!

In i midsommarskogen!

Syre, syre, o så mycket syre!

17 km senare, och kolla, man har redan börjat fira!

Sommarsolstånd i dag. Bara hålla i, hoppa små grodorna runt stången, i morgon mot mörkret igen!

---

Som gamle Penguin i RW så träffande uttryckt det. No need for speed. Bara vagga fram genom sommaren, på en höft eller två.

Djurgården runt och runt och runt i morse. Landade till slut på 34 km. En alldeles fantastisk löparmorgon; svala vindar, sol genom skogsdunkel, knappt en människa ute (började runt halvåtta). Jag skulle egentligen hakat på Hånö-grabbarna som skulle springa 2×5 mil på två dagar, men det fanns inte riktigt tid (de startade i fredags morse), och lär väl vara i mål nu, såhär runt fem lördag eftermiddag. 34 km är ju rena kortdistansen i jämförelse, men kändes rätt långt ändå. Höll ett behärskat tempo, lyhörd för kroppens fjädrar och transmissioner.

Rullade på som en pingvin över de arktiska vidderna, fast ja, på Djurgården då. Såg en mink, eller om det var en utter, eller en vattensork, eller Djurgårdens största råtta ute vid Hundudden, den sprang över spåret och jag tog ett hoppsasteg (löpskolning efter 25 km). Snabb var den också. Mycket snabbare än jag. Men jag har inte längre någon brådska. Löpsträckan på Ö till Ö är 65 km, det är en sträcka för sega gubbar. Idag köpte jag årets första jordgubbar. Inga jämförelser i övrigt. Jo, är man ute i nästan 3 timmar, blir man lite jordgubbröd om näsan och annorstädes.

Att tänka ultradistans gör något med huvudet. Man börjar tänka längre och längre. Inte nödvändigtvis djupare, där finns ju ett sim-moment i Ö till Ö på 10 km till vilket man förstås vill förhålla sig så ytligt som möjligt. I går kajkade jag 6×600 m i Eriksdalsbadets inomhusbassäng. Det är rätt trivsamt där i bassängen. Alla normala människor (de flesta) ligger på gräsmattan utomhus och badar under bar himmel i en bassäng som är som en sardinburk med X kubikermeter solojla i.

Det kanske inte är så normalt egentligen.

Bättre inomhus och fri med egen bana. Tids nog ska jag simma i havet.

Som en sardin, har jag tänkt mig. En levande.

---

Il pleut beacoup i Luxemburg.

Som tur var hade vi hattarna på.

Det slutade dock regna innan start, mycket välplanerat av tävlingsledningen. Vid 15 km fick man alltså välja, helmara eller halvmara. Helmara till höger, halvmara till vänster. Jag har ju alltid haft en revolutionär ådra, så jag tog till vänster. Men jag gissar att Thomas, Springtime Travels outtröttlige miltuggare ( 44 maror hittills, på ett ungefär) tog till höger (smygmoderat?) för när jag nu sitter här i baren på hotellet och dricker en jättestor sejdel med belgiska ölet Leffe för att på bästa sätt återställa vätskebalansen samt bloggar den här texten, har jag ingenting hört från honom. Och klockan är ändå tre minuter i tjugotre, och det börjar bli väldigt mörkt ute. Må facklorna vara med honom. Springer man fel här kan man hamna i Belgien, eller Frankrike, eller Nederländerna … och har man då inte passet med, får man passa sig … ack ja …

Loppet? Travade runt i stadigt tempo, gick i mål på 1.34 någonting, och bra nöjd med det även om det var många år sedan det gick så långsamt. Det var rätt ordentligt kuperat här och där, men jag brände inga proppar och det var ju heller inte meningen.

Längre rapport följer längre fram i papperstidningen.

I övrigt:

Tro´t den som vill!

---

Ja, alltså, det finns en hel också.

http://www.ing-night-marathon.lu/

Men jag är bliven modest. Jag är möjligen bliven slö. Jag fegar, jag skuddar mig i stoftet, jag genar ut efter halva. Man får det, enligt den luxemburgska regelboken för kvällens äventyr. Nattmaran i Luxenburg. Eller halvnattmaran i Luxemburg.

Fast natt och natt. Starten går 19.00. Man bör i alla fall var hemma innan skymningen, om man drar på ett kol. Fast dra på och dra på. Det lär bli en 26 C idag, och banan är inte vad jag trodde den skulle vara. Jag tänkte Luxemburg, jag tänkte platt. Belgien är ju platt, det ligger ju här intill. Men taxichaffisen från flygplatsen peka på en park som går runt staden, långt under en massa broar, med stup som likna Grand Canyon (bra nära i alla fall). Det finns alltså många backar här. Hårda tunga elaka backar.

Men jag har ingen brådska. Den här gången har jag ingen brådska. Det får bli ett träningspass med nummerlapp. Bara, check in, run out. Jag är här för att kolla in det här loppet, ett alldeles nytt ett, spännande, se hur luxigt det är, kolla in det här lilleputtlandet, som jag innan trodde mest bestod av brevlådor. Ja, ni vet, brevlådeföretag. En skog av stora brevlådor där på platten mellan Belgien och Nederländerna.

Nej, så där ser inte Luxemburg ut. Inte riktigt i alla fall. Här finns ett äkta, gammaldags slott också, som jag hoppas vi inte behöver springa upp till.

Här finns också en skandinavisk sportbar. Jag var där en stund i går för att se på fotboll, Sverige – Österrike. Ett överskattat nöje.

Nu ska jag iväg och hämta nummerlapp. Och mina tankar går osökt till

Esther Williams, R.I.P

När jag kommer hem igen ska jag intensifiera simträningen!

På återhörande!

---

… nu kommer. Snart ringer klockan ut för sommaren. Schools out! I alla fall för barnen. Men känslan finns kvar i en vuxen mans kropp. Med lust och fägring stor …

Den vuxne mannen kompenserar med skogslöpning. Tröskeltempo mellan hägg och syrén. Mellan gran och yra fåglar. Det pågår mycket i skogen nu.

Har också varit på vift. For en sväng till Barcelona för att hjälpa till och packa ihop en dotter som är på väg hem. Det vill säga, dotterns kläder och skor. Blir mycket kläder och mycket skor för en tjugoplussare under tre års tid. Kände mig överviktig hela vägen hem.

Hann med stranden också. Barelona är en stad för löpare. Fem kilometer strandpromenad längs stadsdelen Barceloneta. Massor av löpare. Hola, hola, hola, nickar och hälsar. Att springa längs det stora blå, höra vågorna stillsamts slå mot strand. Poesi.

Hann med att simma också

Näsan funkar fint som köl när det blåser hårt.

Solen sken, men bara 16 i vattnet, så lite synd om mig var det i alla fall. Fast bara lite.

Gränd i Barceloneta

Och en glädjemätare … fast fast and furious är numera mitt löpande motto

Hasta la vista!

---

Dagens Berglins i SvD:

Greider? Kulturkutning …

---